Utan titel [Id:291]

TEXT: Sidan var ännu bländande vit när rutorna började att skallra. Men precis i samma ögonblick så visste personen vad det var som han eller hon tänkte skriva. Pennan som hade vilat mitt på det hårda pappret plockades krampaktigt upp, för att dess spets sedan skulle sjunka mjukt mot den vita ytan och få alla andra att förstå en dag. Visst hade skrivaren väntat i hela sitt liv på att få nedteckna bokstäverna i just den här kombinationen, och visst hade du väntat lika länge på att någon skulle skriva ned det åt dig. Men väntan är oftast förgäves. Det är något som är nästintill så sant, att människan borde skrivit ned det i en bok för länge sedan, och låtit förkunna de heliga orden för varje ny generation, och alla skulle känna till dess innebörd. Det blev aldrig gjort och de som faktiskt kom verkligheten på spåren, behöll sin upptäckt för sig själva. Förmodligen kommer det alltid att se så ut.
Rutorna skallrade och viskade 'sluta vänta' om vartannat, trots det påtagligt paradoxala faktum att materien först väntat på människan, och sedan låtit sig förädlas av människan för att slutligen förädla människan. Väntan var nu över. Materien strävade ut och bort från den plats där människan placerat den, och glassplitter flög över rummet, samtidigt som skrivarens ögon tacksamt tog emot skärvorna. Pennan borrade hål i händerna på skrivaren. Det var inte detta Jesus led för, och matematikerna har räknat fel i årtusenden. Än är inte historian slut, människan skulle kunna vänta på något nytt, men till vilken mening? Föreställningen om domedagen som en gång hade skrämt henne, men som i detta ögonblick snarare tedde sig som räddningen, föreföll nu bara som en falsk illusion, och hur länge hon än väntade skulle den inte rädda henne mer än tanken och väntan hade gjort hitintills.
Skrivaren reste på sig när han eller hon förstod vad som hade hänt. Det glas som öppnade upp mannens eller kvinnans ögon, och som till en början hade borrat sig så djup att inget kunde komma längre, började sakteligen att tränga ut, och nu fick det längre inget fäste. Glaset kände inte till något annat än tårarnas rent fysiska egenskaper, men det var inte dessa som fick glaset att tryckas ut när skrivaren grät, det var något annat. När skärvorna föll till golvet blev hålen kvar och ögonen kunde inte längre se att det var mörkt. Den ickeseende individen snubblade ut ur rummet med armarna över huvudet för att skydda sig mot materien. Långsamt tog sig han eller hon in i köket för att därefter öppna kylskåpsdörren. Famlande kunde en hand till slut finna ett mjölkpaket och handens ägare drack glupskt för att glömma de svidande och brännande såren. Kanske var ännu inget för sent, men i samma stund som skrivaren slogs av tanken att rädda sig själv och konstruerade en underbar räddning, glömdes texten (väntans frukt och sanningen eller räddningen) bort. Skrivaren var numer bara en före detta skrivare.
Badkaret var snart fyllt till brädden av mjölk och på botten låg en plastbåt som människan också konstruerat, men ty konstruktionen är för ögat inte det samma som det är för materien, och en båt vars tyngdpunkt ligger för långt åt endera hållet, sjunker även i den mest vidsyntas öga. Således hade båten legat på botten ända sedan den före detta skrivaren hade hällt upp mjölken, och även om personen skulle fått sin syn åter i just detta ögonblick skulle båten ändå varit lika osynlig under den vita vätskan. Kläderna hamnade på golvet, och den före detta skrivaren hamnade i mjölken, där personen ämnade att stanna tills räddningen kom - om den nu någonsin skulle komma. Detta var ingen väntan, det var ett annat tillstånd, till vilket det varken finns ord eller någon nu vidare mänsklig förståelse för. Kroppen i mjölken låg orörlig utan större tankeverksamhet och kunde inte känna den av människan konstruerade plastbåten som vid normala omständigheter hade skavt och tryckt på ryggen och förefallit helt outhärdlig. Inte heller kylan och den, för en man eller kvinna, oändligt långa tidsrymden som passerade var något som den före detta skrivaren märkte av. Men när temperaturskillnaderna i badrummet var helt utjämnade, vilket kanske bör tilläggas, normalt bara sker i teorin/fantasin, hände något som också människan i mjölken observerade. Ett ljud rubbade den uppstådda balansen. Ljudet hade för dig känts igen som en dörrklocka, men för personen som skulle bli räddad kändes det inte igen alls. Det ekade och skar, och nu var räddningen här, eller så var den det inte. Den före detta skrivaren visste att han eller hon skulle bli räddad, eller inte. Men vad för sorts tanke som ursprungligen föregick beslutet i att bli räddad (eller inte), hade han eller hon inte ens kunnat svara på i samma stund som den tänktes. Eller kanske var sanningen den att det inte hade funnits någon tanke bakom den uppstådda situationen. Onekligen hade det dock aldrig funnits någon idé om hur räddningen skulle ske, och sålunda skrämde ljudet och ljudets källa nu personen i mjölken. Räddningen var inget ljud, räddningen skulle dra upp människan, men ljudet drog inte upp någon, ljudet bara tryckte ner människan längre ner i mjölken. Ljudet upphörde inte, och räddningen skulle aldrig komma så länge det fortfarande ljöd, så den före detta skrivaren bestämde sig för att ta sig upp ur mjölken och göra slut på ljudet, även om det så skulle innebära att räddningen försvann för alltid. Allt var som vanligt igen, människan kunde inte motstå att slarva bort tryggheten/kärleken mot något som förhöll sig mycket sämre, lite sämre, eller eventuellt, med kanske en chans på en oändlighet, något som var en aning bättre, men allt som oftast finns inte ens en sådan möjlighet, utan vad det hela handlar om är att erhålla något man inte har och som man inte vet vad det är; känslan av att inte veta, utan att bara tro, är värd mer än den tryggaste kärlek, och nu gjorde alltså den vita blänkande och nakna kroppen just detta byte, som varken kändes särskilt betänkt eller säkert, men vad vore den utan räddning i ett hav av mjölk ändå? Ljudet skulle gå att stoppa, och kanske skulle inget vara förändrat, så snart det åter var tyst trodde personen, och klev ut i tamburen som inte kunde ses. Därute förhöll sig ljudet ännu kraftigare, men det var inte hotfullt, och nu kändes det som om valet hade varit helt naturligt. Kanske påminde det om ett en gång bekant ljud, men som nu inte kunde begripas, utan bara ge en olöslig ledtråd som skulle aktivera kroppens nervceller till det yttersta, och ändå allt skulle förbli lika oklart. Utan någon som helst uppfattning av vad som hände drog handen som en gång kunde räddat den dåvarande världen ner dörrhantaget för att öppna dörren, om det åter var för att rädda världen går inte att avgöra. Så var dörren öppnad, och alla chanser att bli räddad - som eventuellt inte fanns förut - var nu definitivt försvunna. Visst hade de varit lika försvunna när han eller hon klev ur badkaret, eller måhända reagerade på signalen, men det var när dörren öppnades och vinden från lägenheten blåste ut genom dörröppningen som den före detta skrivaren bestämt visste att 'chans' är ett påfund av människan, av matematikern. Jag skulle hämta pappret, sa en människa på andra sidan, är du färdig? Pappret? Pappret, texten, du borde vara färdig. Människan på andra sidan reagerade inte alls på den nakna kroppen med de trasiga ögonen och hålen i händerna och den fuktiga mjölkhuden. Människan på andra sidan skulle kanske inte reagera, kanske var hans eller hennes mening med besöket någon annan, texten tycktes viktigast, texten, texten. Den före detta skrivaren var knappt en före detta skrivare längre, han eller hon kunde inte minnas, även om hålen i händerna kunde vittna om något annat. Under mjölkdvalan handlade livet om räddningen och inte om väntans frukt och sanningen eller räddningen. Men någonting hände, människan på andra sidan pratade och ville något, människan på första sidan yttrade ett ord och en fråga: 'Pappret?', och de trasiga ögonen var trasiga, men en gulvit kontur trädde fram på näthinnan: de söndriga ögonen kunde se! Den gulvita konturen blev allt mer gulvit och den blev skarpare ju fler ord den och näthinnans ägare yttrade. Förut hade trasiga ögon aldrig kunnat se något sådant, men det var inte förut längre. Nu var något annat. Efter det sista yttrande från människan från andra sidan '…du borde vara färdig.', som lät precis som något från förut, och nog med all säkerhet också var det, men som inte var något som människan med det gulvita synfältet reflekterade över (han eller hon kunde bara komma ihåg fragment av förut, knappt någonting, varför personen inte heller borde begrunda detta) följde dialogen så här: Pappret och texten… nä, jag är inte klar, är inte klar, Men jag skulle komma för att hämta pappret med texten när du var klar, först då, men nu är du inte klar, jag kommer bara när du är klar, men du är inte klar, det skulle inte gå till såhär, Nähä, men som synes har det gjort så, jag kan inte råda över omständigheterna, jag är bara en människa… Ja, du är ju bara en människa, men texten skulle vara en text, och även om texter är skrivna av människor, så är de likafullt texter, och texter är inte människor, de är till för människor, det är inte samma sak, Jag tror jag förstår, men om det nu var tänkt att jag skulle skriva en text, så vilade ju ändå dennas tillkomst på min hand och min penna, ja, alltså är en text tillräckligt mänsklig för att aldrig bli skriven, Du har fel, texten är inte mänsklig, det är fel, sa den gulvita mannen eller kvinnan, som allt mer började antaga proportioner och färger som kunde ses förut, men det kunde dock inte den nakna kroppen och de trasiga ögonen veta, och så snart rättelsen angående texters ickenatur var fälld blev det tyst mellan de båda. Mannen eller kvinnan inne i lägenheten stirrade, inte förundrad (vilket han eller hon hade varit om detta inträffat förut) men ändå med en känsla av att något märkligt hände, på texthämtaren medan bilden av denne eller denna tog form såsom han eller hon hade tagit form i dina ögon om du som hade skrivit texten och texthämtaren hade kommit hem till dig.
Medan de två individerna stod på var sin sida om tröskeln och tänkte och betraktade varandra förflöt en tidsperiod långt vidare än du skulle kunna begripa, men till sist sade mannen eller kvinnan utanför lägenheten: Hämta texten, den är klar, den skulle vara klar när jag kom… Ja, jag har förstått det, avbröt kroppen med de trasiga ögonen som kunde se, men den andre eller andra fortsatte, Det är nog bara så att du inte vet att den är färdig, du är ju som sagt människa, texten text, Jag vet ingenting, jag minns knappt någonting, men jag vet ändå så mycket som att texten inte är klar, jag minns inte ens vad jag skulle ha skrivit om, en text kommer jag ihåg, förmodligen blev den nog aldrig skriven, Leta upp den ändå, befallde texthämtaren, får jag den bara, oavsett vad du anser som färdigt eller ofullständigt, så går jag sedan, Ja, men… Fulländningen är inte din, den är människornas, och kom ihåg: du är inte texten. Personen som en gång skrev (eller inte skrev) texten vände sig då och gick in mot det som var ett rum förut, letade bland materien, texten som var väntans frukt och sanningen eller räddningen skulle i alla fall finnas där någonstans om den nu hade blivit skriven. Text är mer än materie - men också materie - och följaktligen tordes den hittas bland materien. Mannen eller kvinnan var säker på sin sak, men visste inte var någonstans den skulle hittas (om den nu existerade) eller hur den skulle se ut. Han eller hon hann dock inte fundera vidare, texten skulle visa sig vara synnerligen lättfunnen, i själva verket tycktes texten vara det enda från förut, återstoden av det en gång hade varit ett rum var nu bara ett materieartat kaos. Ett papper, precis ett sådant du nu har framför dig, låg på vad som förut hade varit ett bord; detta var texten. Mannen eller kvinnan kunde inte känna igen det, men det var han eller hon som förut hade lagt pappret där, på exakt samma ställe (naturligtvis går inte rummet att jämföra just denna stund med förut, men för din del räcker det att veta att skrivaren en gång hade lagt ett papper på en plats som motsvarade den, där den före detta skrivaren nu plockade upp det). Han eller hon lyfte upp arket och tog med det ut i tamburen. Hela scenen var fullständigt osannolik, liksom texten, liksom det bländande pappret. Personen som en gång hade skrivit texten kunde nu inte se vad som där stod, hur mycket han eller hon än ville. Ögonen kunde se, såsom dina ögonen, men texten kunde inte bli sedd. Pappret var bländande vitt. Den nakna kroppen saktade in på stegen, ty nu var den snart framme vid textbäraren, och då var texten inte längre hans eller hennes. Att ha skrivit en text, och sedan lämna denna ifrån sig, utan att veta vad den egentligen berättade, plågade personen. Textens nedtecknare var till slut framme vid texthämtaren, och var tvungen att överräcka pappret, utan att veta vad det faktiskt rörde sig om. De trasiga ögonen kunde inte slita blicken från det vitaste pappret, och då, där i hämtarens hand kunde han eller hon plötsligt läsa ett svart ord längst upp längst vänstra kanten: TEXT.

Skriven av: Daniel Nilsson