Under samma himmel

Hur skulle det bli nu? Hur skulle Ellen och Linus klara sig utan varandra i fem veckor, när de träffats nästan varenda dag i fem månader? Ellen var allt för Linus, vem skulle han prata med nu, när hon inte skulle finnas till hands? Ellen var så kär i Linus, sådär blossande, vanvettigt gnisterkär. Ursinnigt sprängförälskad. Så många frågor utan svar, så många känslor utan ord. Att ta avsked måste vara bland det värsta man kan gå igenom, trots att man vet att man kommer ses igen. Så här var det för Ellen och Linus.

Ellen slängde en sista blick ner i resväskan innan hon hastigt drog igen dragkedjan. Sedan lät hon blicken svepa en sista gång genom det svagt upplysta rummet och gick fram till det lilla fönstret som vätte ut mot gårdsplanen nedanför. Blicken stannade där och kisade ut i solljuset. Hon iakttog ett par barn som satt och lekte i sandlådan innan hon med en liten suck drog ner persiennen och tog tag i resväskan. Med snabba steg klev hon över golvet och öppnade dörren.

Nere i köket hördes buller och stressade röster. Ellen förstod att hennes föräldrar uppnått den där sista fasen i resans packningstadie, när allt ska packas ihop och inget får glömmas bort. Typiskt föräldrar tänkte hon. Springa omkring och yra som oroliga höns så fort man ska någonstans. De skriver listor över allt som ska packas ner och bockar prydligt av allt i turordning, men trots denna organiserade process får man alltid köra bilen uppför garageuppfarten minst två gånger innan man till slut infinner sig på flygplatsen. Hon suckade dramatiskt och hoppades på att hennes nervvrak till föräldrar skulle ta notis om hennes anmärkning, men ingen reaktion. Hon övervägde tillfället att gå in till de båda och provocera dem lite, men avstod sedan. Hon ville inte att de skulle bli bråk så hon snörde på sig gympaskorna och steg ut på trappan. Innan hon slängde igen dörren ropade hon halvhjärtat:
”Jag går till Linus en stund!”
Innan mamma och pappa hann komma med några invändningar började hon traska ned för gatan i värmen.

Det var marsmånad och våren var redan på väg. De stora björkarna vid korsningen hade fått små gröna skott och gräset lyste sammetsgrönt i det starka solljuset. Fåglarna kvittrade överallt och en lätt vårbris smekte Ellens kind när hon svängde in på Linus gata. Hon och Linus hade varit tillsammans i fem månader nu. Ellen var verkligen kär, kär som hon aldrig varit förr. Hon hade haft en del pojkvänner innan Linus men det var inte på lång väg samma sak. De hade bara hållit ihop i några veckor innan de tröttnat på varandra. Med Linus var det annorlunda, det hade hon känt från första början. När han stod där i höstsolens matta sken med det vita håret som blåste ikapp med vinden. Och när han lutade sig fram och kysste henne hade det känts som alla världens klockor stannat. Alla ljud försvann, alla tankar suddades ut, hon såg bara Linus framför sig. Den stunden kommer hon aldrig att glömma. Det har hon lovat sig själv. Aldrig, aldrig ska hon glömma Linus.

Nu såg hon det gråa trähuset framför sig. Hon öppnade den gistna grinden och steg upp på trappan. Hon betraktade den lilla lappen vid ringklockan och mumlade för sig själv:
”Sjöblom” Hon smakade på ordet. ”Ellen Sjöblom” Det lät fint, tänkte hon innan hon tryckte till på ringklockan. Det dröjde inte länge förrän Linus stod och log mot henne i dörröppningen. Ellen steg in i hallen och krängde av sig jackan innan Linus la armen runt hennes midja. Han drog henne intill sig och kramade henne lätt. Ellen kände hur det pirrade till i magen och hon stack busigt in fingrarna i hans hår. Linus drog sig undan och såg henne djupt i ögonen. De blåa ögonen tänkte Ellen, de vackra isblåa ögonen som alltid strålade mot henne. Hans blick var som havets glittrande yta. Lika djupa var de också. Hans ögon tindrade som himlavalvets alla stjärnor. Ellen försvann i hans blick. Långt bort i det skvalpande glittret på ytan. Hon lutade sig sedan fram och kysste hans lena läppar, han besvarade hennes kyss och hon kände hur värmen spred sig i hela kroppen.
”Jaså, här står ni och har det lite extra mysigt kan jag se!” De båda ungdomarna tittade förskräckt upp, båda lite förvirrade efter kyssens hastiga avbrott. Ellen log lite generat medan Linus irriterat drog henne mot sitt rum.
”Är det idag ni åker? Till Brasilien var det va? Himla trevligt med lite sol och bad kan jag tänka mig!” Skrockade Linus pappa trevligt. Ellen spjärnade emot och svarade artigt ”Ja, det är idag vi åker. Planet går om några timmar.” de sista orden försvann bort i mummel när Linus envist dragit iväg med henne in på sitt rum och otåligt stängt dörren efter sig. Han kramade henne och smekte hennes kind. Ellen rös i hela kroppen. Hur lyckades Linus göra så här med henne? Han får alltid Ellen att känna sig egendomligt lätt och pirrig invärtes när hans fingrar rör vid hennes hud. Ellen kramade tillbaka samtidigt som hon sneglade på klockan. ”Linus, jag måste gå nu…” sa hon lågt och kände hur det knöt sig i magen. Linus såg på henne och viskade i hennes öra. ”Måste du åka, Ellen? Snälla du, res inte. Stanna kvar här med mig. Allt kommer att kännas så otroligt tomt och meningslöst utan dig. Jag kommer inte stå ut. Du betyder så mycket. Du är allt för mig. Hör du det Ellen, allt. ” Ellen log varmt mot honom. Hon var både rörd och lite förvånad över Linus reaktion. Det var en ny sida hos honom, som hon aldrig tidigare lagt märke till. Har han visat henne den innan, eller var det först nu som han vågade visa sina innersta känslor. Ellen visste inte vad hon skulle säga. Det var så mycket hon ville säga till Linus, så mycket hon ville förklara. Men hennes huvud var tomt. Hon saknade ord på sina känslor. Hon kom och tänka på en dikt hon läst en gång.

De djupaste känslorna
döljer sig längst in
bland de osagda orden

Linus hade tydligen sett henne försvinna bort i tankarnas värld. För han log retfullt och puttade till henne så hon snubblade över mattkanten och for baklänges ner i sängen. ”Du tänker alldeles för mycket, jag ser det på dig. Du får den där lilla rynkan mellan ögonbrynen.” Skrattade han och blåste henne i örat. Ellen tog upp en kudde och drämde i huvudet på Linus samtidigt som hon gav tillbaka: ”Jag tänker i alla fall till skillnad från vissa andra.” Nu var det Linus tur att slänga en kudde på Ellen.

De båda ungdomarna låg en lång stund och bara skrattade och tittade på varandra. Sedan tog Ellen tag i Linus hand och kramade den hårt. Hans blick blev med ens allvarlig igen och hans blåa ögon slutade gnistra och fylldes med ett svart djup som gjorde Ellen rädd. ”Jag kommer att sakna dig, mycket, så mycket att det kommer att göra ont inuti. Men jag lovar att tänka på dig varje dag. När solen går upp finns du i mina tankar, ännu mer när solens sista strålar lyser över landskapet. När himmelen sedan blir svart och stjärnorna träder fram ska jag tänka att det är samma stjärnor som lyser över dig. Vi finns under samma himmel, Linus. Vad som än händer. ” Linus tittade bara på henne. Han sög in alla Ellens ord och betraktade hennes allvarliga min. Ellen betraktade honom också. De bara satt där och såg på varandra innan Linus ansikte sprack upp i ett soligt leende. ”Ellen, hur många veckor är det på ett år?” Hon var tvungen att tänka efter innan hon svarade. ”Femtiotvå, om jag inte minns fel” Linus nickade. ”Fem veckor av femtiotvå stycken, det betyder att när du kommer tillbaka har vi fyrtiosju veckor kvar att träffas på ett år.” Ellen begrundade hans ord och lade till: ”Och efter det finns en hel evighet, och vem vet hur många veckor den består av”? Linus suckade djupt ”Du ska alltid vara så poetisk”. Han kysste henne lätt och Ellen slog armarna om honom. Sedan gick de båda ut ur rummet och innan Ellen steg ut i solskenet sa hon leende ”Vi finns fortfarande under samma himmel”. Sedan lutade hon sig fram och kysste hans panna innan hon omslöts av solljuset.



Under samma himmel

Är på väg bort från dig
Varje mil
En längtan
som växer sig starkare
Tittar ut genom fönstret
Ser stjärnor
Undrar om du sitter där hemma
Och tittar upp mot samma klara natthimmel
En tår rullar ner för min kind
Smakar salt
Hjulen fälls ut
Dunsen kommer
Stiger ut i värmen
Drar in luften i mina lungor och tänker
Vi finns i alla fall under samma himmel




Slut

Skriven av: Emelie Eriksson