Utan titel [Id:8549]

Hans ögon flackade lojt mellan folkmassorna utan att orka bry sig särskilt om det vilda livet.
Bakom honom hojtade irriterade landsknektar över att så många stod i deras väg, vid sidorna hans trängdes ivriga försäljare med andra lyckosökare och framför honom gick de flesta av hans egen sort. Eller åtminstone den sort han var då han först lagt till i den här stadens hamnar. Det vill säga en sådan som sökte en besättning med ganska omedelbar verkan.
Höns stod inpackade och kacklandes i trånga burar medan deras fjädrar yrde runt i luften överallt tillsammans med alla möjliga olika dofter så som svett, matos, brandrök, dynga, hav, trä, tjära och mycket annat.
Det var ett motbjudande liv där alla skrek i takt och otakt. Folk drog i honom hela tiden och ville sälja honom det ena skräpet efter det andra. Prostituerade klängde förnedrande och ömkligt kring hans hals och lockade med sina lena röster för att få honom att betala för deras umgänge.
Dock fanns det inte särskilt mycket som intresserade honom mer i detta nu än att ta sig tillbaka till skeppet, ty han ansåg sig vara helt klar för avresa till skillnad från många andra.
Han hade sin besättning, han hade sin last och han hade all den proviant han skulle komma att behöva för sin resa, allt detta till skillnad från många andra här. Han var en sådan typ som andra skulle se på med avund i blicken och kasta orden lyckliga skitstövel efter. Allt det där var han fullt medveten om men var ändå inget han brydde sig särskilt i.
Plötsligt då han passerade ett litet gångvalv i sten mellan två av husen fick han syn på något som fångade hans intresse.
In under valvet rände en liten och smal kullerstensgata kantad av stora lådor, bakom dessa fick han efter lätt ansträngning syn på en skylt på vilken det stod Ardené Caneijin. Språket var inget han talade flytande men han visste mycket väl att det var nessianska, enchurisk dialekt. Han visste också att det betydde, på ett ungefär, sjökartor, eller kanske även Sjöhandel.
För att nå dit tvingades han tränga sig fram och stöta till folk utan att ta hänsyn till någon. Detta var inget problem ty i detta nu avskydde han hamnen här mer än någonsin ty folket var som vilda gamar och kastade sig över vadsomhelst bara för att tjäna ett par kopparmynt, eller fly sin plikt som soldat.
Dörren till den lilla handelsboden stod öppen och han klev hukandes in eftersom taket var så lågt. I rummet han klev in i fanns inte en levande själ utom han själv och han fann det mycket skönt som kontrast till surret och vimlet ute på huvudgatan.
I taket hängde flera ljuskronor av olika storlekar, väggarna var klädda i fiskenät och bar även inramade kartor med oputsat glas. I det enda skyltfönstret stod ytterligare ett par inramade kartor utställda, golvet var av mörkt trä och matt av damm och smuts. Detta till trots ett vackert golv.
I högra hörnet stod en hög disk i mörkt och blankpolerat churträ, faktiskt det enda härinne vilket verkade välskött. Då han tittade närmade på den såg han att det under en skiva av glas låg små vackra träsniderier. Det var allt från pipor till märkliga smycken och han synade allt mycket noggrant.
Bakom bänken var en liten dörröppning belägen vilken skymdes av ett skynke broderat i ett mönster föreställande ett gytter av sjöormar och fartyg. Inget han ännu sett hade fångat hans intresse särskilt. Nog för att mycket av det som fanns här var vackert men det fanns inget han inte sett förr eller hållit i sin egen hand. Men det hängde något hemlighetsfullt och nästan mystiskt över den lilla affären som drev honom att vilja utforska den noggrannare.
Han fattade tag i den lilla ringklockan, vilken förresten föreställde ett litet klocktorn, som stod på disken och svängde till med den.
Ett gällt klingande läte uppstod och sedan ställde han ned den för att vänta. Ljudet från den lilla klockan sjöng tålmodigt ut sin sång.
Plötsligt drogs skynket undan och där bakom stod en gammal man i långa och grå mustascher.
I höger hand bar han en käpp och han tuggade långsamt med munnen då han plirade med ögonen mot sin eventuella kund.
Därefter sade han något på enchuriska, något som kaptenen inte riktigt hängde med på. Istället för att svara på det så frågade han den gamle att om han förstod …
”Jo, något.” Svarade den gamle med en brokig dialekt. ”Köpa något?” Sade han genast därefter.
”Du skyltade om sjökartor, såg jag.”
”Sjökartor, ja. Intresserad? Har fina gamla.”
Kaptenen fick anstränga sig något för att förstå varje ord men det räckte oftast med att tänka över den gamles meningar en kort stund för att komma underfund med vad han sagt.
Han såg sig runt i det lilla intima utrymmet och vände sig sedan med en något missnöjd men spelad min.
”Det avskilda och ensamma läget din affär ligger på utlovade mer än det mina ögon mött. Nog för att många av kartorna är rejält gjorda och vissa även vackra så finns det inget här jag inte sett förr.”
Den gamle mannen stod en stund tyst och tittade på sin kund som om han beräknade honom, sedan sade han.
”Du ser ut att vara en nöjd man, vad kan man erbjuda en nöjd man?”
”Man kan aldrig bli tillräckligt nöjd, är det inte så?” Sade han och log nöjt.
Den gamle mannen var tyst en stund och såg ut som om han konfererade med sig själv.
”Nå, kommer du?” Frågade han och drog undan draperiet till dörrposten.
Kaptenen antog det som han faktiskt uppfattade som en utmaning och klev in.
Det han först klev in i var en liten trång och mörk korridor vilken ledde till ytterligare ett rum.
Den gamle manade på honom där bakom och han klev de få stegen som var nödvändiga för att ta sig igenom den korta tunneln. Väl ute ur korridoren befann de sig i ett litet rum möblerat med ett skrivbord och ett par stolar. Till höger om de två var ett fönster placerat vilket vätte mot någon sorts bakgård där grönskan hängde i vackra bladverk.
I detta rum fanns det på andra sidan ett liten men bred dörr. Denna lät den gamle låsa upp med sina skramlande nycklar. Efter denna dörr låste han upp ytterligare en alldeles där bakom och kaptenen lade märke till den väldiga tjockleken på dörrarna.
Det de sedan klev in i var ett stort cirkulärt rum fyllt av diverse kuriositeter så som statyer, hantverk, även vapen, målningar, pergamentrullar, böcker och massor av annat.
Kaptenens ögon vidgades rejält och förvåningen gick inte att dölja.
”Här finner du allt du aldrig har sett förr, och lite därtill.” Sade den gamle utan att anlägga någon skämtsam ton eller bjuda på ett leende. Han klev in till mitten av rummet och lutade sig mot ett bord av runda och slingrande former som om han väntade på något.
”Jag erkänner mig överraskad.” Erkände kaptenen uppriktigt samtidigt som han påbörjade en liten tur i det han upplevde vara ett mindre universum av sällsyntheter.
I hyllor av olika storlekar radades saker och ting upp i både ordning och oordning och det ena infångade hans blick mer än det andra.
Den gamle gubben följde kaptenen nöjt med blicken utan denne märkte av det, och han lät sin gäst ta den tid han behövde.
Kaptenen gick långsamt längsmed det runda rummets väggar och studerade allt han kunde. Han såg isténska mynt från 300-talet, en stor krönika i fem breda och skamfilade volymer från från det forna Minien, en svart hjälm smidd i självaste Magnotoranz, smycken från Eondea, ett hop av gyllene bägare från det gamla Minantinien, men det mest spektakulära han hittade var en dolk ingraverad med namnet Galdrim Järnklo. Han kunde inte undgå att höja ögonbrynen då han fattade dolken i sin hand. Han vände sig genast mot den gamle mannen som nickade åt honom för att bekräfta.
”Dolken han satte i strupen på Irminsuls herre?”
”År 299.” Svarade den gamle.
”Ni menar väl inte på fullaste allvar att det här är den dolken?” Kapten höjde bara ena ögonbrynet den här gången.
”Den har varit ute på en lång resa. Det sägs att Järnklo lät dolken sitta kvar när de slängde kroppen på de väldiga likbålen. Det var mycket som hamnade i elden under de där brinnande veckorna och det var många som hittade värdefulla ting där efteråt.”
”’Då natten brast i dag.’” Citerade han tyst för sig själv och skakade på huvudet samtidigt som han vände sig om.
Kanske var det inte så omöjligt ändå. Han kände väl till historierna om likbålen och visste att mycket hamnade i eldarna så som den gamle gubben sagt, och faktiskt så hade han redan sett ett otal med otroliga saker här inne som han visste var äkta.
Efter att ha lagt tillbaka dolken fortsatte han att se sig omkring. Alla ting här var otroliga saker men han fann inget som genast tilltalade honom.
Till slut stannade han upp och vände sig till den gamle.
”Om ni väntar er att jag skall betala för Järnklos dolk eller kanske en urgammal Minsk krönika så tror ni fel. För det första är jag inte tillräckligt förmögen och för det andra så…” Han stannade upp något och såg sig kort omkring innan han började igen. ”Ja, det är en i sanning imponerande samling ni har. Nog för att historia är intressant men vad ska jag med dessa ting till?” Han tog en kort paus och uttryckte en nästan vädjande min, något ironiskt dock. ”Min gamle man, jag är en sjöman…ända in i mär...”
Han avbröt sig tvärt då han märkte att den gamle höll i ett avlångt och runt fodral.
”Ni ska inget med dessa ting att göra. Det är ni som tagit er tiden att beskåda min samling. Jag har väntat på er här hela tiden.”
Kaptenen fnös till och tog ett steg framåt.
”Nå, vad är det då ni har att erbjuda?” Sade han med bestämd ton.
Gubben vinkade fram honom till bordet och höll sedan upp fodralet som för att göra sin kund uppmärksam på det.
Kaptenen tog en närmare titt på det avlånga fodralet efter att ha klivit fram. Det var sannerligen vackert bara det, mönstrat som det var och med snidat lock. Han kunde dock inte känna igen teckningarna om fodralet. De liknade små fabeldjur vilka klättrade kring det.
Den gamle tog bort locket och långsamt och mycket försiktigt drog han ur ett hoprullat och tjockt papperstycke medan kaptenen spänt såg på.
Därefter lät han rulla ut det på bordet och uppenbarade sig gjorde en karta.
Kaptenen kände en rysning fara genom kroppen och hans ögon spärrades upp.
Kartan täckte utrullad närapå hela den lilla bordsskivan.
Den var som ingen karta han tidigare sett ty den var som ett konstverk, som om den som ritat den skapat den med sitt hjärtas röst snarare än under intellektets ledning.
Den nästan glänste som havet gjorde en solig eftermiddag.
Den var underbar att skåda.
Men så plötsligt vaknade han ur hänryckningen då han insåg att området kartan vittnade om var något märkligt. Han vände sig mot den gamle.
”En fantasikarta?” Uttryckte han något syrligt, nästan som om gubben försökt lura honom.
”Ser du inte att det föreställer Jotnasand och Maarstrin?”
”Jo, men alla färger, mönster…och förresten så ligger här inga öar.” Sade han med myndig ton och skakade på huvudet samtidigt som han pekade på kartans mitt.
”Det här är ju nessianska farvatten, här har jag rest ett otal gånger. Dessa områden är kartlagda sedan hundratals år tillbaka.”
Plötsligt hördes en svagt ringande utifrån rummet och den gamle gubben vaknade till.
”Det är någon i butiken, är du intresserad?”
Han fann sig inte med att svara genast vilket fick den gamle rycka på axlarna. ”Vänta en stund så kommer jag strax tillbaka.”
Kaptenen såg den gamle stapplande skynda sig iväg ut ur rummet och han fann sig plötsligt ensam kvar. Han böjde sig åter över bordet och synade kartan noggrannare den här gången.
Tystnaden lade sig över rummet och en märklig doft spred sig, som om alla de gamla tingen delade med sig av de tider och platser de kom ifrån.
Han böjde sig längre ned mot kartan och plötsligt var det som om något grep tag i honom.
Det var som om kartan hade fattat ett grepp i hans krage och långsamt drog honom emot sig. Men han gjorde inget motstånd utan följde bara med och ju närmare han kom desto mer tyckte han sig höra ljudet av brusande vågor. Snart tycktes kartans kärna ha vaknat till liv. Det var som om en virvel började dansa runt i dess mitt och i denna virvel tyckte han sig se ett mörkt blått hav och ett fartyg, ett fartyg mycket likt hans eget. Ljudet av vinden började susa i hans öron och dova åskknallar tonades upp ur ingenting.
Han kände hur havsvindar smekte hans ansikte och lockade honom ned i kartans mitt.
Rummet kring honom tycktes upplösas i tomma intet och han kunde snart se sig själv ståendes mitt i ett oväder. Något tycktes tala till honom, men han kunde inte höra vad detta något sade. Det var som att höra sena ekon av en dov röst vilken talade ur en djup avgrund. Den väckte ingen rädsla hos honom, snarare nyfikenhet och en önskan att dyka ned i denna avgrund för att möta vad det nu var som försökte tala till honom. Han såg framför sig solen i en blodröd klädnad färga havet med sitt sken.
Plötsligt kände han en hand vidröra hans rygg vilket fick honom att rycka till och näst intill kasta sig om. Han insåg att han stod öga mot öga med den gamle mannen. Allt tycktes vara som bortblåst, rummet hade materialiserats kring honom och tystnaden och verkligheten dominerade åter.
”Nå?” Frågade gubben.
Kaptenens ögon smalnade av något.
”Nå, vadå?” Svarade han något vilset.
Den gamle tog ett par kliv kring honom och satte handen på kartan.
”Vill ni ha den eller ej?”
Han såg ned på den nästan frågandes, som om den skulle ge honom ett tecken. Även om han inte fick något svar insåg han att han måste ha kartan.
Sedan vände han sitt ansikte mot den gamle och sade med mycket bestämd röst.
”Säg ert pris.”
Den gamle tittade tyst på honom en stund utan att röja en min, därefter började han vädra vilket fick honom att likna en katt vilken just fått vittringen på färsk fisk.
Kaptenen förstod genast vad han menade och skakade på huvudet.
Istället lät han skramla med penningpungen.
”Jag är inte intresserad av era metaller. Har ni inget annat att byta med så..” Resten lät han ligga hängandes kvar i tystnaden som uppstod.
De såg en stund på varandra och sedan tog kaptenen fram en läderpåse ur en innerficka på den röda västen. Den gamles ögon tycktes lysa upp en aning. Det gick inte att undgå den underbara doften av tabin vilken ringlade sig fram likt en orm genom rummets vakuum.
Kaptenen vägde läderpåsen i handen som för att fresta den gamle något.
”Ska vi säga hälften av innehållet?” Lade han fram något motvilligt.
Den gamle bara tittade blint på honom.
”Ge mig allt och kartan är din.”
Kaptenen frustade till.
”Ånej, gamle man! Det där har kostat mig en förmögenhet. Du kan aldrig ana vad jag fått genomgå för att få tag i det här.”
”Säkert en hel del, jag har sett tabin förr och känner till en del om kryddan. Men här gäller allt eller inget. Ibland måste man offra för att få vinna.” Svarade den gamle som om hans kund inte alls kunde förstå något så enkelt.
Kaptenen såg likgiltigt på den gamle med de långa mustascherna.
”Frågan är ju vem som egentligen offrar och vem som egentligen vinner.”
”Då är ni tydligen en nöjd man då trots allt.”
Den gamle började genast och oväntat att rulla ihop kartan utan att ägna honom en blick, men slutade tvärt då det lilla läderknippet föll med en en dämpad duns ned på bordsskivan. Därefter såg han upp mot sin kund som bar ett begynnande men ändock lika avslutande leende.
”Vi säger väl allt då.”
Då kaptenen klev ut ur den lilla affären hade han redan glömt att han bytt bort en smärre förmögenhet.

Skriven av: Carl Wilhelm Meyer