TV-galan



TV-GALAN


Det var lördag och på kvällen skulle det gå ett program på TV, vilket fått väldigt mycket uppmärksamhet i media sista tiden. Det skulle vara en direktsänd TV-gala till förmån för mänsklighetens utrotande. Det var så att forskare vid Bowdoin University i Amerika, USA, hade räknat ut, med en avancerad dators hjälp, att det optimala antalet människor på planeten jorden skulle vara 0,0 stycken. Iran hade lovat förklara Irak krig, för gammal ovänskaps skull, USA skulle hålla motorerna varma på sina Interkontinentala Kärnvapenmissiler och till och med Frankrike hade lovat utplåna några karibiska öar med atombomber. Israels president stoltserade med att hans land en gång för alla skulle ta hand om palestinierna och dom andra arabiska grannarna och England, Ryssland och till och med Kina hade kommit med vaga löften om förintelse. Ute i köpcentrana hade folk bullat upp med chips och öl och läsk och godis, kakor och glass, och alla skulle kolla på det som enligt många var ”historiens största evenemang.”
Själv var jag skeptisk till det hela. Jag betalade dessutom inte TV-licens, så jag fick dåligt samvete varje gång jag slog på dumburken. Jag var långtidssjukskriven sedan lång tid och hade egentligen alldeles för mycket för mig också, men eftersom jag nästan aldrig lämnade lägenheten lämnade jag det öppet fall jag skulle se den där TV-galan eller inte. Dom lovade med internationella förbindelser, stora kabelbolag i USA skulle hålla i skiten och hela världen skulle minsann sitta bänkad. Jag höll på att läsa Augustinus av Hippos ”De Civitate Dei” för andra gången, på pin tji bara, och hade väl mest tänkt mig ännu en lugn lördag med läsande, surfande, pillerknaprande och hög musikkonsumtion. Några polare ringde till och med.
- Fan, Ziggy! Klart du ska komma över och kolla på galan! Alla grabbara kommer att vara här. Du kan ju dricka Coca Cola eller vad fan det nu är du dricker nu för tiden, och bara röka och sitta i en fåtölj i ett hörn. Det här är ju för fan större än millenieskiftet!
Men jag avböjde, ännu en gång med hänvisning till min sviktande mentala hälsa och den stress det innebar för mig att vara bland folk. Men det var kul att dom ringde i alla fall. Dom gjorde inte det så ofta numera.
Jag lyssnade på Yazoo och Cradle of Filth och surfade lite på NHL-sidor och annat, läste nyheter. Och tidningarna skrev nästan bara om kvällens happening, hur jävla kul det skulle bli och så där. Hur mänskligheten skulle stråla samman i en sista kollektiv suck och sedan dö ut. Jag kopplade ner mig och kollade in ett Seinfeld-avsnitt och tog min medicin och såg att klockan närmade sig – det var snart dags för start för den stora galan.
Jag brygde nytt kaffe och tänkte på att när jag var dålig så brukade det sitta fyra demoner och spela bridge runt mitt köksbord. Dom satt inte där ikväll och det var skönt. Jag korsade mig och gick in på mitt rum och satte på ”The Foetus of a New Day Kicking” igen och sedan rökte jag några cigaretter, hämtade kaffe och styrde stegen mot vardagsrummet och TV-soffan, eller fåtöljen som jag brukade sitta i, dom få gånger jag verkligen slog på TV:n.
Dom hade redan kommit igång med försnacket. Några politiker var på plats i studion och en snygg brud, som tydligen skulle co-hosta evenemanget med någon snubbe från TV-sporten, intervjuade dom och alla betonade vikten av de kommande händelserna, hur viktigt det var för planetens skull att mänskligheten gick under ikväll och inatt. Ni vet hur det är, man sitter i andra tankar och man skiter i allt egentligen, så det bara går på och uppe i högra hörnet av TV-rutan var ett räkneverk – som än så länge stod på noll – och som skulle räkna upp till dess att jordens sista människa var död. Plötsligt satt jag och tittade på en annan kanal och jag tror att det var ett gammalt Magnum-avsnitt och Tom Selleck spöade skiten ur några knarklangare, tog en tur i den dyra bilen och fick några kommentarer från den där helfestlige butlern eller vad fan han är, en torr engelsman i alla fall, och en neger var med och några andra klantskallar.
