Tvillingen

Jag har alltid önskat mig en tvillingsyster.
Flickan i spegeln är mycket vacker. Varje dag möter hon mig med samma vackra leende. Ett leende som säger att hon vet något som jag faktiskt inte vet. Flickan i spegeln har följt med mig under åren. Hon ser alltid likadan ut, det enda som tycks förändras med henne är ögonens uttryck. Ibland verkar hon glad och ibland väldigt sorgsen.
Men hon ler alltid samma grundliga leende. Även denna morgon.
Jag hälsar lätt på henne när jag passerar, hon ler mot mig precis som hon alltid gör. Detta förbannade leende, ibland driver det mig till vansinne!

Idag är en sådan dag som gör det. Livet känns så jäkla dåligt. Skolan, vännerna och familjen, allting tycks vilja gå en annan väg än den jag vill. Ibland undrar jag om inte det bästa vore att rymma till ett haschkollektiv i Danmark och bara vara.
Jag inser att det inte är en bra lösningen och det är en dröm som jag alltid kommer att bära med mig. Drömmen som går ut på att skita i allt och alla och bara försvinna och aldrig mer återvända!
Jag kopplar bort mitt dagdrömmeri och klär sakta på mig kläderna.

Jag hälsar trött på våran hund. Hon har kommit upp i åren och är inte alls den där spralliga valpen som bet i våra skosnören….
Jag drar på mig jackan och går iväg till busshållplatsen. Där kommer jag att träffa Martin och Petter som vanligt. Ebba kommer att ha försovit sig och ta nästa buss till skolan. Samma sak varje dag, man undrar om hon aldrig kommer att ställa väckarklockan på ringning.

När jag står och pratar med Martin och Petter kommer helt plötsligt Ebba gående.
Det är det första tecknet.
Ebba kommer gående som om ingenting är ovanligt med situationen och hälsar glatt på oss.
Hon skiter totalt i våra förvånade miner och börjar prata om hur festen var i lördags.
Tydligen träffade hon en kille som hon uppenbarligen gillar. Detta förnekar hon dock totalt som hon påstår att han, precis som alla andra killar, är en egoistisk och kåt skitstövel.
Att hon var så förnekade förvånar mig. Jag föredrar att inte alls prata om personer som jag gillar. Det leder lätt till pinsamma situationer och missuppfattningar. Dessutom kommer alltid någon med en så kallad rolig kommentar. Att killar kan ha den påverkan på en är egentligen rätt sjuk. Det borde inte vara så viktigt!
Bussen kommer och alla fyra stiger på. Busschaffisen hälsar glatt och har i högtalaren en lång monolog om hur trevligt livet kan vara bara man vill det.
Jag tänker att han faktiskt har rätt. Ebbas tidiga ankomst piggade upp mig en aning, på något sätt känns det som att mitt mönster är på väg att brytas…

Väl i skolan träffar jag Elin.
Jag har känt Elin ändå sedan jag började gå för första gången, det vill säga i hela mitt liv.
Jag har aldrig tröttnat på henne därför att hon inte följer något som helst mönster. Hon lever i sin egen värld och i sitt eget liv. Att påverka Elin är nästintill omöjligt. Men idag lyckas jag faktiskt.
Det är det andra tecknet.
När vi pratar om självmord och vad det innebär inser jag plötsligt att självmord är den enklaste lösningen till alla mina problem. Att ta självmord vore egentligen det enda raka. När jag säger det till Elin håller hon otroligt med. De flesta skulle fråga sig hur ens kompis skulle kunna hålla på med en dum sak. Vill hon att jag ska dö eller.
Men när det gäller Elin behöver man inte ens tänka tanken. Självklart vill hon inte det men hon inser att det jag säger faktiskt stämmer och hon drar sig inte för att erkänna det. Trots att vi kommer fram till att lösningen är självmord tar vi båda avstånd från det. Det andra som är med i disskusionen blir riktigt irriterade över vårat samtycke. Det de inte inser är att vi bara gjort ett konstaterande. Självmord är inte en lösning.
Nästa lektion sätter jag mig ner och tänker på vad vi har sagt. Jag kommer fram till att min dröm om att fly till ett hashkollektiv är precis lika fegt som självmord. Tänk däremot om man vågade stå upp för allt man tycker och tänker. Då skulle livet vara så mycket enklare, eller hur?.Jag drömmer mig bort till en värld där alla är ärliga och inser att jag kan ta ett steg för att komma närmare den vägen. I den där världen som jag dagdrömmer om är alla människor kära och ärliga. När jag befinner mig i den där speciella världen inser jag att en pojke sitter och iakttar mig. Han är 5 år gammal, jag sätter mig bredvid honom. Han tittar upp mot mig och ger mig ett leende som om han är glad att någon bryr sig om honom.


När jag väl kommer hem känner jag mig lycklig för första gången på länge.
Jag vet vad jag vill, jag ska förändra mig själv och inte irritera mig på min omgivning.
Tyvärr är det lättare sagt än gjort, för nästan precis som jag tänker tanken så öppnar mamma dörren till köket och undrar om jag inte ska upp och plugga. ”Du har ett ju et stort prov om en vecka”, säger hon. Att hon inte har något med det att göra går plötsligt upp för mig. Självklart vill hon mitt bästa, men vet hon överhuvudtaget vad det är? Vad vet hon om mig och mitt liv?
När pratade vi egentligen senast om något viktigt? Svaren på de här frågorna visar alla på samma sak. Hon vet egentligen ingenting om vare sig mig eller mitt liv.
Hur ska då hon kunna veta vad som är mitt bästa?
Hon har ingen aning om jag har tagit avstånd från den enklaste lösningen på mina problem, att Ebba idag inte var försenad eller att min stora dröm har förändrats.
Ingenting av detta känner hon till. Vad har hon rätt att bestämma? Först måste hon lära känna mig och vara ett stöd!
Det tar ett tag innan jag förstår att jag har sagt allt det jag tänkt. Att jag faktiskt varit ärlig och följt min dröm. Mamma reagerar inte som jag trott att hon skall göra. Hon sätter sig ner och frågar vad jag vet om henne, ställer precis samma frågor som jag ställt. Jag svarar precis som min mamma har gjort och jag förstår helt plötsligt att även hon har ett liv. Att även jag måste inse det. Det är ärligheten som ledde mig till insikt. Det är min dröm som lett mig till sanningen.
Mönstret har brutits på en dag och hela mitt liv har förändrats!

På natten ligger jag och funderar över det som har hänt. Att så små saker kan förändra ett helt liv är obegripligt. I mitt fall räckte det med att fokusera på de små sakerna och tänka igenom det som hänt. Livet är inte så hemskt om man accepterar och hittar andra vägar att gå. Då når man till slut en lösning, kanske inte den man tänkt sig från första början. Men lösningen finns där och man har något att falla tillbaka på…

Nästa morgon när jag går förbi spegeln möts jag som vanligt av flickan i spegeln. Idag ser hon dock inte ut som vanligt. Hon ler mot mig, sedan nickar och vänder sig snabbt om. Hon går iväg med raska steg och precis innan hon försvinner vänder hon sig om och vinkar. Det tar ett bra tag innan jag inser att jag själv är kvar i spegeln . Jag studerar min spegelbild som på många sätt är mycket mer harmoniskt är den brukar vara. Då ser jag plötsligt att det leende som flickan i spegeln brukade ha fanns nu på mina läppar.
Spegelflickan har nu gått sin väg, men hon har lämnat mig kvar med lyckan och hennes leende på mina läppar och innerst inne i mig vet jag att jag klarar mig utan henne.

Skriven av: Maria Staaf