Under ytan

Under ytan.

Allt började i 6:an när du började i klassen. Jag och mina kompisar hatade dug och du hatade oss. Dagarna gick och blev vecker. Till sist kom den dag vi skulle ändra platser i klassen och oyuren var framme och vi fick sitta brevid varandra. Men på rasten hände något som vi inte visste skulle hända. Allt började när vi kom ut på rasten och såg att båda fotbollsplanerna var upptagna. Vi frågade 5:orna om vi 6:or kunde spela med dem. Men det ville inte 5:orna. Vi fick spela på basketplanen eftersom ingen spelade där. Jg tog bollen och sprang till planen. Då frågade Anders om han kunde få bolen samtidigt som du frågade. Jag kastade bollen till dig och Andres sprang emot dig. Jag kom och knuffade honom. Då kom du med idénom att vi kunde spela rugby. Det ville de flesta i klassen. Som vanligt blev jag en av dem som blev valda till sist. Jag har för mig att du och jag kom i samma lag. När spelet var igång var jag bäst av tjejerna. När det ringde in stod vi en stund och väntade på att läraren skulle låsa upp dörrarna. När vi stod där pratade alla om rugbyn. Du om fram till mig och sa: 'Du ska vara med i mitt lag. Du var ju bäst på plan.'
På lektionen pratade vi bara om rugbyn. Vår lärare sa till oss många gånger men det varade inte länge. Så varade det till slutet av sexan att vi var vänner.

När vi började i 7:an kom vi inte i samma klass men i samma arbetslag. Du och jag var fortfarande kompisar men inte lika bra som i 6:an. När du sedan kom i specialklass förändrades allt. Du blev tuffare och jag var inte din typ längre. Nu var det bara de tjejerna som rökte som var något.
En kväll i 8:an blev jag chockas. Jag var ute med min kompis Karin. En kompis till Karin ringde och frågade om de kunde träffas och Karin frågad mig om jag ville. Jo, tyckte jag och så vi träffase Tiffany (som kopisen heter) och några andra kompisar till henne. När jag skulle gå hem sa jag till Karin men hon ville inte följa med. Det var helt okey för mig. På hemvägen var jag tvungen att ta en väg som var otäck.Jag såg några några människor som skymtade i fjärran. Jag såg inte vilka de var förrän jag var några meter nära dem. Det var du och dina kompisar. Jag låssades som ni inte var där. Jag ville bara där ifrån. Jag hörde att Emil (din bästis) viskade till sina hundar 'Attack'.
Hundarna attackerade mig och du bara skrattade. När du såg att det var jag sadu till Emil att han skulle kalla på hundarna. Men han brydde sig inte. Du tog hundarnas koppel och band fast dem vid ett träd. Då hade jag chansen att fly. Jag sprang iväg innan någon annat skulle hända och för att du inte skulle se tåraran som rann från mina ögon. Det var inte tårar som jag trodde utan det var blod som rann. Jag såg inte vad du gjorde sedan men jag hörde dig ropa mitt namn och att du sprang efter mig. När du kom ifatt mig sa du förlåt, men jag vände bara ryggen till. Du sa att jag var den ändai världen som käbde den riktiga Pontus. Men jag låsades inte höra. Du sa att jag betydde jättemycket för dig coh att du älskade mig. Men jag fortsatte att springa. Men saktade ner farten och vände mig om. Jag såg att du vände dig om och gick tillbaka till dina kompisar. Det var det sista jag såg av dig. Och det sista ordet jag hörde dig säga var att du älskade mig för att jag var jag och ingen annan. När jag kom hem satte jag mig ner och skrev detta brev till dig. När du läser det finns jag inte mer. DEt känns som jag inte kan förlåta dig. Fast du var den bästa vän jag hade på jorden. DEt känns sm jag är under ytan. Jag orkar inte leva mer.
Ha det bra Amanda.

Amanda gick ut mitt i natten och lade brevet i Pontus brevlåda. Väl hemma igen tog hon en av sin systers sönmtablett. Hon somnade in. På morgonen när Pontus hade vaknat och läst brevet sprang han hem till Amanda. Utanför hennes hus stos ambulansen. Pontus såg en bår med ett vitt lakan över.

Martina

Författare:

Publicerat

Dela: