Ur 'Memoarer av en världsvan gammal pundare'

Jag satt och rullade tummarna i mitt lilla rum på behandlingshemmet Bävern i norduppland, funderandes på mitt sinnestillstånd och min behörighet i samhället. Jag hade rökt mig en fet pipa afghanskt brass minuterna innan dessa, vilket förstärkte det filosofiska i mina tankegångar. Jag lyssnade på en kassett med Johnny Cash och han sjöng om horor och knark och det fick mig visserligen att känna mig lite gladare och mindre ensam. I mitt lilla rum på behandlingshemmet Bävern fanns, förutom sängen jag satt på och kassettbandspelaren jag lyssnade på, ett litet bord med en liten duk, och på den lilla duken låg bibeln och dammade. Ovanpå bibeln låg ett par papper från Patent- och Registreringsverket som beviljade mitt namnbyte från Ronnie Söder till Jogga Mandarin och det gjorde mig glad.
Jag drog i mig en lina tjack genom en Selma och tände mig en Krong Thip som assistenten Sören köpt med sig från Bangkok. Det var ju snällt av honom, tänkte jag och blåste ut röken. Smällen när dörren slog upp fick mig att rycka till ordentligt, men det som chockade mig mest var den lille grovhuggne grabben som just sparkat in dörrjäveln och avbrutit min filosofistund. Det var en rödhårig och fräknig grabb på kanske 10 bast som stod och stirrade på mig.
-Va’ ä dä fö jävla skit du lyssnar på?!!, skrek den lilla grabben med en röst som snarare lät som om den skulle tillhört en 40-årig gruvarbetare från Kiruna.
-Johnny Cash, sa jag och tänkte att den här lilla uppstoppade stackars snorhyveln antagligen inte hört något annat än typ Britney Spears genom sina feta röda öron. Så jag tänkte börja dra en kortfattad historia om den legendariske Cash och hans hårdnackade liv, men hann inte ens börja röra på läpparna innan jag möttes av ett förbannat hårt slag som fick mig att flyga bakåt och dunsa in i väggen. Den lilla grabbhalvan hade rusat fram och slagit mig rakt över käften.
-Satan Lucifer!!, skrek jag och skulle just måtta in en rak höger då jag möttes av ytterligare ett slag som följdes av minst tio till. Den lille rödbrusige ungjäveln var helt besinningslös. Jag tuppade av och vaknade av att han hade tagit struptag och dunkade min arma skalle i betongväggen. Jag sträckte ut min högerarm och fick tag i kassettbandspelaren och med all min kraft slungade jag den i bakskallen på pojken som nu slitit upp en morakniv ur byxfickan och var på väg att göra råbiff av en hederlig gammal pundare som jag. Bandspelaren spräcktes mot grabbens hårda hjässa och han flög brinnande bak genom rummet av el-stöten. Där låg han och sprattlade ett par minuter innan han reste sig upp med ett hånleende på läpparna.
-Jag heter Greger, sa han och skrattade, ja..dä ä så här vi säger hej upp i Norrbotten.
-Jag heter Jogga Mandarin, sa jag för första gången i mitt liv och log mot den lille hårdingen.
-Vilket jävla fult namn!, sa Greger och gick ut ur mitt rum.
Jag torkade av blodet i ansiktet mot örngottet i sängen och tände en Krong Thip. Trevlig liten grabb det där, tänkte jag, och mindes att han påminde om mig själv i den åldern. Som 10-åring, när mina klasskamrater läste Kamratposten och spelade bordtennis, satt jag själv hemma och slipade farfars gamla bajonett, som jag sedermera hackade farsgubben itu med. Vilka tider, inte konstigt att Greger blev lite arg när jag lirade gubbmusik på högsta volym. Borde be grabben om ursäkt tänkte jag innan jag säckade ihop av blodförlust.
Jag vaknade upp en dag eller två efteråt i en sjukhussäng av att en sköterska satte spruta i benet på mig. Förvirrad tog jag mig för miste att det var min gamla exfru som stod där och stack mig i benet. Så av gammal vana gav jag henne en örfil så hon for i golvet. Jag slet av mig alla slangar och sladdar och hoppade ut genom fönstret. Det var ett hopp från tredje våningen men jag landade på en övergödd sjukpensionär och klarade mig med mindre blessyrer. Turligt nog var sjukpensionären på väg till sin bil så jag snodde nycklarna av det gamla vraket och hoppade in i den Ford Escort som stod bara fem meter därifrån. Jag lyckades ta mig fram ett par kvarter genom stan innan jag kraschade in i en tobaksaffär. Lite smärre förvånad blev jag när jag upptäckte att det var min gamla barndomskompis Hassan som stod bakom kassan. Jag låtsades som om jag inte kände igen honom och rånade honom på dagskassan och en limpa Luckies. Det kändes för tillfället bättre än att prata minnen men jag kände på mig att jag skulle ångra mig senare. Well, well, jag hade pengar i fickan och en cigg i käften så “I couldn’t care less!” sa jag till mig själv medan jag gled in i en park för att leta efter pundare.
-RONNIE!!! För faaan, Ronnie!!, bröt tystnaden och på en parkbänk tjugo meter västerut satt Bosse “Boozer” och pimplade rosévin.
-Tjena Boozer!, skrek jag glatt tillbaka och gick fram för att hälsa.
-Ronnie my man för fan kom å sätt dig jävla skönt å se dej asså….
-Knip käft Boozer, jag heter Jogga nuförtiden, Jogga Mandarin, men det är fan sådan info jag inte gärna lämnar ut till dynghögar som du Boozer, fattar du det? Om inte så knip bara käft och bjussa på vinet.
-Jogga du e ju störtskön för fan, men det e liksom det sista jag har va, måste klara dagen på den här va, du vet vad jag menar.
-Sila snacket skitskalle, ge mig flaskan och ta en femhundring och stick till bolaget med dig, sa jag och slog mig ner på bänken.
Boozer försvann illa kvickt för att fixa påfyllning. Sedan roade vi oss ett par timmar med att supa i kapp och spotta på snobbar med hundar. Det är inte varje dag livet leker som denna, tänkte jag för mig själv när jag stod och runkade bakom ett träd. Jag dumpade Boozer och börja vingla mig ut ur parken i jakt på en kvinna eller en lina eller en sil eller en säng eller allra helst alla fyra, men tamejfan hittade jag inte en enda utan säckade ihop i en buske utanför Universitetsaulan. Där fick jag bara sova en timme innan hela jävla gården fylldes av skrikande och tjoande studenter.
Jag reste mig upp och fick folkmassans uppmärksamhet.
-Far åt helvete med erat jävla studentpack!!! Helvetes jävlar!!! Vad faaan skulle ni säga om det ramlade innan fyrtio skrikande narkomaner i ert jävla sovrum..VA??!!,
Skrek jag och vevade med knytnävarna i blindo tills en jäkla trevlig kille kom fram och bjussa på en bira.
-Sorry, asså, förlåt fan man e ju inte sig själv när man e nyvaken, ursäktade jag mig
Den trevliga killen bytte skepnad och skrattade åt mig.
-Kolla fyllot!! Ge honom en bira så blir han glad, vilket jävla liv. Hahaha!!!
Jag slog ölflaskan i huvudet på honom så han flög blödandes in i folkmassan. Sedan gick jag och la mig i busken igen och vaknade upp i arresten. Det är ingen hejd på eländet, jag bara fortsätter, och nu står jag i en rutten cell och sparkar och bankar på dörren så mina knogar och tår blöder och så fort det kommer en plit och öppnar ska nita honom. Och jag tänker inte sluta slå förrän det kommer tio plitar till och slår ner mig, och när jag vaknar, om jag någonsin vaknar ska jag slå ner den förste jävel jag ser. Det enda jag önskar är att Greger kunde få vara med och se det hela, jag tror han skulle digga gamle farsgubben då.

Skriven av: Harald H