Inget Jukkasjärvi utan Elin

Susanne kände sig obekväm och sviken. Elin hennes bästa vän och kollega hade sagt upp sig och skulle flytta långt norrut. Hon hade hittat en ny kärlek.
”Jag måste följa mitt hjärta och förresten jag har fått ett nytt jobb”, sa Elin och såg så lycklig ut.
”Flytta ända till Jukkasjärvi, du är inte klok!” sa Susanne frustrerat. Elin skrynklade ihop ansiktet, gjorde en helomvändning och smällde igen dörren till hennes kontorsrum. Susanne lutade sig tillbaka i stolen och funderade varför Elin var så hetlevrad eller var det hon som hade separationsångest och var en stor egoist.
Dagen efter stötte de på varandra i korridoren. Elin spände sina stora gröna ögon i Susanne och frågade:
”Är du missunnsam? Vi har känt varandra i över tjugo år. Jag måste få göra något annat i livet innan de är försent.”
”Klart, jag är glad för din skull, men flytta så långt norrut”, sa Susanne med ett försök till ett leende.
När Susanne kom hem från jobbet gick hon ut med hunden Gunnar. Hon brukade ofta gå till kyrkogården. Det ingav ett lugn och blåste ut hjärnkontoret. När de kom in bland häckar och gravstenarna fick Gunnar se kaniner som skuttade runt. I det ögonblicket blev han slitstark. Susannes enda chans var att släppa taget om kopplet, annars hade hon hängt med som ett snöre. Hon visste att kaninerna var snabbare. Hon sprang efter med andan i halsen. Till slut hittade hon en skamsen Gunnar vid stenmuren i änden på kyrkogården. Susanne tog upp kopplet från marken och skulle vända sig för att gå när hon fick syn på gamla gravstenar som låg lutade mot muren där mossan hade tagit fäste. Susanne satte sig på huk och läste här vilar fabrikör Otto med familj, disponent Hugos familjegrav och Provinsialläkare Albert med maka. Hon var överraskad över att kvinnorna inte var nämnda med namn och konstaterade att det var tur att samhället utvecklades vidare utan Hugo, Otto och Albert.

Det var Elins sista arbetsdag och all personal var kallad till sammaträdesrummet. Det var dukat med smörgåstårta och dricka. Susanne satte sig på stolen till höger närmast dörren som hon alltid hade gjort de senaste tio åren. Den var alltid ledig. Björn VD och tillika Elins äldre bror kom in sist, harklade till och de lade sig en tystnad i rummet. Han gick till kortsidan av det avlånga bordet. I händerna hade han ett vackert blomsterarrangemang och ett paket inslaget med guldpapper. Björn höll tal för Elin. Avslutade med att önska henne lycka till med framtidsplaner och överlämnade blommor och present. Ett brus av röster spred sig i lokalen. Björn knackade till på bordet, han var inte klar.
”Oavsett om Elin har varit en drivande motor i företaget så är ingen oersättlig. Det är bara att höja blicken och se att utvecklingen går framåt”, sa Björn samtidigt som han tittade ut genom fönstret. Han flyttade blicken och fick ögonkontakt med Susanne.
”Du, blir vår nya avdelningschef.”
Efter diverse tack/grattis tal återgick alla till sina arbetsuppgifter. Susanne satt kvar, omtumlad och med en bit smörgåstårta på fatet. Elin kom och satte sig bredvid henne och lade varsamt sin hand på hennes axel.
”Grattis, du kommer att bli en toppen chef. Jag hoppas att du kommer och hälsar på mig i Jukkasjärvi. Jag säger som Nalle Puh: Avståndet betyder så lite när någon betyder så mycket. Vi har mail, sms och telefon.”

Sex månader senare var Susanne på Kalmar flygplats för att resa till Kiruna och därefter med bil till Jukkasjärvi. Flygresan gick fort. Elin stod och väntade. När hon fick syn på Susanne började hon springa emot henne med en stor blå Ikea kasse hängande över axeln.
Hon gav henne en bamsekram.
”Åh, vad jag är glad att se dig men du är för tunt klädd ”, sa Elin och räckte henne kassen.
”Klä på dig overallen och skinnmössan! Det är minus 17 grader ute.”
”Ska vi gå till Jukkasjärvi?” frågade Susanne förvånat. Elin skakade på huvudet och var hemlighetsfull.
När de kom ut från flygplatsen gick de förbi alla väntande taxibilar mot ett ekipage som bestod av sex skällande, ivriga hundar och en släde. Karln som stod bakom hundspannet var Elins nya kärlek, Håkan. Susanne och Elin intog släden. Hundarna tystnade och satte full fart. Turen gick igenom ett vackert vinterlandskap med skog, frysta myrar och sjöar. Det enda ljud som hördes var medarnas glid som knastrade i den torra kritvita snön och hundarnas flås. Susanne blev hänförd av naturen och färden till Jukkasjärvi, helt magisk.
Elin hade tagit ut en semestervecka för att umgås och guida runt. Veckan gick i en hektisk fart. Besök till ishotellet vid Torne älvs strand. Elins arbetsplats Esrange, Sveriges enda rymdraketbas. En biltur till Kiruna. En stad som höll på att flyttas på grund av gruvdriften, ofattbart. Vidare till Abisko för att beskåda Lapporten. Namnet hade kommit till, för mellan de branta fjällväggarnas toppar, en dalgång som såg ut som ett U. De hade också mysiga kvällar med god mat, rödvin, prat och skratt långt in på nätterna.
Susanne och Elin var åter på Kiruna flygplats.
”Om du vill hinna med någon till utmaning i livet så finns det ett jobb ledigt och ett litet hus till salu”, sa Elin och plirade med ögonen. Susanne skrattade och tackade för en underbar vecka och kramade om henne hårt.
Susanne satt i flygplanet som skulle lyfta och ta henne söderut. Hon lutade huvudet mot fönstret, slöt ögonen med ett leende på läpparna och tankar som for runt. Kanske, kanske en till förändring i livet. Denna fantastiska upplevelse hade aldrig hänt, utan Elin.



Författare:

Publicerat

Dela: