Utan Återvändo


Trots att nästan fyrtio år gått sedan jag senast besökte Kafé Gyllene Hornet hade inget förändrats. Bordskivorna var täckta av samma repiga svarta hårdplast, de rangliga stolarna var klädda i samma gröna syntetmaterial med samma mörkbruna fläckar nu som då. Jag hämtade mitt kaffe, betalade vid disken, och balanserade iväg med brickan till rummet med de stora öppna glasväggarna. Samma monotona buller nu som då från trafiken på den smutgrå körbanan utanför.
Ni satt där runt det stora runda bordet i borte hörnet, där ni brukade förnöta er tid. Du verkade tro att du hade oändligt med tid, att din ungdom skulle vara för evigt. En av de första illusioner du skulle förlora. Jag slog mig ned vid ett mindre bord strax bakom bakom er. Kaffet var uppvärmt åtskilliga gånger och hade samma beska smak som jag mindes det. Med en van handrörelse fyllde jag på med en skvätt brännvin från pluntan.
Ingen av er verkade lägga märke till mig. Varför skulle ni för övrigt göra det? Jag kände förstås genast igen dig. Du var klädd i bruna manchesterjeans och en tjock svart tröja med polokrage, över stolsryggen hängde din slitna fårskinnspäls från överskottslagret. Jag slog upp en bok och låtsades läsa samtidigt som försökte följa ert samtal, ni rörde er snabbt mellan skiftande ämnen och uppslag. Du var snabb i repliken, angav tonen och fick ofta dina vänner att skratta. Men jag visste ju att du hade mycket mer inom dig, det som du drömde men inte talade med dom andra om. Bakom fasaden av slagfärdighet, som ändå inte helt förmådde att dölja din ofärdiga klumpighet, hade du många drömmar och förhoppningar. Så högtflygande ambitioner att jag nu ser hur uppenbart det var att du var dömd att falla hårt mot marken. Det finns inget hopp för den som drömmer om mer än vad livet är villigt att erbjuda, som vill mer än vad han förmår.
Livet skulle aldrig kunna svara upp mot din längtan. Du visste det ännu inte, men jag tror mig minnas att du kanske ändå anade det. Snart skulle du få höra det i klarspråk. Ändå bar det mig emot att berätta allt för dig. Varför gjorde jag det? För att jag måste? För att få material till min novell? Nåja den blir ju snarare din, jag har redan skrivit den. Eller bara för att få en av dessa ensamma kvällar att gå? Jag känner mina motiv lika lite nu som jag gjorde då.
Ni reste er för att gå, utbytte en avskedshälsning. Du skulle inte åt samma håll som dina vänner och gjorde dig ingen brådska. Med avsikt hade jag lagt boken så att den skulle falla i ditt blickfält när du gick förbi mitt bord. Du stannade till när du såg författarens namn. Först visste du inte hur du skulle reagera.
-'Utan återvändo - nattsvarta noveller' läste du högt 'Vem är det som har skrivit den?'
Nyfikenheten övervann din motvilja mot att tala med en främling.
-Det är du som skrivit den
-Skulle jag ha skrivit den, vad är det för dumheter?
Du bläddrade fram och tillbaka i boken men kunde inte samla tankarna tillräckligt för att kunna läsa något. Du bläddrade fram försättsbladet och blev än mer förvirrad när du såg tryckåret.
-Jag sa att du skrivit den, jag sa inget om när du skrivit den
Du granskade mig ingående, du såg något bekant i min gestalt, du såg någon du inte ville se.
-Vem fan är du?
-Jag är du, fyrtio år och tusen nederlag senare
Jag visste hur nyfiken du var bakom din misstrogna fasad.
-Så, du skulle alltså vara jag. Då vore det intressant att höra hur jag blivit som du, så att jag vet hur jag ska göra för att undvika att bli det
-Du kan lära dig ett och annat om du lyssnar på vad jag har att berätta, men du kan inte undgå att bli den du måste bli. Du är redan den du är.
Jag berättade om nederlag som förestod - om en karriär som kom på skam, om ett författarlöfte som inte höll vad det lovade. Om kärlek som sveks, om vänner som inte fanns när du behövde dom, om att du själv inte skulle vara bättre när andra behövde dig. Om kompromisser som släckte lågan, om dom handlingar av feghet som först verkat små, men där priset blev för högt. Medan jag talade satt du tyst med pannan lutad mot händerna så att du dolde blicken, armbågarna stöttade mot bordet. Det var så du gjorde när du ville stänga omvärlden ute för att samla tankarna. För var episod ur din framtid jag berättade sjönk du ihop allt djupare. Du satt tyst en lång stund sedan jag slutat berättelsen om ditt liv. Du gav mig en misstänksam blick
-Hur kan det här vara möjligt att vi, du som varit jag och jag som skall komma att bli du, kan mötas?
-Allt det vi upplever som ett skeende över tid händer egentligen samtidigt. Allt som vi tror har hänt och allt som skall hända det händer just nu
Du gjorde pekade mot boken som låg kvar på bordet:
-Den där boken kommer aldrig att bli skriven
-Jaså?
-Ingenting av all den där skiten du berättade om kommer att hända
-Jag skulle önska att det inte blir så men det finns ingen återvändo
-Det är kanske sant som du säger, att man inte kan ändra sitt öde, men man har i alla fall möjligheten att hindra det
-Men du kommer inte att göra det
-Jag gör vad som helst för att slippa leva det liv du berättat om
-Nej det gör du inte. Minns vad jag har berättat om alla dom där kompromisserna
Du tystnade igen och tänkte efter.
-Om du verkligen är jag, då borde du väl också ha varit med om det här, jag menar -att du blev uppsökt av dig själv som nerdekad gammal gubbe?
-Ja det hände mig också
-Hur reagerade du på det då?
Jag pekade mot boken som låg kvar på bordet:
-Jag sa honom att den där boken kommer aldrig att bli skriven

Författare:

Publicerat

Dela: