Tyngden av hennes hjärta

Tyngden av hennes hjärta




Hon kunde inte svara på om hans yttre hade tilltalat henne. Hon kunde inte ens, så här i efterhand, minnas hans anletsdrag. Vad skulle hon med det minnet till?
De svarta skinnskorna låg på golvet, precis som hennes onaturligt släta ben nyss hade gjort. När hon tittade upp, såg hon åter sprickan som letade sig vidare på den vita ytan. Den var tydlig nu.

Fåtöljen var fortfarande kall, och hon drog en blå filt över sina blanka, blå-vita ben. Där hade hennes rygg pressats mot golvet. Här hade hon nyss suttit.
- Jävla helgon… Den darriga viskningen låg kvar i rummet medan hon ljudligt vaggade till pentryt. En komprimerad fras med inneboende eruptioner, tyglade av emaljraderna.
Det smärtade till igen när hon sträckte sig efter askfatet. Var hade hon fimpat egentligen?
- Jävla helgon att låtsas vara p-r-ä-k-t-i-g och jävligt rökfri! Fingrarna i vänstra handen spretade runt cigarretten; den högra handen fnasade sönder papperet och tobaken. Bitarna föll ner på golvet, bäddade ner sig i mattan. Spred ännu mer dåligt samvete över ännu större yta. Det grova skrattet nådde inte långt - hon ville inte.
Efter henne följde dropparna, och snart satt hon på toalettstolen.
Hennes förvrängda min liknade den hon nyss haft, då hon ännu befunnit sig i den rytmiska rörelsen; av samma orsak. Minsta balansstörning fick hennes kropp att darra som en nyväckt hundvalp – vacklande, stapplande.


I natt hade leken blivit mer än hon ännu väntat sig. Han visste hennes namn, inte vad hon föredrog. Vad hade han kallat henne? Musen? Honung? Inget. Det smeksamma namnet var sedan länge bortglömt, uppätet av titlar och efternamn (giftiga namn – giftasnamn – någon annans namn)
- Jagvisstedetjagvisstedet… Leendet och nynnandet tog på hennes krafter, men hon var nöjd. Hennes belåtenhet fick henne att sluta ögonen och lukterna kom hastigt tillbaka. Starka dofter av många människor som suttit tillsammans i ett kvavt rum. Hon visste att hennes överkropp luktat svett – det luktade fortfarande fränt. Hade han märkt det? Hon valde ändå att fortsätta leka och styra händelseförloppet – detta var hon nöjd med. Men hennes kryddning räckte inte till. Gråten hoppade upp och ner i halsen, kastandes kväljningar fram och tillbaka i strupen. Och gråten slet alltid med sig sorgen upp ur hjärtat; i ljuset en syndaflod.
Den naiva rösten stred mot gråten. Hon visste med sitt förnuft att orden inte behövde uttalas, men ekot i badrummet förstärkte hennes veka röst lagom mycket. Det stärkte hennes mod. Vattnet rengör, sköljer över, dränker kanske. Ger plats för det nya.
Ögonlocken ville tvinga till vila, men hon reste sig ändå.

Han hade nog luktat ett nytt rakvatten, med vad visste hon om det? Kanske barn också… Hans lilla barn som alldeles innan avfärden kastat upp en liten bråkdel av den mjölk mamman gett henne.
Han luktade barn.

Tvagningen var lika omtumlande som mötet med honom varit. Gåshud och kärlek. Visst hade det varit kärlek! Hade han för tio minuter upphört älska någon annan än sig själv? Hans inträngande var en spegelbild av hans självgodhet. Han hade säkert tyckt om henne lite. Hon hade beslutat sig för att tro det.




Han var för gammal för att vara vacker. Bara attraktiv. Lite satt kanske. Snabb. ”I sina bästa år!” Viril. Fruktbar.

Hon skulle aldrig berätta för någon. Han skulle tunnas ut i minnet och bli ett kort samlag på tio minuter i ett hyrt rum någonstans i oväsentligheterna. Hon skulle tvinga sig själv att redigera.
Smärtan blev invaggad i vattenstrålarnas behandling, och nu vågade hon titta på sin vita kropp. Blodet var bortsköljt, blåmärkena på låren färska. Rivmärkena på hennes axlar sved, men var inte så djupa.
- Kom och slicka mina sår… Det nya mantrat byttes ut mot en stegrande gråt. Här inne kunde hon klamra sig fast vid sin egen kropp och söka tröst hos sig själv. Krampaktigt höll hon om sig själv och inneslöt sig i den varma och våta vitheten.

Han hade svarat på hennes invit snabbt, och hade inte ens tagit av sig kläderna i hennes rum. Bara gylfen – det räckte. Hon hade känt sig mindre värd, men bara en oerhört kort sekund, och visste att allt skulle av på henne. Det såg hon på honom. Blicken var tyst men intensiv, ihärdigt pumpandes budskapet om snabb, men tillräcklig, utlösning. Hans styrka var behärskad.

Barn. Doften hade stört hennes njutning. Hon hade vänt sig från honom, hållit andan, slingrat sig. Han hade inte märkt det utan fortsatt skaka om henne på det kalla golvet. I detta ögonblick avskydde hon sig själv, de svarta trosorna, storlek 42, och det tydliga sättet hon använt sig av för att få med sig honom till rummet. I morgon skulle han förneka hennes blickar, och hon visste att det var lönlöst att truga mer än under frukosten. Människans minne var oberäkneligt då. Kanske skulle han senare hitta en lite kärleksfull lapp, instucken mellan klädesplaggen, från hustrun som skrivit det mångtydiga och banala meddelandet Jag älskar dig! vilket fick honom att minnas svärfars överbeskyddande tal på bröllopsdagen, eller en annan viktig dag, då han, den nyblivna maken, lyckats övertyga alla, även sig själv, att kärleken skulle vara för evigt. Lappen skulle få honom att minnas det förtroende som den stackars kvinnan givit honom alla dessa gånger han rest iväg, och hon skulle veta med säkerhet att han höll sig till henne.

Hon tänkte alltid på sina egna löften. Till sig själv hade hon lovat framgång. Till andra framgång som andrahandssortering. Skrattet, som återigen bubblade fram, var ett tecken på att det kunde vara roligt att bryta löften regelbundet.

Hennes liv var egentligen inte tråkigt. Hon hade anställt honom nyligen. Hon styrde hans steg, hans lönenivå, hans husköp. Hon var hans mentor och överlägsen på arbetstid. Han hade bara ärvt det andra genomfört under många år. Hon var framgångsrik. Hon var äldre.

Hans tystnad hade skrämt henne; snart behövde hon inte undra mer. Han gick då, väldigt tyst. Andra hade ibland stönat, hon tröttnat. Han hade smugit sig in, trängt in, kommit, gått ut – tyst. Fingrarna rev sakta skalpen, det torra håret var elektriskt. Nästa vecka skulle det permanentas igen trots att hon visste att det inte skulle bli bra. Inget skulle få vara för bra på henne. Det skulle bli för enformigt.
- Jag trivs med mig själv. Hon ville just alltid visa människorna att själen var viktigast, det inre var viktigast, utseendet betyder inte allt – klichéer, fraser och hennes halv-sanningar. I de projicerade OH-bilderna, slingrade mind-mapparna med sina ormlika tankebanor. I kortfattade ledtrådar, skrivna i olika färger, kunde man ana en översinnlig tanke om medmänsklighet och kodade meddelanden om värmande företagsanda genomsyrade ord-tågen. De som såg detta gav sig inte i lag med henne, andra gick till sängs.

Hade han sagt något? I morgon skulle de äta frukost, packa väskorna, åka hem. Hon skulle tas emot av en annan man som luktade tobak och otvättade kläder. Han skulle fråga henne allt enligt mönstret, och med skrattet rullande i strupen skulle trapporna leda henne till den ärvda gamla sängen med skrynkliga lakan. Han skulle följa henne upp med hängslena hängandes på höften. Och som i en utdragen rörelse skulle hennes kropp tänkas ut och landa på madrassen samtidigt som lukten av ung kvinnoparfym steg upp från sängkläderna.

Författare:

Publicerat

Dela: