Uppdraget


Höger fot, vänster fot. Med långsamma och nervösa steg rör jag mig sakta framåt.
Mitt hjärta bultar fortare och fortare, mina andetag blir allt ojämnare.
Jag ser honom genom fönstret, han håller henne i handen.
Jag känner gråten i halsen, det känns som om den sakta, sakta täpper till.
Nej, jag får inte gråta, måste vara stark. Människor som jag är starka.
Väggarna omkring mig är vita och höga. Det känns som om lamporna lyser starkare idag, de bländar mig. Kanske för att jag inte vill se.
Miljön omkring mig känns så främmande, trots att jag är här varenda dag.

Jag kommer fram till en dörr och med skakiga händer trycker jag ner det iskalla handtaget. Något tar emot, dörren är låst.
Jag stannar upp och funderar, ska jag be någon annan att göra det? Det gjorde jag alltid när jag var ny här. När jag var nyutexaminerad läkare.
Jag tar upp min nyckelknippa ur fickan och sätter i nyckeln i låset. Den passar inte.
På måfå tar jag upp en ny nyckel. Med darriga händer för jag nyckeln mot nyckelhålet. Det säger klick och dörren glider upp.
Jag fortsätter att gå med samma långsamma, osäkra steg. Så här rädd och nervös har jag nog aldrig varit.
Vad ska jag göra?
Då ser jag min räddning, Louise, och går fram till henne. Mina andetag är fortfarande ojämna och jag känner hur hårt hjärtat bankar inom mig. Louise är en person som har varit väldigt snäll mot mig sedan jag började här. Jag stammar hennes namn och ska precis fråga henne när hon plötsligt springer iväg.
– Vi får ta det sen, jag har bråttom, ropar Louise när hon springer iväg.

Jag känner mig helt förvirrad, jag vet inte om jag klarar av detta. Jag kallsvettas, står still och stampar samtidigt med foten. Jag får knappt någon luft, mina andetag är ojämna.
De andra kommer att tycka att jag är feg om jag inte gör detta nu. Men om jag gör det kommer de att tycka att jag är modig, nästan som en hjälte. De snackar alltid om deras första gång, om vilken lättnad det var när det väl var gjort och om hur nervösa de först var men hur bra det kändes efteråt. Men det är patienten som det handlar om, jag tror inte att de har förstått det. De tycker bara att det är coolt, de ser inte meningen i det hela.
Jag är så rädd att själv börja gråta. Då har jag misslyckats med mitt uppdrag. Att misslyckas med ett uppdrag som man har fått är det värsta som kan hända.
Jag började fundera på hur den stackars patienten måste må, hon som har så ont. Hon måste få veta att vi kämpar för henne, att hon har människor som älskar henne och som kommer att sakna henne.
Plötsligt känner jag hur jag får en positiv anda. Jag känner att jag klarar av detta.
Rädslan är som bortblåst.

Jag börjar gå igen, denna gång med bestämda och motiverade steg.
Utan att se mig för går jag rätt på en städvagn. Fem sekunder senare ligger städvagnen vält på golvet med mig ovanpå. Jag försöker att resa mig upp men får inget fäste med fötterna.
Jag ligger helt hjälplös och kravlar på städvagnen. Då ser jag honom, han är på väg mot mig.
Nu kommer jag aldrig att klara av detta, vad ska han tro om mig när jag ligger och kravlar på en städvagn? Jag har förstört allt. Typiskt!
Jag ser en hand som sträcks fram. Tacksam för hjälpen tar jag tag i handen. När jag är på benen igen och har borstat bort den värsta smutsen känner jag mig iakttagen.

Jag lyfter upp blicken för att se om det är så. Min blick möter hans och vi får en djup ögonkontakt. Mitt hjärta börjar banka, fortare och fortare, hårdare och hårdare.
Han ser på mig med en oskyldig blick.
– Hur blir det? Frågar han.

Jag blir tyst. Nu är jag tvungen att berätta. Berätta hur allt ligger till, vad det är som har hänt. Varför, hur och när det blev som det blev.
Jag ser ingen utväg. Jag måste våga!
Jag får inte fram ett ord, det är knäpptyst i sjukhuskorridoren. Det känns som om tiden har stannat. Allt står still, inget rör sig. Jag vågar inte möta hans blick.
Läkare och sjuksköterskor passerar, förstår de vad som händer?
Jag tar ett djupt andetag.
– Jag är hemskt ledsen, hon kommer inte att klara sig, säger jag tillslut med så stadig röst som möjligt.

Jag hör själv att det inte låter som min röst, rösten är så osäker och så rädd.
Sakta men säkert börjar jag förklara vad det är som har hänt, att hennes inre skador kommer ta död på henne, att det inte finns något vi kan göra. Jag avslutar med orden ”Jag är hemskt ledsen”.
Han vänder sig om och går iväg med nerböjt huvud. Hans steg är långsamma. Det syns att han är mycket ledsen.

Äntligen var det gjort. De andra hade rätt, det känns skönt nu. Nu kommer jag att bli respekterad i fikarummet, de kommer inte att tycka att jag är feg. Men det bryr jag mig ändå inte om längre, jag kan gärna vara en tönt. Patienten är den viktiga.
Egentligen var det ju inte så farligt. Det gäller bara att ta mod till sig, intala sig själv att man kan. Att man är minst lika bra som alla andra.
När jag tänker efter så gjorde jag detta för den sjuka patientens skull. Till viss del var det för att visa de andra att jag också kan men mest för att tala om för patienten att vi gjort allt vi har kunnat.
Ett liv är värt allt. Alla är värda att leva, det spelar ingen roll om man är ful, feg, osäker eller töntig. Alla har rätt till att må bra och jag lovar att jag alltid gör mitt bästa.
Innan jag tog mod till mig att göra detta, var jag så rädd för att misslyckas. Då skulle de andra inte tycka om mig. Nu efteråt, bryr jag mig inte om dem längre. Patienten är den viktiga.
Jag säger inte att de inte bryr sig om våra patienter, men de bryr sig för mycket om vad andra tycker och tänker. Det gjorde jag också, fram till alldeles nyss.

Författare:

Publicerat

Dela: