Utan Säkerhet

Det här är en berättelse om liv och död. Den har ett dolt budskap.


Utan Säkerhet

Jag hörde vattnets forsande. Jag kände vinden i mitt hår. Jag sprang så fort jag kunde, jag såg mitt mål, hoppade från sten till sten över den breda bäcken som fort rann mot den svarta ån, för att förena sig med dess vilt forsande vatten, och kasta sig ner för den branta klippväggen. Slättlandskapet jag sprang igenom utgjorde en vacker scen, som jag så många gånger skådat, att jag inte längre såg dess skönhet. Mindre klippor sköt upp bakom skogen som jag lämnat bakom min rygg, skogen som jag i vanliga fall skydde så. Slättens gräs var nerbetat av de vilda hjortarna, som flydde in mot skogen när jag kom springande. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag fortsätta rakt ner i det forsande vattnet och aldrig mer få se solnedgången och stjärnorna? Eller skulle jag stanna här och åter möta livets prövningar? Ville jag se solens strålar spela över vattnets klara yta i de stilla sjöarna? Eller var jag helt misslyckad?
Jag fortsatte springa mot mitt mål. Jag tänkte inte stanna. Jag skulle fortsätta mot alla odds. Bergets kant kom närmare, vattenfallets öronbedövande dån blev allt högre och högre.
Jag kastade mig handlöst ut i det vilt forsande vattnet, min kroppsmassa kom rusande ner mot vattendropparna som med ett fasligt dån kastade sig ut för klippans rand.

Tre veckor tidigare

- Där är hon! Ser ni henne? Där är hon! Skrek dom till varandra.
- Hej, hora! Hur mår lilla mamma? Fortfarande sjuk? Hur är det med lilla alkopappa då? Fortfarande full? Dom skrattade åt mig och lade sig ner på marken och slog med knytnävarna i asfalten. Jag skyndade förbi dom, när dom plötsligt blev allvarliga. Som alltid. Dom blir alltid allvarliga när jag passerat. Jag började springa. Dom sprang efter mig. Knallen efter ett pistolskott ekade bland dom hängiga och slitna lägenheterna, hemvisten för dom hemlösa. Jag drog kvickt åt dom gamla slitna gympadojorna som prydde mina fötter, jag hade köpt ett par sådana där spiralband som man bara drar i, för att det skulle gå fortare att dra åt skorna. Jag vågade inte titta bakåt, men det behövde jag inte heller. Dom var efter mig hela tiden, jag hörde deras skor mot asfalten. Det lät som ett gäng elefanter som jade en ekorre genom skogen. Jag var ekorren. Men det kanske du redan förstått.
- Horunge! Din morsa är ett fnask! Fattar du inte det? Det är det hon tjänar pengar på! Ropade någon bakom min rygg. Det var en flickas röst. Sophie. Hon var tätt bakom mig. Precis bakom mig.
Jag kände hennes ben mot mina, men innan jag hunnit falla till marken tog hon strypgrepp på mig. Det gjorde ont. Det gjorde väldigt ont.
- Lyssna på mig nu, horunge, du kommer inte leva ditt liv till gamla dar. Du kommer att leva ditt liv till på söndag. Förstår du? På söndag ska pengarna ligga i ett kuvert i din ficka. När du fått kniven genom bröstkorgen tar vi dom och sticker. Då är du för alltid av med oss. Förstår du? Jag nickade till svar. Men jag skulle inte komma. Det hade jag bestämt mig för, för länge sen. Hon släppte greppet om min hals, och när jag tittade upp för att resa på mig, såg jag att dom andra fyra hade samlats i en rund ring runt mig. En av tjejerna gjorde en ansats till att sparka mig, men Sophie gav henne en varnande blick. När jag rest mig upp och väntade på att någon skulle öppna den slutna ringen, så jag kunde komma ut, hindrades jag inte av deras varnande blickar. Jag fick en hård spark i bröstkorgen och tappade andan. Dom avlägsnade sig.


Fem kilometer norr om det slitna kvarteret i Göteborg stod fyra tonårstjejer samlade i en ring, mitt inne i skogen. Dom var häxor, och varje natt fullmånen lyste klart, övade dom. Detta var en av dessa ljumna sommarnätter i juni då dom samlats för att träna upp sina magiska krafter. Deras mål var att bli dom mäktigaste häxorna på planeten där dom vandrar. En av dom lade sig ner på marken, dom andra samlades i en cirkel runt henne. Efter att ha slappnat av ordentligt och hittat den rätta andningen, började dom mässa den ramsa som skulle hjälpa dom att verkligen tro.
- Stel som en pinne, lätt som en fjäder. Dom tog bort ett finger. Stel som en pinne, lätt som en fjäder. Dom tog bort ett till. Stel som en pinne, lätt som en fjäder. Dom tog bort det tredje fingret, och kände hur något hände. Tjejen som låg i mitten kände inte längre marken under sig, hon svävade upp i luften. Hennes hår släpade i marken när dom lyfte henne högre upp. Ingen sade något, av rädsla för att bryta den sköra balans som just uppstått. En balans mellan verkligt och overkligt. Dom visste inte vad dom skulle tro. Men dom hade gjort det innan, och dom gjorde det igen. Igen. Och igen. Dom tröttnade aldrig. Dom lyfte upp henne två meter över marken. Stämningen blev mörk. Dom kände det allihop, och sänkte sakta ner henne för att inte tappa greppet så hon skadades. När hon åter låg på marken igen, öppnade hon ögonen.
- Louice? Marica? Sandra? Hon sade deras namn högt för att fånga deras uppmärksamhet, som riktats bort mot en stor ek.
- Jag vet inte… Marica vände sig mot henne. Vad det är. Men jag tycker inte om det. Veronica satte sig upp och vände sig mot eken hon med. En skugga drog hastigt förbi.
- Vi ska nog sluta här och plocka ihop sakerna. Sandra vände sig bort från eken.
- Men vi har ju inte använt något, eller har vi? Marica vände sig om igen, för att se alla sakerna ligga utspridda över marken.
- Vad är det som händer? Vi skulle väl åkalla väderstrecken?
- Ja, Marica, men inte längre. Något vill inte ha oss här. Vi gör det en annan gång. Louice reste sig upp och gick bort till granen, där dom ställt sina väskor. Örterna som dom tagit med sig låg utspridda under dess grenar, men ingen av dom hade så mycket som rört dom.
- Jag tror något har hänt min syster. Sandra gick bort till Louice, följd av dom andra. Snart var dom ute ur skogen och på väg mot sina skilda hem.


- Jonna? Jonna! Sandra ropade efter sin syster när hon kommit in genom dörren. Det luktade cigarettrök, deras pappa var hemma från bolaget.
- Ahoah… Sandra… Är det du? Skål på dig! Deras pappa satt inne i köket med två flaskor dricka och ett stort glas. Oanvänt. Han brukade göra så. Ta fram ett glas men sen inte använda det. Han drack direkt ur flaskorna.
- Antar att du inte sett Jonna. Suckade hon, gav honom en äcklad blick och öppnade dörren för att gå ut.
- Aha! Inte så bråttom, unga dam! Först ska vi pratas vid lite.. Det gäller er mamma. Caroline.
- Jag vill inte prata med dig! Fräste hon och sprang ut ur huset. Hon slutade inte spring förrän hon kommit bort från gatan. Det där äckliga kvarteret. Hon svängde höger och kom fram till det där slitna kvarteret, där dom hemlösa bodde. Hon och Jonna hade övernattat där ett par gånger, och lärt känna några andra som också flydde från sina föräldrar. Jonna låg mitt på vägen. Bredvid låg en liten hund.
- Jonna… Sandra gick sakta fram mot sin syster och satte sig bredvid henne. Hon andades. Men inte mycket. Andetagen kom stötvis och dom var små. Hon lade baksidan av sin hand på hennes panna.
- Jag tycker så synd om dig. Det var inte meningen att lämna dig, men Veronica kom förbi och ville absolut att vi skulle prova igen…
- Ingen fara… kraxade hon fram där hon låg. Hennes huvud bultade och hon kunde knappt andas. Hennes storasyster höll om henne. Hon kände sig trygg i hennes famn. Hon kände sig omhändertagen av henne. Hon kände sig älskad. Men även Sandra hade sina brister. Tyvärr var dom ganska stora ibland. Hon hade så lite tid. Hon brydde sig så mycket om sina vänner, ibland kände Jonna det som att hennes syster inte hade någon tid över till henne. Som nyss, innan hon kom. Hon trodde att hon aldrig skulle komma. Inte säger Sandra vad dom gör heller, hon bara försvinner med några kompisar, samma personer hela tiden, och hon kan vara borta i flera timmar. Hennes lillasyster börjar tröttna på det. Något borde hon ju säga… Tycker Jonna i alla fall. Hon vill ju bara veta vad det är som är viktigare än henne. Hon vill veta vad det är som tar så mycket av hennes systers tid. För det är inte bara hennes kompisar och deras vänskap, och umgänge, det är något mer. Jonna känner det. Det finns något i luften runt henne varenda gång hon kommer tillbaka efter att ha varit iväg med dom.
- Andas lugnt. Beordrade Sandra sin syster, men hon kände sig inte lugn. Hon blev bara stressigare ju längre hon låg där. Hon försökte resa sig upp, men huvudet bultade något förskräckligt. ”Men jag slog ju inte i huvudet.” Tänkte hon. ”Sparken fick jag i magen. Inte huvudet.”
- Var dom väldigt dumma mot dig? Vad gjorde dom? Hon hade i alla fall förstått vad det rörde sig om. Det kändes skönt. Sandra höll sin högra hand på Jonnas huvud ett tag, och hon kände hur verken började domna bort. Sakta men säkert. Sandra hjälpte henne att resa sig upp, och ledde in henne till vägkanten.
- Stanna här ett tag, så ska jag gå in och titta efter om det finns… en tom lägenhet som inte är alltför uppäten av mössen… Jonna satte sig på en omkullvälten soptunna och följde sin storasyster med blicken när hon sköt upp den knarrande dörren, och försvann in. Hon undrade hurdant möte Sandra fått när hon kommit hem, för visst hade hon varit hemma? Jodå, annars skulle hon ha lett henne hem. Pappa måste ha varit onykter igen… Sandra vill inte att Jonna ska vara hemma när han är sån, hon vill vara en god förebild för henne, och hon vill inte att han ska förstöra den. Hon vill inte att hennes syster ska bli vittne till något som hon inte klarar av… ”Jag förstår inte riktigt vad hon menar när hon säger så, jag förstår inte mycket av vad hon säger överhuvudtaget…” Tänkte hon.

Sandra stängde igen dörren efter sig, där inne var det smutsigt och dammkornen flög runt henne när hon tog några steg framåt. Usch… tänkte hon. Hur kunde vi ha sovit över här så många nätter? Hon gick upp för en trappa, slängde en snabb blick mot dom stängda dörrarna där nere. Det var inte värt att leta upp en sovplats på den nedre våningen, det skulle bli fullt med fyllon när natten var över, och pubarna stängt. Det var en förfärlig plats dom bodde på. En förfärlig plats. När hon kommit upp för trappan, såg hon sin vän ligga på golvet, till synes medvetslös. Hon gick fram till honom, och kollade pulsen vid hans hals. Hans hjärta slog inte. Bröstkorgen lyftes inte upp och ner. Han log helt stilla.
- Men du... lille vän… sade hon tyst. Inte är du väl död? Jag hoppas det går bra att jag och min syster tar ditt rum då… Din ande låter oss väl sova ifred? Hon höjde sin vänstra arm över honom, med handen över huvudet. Hon slöt sina ögon. För sin inre blick såg hon, hur han tog fram en spruta ur sin smutsiga väska, och stack den i sitt skinn. Han sprang ut från sitt rum i lägenheten, och föll ihop i en hög på golvet.
- Men, kära vännen min… dog du av en överdos? Precis som din mor? Du lovade mig att hålla dig borta från heroinet. Du lovade att dra ner lite på doseringarna… Jag sade till dig att du skulle dö en snabb död, om du tog för mycket. Det är ett under att du hann komma ut hit… Sandra öppnade sina ögon, tog ner sin hand och smekte hans halvskäggiga kind, och slöt hans ögon. Hon lyfte blicken mot dörren, och såg in i hans lägenhet. Den bestod av två rum, och var full av damm och smuts. Det var inget grant ställe han valt att bosätta sig på. Lägenheterna var lämnade åt sitt öde, och dom hemlösa knarkarna och alkoholisterna som fyllde en liten del av orten. Hon gav sin döde vän en förlåtande blick, hon bad honom om förlåtelse för att hon skrikit åt honom dagen efter att hon hittat honom halvt död i en soptunna. Hon hade blivit livrädd att han skulle vara död, det var efter att hennes far hade varit extra dum mot henne. Men hon hade hjälpt sin vän upp ur soptunnan, och lett in honom i lägenheten, och lagt ner honom på sängen. Hon reste sig upp, och gick in i den smutsiga lägenheten, det var inte så mycket till säng, det var egentligen bara en liten madrass med en filt över, som hon gett till honom under den tiden, då hennes familj fortfarande höll ihop, och hade det ganska gott ställt. Hon hittade sprutan och den lilla väskan som allt förvarats i, och slängde in det i garderoben som fungerat som soptunna. Hon gick ut till sin vän och lyfte upp honom. Det var inga problem för henne, hon besatt ju krafterna. Hon mässade långsamt orden, för att föra bort alla hennes tankar på allt annat, och hjälpa henne fram till den djupaste koncentrationen. Hon fann den, och hennes vän svävade. Hon förde långsamt in honom i det bortersta rummet, där fanns det lite vatten i en metallhink. Hon sänkte ner honom på golvet under fönstret, och drog bort en bit av hans tröja med ett knakande ljud. Hon doppade den i vattnet, och vred ur den. Sen baddade hon hans ansikte med det kalla, och smutsiga vattnet. Hon visste inte varför. Hon bara gjorde det.

Jag satt på den där soptunnan i något som kändes som en evighet. Tillslut orkade jag inte mer, utan reste mig upp och tog stöd mot byggnaden medan jag rörde mig mot dörren. Jag kände på mig att något inte var som det skulle, för då skulle min syster ha varit tillbaka nu, och jag skulle ha varit där uppe med henne och Theodor. En av hennes bästa vänner, en drogmissbrukare. Jag tror han mest tar Heroin, med spruta. Jag öppnade den knarrande dörren, och gick in. Mina steg lät ihåliga mot det kalla golvet, det var damm nästan överallt, och ingen hade då tagit av sig skorna där dom kommit in. Dom som hade skor menar jag. Här bor flera stycken hemlösa missbrukare utan varken mat, kläder eller skor. Jag stödde mig mot trappräcket när jag sakta började gå uppför trappan. Det jag såg när jag kom upp var inte roligt. Två äldre män var på väg in i lägenheten, dörren stod vidöppen och jag kunde höra hur någon talade tyst. Det var min syster. En av männen bar på en planka, den andra bar inte på någonting. Vad skulle jag göra? Dom såg inte nyktra ut, men heller inte tillräckligt onyktra för att ramla omkull av rädsla om jag ropade… Jag hukade mig ner där jag stod i trappan, släppte taget jag hade om räcket, och grep istället tag i den lilla utbuktningen i trappsteget ett snäpp högre upp. Jag tittade på hela tiden, med min skarpaste blick. Jag såg hur dom oroligt började skruva på sig, och jag hörde i tystnaden hur min syster reste sig upp, och började gå ut mot männen. Jag såg hennes förvånade min när hon fick syn på dom, och en av männen slickade sig om munnen, och gjorde ett utfall mot henne. Men han kom inte ända fram, han föll omkull. Den andra mannen började gå fram mot min syster han också, men efter ett ögonkast från henne, så låg även han på golvet. Jag förstod inte vad som hänt. Men, dom hade båda två bara fallit ihop i en hög på golvet, och min syster gick förbi dom. Hon var på väg mot trappan. För att hämta mig där utanför. När hon fick se mig ligga där, tre trappsteg nedåt, ryckte hon till.
- Vad du skräms! Såg du nåt?
- Nåt vaddå? Frågade jag, och tittade in i hennes mörka ögon. Dom var nästan helt kolsvarta.
- Något, såg du männen? När dom kom menar jag.
- Nej… Jag kom precis när dom stod utanför dörren. Hon hjälpte mig upp, och ledde in mig i lägenheten.
- Såg du något efter det då?
- Dom började gå in, och föll ihop i en hög. Men jag såg ingen orsak till fallen…
- Det fanns en orsak, jag skapade den. Mer behöver du inte veta. Tillade hon när hon såg min frågande blick.
- Något har hänt. Sade hon och ledde in mig i det andra rummet, det skulle föreställa köket. Men spisen hade slängts ut, och diskbänken var full av gamla sprutor och olika sorters flaskor och ölburkar. På golvet låg Theodor. Han var död. Jag blev rädd. Inte för att han var död, utan för mina känslor. Mina känslor som inte fanns. Jag kände ingenting. Ingenting. Jag tittade upp mot min systers ansikte. Det var helt uttryckslöst, men efter ett tag kunde jag se en liten tår tränga fram bakom hennes ögonlock. Det här var inte första gången som jag såg henne gråta, och inte sista heller. Sandra föll ihop i en hög på golvet, hennes snyftningar ekade i rummet. Jag böjde mig försiktigt ner, och kramade henne. Fortfarande kände jag ingenting, förutom medlidande för min syster.
Vi låg där på golvet båda två, och till ljudet av min storasysters snyftningar föll jag in i en orolig sömn. Den natten drömde jag flera underliga drömmar. Jag befann mig på en och samma äng hela tiden, men handlingarna var olika varandra. Ena gången kom det flera ondskefulla varelser svävandes mot mig, andra gången omringades jag av ilskna hundar. Jag var livrädd, och vaknade flera gånger av mina egna, häftiga andetag. Jag kallsvettades. Sandra låg bredvid mig, med sitt huvud stött mot Theodors axel. Jag hade ingen aning om vad klockan var när jag vaknade upp för sjunde gången, men jag vet att Sandra var borta. Jag försökte intala mig själv att hon bara hade gått på toaletten, men något sade mig någonting annat. Jag hörde en liten svag röst tala till mig, inne i mitt huvud. Den kändes… thioliin. Det ordet finns inte. Det bara finns. Men ändå så finns det inte. Det är ett sånt ord som beskriver något sprött, eggen på en vass kniv… Thioliint. Rösten jag hörde var thioliin. Ingen tvekan om det. Jag lyssnade ett tag på den thioliina rösten, vars ord efterhand började klinga klart och tydligt. Jag slöt mina ögon, thioliin. Det var det sista jag tänkte på innan min hjärna stängt ute resten av världen. Kvar fanns bara rösten. Denna spröda röst, som viskade mitt namn med en klar och spröd stämma. ”Var lugn, försök sova lite till. Sandra kommer snart tillbaka… Jonna… Jonna… Jonna… Sov…” rösten sjöng inne i mitt huvud, och snart sov jag. Denna gången var det ingen orolig sömn, nej, den här gången var det en djup sömn som jag inte vaknade upp ur förrän min syster försiktigt skakade om mig, och solen lyste in genom det dammiga fönstret.
- Hur har du sovit? Frågade hon.
- Bra tror jag… jag gäspade stort och sträckte på mig. Jag lade märke till att Theodor var försvunnen. Vart är han? Hon mötte stadigt min blick.
- Jag begravde honom i skogen. Han gillade inte kyrkogårdar.
- Nej… nej… det kommer jag ihåg… Gillar inte kyrkogårdar… Just det. Jag nickade för mig själv, och satte mig upp. Min mage kurrade ljudligt. Jag hade ju för sjutton inte ätit på nästan ett dygn! Tanken slog mig som en blixt, och min mage kurrade än en gång.
- Jag tog med några smörgåsar från Shell Select Hon plockade upp några mackor ur en kasse som hon haft liggande bredvid sig.
- Varifrån fick du pengar? Frågade jag när jag fick syn på dom stora mackorna med räksallad och gurka, och lite allt möjligt.
- Pappa sov som en stock, så jag snodde allt han hade i plånboken.
- Vad grym du är. Han kommer att bli asförbannad när han upptäcker att någon snott hans pengar. Jag tog en stor tugga, och grimaserade när jag upptäckte att jag råkat få en tomat i munnen. Min syster nickade.
- Ja… men inte lika arg som när han upptäcker att du och jag aldrig kommer tillbaka. Jag slutade genast tugga, och stirrade storögt på henne.
- Vad sade du? Frågade jag med munnen full av räksallad och bröd.
- Jag har fått jobb och bostad. Jag vägrar låta dig bo kvar där, så du flyttar med mig. Jag kan inte säga att jag blev ledsen, snarare tvärt om. Jag blev överlycklig, och hoppades att det var långt härifrån.
- Vart? Frågade jag.
- På Shell. Du och jag får servera korv och mackor för femtio kronor var i timmen, bostad och mat. Jag sade ja med en gång när jag fick erbjudandet, lönen är väl inte så bra, men med tanke på att vi får både mat och boplats där till så tycker i alla fall jag, att det är fantastiskt. Bättre än det här i alla fall. Jag kunde inget annat än att hålla med. Det finns mycket som är bättre än det här.
När dom ätit upp mackorna gick dom ut från lägenheten och började gå mot sitt gamla hem, för att hämta sina kläder och försöka hitta lite mer pengar, för att sedan gå mot sitt nya hem. Dom skulle börja arbeta i morgon.
När dom kommit innanför dörren, möttes dom av en vidrig stank; deras pappa hade spytt ner hela köket och halva toaletten, själv låg han med slutna ögon, vidöppen mun, öppen skjorta och nerdragna byxor på köksgolvet, på bordet låg en kvinna, inte deras mor, någon yngre. Bredvid henne låg en av deras vassaste köksknivar. Hon bar inga kläder, och hennes buk var uppskuren. Han hade våldtagit och mördat en kvinna. Sandra knuffade våldsamt ut Jonna från köket och slog igen skjutdörren bakom dom.
- Gå in på ditt rum och släng lite kläder i en väska, jag ska se efter om det finns några pengar i kannan. Jonna skyndade uppför trappan och in på sitt rum, där hon började med att slita åt sig sin kudde, sen öppnade hon ena garderoben och slängde bort lite kläder genom det luftiga blå rummet, dom landade mjukt på sängen. Sandra hade åter gått in i köket för att ta ner kannan där deras pappa brukade ha lite pengar att köpa sprit för. Hon hoppades verkligen att han inte hade tagit dom igår. Hon hade tur. I den roströda saftkannan på hyllan över diskbänken fanns lite mer än tvåtusen kronor, hon tog alltihop. Deras pappa skulle bli vansinnig när han vaknade, men det fick han väl bli. När hon ställt tillbaka krukan, och stoppat pengarna i fickan vände hon sig om, bara för att se sin pappa vingligt resa sig upp, och spy över liket på bordet. Han spärrade upp sina ögon vid synen av Sandra, och lusten lyste ur hans vidrigt blåa ögon. Hon tittade på honom med avsky i blicken, och såg till sin förfäran att han andades häftigare och häftigare, hennes blick föll neråt, och hon såg att den reste sig och blev alldeles styv och hård. Hon tittade upp mot sin fars ansikte igen, och visste precis vad han tänkte göra. Hon hade gått igenom det flera gånger innan. Men den här gången tog han upp en kniv också. ”Det är tur att jag är en utvecklad häxa.” Tänkte hon. ”Men ibland är det bättre att slåss för sitt liv, på dödligas vis.” Hon riktade en spark mot den värdefulla delen av hans kropp, och han sjönk genast ihop i en hög på golvet, och skrek. Hon tänkte på sin lillasyster och sprang med långa kliv ut ur köket och slog igen dörren. Hon såg Jonna stå på trappavsatsen med skräck i blicken.
- Är du klar? Sandra skyndade uppför trappan och lade en hand över sin systers axlar.
- Nej. Vad hände? Jonnas röst darrade, och en tår tog form i hennes ögonvrå, för att rinna nerför hennes kind och stanna i hennes mungipa.
- Packa klart och stanna på ditt rum, med låst dörr. Jag ropar på dig när jag är klar. Skynda dig på. Jonna smet in på sitt rum och låste dörren. Sandra tvekade inte, hon skyndade in på sitt rum, som låg mittemot, och låste dörren hon också. Det första hon gjorde, var att ta ner ett av sina ståtliga svärd, som hon genom åren samlat på sig, från väggen. Hon lät det ligga kvar i skidan. Så fort hon kunde öppnade hon en garderob, slet fram en väska och slängde ner några tjocka tröjor, och några linnen. Hon öppnade nästa garderob, och tog fram några byxor och ett par kjolar som hon proppade ner i den väl fyllda svarta sportväskan. Hon tog svärdet, höll det stadigt i vänster handen, låste upp dörren, öppnade, tog ett steg ut och fick se Tomas slå in Jonnas dörr, och trots att han var alkis, så lyckades han, och utan kläder tog han sig in i hennes rum. Sandra hörde ett ljust skrik, hennes syster, hon tvekade inte, utan kastade sig in i rummet och slog ner deras gemensamme pedofiliska far med svärdsskidan, svärdets tyngd gjorde smällen hårdare och han förlorade medvetandet. Sandra tog sin syster i handen, drog med henne och hennes packade väska in på sitt rum, drog med sig sin egen väska och tillsammans sprang dom ut ur huset och svor på att aldrig mer komma tillbaka, inte ens om deras pengar var helt slut. Det hade gått för långt.

- Det blir trettio kronor. Tack så mycket. Hon log sitt varmaste leende mot den äldre mannen som kommit in för att köpa något att äta. Han hade långt silvergrått hår, skägg som räckte ner till bröstet och små, mjuka läppar som knappt rörde sig när han pratade. Det var något magiskt över honom, och Sandra önskade att han skulle komma tillbaka ofta.
- Var god, min vän. Hans ögon glittrade när han såg mot henne. Och akta dig för dom mörka krafterna, dom blir starkare. Han vände sig om och började gå mot utgången, hon visste inte vad hon skulle säga. Hon var förundrad. Mannen vände sig om en gång till innan han gick ut och sade:
- Ogaden. Res dit, där finns din lösning. Han lämnade henne att serva dom andra kunderna, som tålmodigt väntade på att hon skulle återvända till jorden.
En halvtimme senare, under lunchrasten, satt Sandra och Jonna ute på gräset och åt på varsin macka när Sandra berättade om mannen.
- Vad tycker du att jag ska göra? Frågade hon sin syster.
- Ja, pengar till resan har du ju inte, så jag tycker du ska glömma bort honom och tänka på något annat. Jonna hade tålmodigt lyssnat till sin syster, men nu vände hon all sin uppmärksamhet mot ost-och-skink-frallan som hon höll i sina händer, den var verkligen gigantisk! ”Jag undrar…” tänkte hon, ”om jag någonsin kommer uppskatta någon macka mer än den här. Den har allt, bröd, smör, ost, skinka, räkor, sallad, tomater, gurka och sesamfrön. Jag förstår inte varför alla väljer den med bara ost och skinka, när man faktiskt kan kleta på lite grejer så att den blir god.” Hon rynkade på ögonbrynen och tog en stor tugga.
- Du har väl rätt antar jag. Förresten, jag ska träffa…
- Dom andra idag. Du får vara själv ikväll, men jag lovar att jag inte blir borta länge. Jonna suckade. Alltför många gånger hade hon hört dom orden. Alltför många gånger hade hon blivit lämnade ensam åt sitt öde.
- Precis. Sandra svalde det sista av sin macka och skrynklade ihop plasten, och slängde den i soptunnan som var placerad en halvmeter bort.
- Kan inte jag få följa med då? Vad är det som är så hemligt? Jonna slickade av sina små fingrar och tittade på sin syster, med skuld i blicken.
- Jag ska prata med dom andra. Svarade hennes storasyster och reste sig upp. Dags att arbeta. Sade hon och hjälpte sin syster upp. Tillsammans gick dom in på macken igen, och började servera varmkorv och frallor.

”Dagarna gick, och efter att Jonna somnat på kvällarna, smet Sandra ut med sina kompisar. Dom höll till i skogen som vanligt, men var längre inte så noga med fullmånen, dom hade kommit på att dom kan få saker att försvinna under månens försvinnande, och under nymånen kunde dom skapa saker. Men den här natten blev inte lika lyckad som dom andra, dom skakades om ordentligt allihop, och den kom att förändra Sandra för alltid, och hennes relation till Jonna kom att bli… annorlunda…”

- Jag sade att vi kan gå ner till stranden istället, där blåser havsluften in över land, och vi kanske kan skapa lite större vågor… kanske kan vi skölja bort våra misstag, kanske kan allt försvinna… vi skapar renande vågor…
- Nej, inget mer skapande, snälla! Kan vi inte återgå till det normala, det här har börjat spåra ur! Sandra och Marica fick skrika till varandra för att överrösta den dånande vinden. Dom fick hålla hårt i sina ryggsäckar för att inte tappa dom. Sandra tog ett djupt andetag, och kände en kall ilning över ryggen. Hon rös. Det kändes som om något tagit sig in i hennes kropp. Hon skrek.
- Sandra! Marica tog hennes händer i sina, och tvingade ner sin vän på marken.
- Sandra, lägg dig ner. Louice! Veronica! Hon fick inget svar.
- Dom är vid boden… Sandra hade fått svårt att andas, det kändes som om halsen svullnade upp.
- Vänta här, kan du det? Sandra nickade. Bra, jag hämtar dom andra. Jag kommer snart, okej, vänta här, gör det. Jag kommer snart. Marica sprang iväg, kvar på marken låg Sandra, vars händer började bli blå av den onaturliga kylan. Kylan som kom inifrån.
Marica sprang så fort hon kunde, allt hade gått för långt. Det övernaturliga hade fångat dom i en ask, dom kunde inte ta sig ur. Allt hade börjat med den där dumma boken… boken som Sandra hade hittat i den där boden, mitt ute i skogen. Inte alls långt från deras vanliga övningsställe. I boken hade det hur som helst funnits flera magiska ritualer och förbannelser, dom hade provat några av dom, och släppt lös krafter som ingen av dom hade någon kunskap om… Marica var noga med att bara andas genom servetten som hon höll i handen, hon skulle gett en till Sandra med, men hon ville inte ha någon. ”varför använda sånt där, det finns väl ändå inget som kan ta ens kropp i besinning?” hade hon sagt, och nu hade hon något inom sig… hon var framme vid den lilla boden.
- Veronica! Louice kom ut, vit i ansiktet. Hon skakade på huvudet.
- Nej. Veronica är inte här. Veronica är där. Hon pekade upp mot himmeln.
- Hennes kropp är inte heller här, den är… borta… för all framtid… Marica tog tag i hennes arm och tittade in i boden som var upplyst av en oljelampa. Mitt på golvet låg en hög med aska.
- Veronica… Louice pekade på askan. Veronica brann när jag kom in… Jag såg hennes ljus åka upp i himmeln… Jag såg hennes ljus… Jag såg hennes kropp brinna… Hon försvann mitt… framför… mina ögon… Marica tog upp ficklampan som Veronica haft i handen, den var iskall. Hon tände den och lös mot Louices ansikte. Det var rödgråtet och hennes ögon var svullna.
- Kom. Vi måste till Sandra. Det här är vansinne. Hon ledde sin vän mot platsen där hon lämnat Sandra, men hon var borta.

- Har dom glömt bort dig? Eller har du glömt bort dom? Jonna satt på sin säng och tittade på sin syster, som höll på att räkna ihop deras pengar.
- Ingen har glömt någon. Svarade hon lite små argt. Jonna kände sig sårad. ”Varför gjorde hon så? Hela dagen har hon varit kort och vresig. Jag förstår inte, vad har jag gjort för fel?”
- Förlåt. Det är bara inte min dag idag. Skyndade hon sig att säga när hon såg Jonnas reaktion. Förlåt, men min mens har uteblivit den här månaden…
- Förlåt? Vad sade du? Har du…? Men, när…
- Jonna, det är mycket du inte vet. Tillexempel att jag smiter ut på kvällarna, när du har somnat, och träffar dom andra i skogen…
- Jag hatar dig! Jonna stormade ut från rummet och slutade inte springa förrän hon nått busstationen lite längre ner på gatan. Hon skulle åka ut till skogen. Men hon hade ju inga pengar. Hon tittade bakom sig, och såg Sandra komma. För ett ögonblick tyckte hon sig se ett rött skimmer runt sin syster, och i hennes ögon glimmade små röda pärlor, för att snart dö ut. Det här var inte hennes syster. Det här var någon annan. Jonna skakade i hela kroppen när Sandra lade sin arm runt hennes axlar och viskade lugnande ord i hennes öra.
- Kom så går vi tillbaka in, vi ska ju alltid hålla ihop…
- Vad gör du och dina kompisar i skogen varenda natt?
- Vi utövar magi. Vårat mål är att bli dom mäktigaste häxorna i världen, men en av oss försvann i går kväll… Jonna slet sig ur sin systers grepp och började springa igen. Den här gången mot ett hus. Hon visste att Marica alltid varit vänlig mot henne, hon älskade henne som sin egen syster, hon skulle hjälpa henne. Sandra var inte längre sig själv. Hon hade en stark känsla av att något var oerhört fel. Sandra hade aldrig ljugit för henne tidigare, men nu gjorde hon det. Sandra hade ju haft sin mens förra veckan, det hade hon själv sagt då, och Jonna hade själv sett fläcken i sängen som uppkommit under natten…

- Jonna? Men hej…
- Snälla, Linda, jag måste få träffa Marica…
- Javisst, kom in så ska jag sätta på lite te. Hon är inne på sitt rum. Jonna gick in och tog av sig skorna. Linda, Maricas mamma, försvann in i köket och Jonna gick längst in i huset, och knackade på den svarta dörren.
- Kom in! Hörde hon, och steg in.
- Marica…? Marica reste sig upp från stolen hon suttit på och gick fram till sin bästa väns lillasyster.
- Jonna? Jag tror inte att du har kommit bara för att umgås. Vart är Sandra? Har du träffat henne?
- Ja… jag tror det i alla fall. Är du också häxa?
- Ja. Men igår spårade allting ur… hon kramade om Jonna, som tittade över hennes axel och på skrivbordet låg flera papper med text, skrivet med, för Jonna, främmande tecken. Bredvid papperen fanns även en skål, med röd vätska.
- Kom. Marica ledde fram henne till skrivbordet, och när Jonna tittade lite närmare på hennes ansikte såg hon att hennes ögon var svullna och hennes ansikte var blekt. Men Marica hade alltid varit duktig med smink.
- Håll fram ditt finger. Jonna gjorde som hon blivit tillsagd. Nej, vänster. Såja, det här kommer kännas lite. Hon tog fram en kniv och stack henne i fingret. Hon lät blodet droppa ner på ett papper, samtidigt som hon lästa orden som stod på det. Hon tystnade och torkade rent Jonnas sår innan hon satte på ett plåster, med ett hjärta.
- Vad gjorde du? Jonnas röst var inte mer än en viskning.
- Skyddade dig. Du ska veta att inget kan göra dig illa, din syster kan inte göra någon skada på dig. Min kraft är starkare än hennes. Det vet hon. Linda kom in med teet och när hon såg skålen med den röda vätskan på skrivbordet, och alla papper blev hon arg, men hon kom så väl ihåg hur hennes dotter sett ut när hon kommit hem dagen innan, och hennes mor hade själv varit häxa och ibland sett likadan ut, för att dagen efter börja med massa lustiga formler och sånt. Själv hade hon inget intresse av det där. Men hon hade respekt. När hon gått ur pekade Jonna på skålen.
- Vad är det i den?
- Blod. Mitt blod, och Louices blod. Jonna sade inget mer, utan satte sig i skräddarsits på golvet, med tekoppen i händerna och studerade med blicken golvet, medan hennes tankar for iväg mot skogen. Bakom skogen fanns en bred slätt, hon hade besökt den många gånger tidigare, och där fanns ett vattenfall. Hennes tankar riktades mot vattenfallet. ”Hur skulle det kännas att kasta sig utför vattenfallet? Hur skulle det kännas att bli ett med vattnet, bli ett med döden? Jag ska göra det. Detta har blivit vansinne. Sandra är inte längre den hon var, hon håller på med sånt som hon egentligen inte förstår, hon skyddar sig inte mot ondskan.” Jonna försökte erinra sig drömmen som hon haft samma natt. Hon visste att det var en sanndröm. Hon visste att hon sett sin syster och dom andra i skogen. Hon såg för sin inre syn allt som utspelat sig i skogen den natten, vansinnet hade släppts löst.
- Vad gjorde ni i går kväll? Hon tittade upp mot Marica som blev alldeles stel, och hennes ansikte tappade den lilla färg det hade. Hennes händer började skaka, och underläppen darrade. Tårar trängde fram ur hennes ögonhålor och rann med en enorm kraft nerför kinder och färgades brunt av sminket. Hon lade ner sitt huvud mot skrivbordet, och snart hade det bildats en pöl under hennes darrande haka. Hennes reaktion skrämde Jonna, som fort kom på fötter och på darrande ben gick baklänges. Marica vände sig om och tittade uppgivet på Jonna.
- Vansinnet släpptes löst.

Jag har nog aldrig varit så här rädd och förvirrad på samma gång förut. Jag förstår ingenting. Något hemskt hände i gårkväll, och min syster var orsaken till att det hände, det var hon som tog initiativet som vanligt, det var hon som fick med dom andra, övertalning. Det hade alltid varit något som Sandra varit duktig på, övertalning. Jag tog fram äpplet som jag tagit på macken och tittade ut över slättlandskapet från min plats på den stora stenen. Jag hade tagit mig genom skogen, och klättrat upp på den största stenen som fanns mitt ute på slätten. Runt mig betade hjortar av gräset, och kaniner lekte. Trots den glada stämningen runt omkring, så kände jag mig jätte ledsen och förvirrad, och skräckslagen. Jag ville inte leva längre, min allra bästa vän, min syster, hade förintats, och ersatts av något skrämmande. Jag visste i alla fall tillräckligt mycket om det som skett, att jag var medveten om att min syster kämpade för att hålla sig vid liv, kämpade mot en kraft som hon själv inte kände till. Jag visste att det där bara till hälften var min syster, hennes onda hälft*. Jag kände hur det gick kalla kårar utefter min ryggrad, och jag kände mig inte säker någonstans. Jag borde ha förstått att den lugna tiden inte kunde vara lugn för alltid.

När jag gick hem den kvällen kände jag mig allt annat än trygg, och när gatugänget dök upp i min väg blev jag inte förvånad. Dom ropade elake saker åt mig, dom omringade mig, och sparkade mig i magen. Jag låg hjälplös på marken och kände flera hårda slag, på olika ställen av kroppen. Jag fick en hård smäll i huvudet, och svimmade av. Men inte så länge. Jag vaknade snart upp, och kände hur någon närmade sig, någon böjde sig ner, jag kved av smärta när personen vände på mig.
- Var inte rädd. Jag ska inte göra dig illa. Sade en röst, en man. Han verkade frånvarande. Han hade fått i sig något olämpligt, men inte alkohol. Han knäppte upp mina byxor, och jag skrek högt av smärta, han ryckte till, och höll för min mun. Jag hörde hur han prasslade med något, och i nästa ögonblick tog han bort handen och ersatte den med en bit tejp. Det här kunde väl aldrig sluta bra? Tänkte jag, alldeles matt efter att ha gjort ingenting. Det kändes underligt.
- Kan du dra av mig mina byxor först? Det var mer som en order än en fråga. Han ställde sig på knä bredvid mig, och tog upp min darrande händer till sin byxlinning. Jag var så rädd att jag inte kunde röra en enda muskel. Men av någon lustig anledning lyckades jag få upp knappen och drog ner dragkedjan. Han stönade tyst. Jag förstod inte vad som höll på att hända, mitt huvud var fyllt med dimma. Med stor möda lyckades jag hur som helst dra ner hans byxor, och där var den. Han hade inga kalsonger, bara jeans. Den stod rakt ut, och han stönade tyst. Jag såg med stora ögon på den långa, styva penisen. Det här var bekant. Han drog bort tejpbiten från min mun.
- Öppna munnen. Sade han med mjuk röst. Jag tänkte inte. Jag bara gjorde som jag blev tillsagd. Han förde varsamt in den i min mun, och jag tänkte inte, jag bara gjorde. Jag sög av den främmande mannen, och kände hur den växte. Mannen stönade mer och mer. Min mun fylldes av något kladdigt, äckligt. Han förde ut den igen, och jag svalde ett par gånger. Han drog försiktigt av mig mina egna byxor, och särade på mina ben. Jag visste vad han skulle göra, jag ville att han skulle göra det. Jag knäppte upp min skjorta, drog av den, och han hjälpte mig av med bh:n. Jag knäppte upp hans skjorta, och drog den av honom. Det här skulle bli njutbart. Jag lade mig åter ner, den här gången med den främmande mannen över mig. Jag hjälpte honom att föra in den, och jag kände hur han fyllde upp mig. Vi rullade runt på gräset och jag kysste honom ömt. Han sög på mina bröstvårtor, och jag kände hur han åter fick utlösning, det var underbart. Så kärleksfullt. Han gav mig orgasm efter orgasm, och vårt lilla kärleksspel blev allt våldsammare. Jag kysste honom allt hårdare, och han tryckte sig allt hårdare mot mig, det var underbart! Jag kände hans pulserande lemmar mot min bara kropp, jag kände hans blöta tunga virvla runt i min mun. Jag önskade att det här aldrig skulle ta slut, han fick utlösning ytterligare en gång, och tryckte sig ännu hårdare mot mig. Jag fick ytterligare en orgasm. Sen fick vår kärlekslek ett abrupt slut när ett pistolskott gick av, och jag blev full med blod. Den uppsvällda penis jag haft inuti mig krympte och den passionerade älskare jag haft slutade att andas, hans hjärta pumpade fortfarande ut blod över min bara kropp, och jag kysste honom en sista gång innan jag drog ut honom från mig, och stönade av den mjuka rörelsen… jag reste mig upp på ostadiga ben, och kände en stark arm om min strupe. Någon andades in, och suckade.
- Han trodde att han skulle få allt det roliga han. Men jag ska minsann ta mig lite också. Han vände mig mot sig, och förde in den. Jag kände åter hur jag uppfylldes av något stort, ännu större än förut, och jag kände hur han varsamt puttade den fram och tillbaka, med jämna och mjuka rörelser. Han tryckte mig tätt intill sig där vi stod, och böjde upp mitt huvud. Han kysste mig på ett sätt som den andra aldrig kunnat, och även denna mannen gav mig orgasm efter orgasm, och själv fick han utlösning efter utlösning.

Kväll efter kväll gick jag bort till den avskymda gräsplanen där jag först blivit misshandlad, och älskat passionerat med två personer för att få mig en dos kärlek. Min syster fräste åt mig under dagarna, och mannen viskade ömma ord i mitt öra på nätterna. Sandra blev sämre och sämre, och en dag kom polisen och hämtade henne, på grund av hennes vårdslösa beteende. Den kvällen kom han heller inte dit. Istället kom gänget som så många gånger innan misshandlat mig. – Vi fick aldrig våra pengar. Sade hon. Sophie. Dom sparkade mig i magen, drog av mig mina byxor och skar sönder min vagina med sina vassa knivar. Jag skrek så högt som jag aldrig tidigare skrikit, jag fick en spark i huvudet, och svimmade av.

- Marica? Louice stod utanför sin väns fönster, och knackade för att väcka henne. Tillslut tändes en lampa inne i rummet, och Marica öppnade fönstret.
- God morgon gumman, sovit gott?
- Vad gör du här? Frågade den yrvakna Marica.
- Ja, kul att se dig också. Jag har tråkiga nyheter.
- Jasså, jag som tycker att du ser så munter ut… hon gäspade stort.
- Ja. Jag ser alltid munter ut när jag har nyheter som är muntra för mig, men tråkiga för någon annan. Eller hur?
- Ja.
- Får jag komma in på en kopp te?
- Javisst. Jag går och låser upp. Marica, som blivit lite piggare av den svala kvällsluften, stängde fönstret och gick ut i hallen och låste upp ytterdörren. Snart kom Louice in hoppande och drog av sig skorna. Hon gick med lätta steg ut i köket och drog ut en stol som hon satte sin lilla rumpa på. Sandra har blivit tagen av polisen.
- Kunde du inte ens vänta tills jag satt mig ner? Utropade Marica, och tappade tekoppen, som hon just tagit fram från skåpet, i golvet.
- Varför är du så glad för det? Frågade hon när hon samlat sig lite efter chocken.
- Tja… nu behöver jag inte längre gå runt och vara orolig för att hon ska göra sin syster illa.
- Nej, det förstås. Jonna kom hit för ett tag sen…
- Jag vet. Sandra och jag har pratat lite.
- Varför kom polisen?
- Hon tog pengar från macken. Nu överväger dom om hon ska sättas in på psykhem, för hennes humörsvängningar. Hon är jätteotrevlig mot kunderna för det mesta, men ibland kan hon vara överdrivet trevlig. Dom var tysta ett tag, Marica gick bort till spisen när hon hörde att vattnet kokade och hällde upp det i kopparna. Hon hämtade gick och hämtade några skedar, och tog lite honung i sitt eget te, Louice tog fram mjölken.
- Har du redan glömt att jag har te i mjölken? Jag menar mjölk i teet? Dom började skratta båda två, och snart kom linda ner i köket.
- Hej. Sade hon till Louice och tog fram en kopp till sig själv.
- Har ni några stora hemligheter att prata om, eller får jag göra er sällskap?
- Det är klart att du får göra oss sällskap, mamma, Louice har något att berätta för dig också. Louice berättade vad som hänt deras vän, och förklarade varför hon var glad att det äntligen skett. Men ingen av dom sade att dom båda visste varför Sandra blivit som hon blivit. Dom satt och spåpratade om lite allt möjligt när solen började gå upp, och Louice tyckte det var dags för henne att gå hem och lägga sig.
- Jag ringer dig när jag vaknar, så kanske vi kan gå ut och ta en fika med Jonna eller nåt. Hon behöver nog någon att vara med skulle jag tro.
Men när dom några timmar senare gick till macken för att ta med sig Jonna ut, så fann dom att macken var stängd, och ingen öppnade i den lilla lägenheten som blivit Sandras och Jonnas hem. Jonna svarade i sin mobil, inget stämde

Jonna började vakna till där hon låg i gräset, hon såg att det var alldeles rött av hennes blod, och hon kände en oändlig smärta i nederdelen av sin kropp. Hon stönade lågt när hon rörde på sig, men trots smärtan så reste hon sig upp. För att inte koaglet skulle brista, och hon skulle börja blöda igen, så lyfte hon på armen och letade upp sin telefon. ”Sex missade samtal” stod det på den lilla displayen. Hon tittade på vem det var som ringt, ”Louice (3) Marica (3)” stod det, undra vad dom ville. Hon ringde upp Marica, som genast svarade. Jonna förklarade vart hon var, och vilka som hittat henne. Marica lovade att dom skulle komma med en gång, och fem minuter senare var dom där med första hjälpen. Jonna envisades med att dom inte skulle ringa efter ambulansen, utan att det gick att fixa i alla fall. Louice tittade på henne som om hon var dum i huvudet, men Jonna gav sig inte. När det var färdiglindat reste hon sig upp, och sade att hon ville ta en promenad. Själv. Hon lovade att komma till macken, dom kunde träffas där klockan sex, men nu ville hon vara ensam. Hon ville tänka över sin systers öde, och sitt eget.

Men, istället för att hålla mitt löfte, skrev jag ett avskedsbrev och köpte ett frimärke, och lade det i en postlåda. Jag gick med snabba steg genom den mörka skogen, och jag kände magin komma krypande mot mig, jag såg en gammal bod, där inne låg en hög med aska. Jag hörde ett skrik. Ett skrik från det förflutna. Ett skrik tillhörande Veronica. Jag såg hur något flammade till inne i boden, och jag började springa mot mitt mål. Vattenfallet.

Jag hörde vattnets forsande. Jag kände vinden i mitt hår. Jag sprang så fort jag kunde, jag såg mitt mål, hoppade från sten till sten över den breda bäcken som fort rann mot den svarta ån, för att förena sig med dess vilt forsande vatten, och kasta sig ner för den branta klippväggen. Slättlandskapet jag sprang igenom utgjorde en vacker scen, som jag så många gånger skådat, att jag inte längre såg dess skönhet. Mindre klippor sköt upp bakom skogen som jag lämnat bakom min rygg, skogen som jag i vanliga fall skydde så. Slättens gräs var nerbetat av de vilda hjortarna, som flydde in mot skogen när jag kom springande. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag fortsätta rakt ner i det forsande vattnet och aldrig mer få se solnedgången och stjärnorna? Eller skulle jag stanna här och åter möta livets prövningar? Ville jag se solens strålar spela över vattnets klara yta i de stilla sjöarna? Eller var jag helt misslyckad?
Jag fortsatte springa mot mitt mål. Jag tänkte inte stanna. Jag skulle fortsätta mot alla odds. Bergets kant kom närmare, vattenfallets öronbedövande dån blev allt högre och högre.
Jag kastade mig handlöst ut i det vilt forsande vattnet, min kroppsmassa kom rusande ner mot vattendropparna som med ett fasligt dån kastade sig ut för klippans rand.

Vattnet som jag landade i var kallt. Iskallt. Jag visste att jag inte skulle ha en chans att ta mig upp, så jag försökte inte ens. Luften i mina lungor var nästan slut. Minnesbilder från mitt liv skyndade förbi min inre syn.
Mitt minne tog mig på en tur genom mitt liv, från nu och bakåt. Jag såg gatugänget stå i sitt lilla hörn innan dom gav sig på mig första gången, jag såg mig själv sitta framför min födelsedagstårta. Jag såg mig själv födas. Jag såg mig själv dö. Jag såg in i livet före detta. Jag hade misslyckats då med.
Luften i mina lungor tog slut och jag förlorade mitt medvetande.

Jag svävade på moln. Runt mig fanns bara mörker, men längre fram såg jag ett ljus.
En röst från mitt undermedvetna sade åt mig att gå mot ljuset, jag gjorde så. Jag gick mot ljuset, och jag såg på nytt världen. Fast den här gången genom ett spädbarns ögon. Jag var pånyttfödd. Jag hade fått en tredje chans. Mitt förra liv var slut. Nu hade jag fått ett nytt.
Den här chansen skulle jag inte kasta ut för ett vattenfall. Den här chansen skulle jag ta till vara på. Jag, Jonna, ska göra jorden till en plats värd att leva på.


'den här novellen kan mycket väl vara verklighetsbaserad, men det vet inte jag något om. jag har bara skrivit den.'

Av: Monica Hansson den 7 augusti 2003

Skriven av: Monica Hansson