Utsvulten, berusad och osäker dag i Narva 1992

En gång i tiden var Narva en mycket förnäm barockstad och det svenska stormaktsväldets östport mot Tsarryssland. Men sedan svenskarna tvingades lämna den åt ryssarna år 1704 och flera krig härjat där under de drygt 200 åren som gått, så har staden idag helt förlorat sin glans. Det var i juni 1992 som jag första gången steg av vid den mycket välsnidade gul-bruna stationsbyggnaden och märkte direkt hur sliten staden hade blivit. En västerlänning kände sig verkligen främmande här. Efter att ha cyklat fram längs den breda allén Alexander Puskini och passerat några större gråa och konturlösa byggnader, varav någon verkade vara ett varuhus kom jag fram till ett mindre öppet torg.

Det skulle även kunna ha varit en uppställningsplats för militärfordon, under 1 maj, som jag passerade förbi. Strecken på asfalten, fick mig att för några sekunder rysa. Det hade bara gått två år sedan det mäktiga och fruktade Sovjetimperiet kollapsade. Till höger låg Hotell Narva, som sedan skulle bli min övernattningsplats. Fortsatte rakt fram längs en gågata, som gick parallellt med en bilväg. Vid dess slut, kom jag fram till stadens centraltorg, Peetri plats. Det första som jag då lade märke till var den jättelika Leninstatyn som fortfarande dominerade torget. Ja, inte var det här heller något vanligt beskedligt torg, utan snarare en paradgata av traditionellt sovjetiskt snitt. Något som varje stad med självaktning skulle ha i det gamla Sovjetunionen.

Två år senare, en ljum förmiddag i april 1994, var jag på genomresa i landet med mina bröder och en militärambulans. Sakta rullade vi in mot staden och Peetri plats. Människorna vi passerade lyfta nog lite på ögonbrynen vid åsynen av Leifs amerikanska militärambulans får 1944. Han parkerar fordonet på en av mig anvisad plats, medan Erik plockar ihop den utrustning, som vi kan behöva under stadsvandringen. Bilen blir låst och ordentligt kontrollerad, innan vi drar oss mot stadens huvudattraktion; Hermannborgen. Till höger går vägen, Leningradi prospekt, en fortsättning på Narva- och Tallinna mantee, mot Narvafloden och in i Ryssland. Strax innan man tar sig upp på bron över floden, kan man till höger beskåda den ståtligt vitkalkade dansk-svenska borgen sträcka sig mot skyn. Runt tornet finns en drygt 20 meter hög stenmur med skottgluggar och en idag gräsbeklädd tömd vallgrav. Vid hörnen reser sig några mindre torn. Inne på gården, samsas ett stort, med plank, inhägnad arbetsplats, med den gamla Leninstatyn från Peetri plats. Statyn plockades ner under väldiga protester 1993. I bakgrunden, på andra sidan gränsfloden, reser sig den ännu mäktigare ryska borgen, Ivangorod (samma namn som den omkringliggande ryska staden).

Det var här, bortom Hermannborgens sluttning, som den ryska numerärt överlägsna belägringsarmén, totalt förintades av Karl XII:s mindre undsättningsarmé. Det var snöyra denna morgon den 30 november år 1700, som det svenska anfallet började i stort sett direkt efter ankomsten. Detta överrumplade ryssarna totalt. Tyvärr återkom de några år senare, 1704, och intog Narva. Karl XII hade besegrats fullständigt i slaget vid Poltava 1709 och när han sedan var nere i det turkiska Bender, så förlorade Sverige hela Baltikum.

Till vänster om brouppfarten, bakom de postsovjetiska och slitna huskomplexen, ligger idag den gamla barockstaden i sin törnrosasömn. Här och var syns byggnadsställningar. Tyvärr finns det inga större ekonomiska resurser, att finansiera det ansiktslyft som byggnaden från 1600- och 1700-talet så väl behöver. Medan vi befinner oss i området, tar vi oss fram mellan gårdarna, till klippavsatsen ovanför Narva-flodens krök. Utsikten är bedårande, minst sagt! Min förhoppning är att om landets ekonomi börjar resa sig och att västerländska (svenska) investerare söker sig, så ska man nog kunna rusta upp hela området till ett turistparadis med historiska anor.

För att ta sig över floden till den ryska borgen, kunde man fram till 1994, bara promenera över. Idag, liksom redan vid mitt besök för några månader sedan med buss från Tallinn, är gränsen helt stängd. Endast ett ryskt visum eller arbetstillstånd för Narvabor, kan forcera spärrarna. Nya och kraftigt förstärkta gränsstationer är nu uppbyggda på båda sidorna av gränsbron. Förutom besöket vid Hermannborgen, vandringen i den gamla staden norr om gränsbron samt en titt in i stadens undangömda rysk-ortodox kyrka, bakom Peetri plats, ordnade vi en proviantering för resten av dagen. Tiden var något knapp, men ändå lyckades jag visa mina bröder det viktigaste av den f.d. svenska östliga porten, Narva.

En episod från mitt första besök i staden 1992, är väl värd att berätta. Det handlar om hur jag ordnade med hotellrum utan att kunna någon ryska, efterforskning av mat i en stad under matbrist och hur jag gjorde ett restaurangbesök en fredagskväll. Sedan jag prövat ett hotell i den gamla barockstaden som visade sig vara för dyr och tog endast emot betalning i dollar, cyklade jag mot järnvägsstationen. Istället fastnade ju nu för det lilla oansenliga Hotell Narva. Låste fast cykeln ordentligt med en stålvajer och traskade sedan med ryggsäcken i handen, in i foajén. Det verkliga eldprovet skulle nu ske, hur man ordnade ett hotellrum, utan att tala ryska. Efter lite drygt 20 minuter, med teckenspråk och min estnisk-svenska ordbok, var överenskommelsen i hamn. Jag hade nyckeln i min hand. Jag betalade endast 10 kronor för ett rum utan varmt vatten men med klart godkänd utsikt. När rummet var ordnat, bad jag om ett förvaringsutrymme för cykeln. Damen förstod mig inte. Det blev till att helt enkelt lyfta in cykeln i foajén. Raskt ordnade hon ett rum, bakom receptionen, utan extra kostnad. Direkt traskade jag upp till mitt rum, som låg på fjärde våningen. Jag fick dock byta trapphus vid ett tillfälle och passera igenom ett sällskapsrum, innan jag kunde sticka in nyckeln i låset på rum 434. Med två omvridningar och en lätt knyck, åkte dörren upp och jag kunde slänga upp ryggsäcken på sängen.

Med en guidebok från Sverige, gav jag mig ut i staden, för att hitta en restaurang eller en livsmedelsbutik. Kartan i boken var otillräcklig och de få restaurangförslagen var svåra att spåra. Vid ett tillfälle, hamnade jag efter en halvtimmes färd med cykeln, ute i en förort. Matstället såg klart oattraktivt ut. Den låg inklämd mellan flera gråslitna bostadshus, en parkeringsplats och den nedslitna halvfärdiga landsvägen ut från staden. Dessutom såg entrén ut som en varuingång, där lastbilar brukar backa in. Jag insåg att det inte ens var värt att kontrollera stället från insidan, eftersom cykeln då säkerligen skulle hinna bli stulen.

På vägen in mot centrum, på Tallinna mantee, blev jag stoppad av ett gäng unga pojkar, som ville sälja allehanda sovjetiska knappnålar och turistbroschyrer på ryska och tyska. Efter ett antal rejäla utbrytningsförsök, kom jag till sist iväg. Jag blev dock inte helt lottlös. Någon hade, utan att jag märkte det, stoppat ner några märken i min ficka. Jag besökte ett tiotal livsmedelsbutiker eller liknande, innan jag kunde återvända till hotellrummet med någonting som liknade en lättare lunch. På bordet lade jag upp smör, olika sorters korv, en limpa mörkt bröd och några "påsar" mjölk. Efter den mycket välförtjänta måltiden, vilade jag mig någon timme på den mjuka och något knarriga sängen. På kvällen skulle jag försöka finna en restaurang, vilket inte borde vara helt omöjligt. Det var ju fredag!

Vaknade upp fram mot sjutiden och kände mig klart fräschare. Inom någon kvart, var jag ombytt med ny skjorta och en kavaj. Promenadskorna var avtorkade och lätt putsade med en handduk, som ingick i rummets pris. Dörren låstes ordentligt och sedan släntrade jag ner till foajén, överlämnade nyckeln, sade god kväll på ryska och klev sedan återigen ut på hotelltrappan. Lät blicken svepa över den för oss svenskar så exotiska staden Narva. Medan jag promenerade genom en park på väg till mitt utsatta mål, restaurangen Regatt, spelade en mässingsorkester lite sovjetinspirerad musik. Vid restaurangen tvekade jag något ögonblick, innan jag klev in i den mycket svagt upplysta foajén. Jag promenerade raskt uppför en trappa och kom sedan in i en med västerländska mått, mycket sjaskig matsal. Nåväl, efter någon minut blev jag visad till ett fönsterbord av en äldre kvinna. Menyn lades strax fram och den gicks igenom ganska snabbt. Språket var okänt och lite försynt vinkade jag fram hovmästarinnan, visade att jag inte förstod ryska och lyckades till sist beställa kött, bröd och en coca-cola (den enda säkra drycken var man än befinner sig i världen).

Medan jag väntade på maten, lät jag min blick cirkulera runt och det visade sig att här fanns även ett dansgolv runt ett hörn längre in i restaurangen. Som ett litet rum i rummet, låg en bar i närheten av utgången. Trots att det var fredagskväll, så var det inte många här. Den nya valutan eesti krooni (som under sommaren var under införande), allting i landet. Därmed kan man nog delvis förstå ödsligheten. Dukarna på borden var slitna efter hårda tvättar och några brännmärken från cigaretter syntes åtminstone på min duk. Det kändes lite som på den sovjetfinska färjan m/s George Ots, som jag reste med mellan Helsingfors och Tallinn, november 1989. Alla fönster var stängda på denna restaurang, vilket gjorde att luften kändes ganska instängd. Inte blev det bättre av att några gäster rökte den inhemska ryska "bolmande" giftpinnen. Längre in i lokalen, låg dansgolvet fortfarande ödsligt, medan västerländsk musik med lokal tappning strömmade ur några högtalare. I baren satt några äldre män och småpratade. Min coca-cola ställdes på bordet tillsammans med det typiskt estniska mörka brödet samt en liten smörskål.

När en tredjedel av flaskan var urdrucken, kom så äntligen min lilla tallrik med det kött som huset kunde bjuda på. Inte blev jag mätt av denna lilla portion, utan jag beställde raskt en till. Även Coke flaskan var tom, men istället för en till av denna, beställde jag en flaska av husets vin, trodde jag. Till min förvåning blev det istället en 40-procentig spritflaska som ställdes fram. Ett uttalat "viin" betyder sprit på ryska. Vad skulle jag nu ta mig till, tänkte jag medan jag smakade på det första glaset. Nåja, så starkt var det nog inte, så det blev till att försöka dricka ur flaska i lugn och ro. Den andra tallriken dukades fram och efter någon timme var både den och flaskan tom.

Det hade nu hunnit bli sent på kvällen och restaurangen hade fyllts på. I baren satt det nu unga tjejer och killar, medan några par svängde runt på dansgolvet. Musiken stod nu en lokal orkester för och bl.a. spelades det "Imagine" av John Lennon och några ABBA-hits. Innan jag lämnade platsen för kvällen, skulle jag nog besöka baren och försöka komma i kontakt med några yngre Narvabor. Framme vid disken beställde jag det enda svaga alkoholhaltiga dryck jag kände till, en "Martini". På TV-apparaten pågick någon ishockeylandskamp mellan Sverige och OSS (Oberoende Staters Samvälde, efterföljaren till Sovjetunionen). Givetvis var det svårt för mig att inte visa vilket lag som hade mina sympatier. Några unga tjejer märkte att jag var svensk turist och började flockas runt mig. Med en ytterst distinkt hållning, höll jag dem till en början på behörigt avstånd. Men innan jag visst ordet, var jag på dansgolvet med en förtjusande tjej. Det var märkligt men samtidigt en spännande upplevelse, att dansa på en restaurang i den estniska gränsstaden en fredagskväll.

När klockan började närma sig midnatt, var det absolut dags att dra sig tillbaka till hotellet. Nästa morgon skulle det bli en kortare cykeltur runt staden, innan det bar av tillbaka till Tallinn. Men den tjej som jag dansade med, ville någonting annat. Hon ville följa med mig till hotellrummet. Man kan aldrig vara nog försiktig i en sådan här situation, speciellt om man reser helt ensam. Enda chansen idag för ryssar att få ett bättre liv, var att följa med till väst eller kortsiktigt, följa med till hotellrummet och sedan tömma dig på pengar. Det är klart att det finns säkert många fina ryssar, men som situationen har blivit för dem idag, gällde det att vara mycket vaksam. Med ett klart och tydligt avsked promenerade jag ensam genom parken och tillbaka till hotellet. Dock hade jag ändå fått hennes namn på en lapp (kanske för att ändå höra av dig, den försvann sedan efter hemkomsten till Sverige). Tack vare dagens alla strapatser, den sena timmen och den trots allt lilla alkoholmängden i kroppen, somnade jag nästan omgående.

Nästa morgon vaknade jag av hur magen kurrade av hunger. Jag beslutade mig för att ta cykeln och ge mig ut på jakt efter frukost. Väl nere i foajén såg jag att man hade bytt personal under morgonen. Den nya damen i receptionen var i samspråk med några av hotellgästerna. För dem pekade hon plötsligt mot andra änden av korridoren, vilket jag tog för vägen till hotellets restaurang. Jag följde efter sällskapet och helt riktigt, innanför glasdörrarna fanns ett utrymme med några fyrkantiga bord som hade de vanliga ”östeuropeiska” röda dukarna och inväntade serveringspersonalen. Det tog drygt en kvart, innan någon kom ut för att ta upp beställning från mig och de andra gästerna. Efter en enkel frukost bestående av yoghurt, bröd, några skivor ost och korv samt en kopp ljummet kaffe, gick jag återigen upp till mitt rum. Det var nu dags att bege sig till järnvägsstationen. Om någon timme skulle tåget mot Tallinn avgå. Med ryggsäcken hängande på min ena axel, släntrade jag ner till foajén, för att hämta ut cykeln och återlämna rumsnyckeln. Nu var jag återigen på väg längs Alexander Puskini, som var en bred allégata mellan mitt hotell och järnvägsstationen. Skyltfönstret, i det stora varuhuset längs gatan, gapade fortfarande ödsligt tomt. Det lär nog dröja ytterligare en tid, innan även Narva får njuta av marknadsekonomins frukter - de välfyllda butikerna.

Framme vid stationen, märkte jag att mitt tåg redan var på väg in. Grindarna runt stationsbyggnaden var på väg att stängas av några beväpnade gränsvakter. Det blev till att med cykeln i ena handen, i full fart rusa uppför trapporna och in i vänthallen. Väl därinne insåg jag snabbt att kön till biljettluckan var alltför lång. Det blir till att köpa den på tåget istället, konstaterade jag direkt. Helt oväntat, rycktes huvudentréns jättestora trädörrar upp med ett brak och in stormade en grupp "Kalasjnikov"-beväpnade gränssoldater. Vad är nu på gång? Kommer jag att hinna med tåget? Förklaringen till den ovanligt tunga bevakningen av stationen, var att det tåg som jag skulle ta till Tallinn, just hade passerat gränsen i sin färd från Moskva. De estniska myndigheterna hade nu bestämt sig för att med maktmedel demonstrera att Narva numera var en gränsstad till Ryssland. Medan jag ändå köpte den omtalade biljetten i luckan, höll jag samtidigt ett vakande öga över min cykel.

Nu fick jag, precis som alla andra väntande resenärerna i hallen, stanna kvar inomhus, medan tullkontrollen pågick utanför med de passagerare som hade kommit med tåget. Genom de små fönstergluggarna ut mot perrongen, såg jag hur flera ryssar var både förbannade och uppgivna. De hade sedan flera årtionden varit medborgare i Sovjetunionen och kunnat resa fritt mellan de olika republikerna. Nu behandlades de som främlingar av en rätt brysk gränspolis. Stundtals fick jag en olustig känsla av att befinna mig i en polisstat. Men mina sympatier låg ändå hos dessa gränssoldater, som äntligen fick visa sin lojalitet mot sitt eget "isamaa" (fadersland).

När det sedan blev dags för mig att lyfta upp cykeln längst bak i sista vagnen, blev det tvärstopp! Jag hänvisades till chefskonduktören, som stod längre fram på perrongen. Men även hos henne blev det tvärstopp, med motiveringen "inga cyklar på detta tåg”. Vad skulle nu hända, jag kunde ju inte lämna kvar cykeln i Narva. Den andra konduktören, som nu hade klivit upp på vagnstegen, såg snabbt mitt problem och hjälpte till sist mig att lyfta upp cykeln längst bak.

Väl ombord, såg jag att det var en liggvagn jag hade kommit in i, med täta britsar överallt. Medan jag stod där med ryggsäcken i ena handen och vilset sökte någon plats, fick jag ett mycket tydligt bevis för att även ryssar var ett älskvärt folk. Någon flyttade sin packning och en annan lyfte upp min ryggsäck på en hylla. Tåget hade nu sakta börjat röra sig ut från järnvägsstationen i Narva. Konduktören erbjöd mig ett glas te, för bara 1 krooni (drygt 40 öre). Stämningen blev, medan tåget avlägsnade sig alltmer från gränsstaden, snabbt uppsluppen. Med teckenspråk och min ordlista, blev det en mycket enkel men angenäm konversation om Sverige, mina gamla kartor och förhållandena i nya Estland.

Författare:

Publicerat

Dela: