Utförandet

”Du är en typisk paraplymänniska. Du är en sån människa som liksom är så väl förberedd på allting. Du ödslar tid på att planera, ser till så du har allt du behöver. Tyvärr är du inte ensam om det heller. Jag har kommit underfund med att de flesta, i alla fall här i Sverige, är paraplymänniskor. Jag menar, om man går på stan mitt på dagen och det börjar regna, ja då helt plötsligt tar folk upp sina paraplyer som de burit omkring på i en hel månad. Sedan så finns det vi människor som struntar i att vi blir våta, för vi orkar inte gå och släpa på oviktiga grejor i trettien dagar när man sedan torkar på tjugo minuter. Vi vågar testa saker. Ni paraplymänniskor vågar kanske prova på att köpa de nya hjärtformade ballerinakexen med mintsmak. Men längre i livet kommer ni inte, ni är fastklistrade vid att allt måste gå bra och livet ska vara så enkelt som möjligt. Så vad säger du? Vågar du hänga med oss oparaplyserade människor?” Olivia hämtade andan efter att bara andats några få gånger under hela sin övertalningsprocess.
”Jaa,” svarade Olof efter tio tveksamma sekunder, men var inte riktigt säker på om han ville.
De hann inte diskutera saken mer. Olivias mattelektion skulle börja om två minuter.
Det regnade lite lätt. Deras jackor blev fuktiga och håret vått. Alla bar mörka kläder utom Edla, som inte tyckte det spelade någon roll. Per hade två färgburkar i sina händer och Olivia bar på en kasse med fyra penslar. Olof undrade om han inte skulle sticka hem istället. De fyra ungdomarna stod på Domus parkering och efter att ha gått igenom sin planering satte de sig i bilen.
”Detta blir skitskoj” sa Olivia och log mot Olof. Olof undrade varför hon ville ha honom med.
Den första skylten var en 70-skylt. Edla kände sig stressad, så här på sommaren blev det ljust snabbt.
”Nu får vi snabba oss klockan är tio över två, om två timmar kommer det att vara helt ljust”, sa hon. De höll sin plan genom att utföra arbeten på mindre än två minuter.
”Då kör vi vidare till skolgården” Sa Per när de satte sig i bilen.
”Titta där” Olivia pekade upp mot himlen. Någonting blinkade och rörde sig med hög hastighet.
”Det är bara ett flygplan” sa Olof.
”Eller några utomjordingar” sa Per med överdrivet mystisk stämma.
”Ja, men det kan det faktiskt va” svarade Edla. ”Jag har tänkt rätt så mycket på det. Jag menar, tänk er de där svarta prickarna som finns på frallor.”
”Vad har frallor med rymden att göra? frågade Olof och skrattade.
”Ja men ni får ju lyssna klart. Tänk er nu den svarta frallpricken. Tänk er att den storleken jämfört med hela Sverige. Området som frallpricken tar upp motsvarar det område vi känner till i rymden. Tänk er sedan hela världen och den där frallpricken…”
”Ursäkta att jag avbryter” avbröt Per, ”Men nu hänger jag inte riktigt med, vad är din logik bak det här?”
”Jo att universum är så himla stort, att vore det då inte konstigt om det bara var på jorden som det skapats liv. Även om chansen för liv på en planet är en på miljonen, så finns det så många planeter att det säkert är liv någonstans, förutom här.
”Ja, det låter ju rätt övertygande, men tänk om universum inte alls är så stort som vi föreställer oss.” sa Olivia
”Men det är klart att det är stort”, sa Olof. Annars hade det ju inte kunnat finnas svarta hål och sånt.
”Okey, om vi nu antar att universum är så stort och att det finns liv där ute någonstans, borde vi inte ha sett ett tecken då? Universum har ju funnits så mycket längre än jorden, något slags liv borde ju ha kommit rätt långt i utvecklingen.” Per såg ut som om han just sagt någon riktigt skarpsinnigt.
”Nja, fast …” Edla lät tveksam
”Men hur definierar du då liv?” Frågade Olof och kände att han för första gången i sitt liv kunde prata helt fritt med människor han egentligen inte kände.
”Vadå definierar? Ett liv är väl ett liv”
”Ja, men ett liv behöver inte ha någon hjärna, se på alla växter till exempel. De kan ju inte precis ha kommit så långt i utvecklingen, även om de stått och svajat på ett fält i biljontals år. Och vem har förresten sagt att det inte har funnits superintelligent liv i universum? De kanske bara har dött ut, som vi människor antagligen också kommer till att göra.”
”Jag tror nog faktiskt det ligger i något vad Olof säger” sa Olivia .
”Vadå på Olof, vi släktingar bör väll hålla ihop”sa Per och tittade bak på Olivia.
”Vadå, är ni släkt” Frågade Olof.
”Ja, kusiner, Svarade Olivia.
Nästa skylt var en 30-skylt.
”Bara det inte är någon liten skolunge som blir påkörd här imorgon, för att bilarna kör för snabbt”, sa Edla.
”Ah, det är ändå inga som följer de där skyltarna”, sa Per och gick ur bilen.
”Vänta tills bilarna har kört förbi!” sa Olof till Per när han när han såg gula billampor på långt avstånd.
”Ja, men hoppa ut och hjälp mig” Per stod redan beredd.
När de satte sig i bilen igen hade Edla lyckats få igång CD-spelaren. Scarborough fair far ut genom högtalarna med Simon and Garfunkels röster.
”Nästa gång är det er tur att fixa skylten” sa Per.
”Javisst”, svarade Edla. ”Hur ligger vi enligt tidsplaneringen?”
”10 minuter i förväg” Olof tittade på klockan. Nu såg även han den här kvällen som ett spännande litet äventyr. Någonting man får en kick av att göra. Och han visste inte att man kunde känna sån gemenskap. Visst hade han aldrig varit utan kompisar, men han hade aldrig känt sig riktigt som om han var sig själv. Nej det här var perfekt. Att vara ute på ett litet äventyr med tre vänner – för han kände redan nu att de var hans vänner – och diskutera till Simon and Garfunkels röster i bakgrunden.
”Men det spelar ingen roll om vi har god tid på oss nu, till slut kommer vi ändå att stressa som små rallygubbar” menade Edla.
”Kanske inte just som rallygubbar…” Sa Oliva med ett skratt. Men jag tror att för vissa människor – i alla fall för mig – så är tid som en gas. Vad det än är så fylls det liksom upp. Om du häller in en gas i ett utrymme på sådär en kubikcentimeter så fylls hela utrymmet upp. Om du sedan tar samma mängd gas och häller in i en kubikdecimeter, ja då fyller den upp även det utrymmet, precis som med tid.
”Ja, jag vet vad du menar. Även om jag går upp tre timmar innan jag börjar skolan så är det ändå lika stressigt de sista minuterna som när jag går upp bara en halvtimme innan” sa Per.
”Nej så är det ju inte alls” invände Edla
”Nej, men du stressar ju också som en rallygubbe, sa Olof ironiskt.
”Behöver vi en spade?” Frågade Edla Olivia när de stannade vid 50 skylten.
”Nä, jag tror vi klarar oss utan”, svarade Olivia.
”Ni har elva minuter på er” aa Per och hånlog. ”Jag och Olof klarade den senaste på en minut!” Edla och Olivia skyndade sig ut ur bilen.
”Vad tycker du om Olivia?” Passade Per på att fråga när han och Olof var ensamma för första gången.
”Ja, hon är väll schysst, rätt så ovanlig på något vis men det gör inget.”
Edla och Olivia klarade av skylten på tre minuter.
”Nu kommer snart det roligaste” Sa Olivia när de satte sig i bilen. Sedan var de tysta ett tag. Natten hade blivit riktigt mörk och trafiken hade så smått lagt sig. Medan regnet smattrade mot taket och fönstret lyssnade de nu på Jacob Hellman.
”En sak jag har funderat över är vem man väljer att sätta sig bredvid i bussen när det är mycket folk. Jag tycker det verkar som om folk ser mig som en sista utväg när de är tvungna att sitta bredvid någon” bröt Olof tystnaden med.
”Jag skulle nog helst sätta mig bredvid någon som är sådär över 30. Jag tror de flesta inte sätter sig bredvid främlingar, som är ungefär lika gamla som en själv” sa Edla
”Nej, speciellt inte om personen är snygg heller.” sa Per
”Va” Olivia lät lite förvirrad.
”Ja, men det är sant” sa Olof. ”Då sätter man sig hellre lite snett bakom”
”Ja, och det är lite hemskt att säja det, men om det sitter en uteliggare med sätet ledigt bredvid sig så sätter man sig helst inte där heller” sa Edla
”Fan vilka problem ni verkar ha med att åka buss” sa Olivia.
”Så när du går på en buss och ska sätta dig bredvid någon, väljer du då att sätta dig bredvid en uteliggare istället för att sätta dig vid en tant som ändå bara sitter och tittar ut genom fönstret?” frågade Edla.
”Jag vet inte… Eller jo, jag skulle nog ha satt mig bredvid tanten. Men tänk att vara en sån person som folk skäms över att sitta bredvid, vad hemskt. Men det är väl så vi människor fungerar.
De närmade sig sitt mål.
”Okey, nu gäller det att vi jobbar snabbt och så fort det kommer en bil hoppar vi ner i diket och gömmer oss” Olivia delade ut penslarna. ”Då sätter vi igång.”
Olof stack ner sin pensel i den vita färgen. Asfalten var våt efter nattens regn. Det försvårade det lite att måla, då färgen blandades ut med vattnet. Men det spelade ingen roll. De fyra ungdomarna kunde stundvis inte hålla sig för skratt. Det var en slags glädje i att sitta på huk på asfalten med regnet duggande i ryggen och känna färgens doft.
”Tror ni det kommer med i tidningen?” frågade Edla.
”Undrar i så fall vad rubriken blir” funderade Per.
”En bil” uppmanade Olof och de hoppade ner i diket. Bilen körde lite väl oroväckande sakta förbi. Men efter några sekunder såg man bara bilens baklampor och de kunde slutföra sitt målarjobb.
Det första den tidiga morgontrafiken kommer att möta när de trötta går ut för att starta sina bilar är den tjocka dimman. En pensionär kommer att känna sig rädd för att inte kunna se någonting och väljer att stanna hemma. Men de som sätter sig i sina bilar för att köra söderut på motorvägen kommer först att bli förvånade över att man nu bara får köra i 70 där man tidigare fått köra i 110. En man som har bråttom till sitt nya jobb kommer att bli väldigt irriterad då han måste sakta ner farten ytterligare, till 50. Efter den skylten frågar sig människor som kört den här vägen varje morgon i flera år om det är byggnadsarbete längre fram. Men det är det inte. Längre fram kommer de att mötas av en 30-skylt. Och efter den så kommer det inget vägarbete. Deras sista krux blir istället ett övergångsställe som ser lite ojämnt ut. Ett övergångställe som kommer att uppröra polisen och få journalister att ge det en liten plats i lokaltidningen. Och ända tills vägen byggs om kommer det att på vissa ställen flamma lite vit färg lite här och där, även om man kunnat ta bort det mesta. Men den vita färgen kommer att väcka en liten kick hos de fyra ungdomarna varje gång de kör förbi.

Skriven av: Johanna