Publicerat
Kategori: Novell

[utan namn]

Luften här inne trycker för hårt mot skallen, sipprar in under ögonlocken. Jag behöver ändå gå ut, jag kommer behöva mer rep.
Ute är himlen järngrå och svullen, men jag kan se en spricka i blått långt bort över hustaken. Kanske kan den skära upp den kompakta massan ända bort till mig. Det är varmt och kvavt, luften lägger sig genast som en dödsmask över mitt ansikte. En vindpust av frisk luft hittar sin väg ner i mina lungor och det svider till djupt ner när jag andas in med hela kroppen.
Rör på dig Rör på dig Rörelse får förlamningen i lederna att släppa Vaggar det lilla djuret som bosatt sig i min bröstkorg till sömns.

När jag åter kliver in i lägenheten ligger din jacka fortfarande slarvigt slängd på hallgolvet. Jag puttar med foten in den i hörnet och hivar sen min egen åt samma håll. Den här hallen är alltid så mörk, jag vet inte ens om det finns en lampa. Allting förvandlas till mörka djur när det slängs i hörnen eller hängs upp på krokarna, som när man var liten och varje skugga kunde anta formen av ett skrämmande monster.
Genom den kompakta tystnaden kan jag höra värmen av din närvaro här inne. Inte ett ljud Inte en rörelse.
Jag öppnar fönstret i vardagsrummet för att släppa in det lilla syre som finns att hämta utifrån. Du sitter fortfarande uppkrupen i soffan, barfota, med knäna under hakan. Tittar förstrött snett underifrån på mig när jag ställer ner rullen med rep på bordet framför dig.
En skugga som rinner över ditt ansikte Ett finger längs din käklinje skulle kunna sjunka ända in till botten. Utan motstånd.
Jag har redan placerat rummets alla stolar på bordet och surrat dom. Hyllan som stod mot väggen mittemot soffan är isärplockad, Tv, skivor, böcker står prydligt staplade i ena hörnet av rummet. Hyllskivorna lägger jag ovanpå stolarna och slår ett varv med repet om allting. Sängen har jag redan släpat in i rummet. Som alltid obäddad, det måste den ha varit dom senaste åren. Jag tror aldrig jag kan känna mig helt bekväm med en bäddad säng. Att komma hem och se att allt är orört sen morgonen, känna nattens tunga behagliga lukt ligga kvar. Du låg fortfarande kvar när jag skulle flytta den, täcket hade du till hälften slängt på golvet. Den bara huden sömnig och varm när jag varsamt försöker väcka dig utan att du skulle bli arg. Men nu står den i vardagsrummet och du sitter och tittar förstrött snett underifrån på mig.
Jag vågar inte röra dig (hur länge har det varit så), men utan ett ord reser du dig och hjälper mig att baxa upp soffan på formationen mitt i rummet.

När jag går in i köket för att hämta ett glas vatten sitter du fortfarande vid det lilla köksbordet och röker. Cigarett. Efter cigarett. Uppe vid taket har röken samlats till en simmig dimma. Den får det att sticka i ögonen, men du verkar oberörd. Jag tror aldrig röken kommer lämna våran kropp. Långsamt tar jag den svedda fimpen ur din hand och släcker den i den redan överfulla askkoppen. Ett litet rött märke är kvar där din hand för en sekund rörde vid min.
Det är inte mycket disk som står kvar, den är bara tragisk. Var kommer alla dom här glasen med gammalt kaffe ifrån? Du dricker ju nästan aldrig kaffe. Och när du gör det så gör du så stor sak av det. Skummad mjölk? Kardemumma? Själv skulle jag kunna ha koffeinet i långsamt dropp dygnet runt.
Kan vi inte gömma oss en gång till? Det finns alltid sprickor där vi inte syns. Ta med en filt som vi kan lägga oss under, utanför staden, där det växer där det flyter. Jag kan stryka ett finger över mina läppar och minnas smaken.

Jag tömmer alla skåp och lådor i badrummet. Alla dessa prylar, alla attiraljer och accessoarer, alla Färger som Täcker allt som kan sticka dig när du stoppar ner handen och sprida sig i blodet.
Du står fortfarande i duschen, du måste ha varit där i timmar nu, som du alltid brukar. Vad är det du försöker tvätta bort? Vi har skrubbat tills det varma vattnet nått det rosa köttet.
Badrumsskåpet gick lätt att skruva loss, men handfatet krävde mer jobb. Vattnet fortsätter att strömma ur duschen. Jag frågar försiktigt om du inte är klar snart, du mumlar svagt ett svar, men jag vet att du ler när jag säger, som många gånger förut, att jag aldrig träffat nån som kan duscha så länge som du. Ditt Leende.

Du står fortfarande vid fönstret och blickar ut över hustaken. Vi brukar båda göra det, stå länge vid fönstret och försvinna i tankar. Men aldrig att vi skulle göra det samtidigt. När du står där iaktar jag dig på avstånd, studerar dig, som man kan göra med någon som sover. Brukar du iakta mig?
Tornet av möbler når en bra bit ovanför taket nu, jag ser den nakna himlen utanför. Jag har byggt en liten trappa av böckerna och kartonger med kläder så jag lättare ska kunna klättra mot toppen med fler saker.
Det bli lättare att andas ju längre upp jag kommer. Ur min kropp stiger röken till sist och lämnar plats åt den klara luften att väcka min kropp, nära mina celler. Det är inte långt kvar innan jag knappt kan se platsen jag startade från längre. Snart kommer marken vara så långt ner att det inte längre spelar nån roll, om jag stannar om jag faller eller flyger. Den tunna luften får mitt huvud att snurra på ett långsamt behagligt sätt. När jag lutar mig mot vinden har väderstrecken förlorat sin mening och stilla sjunker orden ur mitt huvud. I min bröstkorg har ett litet djur bosatt sig, men det har somnat nu. Med den minsta ansträngning kan vi låta oss lösas upp och följa med vinden.

Skriven av: Björn Magnuson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren