Vackert med snö...

Vackert med snö
Som vanligt kom Jenny sent till jobbet och som vanligt skyllde hon på SL.
Cheferna hade slutat säga till, hon jobbade hårt och var snabb när hon väl var där och inte i rökrummet.
Alla visste att hon hade temperament och att hon alltid var stressad.
Man kunde se att hon varit vacker en gång men som allt annat vackert brukar det försvinna under livets gång.
Hennes man dog för många år sen i en sån sjukdom som dom inte har insamling för på TV4.
Men hon fick ett leende av Tompa, alla fick ett leende av Tompa.
Godis får man också av honom. Tompa hade våldtagit en kvinna för länge sedan.
En våldtäktsman vet en sak som dom flesta aldrig kommer veta.
- Dom röda e godast
Tompa bara skrattade. Ibland tror jag inte han kan prata, utan bara skratta.
De sägs att han skrattade när snuten tog han för våldtäkten.
Han kanske är ett galet geni som visste att han inte kunde åka fast.

- JENNY! VART HAR DU DIN STÄMPEL?
Förmannen var en ung kille från skåne, som förmodligen hade letat efter stämpeln om han såg
Jenny ligga ihjälfrusen utanför terminalen. Inget svar.
Jenny behövde en cigg, hon såg att det börjat snöa utanför.
På matrasten hamnade Jenny bredvid Kalle. Dom brukade äta tillsammans.
Kalle var gammal och luktade ganska illa men hade ett hjärta som kunde värma 10 uteliggare en decembernatt.
Han var även en skåpsupare, kanske var det därför han orkade vara så snäll.
- Klara slog en kille på skolan, han hade tagit hennes kulor.
Jenny hade en dotter som antagligen var anledningen att hon fortfarande kom till jobbet.
- De e bra att hon står på sej, inte alltid lätt o vara en liten vacker flicka.
- Sa jag oxå men lärarn säger att jag måste börja gå på månadliga möten med Klara.
- De e väl inte hela världen, jag måste gå till personal läkar'n varje vecka, vilket är ganska komiskt,
jag går dit för att dom ska se över mitt krökande men jag orkar inte prata me läkaren om jag inte tagit mej en sup innan.

Jenny gick alltid till sitt skåp på sista rasten, först tog hon sej en klunk sen fyllde hon pluntan för hemresan.
Hon lade den i dunjackan och hängde jackan vid utgången så hon skulle hinna med bussen som gick 2 minuter efter
dom slutade, hann hon den hann hon nästan alltid med tunnelbanorna så hon slapp stå och vänta med uteliggarna
och alkisarna. Så hade hon gjort sen hennes man dog.

Men denna natt kom inte bussen, det var snöstorm och minus 15 grader och plogbilarna hade inte hunnit röjja upp.
Jenny tog en hutt och tänkte det var väl helvete att det skulle komma just nu, snön alltså.
Husse, som såg ut som han rånat en adidasbutik, såg Jenny genom sin lite för fina bil för en postsorterare och
frågade vart hon bor.
- Sumpan
- Ålrajt, det är på vägen, hoppa in.

Husse hade inte satt på några vinter däck men han gasa på rätt bra ändå.
Det var dött i stan när dom körde igenom, händer inte så mycket i Stockholm en tisdags natt.
Husse hade bara haft körkort i 2 månader och brydde sej inte om rödljuset när han ändå var ensam på gatan.
Men precis när han tog höger svängen runt den gammla byggnaden såg han en man gå ut på gatan med en kundvagn.
Fotbromsen gjorde bara att bilen gled rakt in i mannen.
Det smällde till ganska ordentligt. Sen såg han hur något människoliknande flög över rutan.
Jenny sprang ut, Husse fick en chock.
Mannen var röd och blå samtidigt. Jenny ringde ambulansen.
Husse fick panik och drog.
Ambulansen kom fort med tanke på vädret, dom tog upp han på båren och sa att han kommer att klara sej.
Polisen var inte långt efter.
- Jaha, vad har hänt här då?
- Jag skulle gå till tuben när ja såg mannen liggandes här, måste varit en smitningsolycka
- Är du full?
- Nej, är du?
- Skulle du kunna följa med till stationen?
- Nej, jag måste hem, min lilla flicka behöver frukost.
- Vart bor du?
- Sumpan.
- Ok, det är på vägen, hoppa in.

Snuten körde faktiskt hem Jenny direkt. Väl hemma så hade klockan hunnit blivit nästan halv åtta och Klara hade tagit sej upp själv
och gjort i ordning frukost åt både henne och Jenny.
Världens gulligaste flicka, kanske var det bättre att hon slog killarna än gjorde annat med dom.

Torkel Andersson

Författare:

Publicerat

Dela: