Vad alla Goda män borde veta del 1(20011202)

Vad alla Goda män borde veta

Tillägnad alla oss idioter som fortfarande tror och vet, att skönhet ligger i betraktarens öga.

'Och medan allting rasade
Tänkte ingen särskilt mycket på det.'
Talking Heads
Av Emma Nordlander

Glimtar av ljus
En ljuglimt, en enda stjärna som tänds.
Något lyser upp i det kompakta mörkret som verkar råda just denna kväll, men jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån. Jag står precis vid fönstret jämte tvättstugan, och ljuset som silar ut ifrån de smutsiga fönstren är inte mycket för världen. Högt uppe i öster vänder månen sitt lysande ansikte mot jorden, det är två dagar kvar tills fullmåne, och fortfarande är den lika vacker som den varit sedan jag var liten. Alltid hade den följt mig hem längst vägen under nätter så mörka att jag kunde känna svärtan mot ansiktet. Nere vid horisonten glimtar Venus.
Det var hit jag föddes, till betongdjungeln, till en lägenhet på öster där nitto procent av invånarantalet utgörs av invandrare. Detta liv har varit en sanning för mig länge nu, i cirka femton år, men ändå har jag inte vant mig vid att leva ett liv omringad av betonghus och planterade, groteska träd som på vintrarna spretar som ett par skelettben som blivit brända över öppen eld. Den grå röran, som är en slags syntetisk sträv matta, påverkar alla oss människor som bor här och färgen bryts endast av de vita stänken av fågelskit som på måfå har klickats ut över området.

Jag står där, håller i tvättkorgen i famnen och bara betraktar denna sorgliga röra av icke uppskattat ljus från månen, de trasiga lyktstolparna, ljuset inifrån tvättstugan. Icke uppskattat eftersom människor inte ser det, de ser inte ljusglimtarna i deras liv innan det är försent. Vad kommer att hända om månen en kväll inte lyser upp himlavalvet med sin enkla, runda form? Vi tar allt för givet, och det är just dessa tankar som far genom mitt huvud när jag står här och försöker desperat hitta nyckeln till tvättstugan i jackfickan, fast jag vet att den ligger hemma på köksbordet och jag bara glömt att ta med den. Jag vet ju att den ligger där, men ändå rotar jag i fickan, vänder fodret ut och in för att hitta något sånär som en liten metallbit efter nyckeln.
Det går små vägar över hela området, vägar som uppifrån ser ut som hela stockholms tunnelbanesystem. Det är tänkt att människor ska använda dessa vägar när de ska ta sig från ett hyreshus till ett annat, men de flesta struntar i detta eftersom vägarna spricker på vintrarna och skapar centimeterdjupa klyftor i asfalten. Därför går alla på gräsmattorna jämte vägarna och på våren förstör det gröna, frodiga gräset som naivt försöker ta sig genom myllan och skapa en trevlig färg i det annars så trista och grå lägenhetsparadiset. Men ack, så de misstar sig dessa små gröna strån av liv, så fort de växt en till två centimeter, trampas de antingen ner av någon hyresgäst, eller förfryser, eftersom vintern alltid tycks komma tidigt här på öster.

Jag vet inte varför jag berättar dessa saker för er, och jag vet att mina teorier ibland verkar oväsentliga i det stora hela, men om ni visste vad dessa teorier om precis Allting präglat mitt liv. Om jag till exempel berättade för er att jag är rädd för höjder, skulle ni inte tro mig. 'Verkligen? Du, Julie? Du som hoppade ner från skoltaket i fyran och stukade foten?' Åt sådana kommentarer suckar jag bara, eftersom under de senaste åren har jag förstått att människor inte ska forma andra individer, alla måste få utvecklas på egen hand, utefter egna egenskaper och erfarenheter.
Det är mörkt och kallt, ljuset inifrån tvättstugan verkar på något sätt lockande. Mina fingrar greppar stelfrusna om den förbannade tvättkorgen, men jag vägrar gå hem, jag vägrar. Inte ett misslyckande till, inte möta mammas ilskna blick som verkar skrika ut ord om att tvätten kommer mögla om den utsätts för kyla. Så jag stannar kvar, utanför tvättstugan med den numer iskalla tvätten och försöker intala mig själv om att snart så kommer det någon som släpper in mig. Jag har börjat andas snabbare, mitt hjärta bankar mot bröstkorgen och något vått börjar snabbt rinna ur min näsa. Vinden verkar piska mina kinder som jag vet, har en djupröd rodnad som ett lager över sig. Jag känner att den inre stormen börjar komma annalkande, den som får mig att skrika och gråta, den som får mig att känna mig så hopplös. Jag lutar mig mot den kalla tegelväggen och låter min kropp glida ner mot marken. Jag känner mig med ens så fruktansvärt trött, och sätter mig på huk på den kalla, våta marken som är hal av is. Allting är så väldigt oroväckande grått här. Höga, grå hyresfasader. Betong och sten.

Men plötsligt.
Ett ljud.
Ett ljud av fotsteg som kommer närmare, ett knastrande ljus som låter som fötter mot isblänkande asfaltsväg. Äntligen, tänker jag, äntligen någon som faktiskt använder vägarna. Jag känner att mina läppar börjar frysa och därmed stelna, jag känner att en djup smärta börjar sprida sig i min kropp, den domnar mina sinnen och gör så att jag snart faller i sömn. En hand på min axel, en nyckel i tvättstugan som vrids om. När jag öppnar mina ögon möter jag en varm, ödmjuk blick. Jag ställer mig upp och den oväntade värmen inifrån tvättstugan slår emot mig när jag går in i ljuset.

The War Zone

Till alla de flickor som ringer föräldrahemmet från sina mobiltelefoner varje dag, 'bara för att säga att ni älskar dem', ni med barbieplanscher fortfarande uppsatta på väggen, ni känner nog igen er, ni som tror att växthuseffekten är när tomater växer i växthuset, ni som vet att skönheten ligger på ytan, ni som utgör minst 49% av sveriges befolkning, ni blonda, blåsta idioter, ber jag nu ödmjukast att lägga ihop saken ni håller framför er, ni vet, den med primitiva bokstäver kombinerade i sådana meningar att de alstrar ord som ni inte förstår. Texterna ni håller framför er är ingen guide till Hur Ni Hittar Den Rätte Inom Ett År, eller någon hurtig, käck och rask komedi där huvudpersonen är en dum, ung, blondin med hjärtat på rätta stället á la Bridget Jones' Dagbok. Saken ni håller framför er är raka motsatsen till alla dessa 'lyckopiller'.
Det är en bok.

Jag kom till världen år 1986, då det rådde landssorg på grund av den mördade statsministern, då något slags kärnkraftverk havererade i ett land långt borta, Clint Eastwood valdes till borgmästare i den lilla staden Carmel, omkring 57 människor blev offer för AIDS, Prins Andrew och Fergie gifte sig, Beppe Wolgers dog, Cary Grant dog, och världen blev sig aldrig mer lik igen. Landet jag föddes i var känt för sin trygghet, sin väna barnuppfostran, sin höga arbetsmoral, låga arbetslöshet, sin frihet, natur, demokrati, jämlikhet. Världen var perfekt, och på något sätt föddes jag mitt i smeten, då allt verkade passa som handen i handsken, fast jag själv såklart inte visste om det. Jag skrek bara högljutt som alla andra nyfödda, skrynkliga, skära små knyten som utvecklats nio månader inuti någon annan, jag var ingen speciell. Jag hade inget ovanligt över mig, jag föddes inte med tentakler i pannan. Fast nog har det många gånger känts så.

Bingolotto

Det är en bitande kylig kväll, gatlyktorna surrar ute på området och kastar svarta skuggor ner på de spruckna asfaltsvägarna. Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet, ser upp mot klockan som sitter på den blomtapetserade väggen, hon har nyss slagit sju. Vinden viner där utanför, och jag kan höra den slå mot fönsterrutorna så att dessa skallrar, och genom osynliga sprickor här och var kan jag känna att kylan tar sig in och vardagsrummet blir ännu kallare. I rummet är det nästan mörkt, med bara TV:n som lyser upp hälften av det, den kastar ett matt ljus över människorna som sitter i dess ljuskrets. Ljuset räcker inte ända in i hörnen, så därför sitter jag i mörker, vilket jag inte alls otrivs med. Lampan i taket kastar en skugga ner på mig så att mitt ansikte faller helt i mörker, jag blir svart med bara de lysande, vita ögonen som bekräftelse på att jag lever. Jag är inte död.
'Jävlar i helvete, ett nummer från bingo! Nä, jag har då aldrig sett på..!' skriker kvinnan som sitter med den någon slags lila pappersremsa framför sig, fulltecknad med krumelurer och annat. Hon lutar sig tillbaka i skinnsoffan med det trasiga armstödet, tänder en cigarett och blåser ut röken genom näsan i en förbannad, besviken gest. Hennes stripiga, blonda hår hänger över det trötta, fårade, rynkiga ansiktet vars blå och urvattnade ögon stirrar framför sig som på en zombie. Långsamt börjar rökstanken fylla luften runtomkring henne, och hon börjar hosta högt. Jag ryser där jag sitter, passiv, det låter som om hon ska kräkas.
'Käften nu morsan! Det är ju miljonchansen!' ryter min lillebror åt henne och stirrar förväntansfullt på TV skärmen framför honom. Jag tänker 'Om Lasse Kronér skämtar en enda gång till är han dödens.'
'Etta..Nia..Trea..Nia...Tvåa...' Lillebror upprepar allt det som programledaren säger, som om han vore något matematiskt snille. Hans röst stiger ett tonsteg för varje siffra, tills han slut är uppe i falsett och han håller i bingolotten med svettig hand medan kvinnan som sitter jämte honom är röd av ansträngning på grund av hostattacken.
'Tvåa..!? Nej, nu jävlar..!' Han slänger lotten på golvet och springer ut i köket, mer ledsen än arg, och sätter på kranen för att kvinnan inte ska kunna höra hans gråt. Detta kanske kan ses som orimligt för Er, att en trettonåring kan börja gråta för att han förlorar ett spel, men för min lillebror är detta mer än så. Ett misslyckande för honom, eller för mig, är detsamma som att signera sin dödsdom, varför vet jag inte. För en vanlig människa innebär det inga konsekvenser med att förlora på Bingolotto, mer än att man kanske har slösat bort trettio kronor, eller att något oskyldigt träd i skogen fått sätta livet till för att kunna konstruera lotten, mer än så är det inte. Men för lille lillebror betyder detta någonting mer. Ännu ett misslyckande i bagaget, en bekräftelse på att han inte kan någonting, han är ingenting.
Han är bara ett mänskligt skal.

Baby
Dom sa
Skönhet kommer från insidan
Så jag tog en kniv och
Skar upp mig själv som en fisk
Och det vällde ut blod och
Inälvor i en salig röra
Det var riktigt kladdigt och
Otäckt alltsammans
Det var inte sant det dom sa

Samtal med Amelie

Plats: Skolan, vid borden strax utanför lärarrummet där man kan ha översikt av vilka som kommer in, och går ut ur skolan. Lärare och elever rör sig som en tjock, ogenomtränglig massa runtomkring oss, men vi bryr oss inte nämvärt. Bara när någon utav eleverna hejar på oss eller stöter till bordet eftersom det är så fullt med folk just här. I taket sitter en glaskupol (eller en billig karikatyr av en sådan) och släpper ner varmt, starkt solljus på oss. En förskräcklig stank av mögel och svett sprider sig i byggnaden, men passiv som jag alltid är, ägnar jag bara någon sekund av min värdefulla tid åt att nämna det för Amelie.
Kan man ens tänka sig att denna unga kvinna korades till baldrottning förra året? Det kommer att göra mig ont att beskriva henne i sådana här ordalag som jag nu kommer till att göra, men det måste göras.
Amelie sitter mittemot mig, hennes korta, blonda, smutsiga svartslingade hår sitter uppsatt i en hästsvans med en slinga slarvigt hängandes i pannan. Hennes ansikte är blekt fastän hon har makeup, och detta förstärks utav att hästsvansen inte kan dölja skavankerna i hennes ansikte. Bakom de svarta solglasögonen kan man vid det vänstra ögat skymta en blåtira som snyggt men diskret har sminkats över, men min blick dras ditåt hela tiden eftersom hela hennes situation är så uppenbar. Har hon gått in i ännu en dörr eller är det bara Johan, pojkvännen som riktat sin vrede mot henne? Den suddiga blicken som strirrar stramt frånvarande under hela samtalet är dock inte gjord av någon närstående, utan bara av vinflaskan som ligger tom under hennes säng.
Amelie sitter och biter på naglarna medan hon röker en cigarett.
Hon har inte uppfyllt målen för godkänt i något utav hennes skolämnen utom ett, men det är bara för att hon ligger med biologiläraren, och fastän hon vet att hon inte kommer in på något gymnasium i alla fall, fortsätter hon träffa honom under håltimmar och lov för att få godkänt i biologi, den dumma bimbon. Ärligt talat gör det inte ont att beskriva Amelie på detta sättet, det gör inte ont alls! Om sanningen ska fram, trivs jag i hennes sällskap bara för att då kan jag känna att jag är bättre än någon, hennes liv är sämre än mitt, och det får mig att känna mig levande, även om det bara är för några minuter.

'Vet du vad Johan sa till mig?' Amelie tittar bedjande på mig, som om jag kunde läsa tankar, hennes röst är hes och skrovlig.
'Nej vadå? Att han är bög?' säger jag, försöker på något sätt dölja min upphetsning, och spärrar upp ögonen. Amelie suckar, drar ett bloss på cigaretten, hon ser allmänt fördjävlig ut och det gläder mig på något bisarrt sätt.
'Nej...' Hon tystnar, ser ner i bordet som om hon fick styrka från någon av brädorna, och börjar trumma lätt med de spruckna fingrarna på bordskanten.
'Han har varit otrogen med sitt ex, Mian, du vet?' Jag nickar och biter mig i läppen för att inte gapskratta och skrika 'Det är rätt åt dig, din slampa!' men jag håller tyst och drar på en mask av medlidande. Något vått och blänkande rinner plötsligt ner från Amelies kind vilket förskräcker mig, eftersom jag inte var beredd på det. Hon torkar bort tåren med baksidan av handen och jag stryker henne långsamt över axeln. Detta får henne att slappna av och ta ett nytt bloss av cigaretten vars aska har ramlat ner på golvet. Blicken som jag får sedan är full av hat, vilket gör mig rädd. Jag har aldrig någonsin sett Amelie såhär upprörd eller ledsen. Amelie, som förut alltid grät ut i ensamhet, hon som var skolans clown, har nu gått och blivit... blivit.... vadå? Ett vrak, en loser? Precis som jag?
'Jag är ledsen Amelie... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga..' säger jag ömkligt, fast inombords njuter jag åt scenen. Jag vet att jag är hemsk och rent utav omänsklig, men jag kan inte hjälpa det. Andras lidande ger mig någon slags frid.
'Men Julie, det är inte allt..' Hon snörvlar och skrattar lite åt sin melodramatik, skäms lite för att hon är så sorglig. Mascaran rinner under hennes ögon och skapar svarta, ojämna streck i ansiktet som jag inte nämner, hemsk som jag är. Amelie fimpar cigaretten i träbordet, en bränd lukt når mina näsborrar och jag håller andan för att slippa den.

Vad hon sedan sa till mig kommer jag att förtälja senare i boken, eftersom jag tror att detta är för svårsmält för vissa av er att, speciellt för mina närmaste som läser denna boken och vill veta Amelies hemlighet som fick henne att gå till mödravårdscentralen och göra sig av med något... ovälkommet. En börda som vissa skulle dö för att få.
Ni intelligenta har redan räknat ut vad detta var, men ni som inte gör det ber jag nu IGEN, att lägga ihop saken framför er och göra er av med den. På vilket sätt ni gör det, bryr jag mig inte om, bara ni gör det snarast. Förstår ni inte? Texterna ni håller framför er kan vara ett hot mot er trygga miljö, den kan göra er halta, blinda och döva!
För bakom era masker av mascara, foundations, push-up behåar, silikonbröst, lösögonfransar, läppstift, nagellack, lösnaglar, löshår, plastikoperationer, fettsugningar och hårborttagningskrämer finns nämligen bara blinda, nyfödda kycklingar vars manipularade ben hindrar er från att gå, och ni är rädda, så rädda.
Så rädda att ni inte inte längre frukar slaktaren.

Dagboksanteckning den 14 november, 2001

Människor gör det konstant. Du gör det, jag gör det, alla gör det i någon form. Vi drogar ner oss, vi stoppar medvetet i oss farliga gifter i våra kroppar. Gifter som gör att vi mår illa, vi kräks, vi begår våldsbrott, vi slipper bry oss om andra, vi får beroenden och dör tidigare. Men det finns inte bara nackdelar, oh nej, det finns ju minsann oerhört många fördelar! Genom att droga ner sig så blir vi mer framåt och pratar mer, vi tar kontakt med människor vi annars aldrig skulle våga tänka på, vi säger saker som vi inte borde säga, vi förlorar våra hämningar, vi slänger bort våra försvarsbarriärer, vi ser människor så otydligt så vi slipper se deras fula riktiga jag och vi kan senare göra dirty stuff med samma personer.
Och detta upprepar vi om och om igen, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Vi intalar oss att vi gör samhället roligare och mer underhållande att leva i. Det finns ju ingen anledning alls till varför man ska ifrågasätta det, när det är så bra som det är.

Engelskaprov

Jag sitter i skolbänken, engelskaböckerna ligger snyggt placerade framför mig med dess gröna pärm vars färg verkar håna mig, och jag sitter och stampar nervöst takten till en metallicalåt med foten. För en vecka sedan hade vi engelskaprov, och detta är dagen då min dom ska fällas. Jag vet det, och därför börjar sakta ett par pölar bildas under min tröja utan förvarning, och medan pappersbuntarna sakta delas ut, kan jag inte rå för att ge ifrån mig ett litet stön när läraren hunnit halva klassen runt.
Det är nu det gäller.
'Om jag inte får MVG kommer jag inte in på den linjen jag vill, om jag inte kommer in på linjen får jag inget jobb, om jag inte får något jobb får jag inte heller någon lägenhet, man, barn, bil, hund, och får jag inte det blir jag hemlös. Om jag blir hemlös vill jag dö.' rabblar jag som i ett mantra. Dessa meningar kretsar mina tankar runt, om och om igen tills jag blir så trött på mig själv att jag kan kräkas, och det är då jag börjar tänka 'Vem fan bryr sig egentligen?' fast jag vet att det är livsfarligt.
Ett litet skrik hörs från Amelie som sitter längst bak i klassrummet, ett litet utrop som betyder att hon inte har blivit godkänd. Detta utropet stärker mig så pass, att min fot slutar stampa, och jag sitter där i bänken, spänd och nervös men redo för att veta.
Och så kommer beskedet.
En bunt välkända papper läggs på min bänk, och för ett par sekunder finner jag mig själv stirrande på dem, som om de skulle kunna vända sig själva. Med en darrande hand griper jag tar i det översta arket, sväljer, blundar och vänder på det. Jag kniper ihop ögonen hårt, så att jag blir helt vimmelkantig när jag öppnar dem igen. Hjärtat bultar hejdlöst tills min blick till slut fokuserar sig på de två bokstäverna som kladdigt är nedklottrade i högra hörnet på pappret.

Plötsligt verkar allt runtomkring mig rasa, en dold försvarsmekanism i hjärnan säger åt mig att blunda igen, räkna till tio så att det onda försvinner ur min åsyn. För ett ögonblick känns det som om hjärtat i kroppen har stannat, just då känns det som en bit av mig dör, jag tynar bort, försvinner tills jag bara består av skinn och ben, allt annat är som bortblåst. Människorna som sitter i bänkarna runt mig suddas ut tills bara jag, min bänk och ett otrevligt mörker befinner sig på denna plats där inget gott kan någonsin gro.
Kalla det melodramatik, kalla det äkta sorg, kalla det vad du vill, men efter jag läst vad som stod på provet hörde jag inte vad läraren sa till mig på grund av det öronbedövande dånet inne i mitt huvud. Allt kollapsade, allt föll, allt rasade samman till en liten hög av missnöje och misslyckande. Allt som jag tidigare byggt upp var nu spårlöst försvunnet.
- Men ett VG är bra ändå, Julie..!
Blicken jag gav honom tillhörde inte mig, den tillhörde en galen människas. Med uppspärrade ögon och med provet liggandes framför mig med märken av naglar, stirrade jag på honom och utbrast sammanbitet;
- Det kommer att bli min död.
När han gick iväg, skrämd av mitt hastiga förkunnande, lutade jag trött huvudet i bänken och kände min kropp rämna sönder inombords, jag hade ingen grund att stå på längre. Ännu en gång hade jag blivit märkt av en rödpenna.

Skogspromenad

Det är en kristallklar morgon, kylan ligger som ett täcke över de glänsande skogarna och skapar en bild av ett vinterlandskap. Det är i mitten av november, en hinna av frost låter växterna påbörja sin långa sömn. När solen lyser över granarna, över björkarna, buskarna, gräset, mossan som alla bär denna frostklädseln, glittrar och tindrar varje mikrocentimeter och kastar ett glasklart ljus över skogen som annars är dyster och kall. Nakna står träden med bara ett par bruna löv att skyla sig med, deras rötter har frusit fast i marken och de väldiga grenarna spretar olycksbådande åt alla håll. Skogen är tyst, förutom en ugglas hoande någonstans i öster som ljuder som en trumpet i skogen. Ett par solglimtar skiner sirligt genom ett par grangrenar och faller ner på mossan, som ser ut som ett böljande hav av glitter och guldkonfetti .
Här finns ingen plats för skuggor, här finns bara naturens egna, enkla bild av verkligheten. Här finns inga fasader, inte heller stendjungel eller spruckna asfaltsvägar. Allt som finns är ljus i oändliga former och skepnader.

Pulsen är uppe i 105, bröstet känns som det var ingjutet i bly, jag andas häftigt och stötvis och medan svetten bryter fram bakom pannbandet vid öronen, försöker jag hålla mig någorlunda fokuserad på den frusna stigen framför och under mig. De gympaskoförsedda fötterna letar sig denna morgon fram på stigen, men ett vått klapprande från fotsulorna stör mig, och jag tappar koncentrationen helt. I öronen dånar Blur's 'Song 2' och det skär i trumhinnorna av den höga basen som skränar i takt med sångarens försök till sång.
Skogen denna morgonen är otroligt vacker, luften är krispig och en doft av kåda och mossa fyller mina lungor och jag hämtar andan ett par sekunder till för att betrakta det vackra, innan jag fortsätter stigen fram. Solen värmer fast det är kyligt, den kastar strålar ner på mig där jag springer genom skogen med freestylen i handen.
När jag kommer till en kulle blickar jag ut över myllret av granar, i horisonten kan jag se att den lummiga granskogen ersättas av ett öppet landskap som dominerar nästa kilometer. En lustig känsla smyger sig på mig, och där uppe på kullen, med snäckor i öronen, en puls i klass med richerskalan, ett genomsvettigt pannband och äckliga gympaskor, kan jag plötsligt känna mig överlägsen. Inte på ett dominerande sätt, utan på ett mer själsligt plan. Solen skiner, jag är ute, jag är fri. Jag behöver inte göra mig till, jag kan vara och säga precis hur och vad jag vill. Jag lägger handen på hjärtat, det finns något därinne, det bankar. Försöker slita sig loss ur osynliga kedjor.

Panik

Jag vaknar plötsligt av ett intensivt ljus. De skarpa ilningarna i tinningen får mig att stöna dovt. Den efterföljande åsksmällen öppnar mina ögon, på glänt. Förvirrad kisar jag mig omkring i sovrummet, där jag ligger i sängen vars lakan är våta av svett. Mörker. Ett skrämmande mörker brer ut sig och kväver mig nästan.
En obehaglig känsla smyger sig sakta på mig. Inte för att jag är mörkrädd, det här är något annat. Mina andetag är korta och svettdroppar som framkallats av mardrömmen kittlar på min näsa. Jag ser mig omkring i det becksvarta rummet och lyssnar efter något som helst livstecken. Regnet smattrar på ett tämligen välbekant vis. Ett slags torrt ljud, som en högt stämd bongotrumma. Jag famlar med blicken i mörkret men finner inget som lever upp till mina förväntningar, så jag lägger mig på den klibbiga kudden igen och försöker somna om till regnets lugnande rytm.
Mörkret faller omkring mig och ett ljud får mig att sätta mig upp i sängen.
Överraskat förstår jag att det är ljudet av mitt eget hjärta.
På väggen sitter en spegel och från sängen kan jag se mig själv i den.
Plötsligt börjar jag skaka, först lite, sedan häftigare och häftigare till jag inte längre kan gripa om täcket. Jag kippar efter luft, men på något sätt når den inte mina lungor och jag börjar kallsvettas i panik. En smärta, en ihållande, obehaglig, illamående, ofrånkomlig smärta väller upp ur mitt inre och jag viker mig medan jag håller händerna tätt för munnen. Åskan dundrar över molnen utanför fönstret och jag kryper ihop i ett hörn utav sängen. Jag känner hur tårarna börjar rinna och jag ger upp ett litet skrik. Magen vrider sig i kramper av smärtan som verkar komma någonstans inifrån, och jag ramlar ur sängen, ner på det kalla trägolvet med en duns. Jag kryper över golvet, ögonen tåras så världen förvandlas till en suddig bild av verkligheten, händerna darrar så jag inte får riktigt grepp om golvbrädorna, och jag ålar mig ut ur rummet, in i hallen.
Hulkande, skakande och panikslagen av att inte kunna andas, kryper jag in i badrummet, över det schackrutiga golvet och når fram till toalettstolen där jag får mirakulöst huvudet över kanten. Jag låter allt komma, det rinner ur mig långsamt, och efteråt kan jag inte ens hosta för att jag inte har några krafter kvar. Ett tag ligger jag kvar med huvudet över toalettkanten, gallan bränner i halsen, och lyssnar till det dova surrandet från elementet. Sedan sjunker jag ner på golvet och lutar huvudet mot det kalla kaklet, som för en kort stund, fyller mig med värme.

Bekräftelse

Klockan tickar, klockan slår. Minuterna försvinner, tiden går.
Händerna darrar, luften står still. Rösten är hes, bär sig inte länge till.
Jag skär i min hud, för att känna någonting.
Väljer smärtan före ingenting.
Känner lukten av mitt hat när blodet tränger fram.
Med tårarna som följer rensar kroppen sig från skam.
Jag orkar inte tänka, snälla lämna mig ifred.
Jag vill inte lyssna än mindre förstå.
Om du någonsin brytt dig så låter du mig gå.
Jag skär i min hud, för att känna någonting.
Väljer smärtan före ingenting.
Med blod på min kniv vet jag i alla fall att jag är vid liv

Samtal med Linda

'Ja, men vet du vad han sa sedan då? Han ba' liksom, 'ska ru' hänga me hem elle?' och ja' ba' typ..'
Dessa samtal med Linda är alltid lika lärorika, eller vad säger ni? Jag, Amelie och Linda sitter i datasalen med ett par andra manliga lodisar som sitter och tittar på fejkade nakenbilder av pamela anderson, och Linda håller på att informera oss andra om hur hennes helg har varit. Linda, en överklassbrud med 34 i skostorlek, bruna små flätor, och överdrivet mycket rosa ögonskugga. Hela hennes liv är kantat av denna färg, som jag kommit till att hata, hon har rosa örhängen, kläder, behå, trosor, makeup, snoddar, sockar, hårspännen, skor, nagellack, tapeter, till och med hennes förbannade gardiner är äckligt rosa. Hennes kropp är på gränsen till anorektisk, och killarna i klassen brukar kalla henne för klubban, eftersom huvudet är alldeles för stort för den magra kroppen.
Lindas plirande små nötbruna ögon stirrar på Amelie och daskar till henne på armen när Amelie nickar till av sömnbrist, som vi alla vet vad det beror på. Linda tar fram sin lysande rosa väska där texten 'En tuff brud i lyxförpackning' är invävt i tyget, jag stönar inombords, och hon tar upp en liten fickspegel i vilken hon slätar ut puderlinjerna med en stor borste. Hon ler tillgjort i spegeln och skrattar 'förföriskt' åt sig själv.

'Nej, sjutton också, åh guuud, vet du vad som händer på lördag då? Nej, det vet du naturligtvist inte, men i alla fall är det fest hemma hos tompa och om vi...'
Hora, luder, äckel, idiot, dumma jävla snobb, subba, fjolla, mes, fitta, bimbo, du är lika vacker som en hög med skit, satans moderatfan, hoppas du går en lång och plågsam död till mötes, åh vad jag hatar dig, det vet du va? Det
'Vad hände egentligen mellan dig och tompa?' avbryter jag skickligt, för att jag vet att Linda älskar att prata killar, hur stor chans hon har på dem, vad hon tycker är sexigast hos dem, hur de beter sig, vad de har på sig etcettera, etcettera. Jag ser på stackars Amelie som sitter och sover i datastolen, och plötsligt går det upp för mig att det är nog inte sömnbrist som flickan har, hennes blick var ovanligt dimmig även för det. Ett par månader senare ska hon visa mig de variga småsåren i armvecken, hon ska gråta ut mot min arm, och jag ska hjälpa henne, men än så länge lider hon i ensamhet.
'Tompa är såååå snyygg! Och jag bara vet att han och jag kommer bli tillsammans snart, jag bara känner det!' Hon pausar, skrattar till och lägger handen på Amelies arm, och hon vaknar till ur sin dvala.
'Men vänta..' avbryter jag igen, kommer ihåg något (detta är ovanligt) från vad Linda tidigare har sagt, 'Var inte du ihop med Rickard?' säger jag osäkert.
'Jamen, jag kan väl inte rå för mina känslor, Julie? Om jag älskar tompa så kan inget i världen ändra på det, fattar du? '
smärtar mig inte alls att säga det, jag hatar dig verkligen, linda. Kommer du ihåg när du puttade ner mig från skoltaket i fyran? Kommer du ihåg vad jag grät sedan, och du slog mig så hårt att jag tappade andan. Det skulle
säger hon med sån där sliskig, naiv röst som bara förekommer i amerikanska såpoperor. Hon börjar fila sina naglar och sjunga högt på en Britney Spears låt som hon vet att jag hatar, och hon åmar och kråmar sig och låtsas att hon är Britney, fastän hon vet att hon bara är skitfula Linda Haag i datasalen med två andra losers, en nerdrogad och den andra passiv. 'Hit me baby one more time!' skriksjunger hon och jag är nära på att uppfylla hennes önskan..
bara vara bra för allmänheten om en sådan som du skulle bara elimineras från jordens yta. Du, linda, som tror att kvinnokampen handlar om hur snygg och tuff man är, du vågar kalla dig själv feminist! Om du bara visste, säger jag, om du bara visste hur mycket jag föraktar dig, jag hatar dig så mycket att jag kan gå sönder! Men ändå umgås jag med dig för att... för att... du är snäll? Det är en vana? Jag skulle inte klara Amelie själv?
Men en sak vet jag, det svär jag på, linda.
DET FINNS INGEN UTVÄG.
Mord

Det var en sommardag i slutet av juni, året var 1990, rabatterna prunkade och vinbären växte i stora klasar på buskarna, de hängde nästan ända ner till marken, så fulla av sötma var de. Denna dagen gassade solen extra mycket, alla mammor började genast springa efter sina barn för att smeta på

Skriven av: Emma Nordlander