Tystnad

Tystnad

Jag satt tyst.
Alla de andra runt omkring mig skrek och skränade.
Solen gick sakta ner denna varma sommar dag 1969.
Husen och torget runt omkring mig färgades sakta röd orange.
Ett litet ”finare” äldre par gick förbi och tittade på oss. Jag mötte damens blick.
Det fanns ingen botten i hennes föraktfulla, ja, nästan hatiska blick. Motvilligt sänkte jag blicken. Inuti kokade jag av hat och ilska, men samtidigt skämdes jag också.
Utan någon egentlig anledning så hällde jag ut det mitt blaskiga rödvin i rännstenen. Jag reste mig sakta upp från hörnet av konserthus trappan där jag hade suttit. Rödvinet hade stänkt upp på mina utsvängda byxben och fläckarna såg ut som blod.
Jag gick iväg för att söka tystnad.
De andra såg mig inte, de var för upptagna med att högljutt bråka om vem som skulle få den sista skvätten i en burk mellanöl.
Jag tröttnade ibland på att sitta i sällskap, där ingen sa någonting egentligen vettigt.
Alla mina vänner var likadana när det gäller det. Men det var förresten inte bara dom, det gällde resten av hela världen också.
Så när jag gick den öde Kungsgatan framåt undrade jag vad det var som var så skrämmande med tystnaden.

Varför känner sig människor i regel tvungna att säga något, vad som helst, för att slippa tystnaden?
Vanligast var att kommentera vädret. Brr, vad kallt det är! Säger folk, och gnider sina armar och huttrar, fast de egentligen inte alls besväras av kylan. Varför?
Tänkte jag och sparkade på en tom öl burk, varför alla dessa onödiga och underliga regler?
Den frågan hade funnits i min tankevärld långt innan folk ersatte den vanliga hövligheten mot sina föraktfulla blickar.
Jag trodde att jag skulle slippa allt sådant genom att börja umgås med Mods.
Men tystnaden fanns där också, för själva rädslan för tystnaden fanns fortfarande kvar.
Antagligen är jag väl knäpp, men jag kände att jag inte orkade leva med vissheten om att andras tystnad aldrig skulle försvinna.

Så när den ljuva kvällen övergår i en vacker sommar natt, hoppar jag från Västerbron. Allt är helt tyst och stilla sånär som på några enstaka bilister som susar fram genom natten.

Författare:

Publicerat

Dela: