Två Män I Uniform

- Ska du med till Adams fest på lördag, eller? , frågade Elina.
- Nja, jag vet inte riktigt. Hur intressant kan det vara? Dricka sig skitfull och däcka i någons soffa, sa Ebba skeptiskt.
Hon tog ett stort kliv upp på stenen längs trottoarkanten och balanserade sedan med armarna vilt flaxande i luften.
- Men kom igen, du behöver ju inte nödvändigtvis dricka. Johan kommer säkert att vara där, sa My och log menande mot Ebba.
Hon tappade balansen för ett slag och hoppade med ett klumpigt jämfotahopp ner från stenen. Hon tittade ner i marken och drog fingrarna genom det blonda långa håret. Ebba kunde inte låta bli att tänka tanken på vad som kunde hända om hon gick. Hon tänkte sig Johan i en snygg skjorta och jeans, det mörka håret var tillrufsat och stökigt, och hans ljuvliga läppar formade ett leende värt att dö för. Hans bruna ögon skulle leta sig fram genom rummet, för att senare fastna på henne. Han skulle gå långsamt tvärs över rummet och för varje steg han tog, skulle hon ha andats fortare och fortare. Den långa, otroligt snygga killen skulle till slut ha nått fram till henne, och öppnat munnen för att säga något.
- Du är verkligen s..
- Hallå? Jorden anropar Ebba, sa Elina högt.
Ebba vaknade upp från sin dagdröm, skakade lite på huvudet, och kollade sedan uppmärksamt på Elina.
- Välkommen till Jorden, sa Elina med ett tillgjort leende.
Huvudet dunkade. Allt var mörkt. Ebba kom till sist upp på benen efter en tid av misslyckade försök. Hela kroppen var stel och balansen var inte på topp. Hela världen snurrade. Hon var tvungen att sätta sig på huk för att inte falla ihop på nytt. En strålkastare bländade henne plötsligt och hon skylde ansiktet bakom handen. Hon uppfattade ljudet av bildörrar som smällde igen och hon försökte desperat urskilja någonting ur ljuset. Hon blinkade några gånger och såg konturerna av två gestalter närma sig.
- Hallå där fröken, hur står det till?
Hon kunde höra röster i periferin, men uppfattade aldrig vad de sa.
- Hallå? Vad heter du? Kan du höra mig?
Hon tittade frågande upp på de två poliserna.
Hon lade märke till att de studerade henne väl. De hjälpte henne upp på fötter och den ena polisen stöttade henne under armen. Den andre polisen lyfte varsamt på hennes ögonlock och lyste med ett starkt ljus i hennes utmattade ögon.
- Pupillerna är stora och hon svarar inte på tilltal, konstaterade den ena polisen.
- Vi tar med henne till polisstationen, sa den andre.
De eskorterade henne fram till polisbilen och satte henne i baksätet. Träden svepte förbi utanför och regndroppar rullade ner för fönsterrutan. Ebbas huvud pendlade fram och tillbaka för att senare klistra sig fast mot rutan.



Huvudvärken var outhärdlig. Ebba satte sig upp och kisade med ögonen.
Hon insåg då snabbt att hon inte var där hon borde. Hon öppnade ögonen trots svedan och till sin förskräckelse verkade det som om hon var i någon sorts cell. Hon ställde sig käpprakt upp och började leta efter en utgång av något slag. Hon fick syn på en tjock gråaktig dörr och snubblade sig fram till den. Hon började banka på dörren och skrika på hjälp. Ljudet av klackskor ekade i korridoren. En lucka i dörren öppnades, det var ett rutat galler mellan Ebba och kvinnan.
- Du måste hjälpa mig, det verkar som om jag är inlåst, sa Ebba panikslaget.
- Du får vänta en stund till, de kommer snart, sa kvinnan.
- Men vilka är de?, frågade Ebba.
- Poliserna som plockade upp dig igår, sa kvinnan.
Hon drog igen luckan och klackskorna hördes återigen eka i korridoren.
- Poliser.. Vilka poliser? Eller vänta nu.. POLISER?!
Hon höll förtvivlat händerna om huvudet. Vad var detta? Hon visste inte var hon var, vad som hade hänt eller hur det hade hänt. Hon satte sig på den hårda bädden och tog ett par djupa andetag. Hon lade huvudet i knäet och försökte desperat komma ihåg vad som hänt.
Flashbacks uppenbarade sig framför hennes ögon. Den första synen såg hon Elina, My och hon, som gjorde sig i ordning inför festen, hon kom ihåg att de hade lyckats övertala henne till slut. Den andra synen visade när de var på väg till festen, de gick på cykelbanan och de skämtade och skrattade högljutt tillsammans. Nästa syn var när hon just kommit dit, hon såg Johan, precis som hon föreställt sig med ljusa jeans, en snygg blå skjorta och håret var stökigt. Han log mot henne och Ebba kände en varm känsla inombords. Hon försökte tänka ännu längre och hon såg plötsligt något nytt. Blinkande ljus överallt, hög musik, och allt tycktes gå i slow motion. Hon knep ihop ögonen och koncentrerade sig starkt för att utveckla det hon sett. Ljudet av dörren som öppnades störde hennes koncentration och hon tappade tråden. Hon ställde sig genast upp och kollade på de två männen i uniform. En av dem var märkbart skallig och den andre väldigt lång.
- Hej där hur står det till idag? , frågade den skallige polisen vänligt.
- Det är bara bra, sa Ebba oförstående.
- Kommer du ihåg någonting ifrån gårdagen?
Hon tittade ner i marken och skämdes en aning.
- Nej, inte riktigt. Bara småsaker, sa hon tyst.
- Okej, men bra. Det är en bra början. Om inte du har något emot det så tycker jag att vi går till förhörsrummet och går in på detaljerna.
- Jo, det går bra, sa hon och var lättad över att slippa cellen.
Den skalliga polisen höll upp dörren och visade vägen ut med en handgest.
- Den här vägen, sa den långe polisen när de var en bit fram i korridoren och visade henne fram till en ny tjock gråaktig dörr.
Han tog upp en rejäl nyckelknippa ur fickan. Han letade igenom ett par nycklar och satte sedan den rätta i låset.
Stämningen var spänd och Ebba tittade oroligt runt i rummet. Poliserna tycktes studera varje rörelse hon gjorde, så det var bäst att uppföra dig ordentligt. Hon rätade på sig och iakttog uppmärksamt de två poliserna.
– Nå, vi skulle nu vilja att du berättar allt du kommer ihåg från igår, sa den skallige polisen.
– Jag kommer ihåg att vi skulle på fest, mina kompisar hade övertalat mig. Jag ville egentligen inte gå först. Jag kommer ihåg att vi gjorde oss i ordning framför spegeln hemma hos mig och sen på vägen dit skrattade och skämtade vi mycket. Sen kom vi in på festen och det var redan en massa folk där och hög musik. Sen är allt rätt suddigt…
– Jo, det var orsaken till att vi kom dit överhuvudtaget. Vi hade fått en anmälning i form av ett telefonsamtal om en väldigt stökig och högljudd fest.
Vi åkte dit för att se till att det blev stopp på den höga musiken som störde hela kvarteret, och det var då vi hittade dig där, på gräsmattan.
Ebba tittade ner i bordet, hon skämdes. Hon brukade inte dricka, och absolut inte så hon inte kunde kontrollera sig själv. Hon var mycket besviken på sig själv och ögonen började tåras.
– Inte nog med det, du var helt borta och dessutom hade du ovanligt stora pupiller vilket man får vid intagande av olika sorters droger.
– Va? Jag? Nej, jag tar inte droger, aldrig, sa hon alldeles förskräckt.
– Det var ju konstigt, för vi testade dig igår och ditt test var positivt.
Du kommer inte ihåg, nu i efterhand, om du har tagit emot droger omedvetet?
Hon tänkte efter. En ny flashback uppenbarade sig. Hon stod och dansade med en kille, Tobias, och han höll händerna runt hennes midja. Johan gick då fram till henne och försökte få hennes uppmärksamhet, men han misslyckades. Efter en stund kom han tillbaka igen med ett glas, han sa att det var vatten i. Eftersom hon dansat en lång stund var hon rätt törstig och hon tog tacksamt emot vattnet. Efter hon druckit det hon trodde var endast vatten gick hon ut på gräsmattan och satte sig där en stund, Johan hade då kommit ut och suttit sig vid hennes sida.
- Du är verkligen söt, hade han sagt och smekt hennes ansikte.
Han hade sedan tittat henne djupt i ögonen och kysst henne, och hon hade inte kunnat motstå honom.
Hon blev alldeles kall inombords. Hon förstod nu. Det var han, Johan, som hade drogat henne. Den Johan som hon alltid hade velat vara nära, just den Johan, hade utsatt henne för detta. Hon brast i gråt och hon lade ansiktet ned i bordet.
Hon förstod inte hur hon kunde vara så dum, hur hon kunde gå på hans lama försök.
Hon förklarade för polisen att någon hade lagt något i hennes dricka och sedan stuckit. De sa åt henne att de aldrig fick hända igen och att hon skulle ta bra hand om sig, sen släppte de henne.
Det jobbigaste hade varit att förklara för föräldrarna var hon hade varit hela natten. Hon drog en vals om att hon hade sovit över hos en kompis de inte kände och batteriet på mobilen hade tagit slut. Hon hade inte lagt ner så mycket energi på att komma på något mer trovärdigt, hon hade annat att tänka på.
Efter att alla frågor hade besvarats och utegångsförbudet hade klargjorts gick hon i rask takt mot hamnen. Hon svängde till höger precis innan fiskebodarna och hon gick längs uppgången fram till en stor vit villa. Hon knackade hårt på dörren och den öppnades strax efter.
- Hej sötnos, hur är det?, frågade Johan med ett stort leende på läpparna.
Ilskan kokade inom henne och hon visste inte vart hon skulle börja.
- Du.. Vattenglaset.. Hur.. Varfö..
Hon gjorde stora gester med armarna och stod där med gråten i halsen. Gesterna upphörde, hon tog ett djupt andetag och kollade upp i det blå, sedan föll blicken med avsky på honom.
- Du är inte ens värd besväret, sa hon och vände ryggen åt och gick.

Skriven av: Isabella H