Telefonen var tyst och jag hämtade mera kaffe och tände en cigg till. Hämtade in askkoppen och ställde den vid TV:n och fastnade där. Jag gläppte tillbaka till galan och nu var mördandet igång. Kina hade oväntat förklarat Japan krig och inlett med att atombomba Hiroshima och Nagasaki och det var ju en fin symbolisk gest. Japans statsöverhuvud hade, för att returnera gesten, utlovat att begå harakiri senare under kvällen. Från USA rapporterades att krigsmakten vänt kärnvapnen mot det egna landet och presidenten lovade högtidligt att skjuta sig själv i huvudet, så snart alla dom större städerna totalförintats. Jag höjde ljudet och en expertkommentator intervjuades av den snygga bruden och jag kom på att inte veta vad hon hette och att det var nog delvis för hennes skull som jag inte bytte kanal. Hon hade en läcker röd galaklänning på sig, med mycket bar rygg och glittrade och log ikapp med glittret.
- Ja, nu är alltså enligt uppgift både Los Angeles och Detroit jämnade med marken, sa expertkommentatorn, som jag inte visste namnet på och jag skämdes lite över min dåliga allmänbildning och att jag hängde med så dåligt nu för tiden.
- Och Chicago står på tur, sa tjejen och la an en allvartligare min.
- Ja, just det, svarade experten, som hade en röd slips till sin blåa kostym. Och det intressanta är att civiliförsvaret redan nu spärrar av alla avfartväger i händelse av en spontan evakuering och för att undvika panik.
- När faller bomberna över New York och Washington? sa tjejen och man såg att någon studioman sa något till henne i öronsnäckan att atrax runda av här så jag hängde kvar.
- Det blir nog inte före midnatt i alla fall, sa experten och därmed var det färdigpratat för hans del just nu.
Den snygga värdinnan reste sig upp och gick, med papper och penna i hand, mycket lätt och ledigt bort till ett bord och nu såg jag att dödsiffran redan var uppe i flera miljoner.
- Ja, som ni ser så är nu dödsiffran uppe i flera miljoner alla redan, sa tjejen i rutan glatt och såg rakt in i kameran. Och vi uppmanar alltså alla er där hemma att göra vad ni kan för att vi ska nå vårt mål här i kväll. Slå ihjäl en granne ni alltid avskytt, strup chefen ni alltid hatat eller, tja, gör vad ni vill Jag tror vi har ett samtal?
Dom bytte kamera och tjejen i den glitrande röda klänningen vände sig om.
- Hallå?
- Hallå, ja!
- Ah, är det den där galan? undrade en uppenbart berusad man och flåsade och flämtade i telefonen (en dålig mobilförbindelse för övrigt).
- Ja, just det, det är galan, sa tjejen och skrattade. Och du heter Bertil och ringer från…Borlänge?
- Ja, för fan, sa Bertil från Borlänge. Och här är det fart på´t ser du!
- Berätta! Vad har ni gjort? sa TV-bruden och log sexigt.
- Jo, vi kom på att vi kunde kvadda ventilationssystemet i garaget vettu, så vi gjorde det, och sen så lura vi ner trehundra förståndshandikappade och pensionärer i garaget, slog på motorn på varenda bil och gasa ihjäl jävlarna! Ja, fan, det var som värsta Auschwitz deju vun vettu! Vi filma skiten också och tänkte skicka in det!
TV-bruden nickade förstående, sympatiserande och sa:
- Sklicka in filmen så får vi se vad våra redigerare kan göra. Och du – glöm inte att fortsätta ha ihjäl folk!
- Nä, för fan-
Linjen bröts och dom tog in co-hosten, snubben, i bild, så+ jag zappade runt lite grann och såg ett halvt avsnitt av Buffy – Vampyrmördaren, innan jag hämtade mera kaffe, rökte lite till och noterade att det var flera timmar kvar tills det var dags att ta nattmedicinen. Kvällen var ung och jag lyssnade på halva Spine of God med Monster Magnet, satte sedan på mera kaffe, för jag var rastlös och satte mig, i kalsingarna, med strumpor och sockor på fötterna, framför TV:n igen.
- Ja, det där var alltså ett klipp från ett MMS vi fått in från några killar från Alby, som visade hur dom slog ihjäl några uteliggare och det var starka grejer det!
Dödssiffran hade nu gått över 100 miljoner och det var dags att påminna om att det inte bara räckte att ha ihjäl barn, pensionärer, fyllon och arbetslösa och annat slödder, även alla andra måste mördas och nu började dom stora elefanterna röra på sig och en massa krig och inbördeskrig var i full gång. Nere på Balkan firade man kvällen med en högst tillfällig och synnerligen dödsbringade återförening av det forna Jugoslavien. I hela Afrika gick dom lös på varann med machetes och kalaschnikovs och vad dom nu hade och det började bli dags för EU att splittras och för de stora, traditionstyngda länderna i Europa att dra igång det tredje världskriget.
Fast det var ju inte det det handlade om egentligen. För alla hade läst larmrapporten om att planeten var överbefolkad och att problemet måste lösas på något sätt. Och folk över lag är ju miljömedvetna och så där, så det handlade väl mest om ett jävligt påkostat kollektivt självmord.
TV:n fortsatte uppmuntra folk att slå ihjäl varann och bilderna från studion blandades med bilder från hela världen – exotiska atomatollarkipelager som sprängdes i småbitar ackompognerat av våldsamt vildsint infödingsmusik ingen jävel hört förr, Asiatiska ständer som stod i brand och geishor som ströp torskar med pianotråd och log underdånigt, feta amerikaner som mejades ner av civilförsvaret och folk från NRA när dom försökte fly bomberna, tanks som rullade in genom husväggar och explosioner och lik, mixad med amatörvideos från olika mord på mer lokal nivå och av mer spontan karaktär. Det var ändå lördagkväll. Någonstans nämndes att alla militär i Sverige nu fått i order av ÖB att skjuta vilt omkring sig och bara döda alla dom såg och sedan modigt ta livet av sig själva. För att betona att han menade alllvar hade han sprängt sig själv i luften med några handgranater, han och familjen förstås, framför TV-soffan, bland pop-corn, teddybjörnar, barn och filtar.
- Och där knäcker vi det första miljarden, sa killen och jag bytte kanal.
Jag såg andra halvan av ett spejsat program om rymden och möjligheten till död på andra planeter, sedan blev det romantisk komedi i några minuter, men jag blir så generad och stressad av sådant där, så jag knäppte över till galan igen.
- …faktum att Kin och Indien ömsesidigt lovat förinta varann påverkar naturligtvis det här, vi snackar rena sinuskurvan, sa en politruck och det var tjejen som intervjuade så jag hängde kvar.
- Du menar att nu kan det gå fort? Sa den snygga tjejen och mina tankar vidrörde ämnet onani.
- Ja, särskilt nu när hela Europa står i brand och ryssarna avfolkat centralasien. Nu kan det bli så att vi når målet snabbare än väntat.
Experten nickade och såg nöjd ut. Säker på sin sak. En så´n där stöddig skit som vet vad han pratar om. Fy fan. Bruden igen:
- Ni kan alltså ringa in, eller mejla, som Sven i Eskilstuna gjort. Han skriver så här: ”Hej. Har kvävt babyn med en kudde. Femåringen har jag nattat och jag kommer senare att slå in skallen på honom med en hammare. Frugan och jag lurar på varann, och jag tror hon lagt något i mitt glas, men det har å andra sidan jag redan gjort i hennes, så hon blir inte mycket äldre. Sedan är det bara jag kvar och det tänker jag lösa med tabletter.”
Kvinnan i klänningen såg upp och in i kameran.
- Ja, det är fart på det hela ute i stugorna och, som sagt, låt oss få veta hur ni tänker bidra-
Jag stängde av TV:n. Jag orkade inte längre. Hade inte sett så här länge på TV på evigheter. Skammen kom över mig, för jag betalade som sagt inte TV-licens, men jag tyckte inte jag hade råd och jag tittade så lite ändå.
Jag gick in på mitt rum och såg att det äntligen var dags för kvällsmedicinerna. Jag tog dom, tände en cigg och tänkte surfa ut på nätet men pallade inte, så jag la mig på sängen, askkoppen vid min sida och jag satte på Tristanias ”World of Glass” och plockade upp Augustinus. Då ringde det på dörren. Jag hade sänkt musiken och visste inte om det hördes ut. En granne som ville klaga? Ingen hade klagat på mitt musikspelande på flera år. Jag la ifrån mig boken, kände hur tabletterna hade tagit tag i mig – äntligen – och jag tände en cigg och reste mig. Det ringde på igen, flera signaler och den där utanför var ivrig och jag gladdes lite åt ett så sent och så oväntat besök. Jag drog svettbrallor och en skitig t-tröja på mig och log för mig själv. Då grep en kall hand tag om mitt hjärta. Det var säkert TV-pejlingen. Nu var jag fast. Det var kört. Med tunga steg och en halvrökt cigarett i höger hand gick jag ut i hallen för att möta mitt öde.

Författare:

Publicerat

Dela: