Uppdraget (En kriminell novell)

Det är inte alla brott som sonas efter rättegång och dom.
Jag satt vid ett fönsterbord med ryggen mot dörren när de båda kvinnorna kom in.Jag hade hoppats att Hon skulle vara ensam,för så här nära Henne hade jag inte varit på hela den dryga vecka som jag diskret följt i hennes spår.
Det är svårare än man tror att bevaka någon diskret utan att dra uppmärksamheten till sig.Det underlättar lite att se ut som jag gör:en alldaglig kvinna,några och trettio, med mitt riktiga bruna,långa hår uppsatt under en blond, lockig kort peruk.Glöm det där med mörka solglasögon inomhus.Sådant drar obönhörligen blickarna till sig,liksom överdriven makeupp!
Jag hade velat avsluta hela affären i dag under förutsättning att Hon följde sin vanliga fredagsrutin.Shopping,lunch här och sedan den korta promenaden genom parken Jag kände vid det här laget till varje buske,sten och träd på hennes hemväg.Det fanns flera från min synpunkt lämpliga platser,men man måste alltid improvisera…..det är mycket man aldrig kan förutse.En hundpromenad eller en uppdykande joggare…...då måste avvakta. Jag tänkte inte ta några risker.
Hon var alltså inte ensam,utan hade sällskap av en annan kvinna,som var betydligt yngre…...bara något äldre än jag själv.De hade med sig två barn,som måste vara den yngre kvinnans….De var alla tre mörka med samma sydländska färger och bruna ögon.
Jag visste förstås att Hon var gift med en invandrare.Kanske var de båda kvinnorna släkt? Hur som helst...…så länge de var i sällskap måste jag vänta.Jag reste mig och gick fram emot disken där kaffet stod.Under tiden jag serverade mig en påfyllning granskade jag henne ur ögonvrån!Hon hade åldrats men bilden som jag hade var ju över 10 år gammal.
Plötsligt vände Hon på huvudet och tittade åt mitt håll,och det kändes som om jag inte kunde andas för ett ögonblick.Så tittade hon likgiltigt bort och jag drog en ljudlös suck .Vad hade jag trott? Att hon kunde se vem jag var? Hur skulle hon rimligtvis kunna det?
Jag satte mig ner igen och blev sittande tills de båda kvinnorna rest sig och passerat mig på utvägen med de två barnen. Den minste höll sin mamma i handen,den äldre kom lite på efterkälken,och när jag hunnit ut på trottoaren såg jag hur Hon vände sig om ock grep tag i den lilles arm som för att skynda på honom. Han började gråta,och innan jag hann blinka hade Hon vänt sig ett halvt varv och smällt till den lille mitt i ansiktet!Jag var utom räckhåll men väntade mig någon slags reaktion ifrån den unga mamman, men den uteblev.
'Kaka söker maka!' Det gamla uttrycket flimrade förbi i mina tankar,men så skärpte jag mig.Det där var inte min sak.Min sak var att se till att den där vackra,välvårdade damen med sitt fantastiska kastanjebruna hårsvall skulle upphörde att existera.Ingenting annat.Basta.
Sakta följde jag de båda damerna över torget,och vidare mot parken..Jag tänkte igen över min lämplighet för just det här uppdraget….Jag var ju verkligen amatör.Till sådan här uppdrag finns det proffs.Det hade varit på tal,och priset hade inte varit avskräckande,men riskerna hade bedömts som för höga.Folk som tar den sortens uppdrag för pengar umgås i kretsar där allt är till salu och där kunskap kan bli till en inkomst.Eller till ett förtroende för att imponera på den nya flickvännen,som springer raka vägen till polisen.
Jag kunde min brottsstatistik. De brott som har stösta chansen att förbli olösta är de där förrövaren är en ensam gärningsman…......tidigare okänd för polisen…samt att han(eller hon) sedan aldrig upprepar sitt brott.
Fällorna var förvisso många.
När jag över 10 år tidigare hade lärt mig att skjuta,ville min älskade släpa med mig till sin skytteklubb!Eftersom jag redan då hade på känn att det här uppdraget en gång skulle hamna hos mig,avböjde jag skrattande och bad honom ta hem ett vapen och lära mig i skogen runt torpet! Jag skrattade likaså bort alla antydningar om det olagliga i företaget och lovade gå med i klubben om jag skulle fatta tycke för sporten.En förälskad man är lyckligtvis mycket medgörlig.När jag senade avfärdade det hela föll hela saken i glömska.Hos honom. Jag kunde ju inte ta risken att skaffa en vapenlicns eller en massa klubbkamrater.
Vapnet skaffade jag mig flera år senare, på ett sätt som aldrig skulle kunna spåras till mig.En annonym 22:a,lätt att hantera och med en måttlig rekyl.Jag är egentligen skotträdd och lyckas alltid göra mig illa av rekylen från ett kraftigare vapen.

Jag såg de båda kvinnorna gena mot parkvägen, men började misströsta…den yngre kvinnan och hennes barn följde fortfarande med.Ännu flera dagar i den ensamma volvon på parkeringen utanför SaabScania.Lite som att campa hos konkurenten. Jag kunde inte riskera att bo på hotell.Offeciellt var jag ju någon annanstans.Skyltarna hade jag 'lånat' på Arlandas långtidsparkering,och smutsat ner lite lagom.Jag hoppdes verkligen att den andre bilägaren skulle ha en riktigt lång, skön semester, så att inte bilen blev 'lyst'innan jag var klar.Bilen var i alla fall min egen gamla rishög. Både hyrbilar och stulna sådana är riskabla för alla som inte är bankrånare: så kort körtid brukar vara riskfritt. Nästan framme vid porten gav jag upp.Jag stannade bara för att se de båda kvinnorna försvinna in.Kört för i dag! Det hörde inte till Hennes vanor att gå ut på kvällstid,och i fall Hon gjorde det så hade Hon antagligen sin make i släptåg! På tok för riskabelt.
Jag genade mot busshållsplatsen för att transportera mig den långa vägen till industriparkeringen. Därute försvann bilen i mängden av bilar .
Jag stannade till vid telefonkiosken och slog en signal.Min älskade svarade på första signalen.Jag förvissade mig om att mitt alibi var intakt. Han visste det inte ännu,men hela min säkerhet skulle hänga på honom.Han trodde än så länge att jag byggt upp mitt omsorgsfulla alibi för att skydda en misstänksam,på gränsen till paranoid eskortkund som inte ville ta en enda risk..
Jodå…..de flesta eskortkunder lider av en eller annan form av paranoia eftersom de ofta har välgrundade skäl till det……arga fruar är inte att leka med.Särskilt inte de som är ekonomiskt lagda!Även den snålaste äkta man spelar ofta
generös tillbedjare när han vill imponera på en eskortflicka!Någon har sagt att inför Gud är vi alla smålänningar……så inför en eskortflicka blir de alla Flotta Vicktor!
Jag hade uppfunnit en svår infektion och lagt mig till sängs hemma i kollektivet.Alla respekterde vi varandras intrigitet.Att inspektera varandras sovrum var tabu.För alla utom för barnen.För deras skull hade jag uppfunnit Sjukdommen,som var väldigt smittosam.För deras skull bar min älskade upp mat till mitt rum,som han sedan bar ut i soppåsen,och levererade dagliga rapporter om min (o-) hälsa till de övriga.Barnen berättade på dagis om hur sjuk mamma var och att hon låg i sin säng hela tiden!
Det kan vara slitsamt att kombinera en karriär som eskortflicka…..verkligen inget 9-5 jobb … och vuxenplugg
med småbarnsmammans alla krav och dagisets absoluta tider, men går. Att stoppa in ett litet extrauppdrag som detta orskar däremot grus i maskineriet. Alibit borde ,trots det,vara vattentätt, ifall jag bara blev klar i rimlig tid.
Efteråt skulle han veta.Genast han fick höra talas om Hennes död skulle han veta: men han skulle tiga.Honom kunde jag lita på…..inte före (då skulle han försöka att stoppa mig......gör inte alla män det?) men efteråt, när inget kunde göras ogjort!Då skulle han inte vilja sätta sina barns mor i fängelse.Inte för DEN kvinnans skull.Han ensam visste dessutom att detta uppdrag inte hade någonting med pengar att göra utan handlade om en rättvis vedergällning..
Natten blev orolig,trots att madrassen och sovsäcken bak i combin inte var så illa.Gud ska veta att jag har sovit på sämre ställen.Men morgondagen var lördag och nu tänkte jag sätta in stöten.Torgdag! Det missade hon inte de två föregående lördagarna,och då hade hon varit ensam.
Redan kl 8 fanns jag på plats i parken.Jag satt och läste på en bänk. Brevid mig stod väskan öppen med vapnet lätt åtkommligt.Jag tänkte få det att se ut som en vanlig väskryckning, som gått snett.Hon vägrar släppa,tjuven skuter i panik.Inte ett helt vanligt scenario, men tänkbart !Jag ville att det skulle se ut som om Hon bara varit tillfällets offer.De flesta mord begås av anhöriga eller andra med påtagligt motiv!Det ville jag inte att någon skulle gräva alltför djupt i! Nej.....en olycklig slump bara.....
Sedan:Upp på bussen,av med peruken,tillbaka till parkeringen,och det skulle äntligen vara över! Jag skulle kunna åka hem till de mina,nöjd med att rättvisa skipats till sist.
Uppdraget skulle vara utfört.Jag visste att jag inte skulle ha några problem med att döda just den här kvinnan,och att jag aldrig ,aldrig skulle ångra mig efteråt!

Nu öppnades porten,och hon kom ut,men efter henne travade den yngre kvinnans äldre pojke.....han som fått en sådan omild behandling dagen innan.Hon som barnvakt? Personligen skulle jag inte lämna henne att ta hand om en guldfisk ens, ifall den inte var giftig förstås! Nu sprack det i dag med!Och morgondagen var en söndag.
Jag satt kvar på bänken och det omaka paret närmade sig Pojken drog benen efter sig,och man kunde se på hela Hennes kroppsspråk hur irriterad Hon var.
.'Nej,mamma!Jag VILL inte!' Den lille pojken började gråta,men själv kände jag det som om någon slagit mig hårt i magen,ett sånt där slag som tar luften ur lungorna en bra stund..Mamma.!Ungen hade kallat henne Mamma!Det kunde ju bara inte var sant!Kärringen var ju över 50!
Febrilt räknade jag i huvudet, medan jag tittade ner i min bok och lät paret passera.Hon kände inte mig, men Hon kunde ju ha något ungdomskort av sig själv kvar,och både jag och min syster är skrämmande lika Henne.
52 -6, kanske 7 år! Hur jag än räknade så gick ekvationen tyvärr ihop.Jag tittade på min lillebror med ett plötsligt uppflammande hat:'Jaså,du duger! Dig behåller hon minsann.Vi andra slängde du ifrån dig som rutten fisk,när du inte kunde ta död på oss lagligt'.
Så skämdes jag.Den lille stackaren hade sannerligen ingen dans på rosor framför sig i hennes vård..Jag kunde bara hoppas att han åtminstonde hade en pappa som brydde sig! Hur som helst:mitt uppdrag var slutfört.Jag kunde bara inte skjuta ihjäl henne nu när hon hade ett litet barn.Göra min egen lillebror moderlös? Fast med en sådan mor…
Jag kanske borde rädda honom undan...
Jag skakade på huvudet och reste mig .Mellan parkens träd såg jag Hennes kastanjebruna hårsvall försvinna i grönskan.Jag slet av mig den blonda peruken och lät mitt egna,långa hår,kastanjebrunt som hennes,falla ner över ryggen.Håret hade varit mitt största handikapp.Hon hade dock träffat mig som tonårning och lagt märke till hur likt Hennes det varit
.'Nu är hennes säkert färgat' tänkte jag surt under bilresan hem.
Vid Ikea åkte jag av vägen ett ögonblick och skruvade av de stulna skyltarna som jag slängde i diket.Att återställa dem var för riskabelt.Det tog en stund att få fast mina gamla.Jag har aldrig varit så händig av mig.När jag svängde ut på vägen igen tänkte jag på hur jag sabbat mitt uppdrag.
I mina tankar hade jag dödat henne tusen gånger om under de många årens planering,sedan jag gång på gång rannsakat henne och funnit henne skyldig, utan några förmildrande omständigheter.
Någon måste ta hand om de brottslingar som inte går att fälla i domstol.
Jag hade gjort det till mitt uppdrag, för mitt eget och hennes andra offers skull.
Att veta att vi,hennes offer, finns här ute någonstans måste skapa en evig rädsla hos Henne. Att inte kunna lita på att vi håller tyst? Vilken social och medial skandal? Kanske ett slags straff ändå?
Till jag tagit mitt slutgiltiga beslut samlar jag tåligt fakta och pusselbitar,för mina äldsta källor börjar att dö undan,och om några år kommer jag och mina systrar att vara de enda som vet.
Min är hämnden,säger Herren enligt skrifterna.I bland behöver han bara lite hjälp på traven.Det är inte alla brott som sonas efter rättegång och dom.

Skriven av: Tintomara