Ur ett tidigare liv

I en liten by i England på 1760-talet bor jag, Agnes.
Jag bor i en mysig stuga tillsammans med min mor och far.
Mor är sömmerska, och far är smed och hovslagare. Intill vår lilla trädgård finns fars arbetsplats, stall där hästar står och frustar.

Jag är lycklig denna dagen, det är en vacker, solig dag. Vi har just varit i kyrkan, och jag bär ännu min finaste klänning på mig, den är av tunn bomull och har ett grönt mönster. Klänningen är egentligen lite för liten, men jag tycker så mycket om den, så mor lät mig ha den på mig denna söndagen också.
Jag leker för mig själv, trivs ute i naturen bland träden och blommorna.
Jag kan se älvorna dansa tidigt på morgonen, och ibland ser jag vättarna titta fram bakom någon vedbit.
Jag får inte tala högt om dom, en gång då jag var mindre gjorde jag det, och far slog mig riktigt hårt över kinden.
'Det finns inga naturväsen!' hade han sagt och vänt sig till mor. 'Du måste tala om för henne hur det är!'.
Mor hade nickat tillbaka.
Far hade stormat ut och jag hade sett efter honom, med en begynnande sorg i mitt inre. Från den dagen talade jag aldrig mer om för någon vad jag såg. Det blev min hemlighet.

Min största dröm var att få gifta mig. Mor och far levde så vackert tillsammans, och jag önskade inget högre än att få leva mitt liv likadant. Det fanns så mycket kärlek mellan mor och far.
När jag blev äldre träffade jag min drömprins. Han var så god, ville vara med mig jämt. Jag var så lycklig, äntligen hade jag träffat mitt livs make.

När jag blev med barn, lämnade drömprinsen mig. Flydde och försvann ur mitt liv. Jag kände mig övergiven, sviken, sårad. Min dröm krasades sönder, men magen växte.
Jag födde en son, Alex. Jag ansågs ovärdig någon mans uppmärksamhet, jag kunde aldrig stå som den vita, oskuldsfulla bruden i kyrkan.
Far hade nog sörjt om han levat, han var död sedan några år tillbaka, jag sörjde fortfarande hans öde. Och att jag inte hunnit få säga honom hur mycket jag älskade honom.

Min son blev min glädje, när allt jag önskade var att få försvinna, fanns Alex där och gav mig styrka att fortsätta leva. Jag började utnyttja mina kunskaper om naturen, jag helade människors krämpor med örtbrygder, örtsalvor.
Jag gjorde detta i det dolda, det var farligt i dessa tider att öppet visa sitt kunnande om dessa ting.
I byn fanns en präst som hade sina misstankar. Men några bevis hade han inte.
Jag var försiktig, men hur försiktig jag än var, kunde jag inte hejda att min son talade och skröt om sin mors kunskaper.

Jag greps av myndigheterna, dömdes och dränktes i sjön.
Och så slutade jag mitt liv, den gången.

Författare:

Publicerat

Dela: