Publicerat
Kategori: Novell

Utan titel [Id:4983]

Jag kliver ut från den stora éntredörren. Vinden tar tag i mitt hår och jag drar åt jackan i halsöppningen.
Inombords finns ett missnöje och en känsla av misslyckande. Tankarna far kring i mitt huvud, 'skulle jag säga så, vad tyckte de om mig, var jag för ärlig, var jag för tyst eller pratade jag för mycket'.
NÅGOT kändes fel. Kan inte säga VAD. Men en känsla av att inte få jobbet infann sig redan när jag hade lämnat rummet efter intervjun. De sa att de skulle kontakta mig. Men redan nu visste jag svaret.
Två veckor senare fick jag det defenetiva svaret via ett brev. Platsen var tillsatt av någon annan. Ännu en besvikelse. Fastän jag egentligen visste svaret inombords, så hade jag hoppats på att få jobbet.

Jag sitter vid mitt köksbord, utanför fönstret ser jag fåglarna picka efter mat från fröhuset. Snön ligger som ett tjockt vitt täcke över marken. I vanliga fall skulle denna syn få mig att må bra. Men i dag SER jag bara detta, men jag orkar inte TA TILL mig synen av det annars så vackra vinterlandskapet. Tänker på samtalet med min handläggare på arbetsförmedlingen. BARA tanken gör mig arg och frustrerad. Jag frågar mig själv 'VAD gör de på arbetsförmedlingen, är de inte där för min skull, SKA de inte hjälpa mig'. I dagsläget finns det inga jobb och de kan inte erbjuda mig så mycket annat. Hon sa att jag måste ha en plan för framtiden. Det LÅTER så enkelt för henne. En plan. Här sitter jag förvirrad och paniken kommer över mig.
-VAD ska jag ta mig till? Jag kan inte tänka klart.
Snart är stämplingsdagarna slut och jag sitter här och kan inte komma underfund med vad denna PLAN ska innehålla. Min FRAMTID. Var gång jag går till arbetsförmedlingen känner jag mig misslyckad, fastän jag VET att jag har mycket att ge. Detta är vad jag KÄNNER. 'Borde det inte vara tvärtom' tänker jag för mig själv. Borde jag inte bli peppad och uppmuntrad?' Jag vet inte.Ärligt talat vet jag ingenting. Det jag VET är att jag känner en enorm press. En press som tär på hela mig, till både kropp och själ. Behovet av ett arbete där jag kan känna mig delaktig och behövd känns så viktigt för mig just nu.
Telefonen väcker mig ur mina funderingar. Jag svarar.
- Hej, det är Katarina. Jag skulle höra om du kan hoppa in som vikarie i en barngrupp. Vikariatet är på sex veckor.
Katarina är chefen över det dagis som jag tidigare har vikarierat vid. Jag trodde inte mina öron när jag hörde denna förfrågan. Jag tackade ja till erbjudandet.
Lägger tillbaka luren efter att ha avslutat samtalet och glädjen börjar sprida sig inom mig. NÅGON behöver mig, hon ringde till MIG.
Genast känns allt så mycket lättare. Hela jag känner mig lätt, glad och förväntansfull. Helt plötsligt SER jag det vackra vita vinterlandskapet som breder ut sig utanför fönstret.

Måndag morgon. Jag öppnar ytterdörren till dagiset och jag möter ljudet av barnens rop och skratt innifrån avdelningen. Med ett leende på mina läppar går jag in och känner mig förväntansfull. Nu har jag ett jobb, åtminstone för en tid...

Skriven av: Lenita

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren