Utan titel [Id:1028]

OVAN SVÅNGREMMEN 2:9

Vi satt i baren på Hotell Esplanad i Umeå en kväll på våren 1963, jag och Lars Henriksson, en medicinstuderande från Grängesberg som för sina radikala åsikters skull kallades för ”Dala-Krusse” efter Sovjets regeringschef Chrustjev.
- Där sitter Hasse Wallbom, sa Lars plötsligt. Det är en gammal överliggare från Stockholm som har ordnat studentrevyer där i åratal och lanserat Lill Lindfors, Britt Ekland och andra. Vi går över till hans bord.
- Vad gör du här Hasse, ropade han.
- Jag har slutat med spriten, levern, sa han och klappade sig på magen där något putade ut. Läkarna har varnat mig. Han såg dystert på det stora grogglaset framför sig. - Lime och vatten och sen en tablett b-vitamin då och då!
Han hade klotrunt ansikte, ögonen låg liksom inbäddade i fett och kort kropp, han vägde säkert bortåt hundratjugo kilo. Han hade nu börjat som läkemedelskonsulent på Wintroph AB, berättade han, det innebar att propagera och informera läkarna om deras produkter. Sedan hoppades man att läkarna skulle skriva ut preparaten till patienterna. Så gick all marknadsföring av läkemedel till. Det gällde bara att variera sig så att läkarna fick intresse för produkten.
- Jo, det känner jag till, sa Lars, men det finns etiska problem med det också. Läkarna och professorerna på sjukhuset och högskolan åker titt och tätt på seminarier som läkemedelsföretagen betalar. Företagen har ofta egna seminarier om olika sjukdomar och deras behandling, de sköter en hel del av läkarnas fortbildning. Men gissa vilka som har tillverkat läkemedlen som de rekommenderar som behandling?
- - Ja, men läkarna skulle kanske inte få någon information och utbildning alls om inte företagen ställde upp. Wintroph har bland annat ett nytt mirakelmedel, Phisehex, som desinficerar och gör huden neutral. Nu har jag en idé, sa Hasse.
- Jag vill sätta upp en studentrevy, här. Man kunde ta upp några artister från Stockholm och komplettera med någon lokal förmåga. Men jag behöver hjälp med det praktiska. Lokaler, musiker, belysning, jag känner ju inte till stan. Sen gör vi ett program och säljer annonser. Ett par föreställningar och sen en specialvisning för läkarkåren. Kan inte vi gå ihop som kompanjoner så delar vi på vinsten?
- Det blir väl dyrt och svårt att göra reklam och få studenter dit, det är ju sån liten kår och att sälja annonser . . ,. jag vet inte, sa jag.
- Det är annonserna man tjänar pengarna på. Det är de som finansierar föreställningarna. Det fungerar så här, och nu lät Hasse ivrig.
- Om du är företagare. Jag har fått det från killen som skötte det hos oss i Stockholm. Antingen är du student, då vill du stödja studenterna och vara med i gänget eller annars är du inte student. Då har du komplex för det och vill komma in i gänget. Båda kategorierna köper annonserna!
Lars var entusiastisk, han hade sett Hasses revyer i Stockholm, jag var mera tveksam. Det hade gått litet för fort. Hasse hade inbjudit oss till samarbete, mig som han aldrig träffat och Lars som han inte heller var bekant med. Men Hasse måste väl vara säker på sig själv och visste vad som behövde göras, han hade ju satt upp revyer i åratal. Nog kunde jag väl boka lokaler och personal och skriva program. Det lät spännande också. Något helt nytt som hela min nya tillvaro. Att ha kommit in på Socialinstitutet som nu skulle bli högskola. Trott att det skulle bli stenhårda studier för att i stället upptäcka att det fanns gott om tid för att göra det som jag bara drömt om. Skriva i tidningarna, diskutera politik, debattera i studentkåren, delta i sångkör. Nu vara med att arbeta med en revy! Lära sig något nytt och ha roligt med Hasse.
Till slut gav jag med mig.
- OK. Vi försöker väl då. Skall vi gå upp en trappa och lyssna? Berndt Egerblads orkester spelar i kväll.

Jag talade med Bertil Hammarstedt, den enda av mina studiekamrater som gick på den teoretiska linjen. Han var tjänstledig från jobbet som journalist på Västerbottens Folkblad. Bertil hade varit SSU-ombudsman i länet och hade många kontakter. Jag förklarade våra planer med revyn. Han blev entusiastisk, det var han till det mesta. Bra att ni ordnar något nytt här i stan, det skall vi följa upp i tidningen, sa han.
Bertil var visserligen tjänstledig men det hindrade honom inte att ha tusen järn i elden. Nyss hade han organiserat Luciavalet i Västerbotten och han hade haft presskonferenserna med kandidaterna på Skytten. Det hade också gett honom mersmak, det vill säga på henne som sen valdes till lucia, en vacker blondin från Robertfors. Jag hade mer en gång sett honom drunkna i hennes vackra ögon när han ätit middag med henne vid ett avskilt bord på restaurangen.
- Tror du vi kan få kredit från Folkbladets tryckeri och vet du någon lokal artist vi kan anlita, vi behöver något lokalt dragplåster, frågade jag.
- Det skall jag ordna, kontakta faktorn i morgon. Berit Anserud, som jobbar som kartriterska, är en sångerska på uppåtgående. Söt och välsjungande. Hon går förresten också och studerar sång för en före detta operasångerska som är gift med en professor på Sjukhuset, det passar väl bra.

Jag avtalade om programtryckning med Folkbladet och hyrde Folkets Hus för tre dagar. Först var vi och besiktigade lokalen. Ett vitt trähus och tre hundra fällbara träsitsar i rad på rad. Vi har en gubbe, Emil, som är vaktmästare på lasarettet som brukar sköta ljuset när vi har skådespel här, honom kan ni kontakta, upplyste mannen vi hyrde av. Emil accepterade direkt när jag ringde honom.
- Folkets Hus, inte fan trodde jag att jag skulle få uppträda i en sossecontainer, sa Hasse
- Be att den där Berit Anserud kommer hit till hotellet och provsjunger.

- Jag kan ta med min bror Rolf som ackompanjatör, sa Berit när jag ringde henne.
Hasse bodde på Stora Hotellet, en gammal anrikt men nedslitet hotell i en röd tegelbyggnad mitt i stan. Berit var en liten blondin med uppsatt hår, rena drag och nätt figur med en antydan till begynnande knubbighet. Provsjungningen skedde i en kal uppackningslokal där personalen rullat in ett ostämt piano. ”Min älskling du är som en ros” klingade ut med Berits vackra sopran. Ooh, va vackert, men kanske inte så revymässigt, viskade Hasse, men det blir nog bra.
- Vill du också vara med i revyn, vi behöver en bra pianist till numren, frågade Hasse Berits bror. Rolf var blond som systern med långt bakåtkammat hår, mager med hud som spände över ansiktet.
- Javisst, replikerade Rolf och såg glad ut.

- Jag har talat med Maud Elfsiö, hon är nyskild från Sune Mangs och behöver tjäna pengar, så hon kommer upp. Folke Trägårdh har inte haft något revyjobb på länge, så han blev glad när jag ringde men hans käring blev litet sur. Vi var studiekompisar när vi läste teaterhistoria, det är en kul kille, vi hade mycket roligt ihop. Hon är nog svartsjuk och tror att han skall svira till när han kommer i lag med mig. Hon krävde att få följa med så de kommer alla tre, de har en unge också. Jag behövde ha några texter också och ringde Åke Edin, du vet han som nu jobbar på TV. Han var en bra studentspexare som skrev många av våra texter. Åke var inte hemma så jag fick dra texterna ur hans fru men nu har vi nog material så det räcker. Vi får väl försöka använda Berit i några repliker också, konstaterade Hasse.

Nytt och spännande, det här var en värld som verkade lockande, det kanske var medfött, min mor hade spelat amatörrevy. Nu gällde att sätta igång så att allt gick i lås för oss kompanjoner. Efter morgonföreläsningarna i statskunskap sökte jag upp honom på hotellet.
- Hur många annonser har du sålt ?
- Jag ringde direktören för bryggeriet, men han ville inte köpa något, sa Hasse, nu dyster.

Nu började jag plötsligt bli nervös, vad hade jag gett mig in i? Jag frågade litet försiktigt hur arbetet med revyerna i Stockholm hade gått till. Det framkom att Hasse aldrig skött någon försäljning eller marknadsföring. Det hade varit många andra som arbetat med revyerna. Hasse var framför allt artist.
- Vi måste sätta igång och sälja annonser, sa jag till Lars.
- Jag har ju föreläsningar hela dagarna..

Nu fick det bära eller brista. Allt hängde tydligen på mig om det inte skulle sluta med katastrof.
Jag kom ihåg min korta karriär som försäljare av Brunnhages ”Idrottsboken” som artonåring. Sju månader som resande med en mer än skraltig DKW 1939 i Värmland, Dalsland och Bohuslän. Ibland hade försäljningen gått bra, då var jag på topp och trodde mig kunna sälja till alla. Glädjen hade snabbt grusats av att något hänt med bilen. Allt hände som kunde hända med en gammal bil. En ruta som spräcktes när jag slog igen dörren. Bultar, däck, drivknutar, lager, elsystem. Men framför allt vanmakten de dagar jag inte fick sålt något. De dagar jag fick den förlamande känslan att det inte tjänade någonting till att ens försöka sälja. De morgnar jag intalat mig att det skulle gå bra, att jag bara skulle tänka på nu. Här och nu. Behålla den positiva känslan de dagar allting flöt.

Jag slog upp yrkesregistret. En stor bilfirma, agenter för Saab.
- God dag, jag är från studentkåren, vi kommer att sätta upp en studentrevy här i stan i nästa månad, ”Ovan svångremmen” kommer den att heta, helt anständigt alltså he, he. Vi kommer att ha ett fint program. Det vore trevligt om fick ta in en annons om Saab. Det är väl positivt om ni visar er i sånt här sammanhang. Vi studenter blir ju köpstarka förr eller senare, inte sant?
Det gäller att få kunden att säga ja så ofta som möjligt, det hade jag lärt mig. Jag höll andan och väntade.
- Ja, jo men visst kan vi väl göra det..
- Ni kanske kan låna ut en bil som vi kan sätta skyltar på så slår vi två flugor i en smäll, fortsatte jag, uppmuntrad av den positiva attityden.
- Kom och hämta en Saab 93, du, det är klart att vi skall stödja studenterna nu när vi har fått ett universitet hit.
Nu hade jag hittat mitt positiva flyt. Jag ringde samtal på samtal, nu gällde det att passa på. Det gick bra. Till slut sålde jag även till bryggerichefen som sa att Hasse uppträtt stöddigt och oförskämt i telefon. Chefen ville gärna stödja studenterna, han också. Saabbilen använde jag för kundbesök.
Det planerade programbladet blev så småningom fullt så jag beordrade tilläggsblad att lägga in löst i mitten av programmet. Själva revyprogrammet innehöll bara en text på mittenuppslaget hämtat från en Stockholmsföreställning och namnet på artisterna som skulle medverka.
- Vi brukar ta betalt i förskott, men du är ju kompis med Bertil Hammarstedt så du får kredit. Det här verkar ju gå bra, sa faktorn på Folkbladets tryckeri.
- Du skall nog få pengar om jag så skall betala själv.
Var jag nu skulle ta pengarna ifrån om det gick åt pipan.. . Jag redovisade företag och annonsavtalen varje kväll till mina kompanjoner.

Dagen för presskonferensen var inne. Nu måste vi komma överens hur vi skulle lägga upp den, tänkte jag när jag sökte upp Hasse vid nio - tiden på morgonen. Jag sökte mig igenom de mörka korridorerna på hotellet och knackade på. Ingen svarade så till slut steg jag in, dörren var olåst. Gardinerna var fördragna. Hasse låg naken i sängen, en fet sladdrig kropp med lakanet snott kring benen. Det luktade fylla och något som liknade jäst i det ovädrade rummet. B-vitamin förstås, det kände jag igen från socialsvängen. Tre använda grogglas stod på skrivbordet framför fönstret. Ett runt bord låg omkullvält framför en soffa Ett par kalsonger låg vid fotändan, de luktade urin. Hasse for upp, skrek till och tog sig åt munnen som om han skulle vilja kräkas men slet åt sig telefonen på nattygsbordet.
”Två sexor Vodka Lime men fort”, skrek han i luren.
- Britt Ekland har gift sig med Peter Sellers, det sa de till och med på nyheterna igår. Jag ringde henne i London och gratulerade. Hon tyckte det var kul att jag ringde, pressen var helt vild över nyheten som hade slagit ned som en bomb. Vi pratade en halvtimme. Och inte nog med det. Just när jag lagt på luren ringde Ivarsson, en filmproducent som tjänat massor av kosing på en buskisfilm med Thore Skogman och Anita Lindblom. Nu ville han ha med mig i ”Blåjackor” som skall spelas in i Ungern nästa månad. Det tyckte jag verkligen behövde firas. Vafan, hundratals skådisar är arbetslösa och sen ringer han mig!

Han hade börjat supa igen! Jag skulle tydligen få nya praktiska erfarenheter lagda till min teoretiska socionomutbildning. Jag var kompanjon med en alkoholist! Jag visste av bitter erfarenhet vad som krävdes. Jag skulle få lirka och förmana, berömma och hota. Balansera som över en avgrund och hela tiden vara rädd att ramla ned. Göra fiasko, bli utskämd och dra mig skulder. En alkoholist som skulle leda och uppträda på en revy med förhoppningsvis hundratals besökare. Och en av de ansvariga var jag!.

På presskonferensen syntes det att Hasse inte var nykter. Han svamlade bara med journalisten från Västerbottens-Kuriren, den enda som uppenbarade sig och som ställde allt mer irriterade frågor om hur revyn skulle ta upp lokala företeelser av intresse för Umeåborna. Vi hänvisade till att Berit nu också skulle lanseras som revyskådespelerska.. ”Skriv något bra, det kommer att bli roligt. Ta, en grogg, jag bjuder”, sa Hasse.!
Inte en rad i Kuriren men Bertil Hammarstedt skrev dock obesett en notis i Folkbladet. ”Passa på, det är inte varje dag vi kan se revy här i björkarnas stad”. Olle Söderlund gjorde också ett omnämnande om revyn, ”Ovan svångremmen” i lokalradion.

- Vi står väl för artisternas hotellrum, jag har beställt här på hotellet, de kommer upp i morgon, sa Hasse.
- Nej, för fan, då vet vi inte vad kostnaderna blir. Vi betalar ett bestämt gage, resan och rummen får de stå för själva, vi måste veta hur mycket pengar vi behöver ta in.
Mina invändningar hade fått effekt. Folke Trägård kritiserade Hasse när han presenterade sig.’
- Hasse, hade hyrt den dyraste sviten, vi skulle inte få något över på gaget när vi hade betalat mat och rum, nu har vi flyttat till ett enkelrum med extrasäng.
- Hans fru, Solveig höll med, ”den där Hasse”.
- Bra, sa jag nöjd med sakernas utveckling, det finns en billig mjölkbar på Domus här i närheten, jag har också en elektrisk kokare.
- Den tar jag gärna hand om, sa Maud Elfsiö, en smärt, blond söderböna som såg ut att kunna ta hand om sig själv. - Hasse, fy fan va läskig du var, sist jag såg dig i pjäsen på Dramaten som Allan Edvall spelade och regisserade.
- Jag fick spela osminkad efter Allans order, han är ett geni. Jag har sett scenfotona. Jag var svettig och nervös och såg precis vit ut i scenljuset. Jag, en helt outbildad skådis på Dramaten, men jag hade förstås bara en scen. En man som skulle välja ut vem som var jude och vilken som skulle skickas iväg.
- Huh, Hasse hade brun uniform och ett läderkoppel tvärs över bröstet, Han drog med fingret över offrets panna, luktade på fingret, sedan väste han bara en replik: ”Jude”!
Premiärdagen var inne. Vi hade fått sätta upp affischer på Domus och de hade också åtagit sig att sälja biljetter i förköp. Det syntes att Hasse blev nervösare ju längre dagen led. ”Ring och kolla hur många biljetter som sålts”, sa han titt och tätt.
- Det var inte så många sålda ännu, här i stan kommer nog de flesta direkt och köper i kassan på Folkets Hus. Solveig har varit hygglig och ställt upp och sitter där. Förresten har vi sålt så många annonser så revyn är i hamn.
- Vi måste ha publik för att spela också, i Stockholm har jag alltid haft fullsatt

Det kom liten publik men Hasse gjorde trots berusning ett bejublat framträdande bland annat som munvig och välsmord reklamkonsulten på modet, nydanare på toalettpappersmarknaden. ”Marknaden var usel när jag började. Den här är inte rolig”, sa han och höll upp en toarulle. Råa skratt, det här var ju nästan kalsonghumor. ”Här på landet hade de bara en modell”. Han visade upp en hoprullad Kurir. Nya flabb. ” Nu kan bland annat erbjuda en specialmodell för den särskilt försiktige. En kreppad dubbel tissue med fuktspärr och blixtlås..”. Folke däremot, kom av sig mitt under sången ”Calle P” men räddade sig genom att sjunga ”raj-raj”. Rolf följde rutinerat med och tog om de avsnitt som Folke kunde. Maud var till vardags blek och anonym, men på scenen en sexig primadonna som tajmade texterna perfekt och med ett utseende som sminket gjort till en fulländad skönhet. Berit gjorde lycka hos lokalpatrioterna och hade också några revyrepliker.
Bra recensioner av en ny journalist från Kuriren
Jag ringde upp chefsredaktören och skällde ut honom för bristande förhandsreklam.
- Jag heter Sten Andersson och är socionomstuderande. Ni skickade en neurotiker till presskonferensen! Recensionen som skrevs av en annan, omdömesgill reporter blev ju översvallande! Umeås egna buskrevyer får ohejdad gratisreklam medan vi som för egna pengar försöker göra Umeå till en studentstad med k u l t u r, blir bojkottade!

Inför nästa kväll hade Lars och jag delat ut gratisbiljetter på kåren och hänvisat till de fina recensionerna. Det var ändå få som ville komma. Nu var det Hasses tur att räddas av ridån. Jag som stod i kulisserna och var allt i allo höll på att förgås av stress. Knäppa korsetter och dra upp blixtlås, hala ridån och ropa uppmuntrande. Men framför allt våndas för att föreställningen skulle gå åt helvete. Att Hasse skulle bli för full eller någon mer skulle komma av sig. Dessbättre kunde Folke nu sin läxa perfekt och tog ut svängarna ordentligt i sina nummer.
Dagen därpå, en lördag, skulle Wintroph vara värd. Direktör Gerhard von Greyer uppenbarade sig. En sextioårig man med direktörsutseende som från en pilsnerfilm. Högdragen, grå mustasch, nasal röst och guldbågade glasögon. Jag deklarerade att nu ville jag avsluta mitt engagemang och göra avslut med artisterna. Wintroph fick ta över. Jag övertalades dock att stå kvar.
- Ni måste hjälpa mig jag känner ju inte en kotte här i stan, vi behöver göra vissa arrangemang och sen vill jag hyra en filmkamera för att visa upp filmen på huvudkontoret.

Före föreställningen delade vi ut reklam och varuprover; ”Bada och duscha med Phiser hex”. Visningen som gjordes för läkare och professorer blev välbesatt och en succé. De flesta i publiken var Stockholmare som flyttat upp till Umeå, så även Stockholmstexterna gick hem. ”Tunnelbaneeländet”, ”Carl Albert och Hjalmar Mehr”. Till och med en gammal Karl- Gerhard-låt som Folke imiterade och sjöng, gick hem: ” Att ungdomen skall vänta tills den blir arton år med att se barnförbjudna filmer naivt man föreslår.. Men uti Humlegården, Rackarbergen, Lilljansskogen och uti Söderfjällen, ja där tjänar de in på gungorna vad dom förlorar på karusellen..” Professorskan i full galadress gratulerade Berit i pausen och Berit kysstes på hand av professorn och hans kollegor. När alla på scenen slutade med att sjunga;
” Det ordnar sig alltid när man tar det som det kommer , man skall inte sörja, nej se på mej. Mot häärliga tider skall vi gå vad det lider och livet skall börja för dej och mej, ”, så stämde publiken in. Von Greyer var fryntligheten själv efteråt. ”Du är ett geni, Hasse”.

Innan vi lämnade Folkets Hus vände jag mig om i dörren för att se om vi glömt kvar något. En flik av ett papper stack ut från baksidan av disken framför garderoberna. Jag gick tillbaka och såg efter. Där låg en packe papper på en hylla under disken. Fem hundra program med insticksblad innehållande trettiosju annonser.

Hasse och jag åkte ned till Stockholm för att inkassera en del annonsintäkter, bl.a. från SFS Resebyrå men jag förstod inte riktigt varför Hasse propsade på att vi båda skulle resa. Jag kunde ju inkassera i Umeå där merparten av intäkterna fanns och Hasse i Stockholm tyckte jag. Men Hasse ville visa sin tacksamhet och tyckte att vi skulle få roa oss nu när allt var klart.
- Jag tycker också jag är värd en hel del som skaffat scenkläder, texter och allt..
Dagen efter skulle han åka till Ungern för filminspelningen.

Hasse introducerade mig i artisternas krogliv. Operabaren och Hamburger Börs oscarianska matsal där kändisarna och deras groupies flockades. Yngve Gamlin, Martin Ljung, Sten Hedman, Lena Granhagen och Busk-Margit var några jag presenterades för. Expressens ”Gala-Peter”, Peter Himmelstrand, satt ensam vid ett bord och kedjerökte med ett glas framför sig men han behövde inte känna sig ensam. ”Alla” stannade upp vid hans bord. ”Hej, Peter, har du hört att jag fått engagemang hos Felix Alvo..”. Hasse var också på honom.
- Du har inte skrivit något om mig på länge.
Peter vinkade vänligt avvärjande.
- Det har väl inte varit så intressant för tidningen.
Hasse presenterade till min överraskning mig som läkare.
- Det är därför jag kan betala, det är firman som betalar, sa han till sina gäster, vi bjuder över några Beauties från Oscarsbaletten också. Alla tittade nu intresserat på mig.
- Har du någon särskild specialité, frågade Sten Hedman.
- Nej, sade jag avvärjande, jag har några tentor kvar men jag jobbar som läkare nu, man kan vikariera på olika tjänster efter tre och ett halvt år. Jag siktar sen på socialmedicin, förebyggande vård och befolkningsundersökningar, tillade jag för att rädda över mig på ett område som jag var bekant med. Jag ville undvika att de började fråga ut mig om sina krämpor.
Hasse verkade dyster och söp flitigt.
- Vafan, andra artister kan supa i åratal men ändå jobba som vanligt. Thor Modéen, Åke Söderblom. Gustav Lövås som dricker en liter om dan men ändå gör succé varje kväll.
- Förr eller senare så går det åt pipan, sa jag, Hasse började nu tända snett.
Mitt under middagen stjälpte han ut en burk med lugnande tabletter och hann stoppa i sig ett tjugotal innan vi kunna hindra honom. ”Dessa happy pills”, sa Busk-Margit. Efter en stund somnade han in. Åke Edin hjälpte mig att bära in Hasse i Åkes lilla hundkoja, bilen på modet, och släpa upp honom till lägenheten på Lutzengatan. Hasse låg och vrålade hela natten. På morgonen var han tyst och verkade livlös och onåbar fast jag ropade och ruskade honom. Jag gick ned i en tobaksaffär, Hasses telefon var förstås avstängd, och ringde 90000. De beslöt skicka ambulans. När jag kom upp började Hasse vakna.
- Nu har jag fått nog av Dig, sa jag till honom, tog mina prylar och gick ned och återkallade ambulansen.
- Ring till Ivarsson och säj att jag inte kan åka idag!
- Ring själv!
Filmproducenter var tydligen vana med besvärligheter. Resan sköts upp en vecka men filmen blev verkligen av med Hasse som medverkande.

- Räkningen för annonsen? Den betalade vi kontant mot kvitto till en herr Wallbom förra veckan.
Hasse hade för egen räkning lagt beslag på flera av de lukrativaste annonsintäkterna som jag skaffat. Jag och Lars låg med förlust när jag betalat artister, tryckeri och lokaler. Von Greyer på Wintroph var nu inte längre så fryntlig och vägrade betala när jag ringde. Då gjorde Lars sin stora insats.
- Jag är medicinare och snart klar. Jag kan garantera att jag och mina kollegor inte kommer att skriva ut en enda produkt som ni säljer om ni inte gör rätt för er!
Von Greyer och Winthrop kröp då till korset och betalade artistlönerna för ”sin” dag. Vi kunde betala våra utgifter men någon vinst gjorde vi inte.

Hasses förstorade lever blev hans slut. Han dog på operationsbordet på Södersjukhuset några år senare. Lars berättade när jag stötte på honom på gatan. Lars berättade också att han träffat Hasse tidigare och påmint honom om pengarna han inkasserat. Hasse hade då halat upp fem hundralappar och gett honom.
- Jag satt trångt då för att Wintroph inte betalade vår nota på Hamburger Börs, hade Hasse sagt.

Lars var nu en fyllig man med hus, fru, dotter och hund.Berit Anserud blev en söt och smärt värdinna i ”Hylands hörna och därmed TV- idol. Hyland bad henne ofta sjunga ”Min älskling du är som en ros”. Bertil Hammarstedts flickvän Lena blev hela Sveriges lucia innan hon gifte sig med Bertil som i sin tur blev en man i partiet och informationschef hos Inrikesministern. Maud och Folke hörde jag aldrig mer av. Phisehex upptäcktes innehålla cancerframkallande ämnen och blev förbjudet.

Sten O Andersson

Skriven av: Sten Andersson