Två krigskamrater

TVÅ KRIGSKAMRATER
Av Sevko Kadric

Utanför Eslöv mitt i Skåne går en väg ett tjugotal kilometer över ödsliga åkrar. På en av dessa åkrar bryts den platta monotonin av en stor gulfärgad byggnad. På avstånd tror man att det är en övergiven militärförläggning med flera åtskilda byggnader. På nära håll byts den första föreställningen om en militärförläggning mot en ny, dock fortfarande oklar men likväl mystisk föreställning. I detta från människor avskilda område, framför vilket det står ”NARCONON” på en skylt, lever en värld för sig själv.
I rum 328, på tredje våningen till vänster om ingången, hänger det en karta över Bosnien och Hercegovina på väggen. Under kartbeteckningen och skalan 1:10 000 finns en text inramad och skriven i fet stil: ”Fakta och datum ur Bosniens historia.” Strax bredvid finns ett fasttejpat papper där rubriken är på svenska: ”Regler för ett nytt liv.” I vänstra hörnet kan man se ett fotografi av en kvinna med ett barn i famnen. Även hon är fasttejpad på kartan. Nedanför kartan finns ett litet bord och två stolar och på dem sitter två män. En av dem har långt hår och är lite bredare över axlarna, ansiktena är ryckiga och blickarna är lyfta mot kartan. Mannen mittemot honom är något kraftigare, har kort skägg och på vänster kind har han ett djupt ärr som syns genom skägget.
- Ett minne från Bosnien, är det färdiga svar som väntar dem som är nyfikna nog att fråga honom om det.

- Ser du, bäste motståndare, vi slog turkarna när det behövdes, redan år 1389, inleder den långhårige sitt tal , fortfarande tittande på kartan och läsande uppgifter ur texten ”Fakta och datum ur...”.
- Jodå, när ni leddes av Vlatko Vukovic, svarar mannen med det korta skägget och dagens första kopp kaffe i handen. Så här hade de hållit på i nästan tjugo år. De umgås, pratar med varandra och bråkar. Här på ”Narconon” är de sannerligen dömda att vara tillsammans.

Redan före kriget i Bosnien hade de börjat ta sina haschbloss. Det hade blivit som ett slags trend. Det fanns alltid någon som någonstans ifrån hade med sig lite ”choklad” som de kallade haschrutorna. Därefter värmde de det med elden från en tändare eller ett stearinljus, smulade ut det i tobak och sedan gick holken från mun till mun i en cirkel. Och så hann kriget ifatt dem, oförberedda och oskiljbara som de var. Det upprättades ett slags ”serbisk” regering. De kunde inte ha varit mer förundrade över detta. En dag dök det upp något slags soldater i deras rum, om pöbel kan kallas för soldater. De frågade efter namn och började omedelbart att dela upp folk, vissa i ett rum och andra...
- Vad håller ni på med? frågade en som väl var befälhavaren. Han uttalade första delen av orden kort och den andra delen utdraget, som en montenegrin.
- Vi spelar kort, svarade den skäggige.
- Ni spelar kort medan vi krigar, va !? svarade befälhavaren samtidigt som han gav honom en örfil.
- Jag är serb, sade han räddhågset.
- Du, serb? jaså? vrålade den uniformerade tillbaka och slog honom tills han blodig föll ihop på golvet. Han stack en pistolpipa i munnen på sitt offer samtidigt som han svor och hotade.
- Om jag inte ser dig i uniform i morgon klockan åtta, så jävlar om jag inte kommer slakta dig som en gris, sade han och kastade ut honom ur rummet.
- Och ni, balija* , våga bara gå någonstans! Det är tur för er att vi ännu inte har beslutat vad vi ska göra med er, hotade han dem som var omringade och kvar i rummet. Bland dem fanns Kalufsen, han med det långa håret.
- Där ser du hur det är med montenegrinska cetniker! Mig slog de gul och blå men petade inte ens på dig, sade senare den skäggige med ärret skämtsamt till Kalufsen. Nästa dag och med tårar i ögonen följde hans egen far honom till uniformsutdelningen. Han gick upp i vikt, blev mer disciplinerad, men han förlät inte de montenegrinska cetnikerna. En kväll då de slog runt och satt och sjöng slängde han in en bomb mitt ibland dem och sköt till och med en skottsalva. Han flydde innan de fick reda på vem som kastat bomben. Han flydde hela vägen till Montenegro, till sin släkt. Där höll han sig gömd i nästan ett halvår och sedan bar det av till Sverige. I Sverige sökte han upp Kalufsen.
- Vem annars? frågade han förundrat då andra undrade varför han sökte upp just honom. Kalufsen släpptes på fri fot i utbyte mot en krigsfånge. Vid staben för Bosnien och Hercegovinas armé fick han frågan om han kunde skjuta. Han svarade att alla vapen är målarpenslar för honom, så de skickade honom att arbeta för arméns tidskrift. Det enda han fick av uniformskläder var en kamouflagefärgad skjorta. Bland murvlarna hade han det bättre än vid fronten, och det fanns tillfällen då han tog sig en holk, så där av gammal vana. Under sådan påverkan växte hans längtan efter den nybildade familjen som han trodde var kvar i staden han blivit förflyttad från. Men hans fru och deras nyfödda barn hade satt sig på en konvoj till Sverige. Vid första bästa tillfälle följde han efter dem.
- Herrejisses, Kalufsen är krigshjälte, skämtade vännen med ärret.
- Kalufsen är en krigshjälte, Prällen, upprepade Kalufsen och benämnde också den andre med smeknamn.

I Sverige hade Kalufsen snabbt funnit vägen till doftande gräs, även om det inte var svårt i sig. Han behövde varken gå någonstans eller leta efter det utan det fann honom. På en pizzeria som ägdes av en landsman erbjöds det honom gratis. När han nästa gång bad om det svarade man med att berätta vad det kostade. Han började i hemlighet lägga undan pengar från sitt socialbidrag och dolde det för sin fru. Senare fick han lite extraknäck på flyktingförläggningen. Han städade, plockade sallad och ibland målade han en tavla. Så fort de fått sitt uppehållstillstånd köpte andra flyktingar i hans omgivning bilar, möbler och mobiltelefoner medan han själv skaffade ett rum som ateljé och resten köpte han ”choklad” för. Till en början köpte han av andra, men sedan började han själv åka till Christiania i Köpenhamn och göra affärer . I den situationen, med uppehållstillstånd och välorganiserade vanor, kontaktades han av Prällen.
- Var är du? frågade Kalufsen förvånat på telefonen.
- I Köpenhamn. Jag väntar på att någon ska ta mig över till Sverige.
- I Köpenhamn! Vänta på mig! Jag kommer.., svarade Kalufsen och gav sig iväg mot Danmarksfärjorna. Sin fru övertygade han om att Prällen bara skulle vara hos dem ett kort tag, att han skulle flytta så fort han fått uppehållstillstånd, att det bara var medmänskligt att hjälpa honom. Prällen fick sitt uppehållstillstånd men bodde ändå kvar. Istället flyttade frun och barnet.

- Och varför stirrar du så på vårt före detta hemland? frågar Prällen Kalufsen, i hopp om att starta antingen ett smågnabb eller ett samtal.
- Före detta? undrar Kalufsen och ser på honom med genomträngande blick.
- Javisst, före detta. Varken du eller jag är längre lämpade för stadsliv, åtminstone av två anledningar.
- Före detta? upprepar Kalufsen och vänder åter blicken mot kartan.

De hade rökt hasch i nästan två år i Sverige och började sedan använda amfetamin. Till en början drevs de av nyfikenhet, de ville bara pröva det, och fortsatte. Amfetaminen var starkare men också dyrare och kroppen blev mer beroende av det. Bara ett gram kostade 250 - 300 kronor. De två fann sig behöva mer pengar än de hade. De började spara på mat, kläder, uteliv, de hyrde ut ett av rummen i lägenheten, men pengarna räckte ändå inte till. De skuldsatte sig och sedan började de stjäla. Deras hyresgäst stack så fort han kunde och de blev kvar och sjönk allt djupare i skuld. Det kom en dag då de fick ta emot av några langare. De gick löst på dem på samma sätt som den montenegrinska cetniken hade misshandlat Prällen i början av kriget i Bosnien. Smärtan de kände av smällarna på utsidan gick hand i hand med smärtan av amfetaminet på insidan. Efter att ha tagit en dos av det vita pulvret blev de enormt aktiva, fulla av idéer och påbörjade en hel rad saker som de aldrig slutförde. Kalufsen började måla en tavla av kosmos och sedan började han gå in för det mer detaljerat. Han letade efter sin egen planet i kosmos och på den sin egen fågel och i fågelns öga målade han en ljusreflex och i ljusreflexen... Missnöjt slängde han sedan allt. De brukade inte sova på tre eller fyra dygn, åt dåligt och kvinnor tänkte de inte ens på utom dem som också tog droger. De drack, sniffade eller injicerade det vita pulvret. Till och med mitt på dagen var deras pupiller så stora att de täckte hela iris, de tappade vikt och förvandlades till skinn och ben.
- Vad ska vi göra, fienden? frågade Kalufsen Prällen.
- Jag sitter precis och tänker på något. Vad skulle kung Stjepan Tomasevic ha gjort om han varit i vårt ställe? svarade Prällen honom medan han betraktade kartan över Bosnien som hängde i deras lägenhet.
- Jag vill försöka, jag vill åtminstone försöka, svarade Kalufsen och såg på fotografiet av sin son i famnen på sin fru som var fasttejpat på kartan. De vände sig till socialförvaltningen och talade om att de var missbrukare och räckte fram sina armar som bar märken av nålstick. Socialassistenten kontaktade en kollega som tog hand om dessa ärenden. För Kalufsen och Prällen återstod bara att gå med på sex till nio månaders behandling.
- Vi kan inte hjälpa er. Missbruket är i era händer, men också vägen ut ur det, sade de och förklarade var ”Narconon” finns och hur det fungerar. De tog med sig den där kartan över Bosnien till behandlingshemmet. De satte upp den på väggen och nedanför den placerade de ett litet bord och två stolar. På kartan, strax bredvid de där fakta och datumen ur Bosniens historia, tejpade de också fast pappret med rubriken ”Regler för ett nytt liv” som var skrivet på svenska. I det vänstra hörnet av kartan tejpade Kalufsen också fast fotot av kvinnan med barnet i famnen. Den första veckan på behandlingshemmet förväntades inga aktiviteter av dem. Därpå följde en hel månad av intensivt bastubadande.
- Giftet behöver komma ut genom huden, förklarade vårdarna. Narkotikan lagrade sig i kroppens fettvävnader och detta pressade de ut genom att sitta i bastu. Men kroppen ville ha nya fettresurser, vilket vårdarna tillgodosåg genom att ge dem fiskoljekapslar. Efter denna månad började aktiveringen för ett nytt socialt liv, ett gripande efter nya halmstrån och stöd i livet och för att få självförtroendet tillbaka. På behandlingshemmet fanns det inte enbart drogmissbrukare. Det fanns de som var besatta av självmordstankar och alkoholister och bland dessa fanns det också en känd svensk politiker. Alla i den här nya världen, ”Narconons” värld, fick konkreta plikter utdelade av personalen såsom städning, teman att redogöra för, anordnandet av sällskapsstunder och litteraturkvällar och planering av utflykter.
Tillsammans med personalen på ”Narconon” sökte varenda deltagare efter sitt eget jag på behandlingshemmet, men också efter att lämna behandlingshemmet bakom sig. Reglerna för ett nytt liv lärde sig alla utantill och de övertygade sig själva om att de både kunde och måste leva efter dem.
- Ät mycket råris, frukt och grönsaker. Undvik kött, cigarretter, alkohol och andra droger, min kära Kalufs, läste och översatte Prällen högt från reglerna för ett nytt liv som var fasttejpat på kartan över Bosnien.
- När du säger: ”Jag är ledsen”, ”Förlåt mig”, se då personen i ögonen. Skämta inte om andra människors drömmar. Prata långsamt, men tänk snabbt. Glöm inte att den största kärleken och den största framgången omfattar uppoffringar och stora risker. Kom ihåg tre saker: Respektera dig själv. Respektera andra. Du är ansvarig för allt du gör. Ingå äktenskap med en kvinna som tycker om att prata. I ålderdomen kommer samtalet er emellan att vara viktigare än allt annat, min kära Prälle, fortsatte Kalufsen översättningen och betonade de saker som han kände igen sig själv i.
I slutet av den sjunde månaden skickades deltagarna ur denna grupp till nya städer att leva och bo i, men vilka dessa var hemlighölls.
- Det är en viktig del av denna behandling. Allt skulle vara förgäves om vi befriade människor ur drogträsket, tvättade dem rena och botade dem under flera månader bara för att sedan kasta tillbaka dem i samma träsk. De måste börja ett nytt liv med ett alldeles nytt jag, med en ny social och geografisk miljö omkring sig, sade läkaren och förberedde dem på den nya sociala och geografiska miljön som väntade dem. Kalufsen och Prällen var tvungna att gå var sin väg. Den där kartan över Bosnien rullade de ihop till ett rör, tog tag i var sin ände och skruvade på det tills det slets i två delar.
- Vilken del fick du, landområdet eller ”Fakta och datum ur Bosniens hisoria”? frågade Prällen i stället för att säga förväl.
- Jag har inte tittat än, men det är alldeles säkert faktadelen, svarade Kalufsen och skyndade sig sedan till telefonen för att ringa fru och barn för att berätta att allt skulle ordna sig.

Författare:

Publicerat

Dela: