Vackert men inte underbart


'Det kristallklara vattnet smekte som en ljummen sommarvind kring min bara kropp. Jag kunde tydligt se musslorna och de gröna vattenväxterna på den mjuka , vita sandbottnen. Himmelen var klarblå och färgade det varma vattnet i samma nyans. Solens heta strålar strödde ut glitter över de stillsamma vågorna och det doftade saltvatten. Allt var så tyst. Det enda som hördes var vågornas fridfulla kluckande när de slog mot klipporna i den lilla vackra viken. Det var som en dröm , en magisk dröm som verkade helt underbar. Men det var den inte. Jag kände sorgen och gråten välla upp inom mig när jag tog din varma hand , höll den hårt och sa att jag älskade dig. Du tittade upp och såg mig i ögonen. Jag kunde se en tår trilla nerför din mjuka kind. Sedan släppte du taget och försvann bort från mitt liv föralltid. Det sista du viskade till mig var 'förlåt'.
Men jag har ofta tänkt på vad du menade med det. Förlåt för vadå?… förlåt för att jag älskade dig…'

En värld kan vara så ljus, så varm och så otroligt vacker, men ändå inte underbar. Mitt i denna lyckliga värld finns ett stort svart hål. I hålet gömmer sig besvikelse , sorg och en stark längtan efter något som saknas.
Det som saknas är kärlek! Kärleken som skulle passa in så bra i mitt färgstarka , exotiska drömlandskap. Kärleken som är lika vacker som de glittrande vågorna , lika hemlighetsfull som de stängda musslorna och lika omsvepande som det klara vattnet. Men ändå passar den inte in - som en felsågad pusselbit. Jag längtar efter dig. Jag vill vara nära dig , kyssa dig och känna att du älskar mig, så som du gjorde en gång för länge sedan. För länge sedan var det bara du och jag. Då skulle vi varit i det lyckliga, fantastiska landet. Då skulle du inte släppt min hand och låtit strömmen föra dig bort från mig. Då skulle du dragit mig till dig och värmt mig i din trygga famn. Det är äkta lycka!
Kärlek är lycka. Det är det vi alla söker efter, längtar och trånar efter.

Kärlekens ljusrosa färg är den vi alla vill se.
Kärlekens starka doft av utslagna, röda rosor är den doft vi alla sniffar efter, och kärlekens ömhet vill alla känna.
Tänk om alla människor på denna unika jord kunde släppa lös den kärlek vi bär på inom oss. Varför måste vi hålla inne med något så underbart?
Jo, därför man är rädd för att pusselbitarna inte ska passa. Rädslan för att bli sviken är lika stark som den kärlek vi bär på.

Jag skulle beskriva kärleken mellan två människor som en avlägsen horisont långt borta i fjärran. Solen går upp och himmel och hav går ihop i samma ljusblå färg. De är som en stor himmel tillsammans. Solens ljusa, varma strålar smälter samman dem till en enda glittrande värld. I den världen finns bara de två. Himlen och havet är som den heta kärleken mellan två människor, som älskar varandra så mycket att de blivit som en enda kropp.
Men snart börjar det skymma. Solen blir allt rödare och färgar himmelen alldeles rosa. Den ser varm och sagolik ut och är fylld med ljuva sommardofter. Vattnet däremot, det kalla vattnet blir bara ännu kallare och mörkare. Vattnet väcker en orolig känsla som ger rysningar längs ryggraden.
Den ljusrosa himlen och det mörka vattnet skiljs åt vid horisontens släta linje i skymningen. Du är den varma himlen och jag är det kalla vattnet.
De två älskande själarna som en gång smält samman i en ljusblå, kärleksfull värld har gått åt var sitt håll och befinner sig nu i helt olika världar, helt skilda ifrån varandra. I takt med den vackra, röda solnedgången växer besvikelsen inom mig. Besvikelsen över att du svek mig och lämnade mig ensam. Det enda jag kan hoppas på nu är att månskenet ska komma och lysa upp världen och smälta samman dig och mig igen.

'Förlåt…förlåt för att jag älskar dig…'

Författare:

Publicerat

Dela: