Ute faller snön

Klockan tickade på. Jag kastade ett par otåliga blickar på den då och då. Det var idag, om exakt 3 timmar, 34 minuter och 50 sekunder som jag skulle få min första häst. Det var en vacker dartmoorponny som hette Aurora. Jag hade fallit för henne direkt när jag hade provridit. Hon luktade gott av hästhår. Hon var snäll och hade en busig blick i ögonen. Hennes man och svans var skinande blanka, och hennes ögon glittrade. När jag hade galopperat på henne hade jag suttit som fastklistrad, hon hade en underbar rytm. Henne skulle jag ha! Jag hade redan planerat för dagens gång. Klockan var nu 4 på eftermiddagen. När Aurora kom skulle jag inte ha tid med det, men några minuter efteråt skulle jag ringa min bästa vän Linn. Hon hade ingen egen häst, men hyrde en liten islandshästsvalack vid namn Fjalar. Han var skimmel och hade stora, kloka ögon. Vi skulle rida ut i snön, och jag skulle ta med matsäck i ryggsäcken. Jag hade bestämt mig för att rida barbacka, och det skulle Linn också göra. Mamma var orolig för att jag skulle ramla av. Hon tyckte att jag borde vänta lite, 'hästen är ju ny och nervös', var hennes kommentar. Men jag hade bara lyssnat med ett halvt öra, jag hade ju varit i full gång med planerna.

Ute föll snön. Nu var klockan 5 i 7! Mamma ordnade varm choklad och ställde fram lussebullar. Jag var bara lite sugen, men jag väntade medd spänning på att Aurora skulle komma. Då och då tyckte jag att jag såg en hästtransport komma där bort från landsvägen, men när jag tittade närmare var den inte där. 'Är du förväntansfull?' sa mamma vänligt och tog en tugga av lussebullen.
'Mm...' sa jag frånvarande. Mamma tog en klunk te och tittade intresserat på mig med sina mamma-ögon. 'Det är ett stort ansvar du tar nu, Bellan.' Jag hette egentligen Gabriella, men kallades oftast för Bella eller Bellan. 'Mm.'
'Du måste komma ihåg alla läxor och så...' fortsatte mamma.
'Mm...' Jag hade tankarna på annat håll, föreställde mig hästtransporten som svängde in på parkeringen, och Aurora som kom ut, blank och nyduschad.
'Men du får inte strunta i kompisarna, och glöm inte att ha kul för guds skull.' Mamma märkte inte att jag inte lyssnade. Hon verkade nästan ångra attt hon hade köpt Aurora, så negativ som hon lät. 'Självklart inte.' sa jag. 'Linn följer ju med.'
Hästtransporten kom aldrig, så jag deltog i samtalet. Klockan var redan 5 över 7.
'Har du några kompisar i klassen?' sa mamma nyfiket.
Jag tvekade Jag kunde umgås med de flesta i klassen på rasterna, men var vi kompisar? Jag bestämde mig för att mamma ville höra något positivt. 'Ja, jag har Linn, Frida, Elsa och...'
'Så bra då. Vill du bjuda hem Elsa eller Frida någon gång? Elsa kom ju hem någon gång förut, var det i fyran?' Nu gick jag i sexan.
'Ettan.' rättade jag. 'Och nja, jag tror att de inte vil följa med hem till mig, de vill gärna hänga i centrum och så.' Det var sant, men det var vissa detaljer som jag inte berättade om. Plötsligt såg jag något blått svänga in mot huset, och om jag inte såg fel igen, så var det hästtransporten! Jag ställde mig upp så häftigt så att stolen rasade, men jag hade för bråttom för att lägga märke till det.

Jag trampade i kängorna, och sprang ut i vintervädret i bara tröjan. Det var kallt, men jag kände knappt kylan. Jag log. Min första häst var snart här, hos mig! Det kom ut en man som jag hade träfat förut, han var Auroras förra ägare. Han hade skött henne väl, det märkte man direkt när man såg henne. Hon var glad, och varken tjock eller smal. Hennes päls var tjock och glansig. 'Hejsan!' sa mannen glatt, och jag glömde bort att vara artig tillbaka, jag längtade så. 'Skynda dig!' sa jag bara.
Mannen skrattade. 'Är du så otålig?' skrattade han, men man såg att han förstod mig. 'Så var jag också när jag fick min första häst. Men oroa dig inte, hon lever alltid.' Nu kom mamma ut. Hon hade byltat på sig båda mössa, vantar och kängor. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så lugn. Mannen öppnade dörren, och där stod den vackraste häst jag någonsin sett. Hon tittade på mig med sina lugna ögon, som för att säga 'Det är okej att du är upphetsad, men jag ska hålla mig lugn.' Jag skulle springa fram, men mamma hejdade mig och gav mig en blick. Jag kom på mig själv och gick istället fram till henne. Jag kramade henne. Hon nosade försiktigt på min jacka, och frustade glatt. Mannen log. 'Jag kommer över och tittar till henne efter några timmar.' sa han. Sen satte han sig i bilen och körde iväg. Jag ledde in Aurora i det lilla stallet som vi hade strax bredvid huset. Just det, jag har glömt att beskriva omgivningen. Vi bodde i en stor röd villa. Runt omkring fanns bara åkrar, som var täckta av vit pudersnö. Någon kilometer bort bodde Linn. Stallet hade vi precis fräschat upp. Det fanns bara en box och ett litet rum som vi hade som sadelkammare. vatten fick vi ta från köket, och ta ner i en hink. Hö fanns det gott om uppe på loftet, och så hade vi förstås vår lilla foderkammare, som låg i sadelkammaren. Hon nosade, och sen ville hon gå ut. Jag lät henne göra det, och släppte henne lös i hagen. Sen gick mamma in, men jag kunde inte slita mig från Aurora. Hon gjorde små gocksprång och trippade fram alldeles till sig av förtjusning. Till slut fick även jag gå in, för jag hade börjat huttra.

Det var efter några minuter som jag såg en person ute på gårdsplanen. Det var Linn! Jag hade glömt att vi skulle möta varandra, och nu hade hon ridit hela vägen själv. Jag gick ut till henne, och hon tittade på mig och skrattade. Ibland börar jag och Linn skratta. Bara sådär! Jag bad om ursäkt, och gick sen och hämtade Aurora från hagen. Linn ville genast veta allt om Aurora, och jag visade stolt upp henne. Sen gick jag in och borstade henne så noga jag kunde, och tränsade henne. Jag tog med mig packningen och vi red iväg. Hon var lika underbar som jag mindes henne. Hon tog lagom stora, avslappnade kliv. Utan förvarning började Linn trava på Fjalar, och jag skänklade försiktigt på Aurora. Hon travade direkt, och jag satt ner i sadeln, eller sadeln och sadeln, jag red ju barbacka. Linn pratade ivrigt med mig hela tiden. 'Hur mycket kostade hon?' frågade hon.
'Femtio tusen tror jag...'
”Och vem var det som ägde henne?”
”Jag vet inte riktigt vad han heter…” sa jag eftertänksamt. ”Men han verkade snäll.”
”Vilken tur. Ska du tävla henne?” sa Linn.
”Kanske, jag har inte bestämt mig än. I så fall blir det dressyr.”
”Det låter kul.” Linn fattade galopp på Fjalar. Aurora fattade galopp av sig själv, och jag lät henne sträcka ut, och det var härligt. Vi dundrade fram över åkern, och vinden slet i mitt hår. Då kände jag hur Aurora ökade. Och mer, och mer. Linn och Fjalar försvann bakom oss, och vi drog ifrån. Jag satte mig ner i sadeln och tryckte lite i tyglarna, men ingenting hände. Då tog jag tag i tyglarna. Aurora ignorerade mina hjälper. Det var läskigt. Jag ville absolut inte skada Aurora, så jag drog inte alltför hårt. Men till slut bestämde jag mig. Jag var tvungen att få stopp på henne, annars kunde något farligt hända. Så jag tog ett bestämt tag i tyglarna och drog allt vad jag orkade. Det var då det hände. Jag flög framåt, och landade med huvudet i snön. Men det värkte bara lite i nacken, för snön var ju mjuk. Jag skyndade mig fram till Aurora och undersökte henne. Hon blödde på frambenen, och när jag tittade på platsen där det hade hänt, såg jag att där var en gren med taggar på. Hon hade tydligen tappat koncentrationen när jag drog i tyglarna. Då såg hon inte grenen, hade snubblat på den och gjort en volt av något slag. Nu låg hon nu livlös på marken. Hennes ögon blundade, och jag lade mig ner bredvid henne och snyftade. Linn kom närmare, men jag brydde mig inte om att hälsa på henne. Jag lyssnade, och Auroras hjärta slog i alla fall. Då rotade jag upp mobilen och ringde till mamma. Hon ringde i sin tur till veterinären. De kom till platsen, det tog inte så lång tid. Jag tittade oroligt på när doktorn undersökte Aurora, sen nästan släpade han in henne i transporten, och körde iväg med henne till djursjukhuset. Jag lutade mig mot mamma och grät tyst. Vi gick hem.

Linn red bredvid och tittade skamset på mig. ”Det var mitt fel, Bellan”, sa hon. När jag tittade oförstående på henne sa hon: ”Jag skulle inte ha fattat galopp sådär utan att fråga dig. Du behövde ta det lugnt med Aurora och lära känna henne först.”
”Nej, det var mitt fel”, invände jag. ”Jag skulle ha väntat ett tag med att rida henne.”
”Sluta tjafsa nu, tjejer”, sa mamma uppmuntrande. ”Det var bådas fel, ni gjorde misstag. Men även solen har sina fläckar, kom ihåg det. Alla kan göra misstag, och man lär sig av dem.” Jag tittade ner i marken.

Jag satt vid bordet. Klockan tickade på, och jag väntade på ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal som skulle förändra mitt liv. Mamma kokade kaffe och satte sig mitt emot mig. ”Var inte orolig”, sa hon tröstande. ”Aurora klarar sig. Det är en stark och frisk häst. Om hon klarar sig så kommer du att vara försiktig och ta mer ansvar. Du kommer att rida ut först när du har kontroll på henne.”
”Om inte?” pressade jag fram och tittade nervöst på mamma.
”Det pratar vi inte om.” sa hon kort. Då ringde telefonen. Mamma kastade sig över luren.
”Ja, Marie Andersson? … Ja?” hon lät lite bitter på rösten. ”Mm… Jag förstår. Hon klarar av det… Ja, det är inga problem…” Sen la hon på.
”Aurora…” började hon. ”Aurora lever inte längre.”
”Hon – hon lever inte längre?” sa jag sorgset.
”Nej, men vi får ersättning så att vi kan köpa en ny…”
”Du fattar ingenting!” skrek jag. ”Jag vill inte ha någon ny! Jag vill ha Aurora! Jag tänker aldrig mer rida.” Jag klampade upp på mitt rum, med tårarna rinnande längs kinderna.

Ute föll snön. Men ingenting skulle någonsin bli som förut.

Skriven av: Miranda