Tvillingsystern


Spegen föll ur min hand… Jag skrek till, det var min älskade, ovala, antika spegel som jag hade fått av min mormor. ‘Den här spegeln’ hade mormor sagt, ‘är inte en vanlig spegel’. Jag hade bönat och bett om att hon skulle berätta varför men det ända hon hade sagt var just det och att jag skulle få reda på det så småning om.
På golvet låg fullt med glassplitter, med tårarna droppande nerför mina kinder böjde jag mig ner och började plocka bland det. Hela tiden bannade jag mig själv, varför hade jag varit så oförsiktig? Det var som om spegeln bara hade börjat glida ur handen, fastän jag höll så hårt i den. Nästan som om den hade en egen vilja…
Jag torkade bort det mesta av tårarna och gick ut i köket, där pappa stod och lagade en pastarätt, för att hämta en sopskyffel. Olof som min pappa heter granskade mig uppifrån och ner för att återigen ta ögonkontakt, höjde sakta på ögonbrynen som en maning att berätta. Jag drog ett djupt andetag, snyftade till och störtade in i hans famn. Jag som hade trott att jag hade kontroll över gråten, men nej då, det var som om en damm brast. Hickande av gråt berättade jag om vad som hänt med spegel, mormors gamla spegel. Pappa nickade förstående och gav mig ett papper att snyta mig i, tillsammans tog vi fram sopskyffeln och gick till mitt rum.

Jag visste inte varför men jag var lite rädd, en underlig känsla om att någonting inte var som det skulle, men jag kunde inte sätta fingret på var det var. Jag såg mig om i rummet men det såg precis ut som det skulle, fast något var det, på golvet istället för spegelsplittret, låg en hjärtformad spegel.
- Mia! Utbrast pappa förvånat, vad i helv… är det här!
Försiktigt sjönk jag ner på golvet intill spegeln, tvärs genom spegeln löpte en spricka, inte så djup så att spegeln gick sönder, bara så att man precis kunde se den. Pappa såg undrande på mig men jag skakade på huvudet, jag visste inte heller varför det låg en hjärtformad spegel på min matta och inte spegelskärvor som det borde.
-Jag svär… det var inte så här när jag lämnade det… Jag drog en darrande suck för att hämta andan och fortsatte. Kolla här det går en spricka genom hjärtat, som om det ska föreställa ett brustet hjärta?!
Pappa nickade fundersamt och flög sedan upp, utifrån köket fräste och spottade det. Pastarätten. Pappa älskade att testa nya recept och idag var det en pastasås med lufttorkad skinka som han testade.
-Inte den också! Ropade han frustrerar och rusa ut i köket.
Jag blev ensam kvar i rummet med spegeln, jag gick på känslan och litade helt på mina instinkter när jag tog upp den för att sedan varsamt hänga den på väggen. Sedan tog jag ett steg tillbaka för att kolla på den. Mellan mina ögonbryn hade en bekymmersrynka börjat växa fram. Jag kunde nämligen inte se mig själv i spegel, inte från en enda vinkel. Sakta men säkert spred sig ett ljus från spegeln och ju mer jag kollade på spegel dest mer lös den. Inne i spegeln trädde en person fram ganska svagt och otydligt, men det var en flicka, lik mig på pricken, samma hår, samma gröna ögon och samma speciella leende som jag hade. Det enda som gjorde att man såg skillnad på oss var det lilla ljusa ärret som jag hade strax under mitt högra öga, jag hade fått det en gång när jag var liten och blev biten av en hund.
Flickan i spegeln log och vinkade lite försiktigt mot mig. Jag log tillbaka. Den märkliga flickan satte sin hand mot glaset på “insidan” av spegeln och såg mig stint i ögonen. Sakta men säkert såg jag till min förvåning hur jag förde min hand närmare och närmare hennes till våra händer möttes. Nu när vi hade kroppslig kontakt med varandra blev hon mycket tydligare och inte alls så otydlig som innan. Nu andades hon lite på glaset så att det blev en fläck med imma, i imman skrev hon ‘Aim’, Jag log mot henne och frågade försynt om det var hennes namn. Då log hon igen och nickade. På min sida spegelglaset gjorde jag likadant, blåste på glaset och skrev mitt namn ‘Mia’.
När jag hade gjort det kändes det som om vi hade kommit mil närmare varandra, som om en befrielse hade släppt. Jag drog ett djupt andetag, en lycka fyllde mig plötsligt. När jag återigen tittade in i spegeln öppnade flickan sin mun och till min förvåning hörde jag ord i mitt huvud.
-Mia, hör du mig nu?
Jag nickade för det gjorde jag ju.
-Mia… kommer du ihåg dagen då du föddes...?
Vilken konstig fråga, tänkte jag, det är väl klart att jag inte gör, det gör väl ingen. Sedan var det som om någon drog bort en duk så att jag plötsligt kom ihåg hela mitt liv. Det var som att drömma.

Jag låg åter i mammas mage, det var trångt, varmt, mörkt och ljuva röster hördes utifrån. Något rörde sig i sömnen brevid mig, det var min syster. Min tvilling. Vi låg tätt ihop, det var mysigt. Sedan kom en en skärande känsla, ett starkt ljus. Min tvilling ryckte till och vaknade, vred sig mot mig som om jag var hennes trygga famn. Återigen hördes röster utifrån, sjukhusröster.
- ‘Emma, du har tvillingar’, hördes doktorn säga.
Vi hörde en djup suck, det var mamma, Emma som suckade. Det var ingen dålig suck som en del kan vara, den här var full av vördnad och kärlek. En varm trygg hand lades på magen, det var mammas. Sedan åter doktorns röst:
Förlossningen kan vara lite jobbig men det kommer att gå bra, ligg du kvar där du ligger. Snart kommer dom...
Doktorn hann inte avsluta meningen för jag och min syster rörde på oss igen. Mamma stönade av smärta och det kändes som om jag tappade greppet och gled.
Min syster var var hon, hon låg inte längre brevid mig och istället för att ligga i ett varmt bo, såg jag starka lysrör i taket. Kalla doktorshänder lyfte upp mig och gick iväg för att tvätta mig. Jag skrek, var var min syster var var mitt trygga bo i mammas mage. Efter en stund som kändes som en evighet la händerna ner mig vid mammas bröst. Detta var iallafall mysigt tänkte jag innan jag kom att tänka på min tvillingsyster. Jag lyssnade och en person kom in i rummet, det måste vara en barnmorska. Hon såg ledsen ut. Hon ställde sig bredvid mig och mamma och sa sedan långsamt och tydligt som om det var något som var svårt att förstå.
- Emma lilla, jag har inga god nyheter...
Mamma ryckte till.
- Inte mitt barn! Ropade mamma med förskräckt uppsyn.
- Jo Emma lilla, den andra tvillingens hjärta slutade just slå, hon kommer inte klara sig...
Jag vet inte om det var mamma eller jag som började skrika först men jag var iallafall rasande på den nya världen. Inte kunde jag leva utan min tvilling, hon fick inte va död. Hon som varit så levande alldeles nyss. Mamma skrek och grät, röt åt personalen att det inte var rättvist…

Återblicken i det förflutna tonade sakta bort och jag såg istället in i min systers klargröna ögon. Hon log ett sorgset leende mot mig och hennes röst hördes åter i mitt huvud:
‘Jag finns här hos dig, men det är bara du allra käraste syster som kan se och höra mig’. ‘Nu är jag den trygga famnen som du var för mig…
Sedan tonade hon sakta bort och jag hörde pappa ropa från köket, mamma hade kommit hem från jobbet och pastarätten var klar.
Jag smekte spegeln en sista gång innan jag samlade mig och gick ut i köket. Detta var min och min tvillingsysters hemlighet. Aim - Mia, att jag inte tänkt på det förut, Aim var ju Mia baklänges...

Författare:

Publicerat

Dela: