Under ytan

Människor försvinner och människor dyker upp
och allt beror på vad som finns under ytan



”möt mig vid kyrkan…en gammal vän” avslutades det kryptiska sms jag fick på min mobile den här morgonen.
Jag var på väg till Skåne för att träffa ”en gammal vän” men vem det var visste jag inte. Vi skulle som angetts träffas vid kyrkan i den lilla idylliska badorten.
På vägen ner funderade jag på vad fan jag gett mig in på. Jag måste nog vara världens mest lättlurade journalist. Här får man ett sms från en okänd som visserligen presenterar sig som ”en gammal vän” och jag kastar mig i bilen och kör sextio mil.
Kunde det vara en barndomsvän eller en gammal flamma som dumpat mig i ungdomen och nu ville ses? Tankarna snurrade på lika fort som hjulen på E6: an men kom inte fram till något vettigt.
I yrket har man ju träffat på många men så många vänner får man knappast om man inte räknar dem som föregås av prefixet o. Jag må vara lättlurad men jag har en intuitiv näsa för när det osar hett. Detta var ett sådant tillfälle och jag skulle få rätt.
I sms: et skulle jag ta på mig bra skor så vi skulle tydligen gå långt, men mer visste jag inte. Ibland undrar man vad man ger sig in på men vad fan. Jag hade några kompdagar att ta ut och badorten är härlig även om det skiter sig med det journalistiska – vilket det inte skulle göra.
Även om jag hoppades på att det skulle vara en gammal flamma som ville återse mig så fick jag fick jag en känsla av att det hade med något så tråkigt som jobbet att göra.
Min hjärna sonderade igenom människor jag mött som på något sätt hade en koppling till badorten som var slutmålet, men ingen klocka ringde.
Jag svängde av från E6: an och körde den återstående milen in mot badorten och fram till kyrkan där jag skulle möta ”min vän”. Bilen rullade över det gamla kullerstensbelagda torget som låg precis vid kyrkan medan jag spanade efter vem.
Efter att ha inmundigat en korv i den närliggande korvkiosken tänkte jag vandra bort till kyrkan då en man klappade mig på axeln.
– Long time no see! Peter.
Vem fan är du? sa jag visserligen inte, men det hade varit en fullt motiverad fråga då jag inte kände igen mannen i mörka solglasögon som nästan skrämde livet ur mig.
– Jag förstår att du inte känner igen mig, sa han på svenska och skrattade.
Han presenterade sig som Ben Nelson och sa sig vara född här i badorten men att han var mera känd under ett annat namn som han ännu inte ville avslöja.
Vi skulle ut på en lång promenad upp på åsen som omger badorten och allt föreföll märkligt och lite skrämmande. Jag saknade faktiskt mitt trista skrivbord hemma på redaktionen och var besviken över att främlingen inte var en kvinna; efter tre misslyckade förhållanden hoppas man ju. Den här mannen måste kollas upp, tänkte jag.
Jag ursäktade mig med att jag glömt något i bilen och gick tillbaka för att via datorn kolla upp denne Ben Nelson. Det tog lite tid och jag var tvungen att ta hjälp av redaktionen där hemma i alla register som tänkas kan.
Efter en lång väntan på dessa förbannade datorer som ska vara så förfärligt snabba stod det klart: Någon Ben Nelson hade aldrig fötts i byn och ingen med det namnet hade funnits här. Mannen jag skulle promenera med fanns inte!
Väl tillbaka vid den ickeexisterande mannen höll jag minen då han skulle visa mig olika ställen som haft betydelse för honom.
Vi gick längs en lång väg för efter några kilometer vika av upp mot den branta åsen genom till ett ställe som hette Solhäll där åsen sprängt upp en liten klippa som de kallat ”berget” när de var små. Här hade han lekt som barn, enligt honom själv, han som inte fanns.
Vi gick vidare in i en skogsdunge som hette Hasselbacken förbi ett gammalt skyddsrum där de brukat hålla till.
– Är det inte märkligt hur allt blir mindre med åren, sa han och tittade sig omkring. Allt, inte bara miljön utan livet i stort.
Jag höll med och såg hur ett stort hus i österrikisk still tornade upp sig ovanför oss.
Vi vandrade nedanför huset längs en igenvuxen stig där vi slogs med trilskande grenar som ville riva av persedlarna. Nu skulle vi snart vara framme, påstod han.
Uppför en brant i den lummiga skogen passerade vi en gammal pumpstation och här påstod mannen att allt började.
Jag frågade honom vad han menade men fick inget svar, han var helt upptagen av att berätta om miljön här och att det legat en gammal övergiven fabrik uppe på platån strax ovanför där vi stod. Där hade han lekt som barn.
I den branta trädbeväxta sluttningen där vi stod hade man i slänten byggt en koja och det hade han och hans kompisar haft som högkvarter.
– Som sagt det var här allt började, sa han och det sa ju inte så mycket.
Jag borde givetvis fråga vem han verkligen var men avbröts i mina tankar…
– Men egentligen började det senare i en liten sjö som varit ett kalkbruk några kilometer härifrån. Det var där jag dog.
Antagligen var mannen skvatt galen och jag undrade varför han lockat ut mig på detta meningslösa äventyr. Men jag tog det som en trevlig utflykt i ett semesterparadis och lät honom hållas.
– Jo, du förstår, fortsatte han, jag hade kommit ifrån mina gamla kompisar och hamnat, som så många andra, bland ungar som var elakare. De mobbade mig för min ringa kroppsbyggnad och jag hatade dem. Jag kunde inte komma ifrån dem hur jag än försökte och beslöt mig för en fruktansvärd hämnd. De skulle döda mig och för alltid känna ånger!
Jag visste inte vad jag skulle säga men bad honom fortsätta och gick runt och kollade inristningar i bokträden och fann då ett årtal 1965 och ett kors och jag började ana.
– En gång när vi badade i sjön Kalkan, som den kallades, höll de som vanligt nere mig i vattnet så jag tappade andan. De tyckte det var lika roligt varje gång jag fick upp huvudet och kippade desperat efter luft. Men den här gången simmade jag iväg under vattnet och bort under ett träd som hängde ner i sjön. Jag såg hur rädda de blev då de förstått att de denna gång gått för långt i sin pennalism. Tuffingarna började gråta och jag log hämningsfullt.
Det kan inte vara sant, tänkte jag då han fortsatte:
– Jag låg gömd länge och såg med tillfredställelse hur desperata de var. Sedan kom poliser och ambulans och jag smög iväg som död. Nu var jag tvungen att skapa mig en ny identitet någon annanstans och du har antagligen redan listat ut vem jag är? sa han.
Korset som var inristat i trädet var Exellorkorset.
Utan tvekan var både korset och årtalet gamla inristningar och inget fejkat. Men kunde det verkligen vara honom. Mannen som spårlöst försvann efter att ha lurat en hel värld?
Jag hade visserligen träffat honom en gång under en oförglömlig intervju men jag kände inte igen honom – Exellor! Vad ville han mig?
Exellor var popartisten som kom från ingenstans och lyckades skapa ett finansimperium utan like men som sedan rasade samman.
Vi traskade ner mot byn där målet var Kalkan där han en gång försvann och passerade en tomt kallad Dalhem.
– Där växte jag upp, i den lilla röda stugan bodde jag, sa han och pekade.
Jag måste fråga honom om hans imperium Exac som kraschade och hans försvinnande:
– Varför vill du träffa mig? sa jag fortfarande osäker på om denne man var den mytomspunna Exellor.
– Jag vill ge min bild av historien där jag utpekats som boven, förklarade han. Mitt enda fel var att jag var för godtrogen och idealistisk.
– Var gömde du dig under efter kraschen? frågade jag, och varför?
Han bekräftade att han hade gömt sig på ön Caicos en liten tid men att han blev utslängd av diktatorn där och därefter for han tillbaka till Basia (landet som hans koncern ägde efter en kupp) och gömde sig i djungeln med sina närmaste.
Han verifierade egentligen bara allt som var känt redan i media och det övertygade inte mig.
– Det har kostat på att söka skydd och jag har inget kvar, sa han.
Skulle fanskapet låna pengar eller, en gång världens rikaste man?
– Allt är inte vad det synes vara, konstaterade han. Ibland är det värre.
Men hur var det då med Exac:s fruktade säkerhetstjänst SEC som mördat och härjat och som Exellor styrde under sin tid, var han oskyldig till det med och vad menar han med värre?
– Jag tappade kontrollen av SEC, men jag hade kontrollen ändå och har fortfarande.
Jag fattade ingenting och undrade om han kom ihåg mig från den intervjun jag gjorde med honom? Det vore en test för om han verkligen var den han utgjorde sig för att vara. Han svarade inte utan gled ut i annat när vi nu närmade oss Kalkan, alldeles på gränsen mellan Skåne och Halland. Vad menade han med att fortfarande ha kontrollen? SEC var ju nerlagt?
– Du känner till Domrena som rensar bland slöddret? Jag styr Domrena.
Nu hade fanskapet blivit helt tokig. Vad har Domrena med SEC att göra, tänkte jag, då SEC faktiskt några år tidigare gjorde sig känd för samma sak: döda kriminella – en dödspatrull! Och faktiskt visste ingen vem som styrde denna fruktade grupp. Men inte kunde…
– Här låg ett kalkbränneri en gång där min far jobba, sa han när vi trampa över några stenar.
Jag trodde inte på honom längre. Hur fan kunde jag gå på denna lätte? En mytoman lockar iväg mig till ett gammalt kalkbrott och säger sig vara den försvunna Exellor. Och nu påstod han sig styra Domrena; det var bara för mycket.
Han pekade tvärs över sjön mot en strandkant där han skulle ha försvunnit som barn för att sedan dyka upp från ingenstans till megastjärna och finanskung och slutligen som okänd ledare bakom en mördarsekt som ska rena jorden från kriminella. Nu måste han förklara sig, tänkte jag och försökte formulera en fråga så han blev tyst:
– Kommer du ihåg när jag intervjuade dig?
– Du har aldrig intervjuat mig förrän nu.
Nu hade jag honom, tänkte jag. Han ljög.
– Jo, sa jag. Du var visserligen full och kanske mer men jag har intervjuat…
– Nej, det var inte jag, avbröt han mig. Jag varken sjöng eller uppträdde själv. Det var skådespelare och sångare som föreställde mig. Men det var min idé.
Det spekulerades faktiskt om Exellor var flera personer under hans karriär då han hade alltför många talanger. Men någon måste ju ligga bakom och var det?
– Det var min idé som andra tog över och allt blev mitt fel.
– Men om du styr Domrena så är du ju en brutal mördare! sa jag.
– Mördare? skrattade han. Vet du hur många mord vi har förhindrat?
Vi gick nerför en brant slänt till något som kunde liknas vid en ministrand vid sjön. Det var lugnt härnere vid vattenytan, en bäck porlade ut i vattnet och vi satte oss ner på en nerfallen trädstam.
– Exellor styr och kommer alltid att styra Domrena. Jag kommer att välja en ny efter mig och jag ville bara berätta hur det ligger till, sa han och därefter hoppade han ner i vattnet och försvann under ytan.
Jag ropade och ropade i säkert en timme men gav slutligen upp då jag insett att det ingick i hans plan att försvinna under ytan igen. Han hade ju fått berätta sin story. Tilläggas bör att Kalkan, där han skulle ha badat i som liten, fanns inte vid den tiden som sjö.
Han hade antagligen hittat på alltihopa. Men va fan, det har ju jag med.



http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson