Utan titel [Id:4186]

Jag tänkte att jag skulle lägga ut en liten skoluppsats här, tacksam för kommentarer om du har några, allt för att förbättra mitt skrivande.

Polkagrisrandigt hår

- Vill du dansa?
Plötsligt stod han bara där mitt framför mig. Jag hade tittat efter honom hela kvällen utan att ha sett honom med stort H och jag var precis på väg att ge upp och gå hem från ännu ett misslyckat disco.
Men så plötsligt så stod Han där, Markus, skolans populäraste kille, grabben jag hade varit kär i, i flera år, och frågade om jag ville dansa med honom!
- Mmm, hörde jag mig själv mumla och så klev vi ut på dansgolvet.
Discjockeyn spelade ”Tenage Dirtbag” och jag kände mig precis som killen i den videon.
Ja det förstås, jag skämdes ju otroligt mycket över mitt ”mmm” och ångrade att jag inte sagt nått coolare som – Visst, - Varför inte eller till och med –Shore, allt vore bättre än mitt mumlande.( Dessutom så gillar jag inte Iron Maiden men om man inte räknar med det så kände jag mig som honom. )
Det enda jag kände därute på dansgolvet var ett otroligt lyckorus över att känna att Markus uppmärksammade mig och jag tänkte inte på något annat än honom. Jag tänkte inte på alla de fulla ungdomar som låg utspridda i sofforna som stod längst väggarna i det stora rummet och jag lade inte märke till det stora gäng med Markus kompisar som stod och gömde något emellan sig och fnittrade med blickarna vända åt mitt håll.
Jagg såg inte heller hur min bästa kompis, Rasmus, kom springande mot mig så jag tappade helt fattningen när han törnade in i sidan på mig så vi båda föll i golvet.
När jag tittade upp igen så fick jag se en förvånad, arg Markus, täckt av något som såg ut so en blandning av mjöl och vatten stå och skälla på sina kompisar som inte kunde låta bli att skratta åt honom.
Även de förut så utslagna ungdomarna längst väggarna hade vaknat till av allt oväsen och stod och skrattade åt Markus som såg rasande ut.
Jag var just på väg fram till honom för att fråga vad som hade hänt, när Rasmus tog tag i min ärm och förklarade att slkgjsflgj var ämnat för mig.
Just när jag var som mest förvirrad hörde jag Markus gälla stämma säga
- Hur kunde ni missa era idioter, jag styrde ju mesen mot er hela tiden! och då fattade jag.

Några sekunder senare hade delar av hans redan mjölkladdiga hår fått en äcklig rosa nyans av den flaska likör jag hittat på närmaste bord och hällt över honom. När flaskan var tom så sprang jag ut från lokalen som jag efter detta skulle accessoera med en minnesrik kväll.
Jag sprang ner för gatan med tårar i ögonen när jag hörde Rasmus skrika efter mig. Jag saktade ner farten och väntade på att min snälla, söta vän med de brunaste ögonen i hela världen, skulle hinna ifatt mig.
När han slöt upp vid min sida så tog han min hand, strök bort mina tårar och sa
- Kajsa, stå still och lyssna lite.
Jag lyssnade och hörde att det fortfarande skrattades där bakom oss.
- Okej, dom skrattar åt mig, men skulle det få mig att må bättre, du brukar vara mycket bättre på att trösta mig än så här.
Rasmus log mot mig.
- Förstår du inte att de inte skrattar åt dig utan åt idioten Markus med den polkagrisrandiga frisyren?
Jag tänkte efter i några sekunder och sedan så började jag fnittra.
Rasmus började och skratta och snart stod vi där mitt på trottoaren och gapskrattade så länge att vi glömde bort vad det var som var roligt.
Tillslut så torkade vi tårar än en gång, men denna gången tårar av glädje, och Rasmus tog min hand och sa att han skulle följa mig hem.

Skriven av: 15årig tjej