Vad alla Goda män borde veta del 2

dem ett extra lager sololja, som barnen snart torkade av sig i gräset, men ändå, man måste ju försöka, sa mammorna till sitt försvar.
Men det fanns undantag, som det alltid finns, vilket år det än gäller eller vilket land det än må vara. En flicka, inte mer än nyss fylld fyra år satt på sitt rum med ett par böcker framför sig;
Telefonkatalogen
Snövit (omarbetad barnboksversion)
Storasysterns lärobok i svenska
Bernard och Bianca (också barnbok)
Hon satt där, och om man inte kände flickan, skulle man heller inte veta vad hon hade för sig. Hon satt med Snövit uppslagen, stavade sig genom orden tills hon trodde hon hittat rätt, och efter någon timme var boken utläst.

Kunde det vara sant? Kunde hon läsa? Jo, det kunde hon, och det kan hon fortfarande. Detta vet jag för att jag känner flickan mycket väl. Jag vet också att två veckor senare utspelades ett annat scenario.

En varm dag, tryckande het. Flickan lade båda händerna kring sin hals och tryckte till. Hårt och länge. Vad skönt det var att inte kunna andas.
'Men herregud! Hjälp, flickan kväver ju sig själv!'

Mamma

Jag ligger i min säng, gråter stilla och försöker somna. Det är tidig morgon och jag kan höra mamma stöka ute i köket när hon gör sig redo för att åka till jobbet. Hon brygger kaffe, byter om till smutsiga, oljiga overaller som hon har på sig vareviga dag. Lillebror snarkar i rummet intill, höga, djupa, snoriga snarkningar som påminner mig om när han var barn. När jag var sex, sju år brukade jag smyga in till honom på nätterna, tyst på tå naturligtvis, för att inte väcka honom. Då kunde han snarka i sömnen ibland, och det tyckte jag var så roligt för att han lät som en traktor.
Lille Lillebror, då var han inte som han är nu. Han var ganska oförstörd, ganska naiv, ganska vanlig som barn är. Full av fantasi och energi och äventyrslusta. Och nu? Ja, vad ska jag säga. Igår hittade jag en cigarett i hans rum. Tack gud att det inte är hasch eller marijuana eller någon kanyl eller spruta, bad jag tyst för mig själv när jag hittade den.
Jag ligger där, i min säng mellan lakan som luktar gammalt, jag gråter men rör mig inte. Fråga mig inte varför jag gråter, för på sådana komplicerade frågor har jag inget svar, allt jag vet är att mina tårar kommer omedvetet.
Ljudet av en gnisslande dörr fyller plötsligt mitt rum, men jag rör mig fortfarande inte, smärtan inifrån har kommit tillbaka och jag intalar mig själv att om jag rör mig, kräks jag. Tvångstankar? Sådana har jag tusentals av.
Ljuset från hallen sipprar in genom springan i dörren och skapar en lucka i det packade mörkret som råder i mitt sovrum. Jag ligger mot ryggen mot dörren, men ändå vet jag vem det var som öppnade den.

'Julie..?'
En röst, hes och otydlig, men såklart vet jag vem den tillhör. Hon drar med sig en stank av rök in i mitt sovrum som i vanliga fall skulle få mig att hosta, men det gör jag inte. Jag sluter ögonen och låtsas sova.
'Julie?!' Hon tar ett steg fram och höjer rösten en aning, men fortfarande ger jag ingen som helst respons. Det är du inte värd, tänker jag och försöker hindra en tår från att rinna ner i kudden men misslyckas.
'Alltså, Julie, vad är det med dig, va?' Hon börjar gå av och an i rummet som om hon visste att jag var vaken. Vad är det man brukar kalla det? Kvinnlig intution? Äh, det tror jag på så mycket jag vill.
'Du äter knappt, du skolkar och du drar dig undan, jo, tro inte att det undgått mig, Julie! Så vad är det? Är du gravid?'
Inombords stönar jag till, och jag öppnar ögonlocken för att det svider så när jag blundar, och hon vet ju ändå att jag är vaken. 'Nej' svarar jag likgiltligt. Jag är passiv, neutral, jag bryr mig inte, jag ser och hör inget.
'Har du cancer? Har du Aids?'
Hur? Hur skulle jag kunnat få Aids?
'Julie, gumman...' Hon sätter sig på sängkanten och hennes gullegulliga mamma-tonfall äcklar mig och gör mig ännu mer illamående. Hon suckar och fast jag ville, skickar jag inte ut henne. Hon ska inte få se att något är fel på mig.
Plötsligt stryker hon mig över ryggen med sin valkiga arbetarhand.
Och då rör jag på mig, jag ryggar tillbaka, rycker till, skälver av kräklust.
Och jag tänker: 'Mamma, håll dig borta från mig. Ta bort din hand från min rygg. Du har aldrig rört mig förut så varför gör du det nu? Du är patetisk, mamma, och det är ditt fel. Allt är ditt fel!
Rör mig inte.
Rör mig aldrig någonsin mer.'

Dagboksanteckning 26 November, 2001

Ja, jag var passiv.
Jag ville inte bry mig, och till en början gjorde jag inte det heller, och ni såg inte att jag var på väg mot en väg som bara kunde sluta på ett sätt. Ni var alltför upptagna med annat, som att rätta prov, umgås med era egna familjer och barn, och vara allmänt stressade. Mamma? Hon var ingen förebild, hon var ett större vrak än jag.
Så jag förblev neutral, passiv och tråkig för att kunna stänga inne det hat och vrede jag hyste mot allt och alla, inklusive er, eftersom ni såg inte bördan jag gick och bar på.
Det var tills jag började visa tecken på att något inte var rätt som ni började reagera, men inte förrens då. Det var när jag kräktes på toaletten ni kom rusande med pappersservetter, inte när jag grät i ensamhet på natten av ångest för att göra fel, att begå misstag. Då var det ni som var passiva, då var ni blinda, det var ni som var de galna och sjuka.
Varför var jag tvungen att visa er varenda symptom på sjukdom för att ni skulle göra det som vuxna är tänkta till att göra? Det som är er uppgift, det som vi sätter vår tilltro till er för? För att ni just ska hjälpa oss, detta är viktiga grejor, det går inte att vänta på! Fortfarande idag låter jag mig inte begå misstag, och grunden till detta har jag aldrig fått någon riktig förklaring till. Kan det vara för att det var NI som satte upp dessa målen, och när jag inte klarade av dem blev det inget 'Äsch, Julie, bättre lycka nästa gång, du gjorde ju i alla fall ditt bästa!' Nej, vad blev det istället? Det tycker jag att ni själva ska svara på. Tänk.
Det finns många fler än jag som lider i tysthet idag, en del är mycket illa däran. Vakna upp och sluta med passiviteten, för tystnad föder mer tystnad. Och tystnad leder alltid till döden.

Party

En våg av illamående, panik och bakfylla tar mig tillbaka till verkligheten.
Jag slår upp ögonen, men fortfarande är jag för trött eller för bakfull för att kunna uppfatta konturer.
Huvudet är ett slagfält, det bankas och övergår i smärtexplosioner och tinnigarna bultar så frenetiskt att jag är överraskad att de inte spricker. En mening har på något sätt klistrat sig fast i mitt minne och jag upprepar den hela tiden för mig själv, 'Att lägga sten på börda'.
Jag sätter mig långsamt upp i sängen. Ingenting känns bekant. Sängen jag ligger i är en dubbelsäng, och bakom mig snarkar någon äckligt, och jag har absolut ingen aning om vem det är. Rummet är klätt i gröna, blommiga sjuttiotalstapeter som jag vägrar titta på för att färgen liknar något jag inte vill berätta.
Genom dubbelfönstret som jag sitter med ryggen vänd mot lyser ingen sol. Rummet ligger i mörker, men när mina ögon vant sig vid det hårda, kalla mörkret ser jag att dörren står vidöppen framför mig och jag försöker ställa mig upp. Första försöket misslyckas och jag ramlar tillbaka i sängen, mina svaga ben orkar inte lyfta mig men jag vet inte varför. Personen som har legat jämte mig i sängen grymtar till men fortsätter sin alkoholpåverkade sömn. På andra försöket lyckas jag ta mig upp, med visst stöd från nattygsbordet, och går med stapplande steg ut från sovrummet som jag inte vill kännas vid. Jag lämnar rummet, personen och tapeterna bakom mig och går in i ett stort vardagsrum där det kalla golvet får mig att rysa till. Mörkret ligger tätt packat ute i natten (eller tidiga morgonen) och vardagsrummet är kallt och tomt på folk.
Att lägga sten på börda.
Jag stannar mitt på golvet, ser mig omkring och först nu upptäcker jag att jag bara går runt i ett tunt nattlinne. Förskräckt finner jag att händerna är täckta med intorkat blod, och detta gör mig så rädd att jag ramlar baklänges med en duns i golvet och kryper in i köket för att undkomma vardagsrummet som vilar i tysthet.

Före : Jag hade spanat in honom hela kvällen, denne yngling med kort, brunt hår som han lade bakom öronen nästan hela tiden. Han med de blå ögonen som stirrade, alltid stirrade. Musiken dundrade ur högtalarna och jag satt där i soffan med ett glas vodka blandat med cola i handen, flinande, flörtande, iakktagande.
Och så bestämde jag mig.
Jag satte mig jämte honom och han lade sin arm runt mig, hårt men ändå acceptabelt. Ett leende, en kyss, en smekning och vi reste oss upp, och jag hade redan bestämt mig för vad jag skulle göra. Jag var så full att jag inte ens tog reda på vad hans namn var, men nog var det något med David eller Daniel eller något sådant åt det hållet.
Övervåningen var fullpackad, vi trängde oss mellan några människor som antingen grovhånglade eller sov med öl, vodka eller vinflaskor i händerna. En sista blick innan jag bestämde mig, jo visst fan, jag gör det. Vad har jag att förlora? En arm runt mina axlar fick mig att känna mig säker, jag var trygg tillsammans med honom, intalade jag mig själv. Tack gud för mörker, för då ser man inte mig, tänkte jag lättat.

Jag ställer mig upp, men stannar i dörröppningen när jag känner stanken från köket. Det är mörkt, med bara ett par dimmiga solstrålar som skiner in genom det slarvigt mörklagda burspråksfönstret. Strålarna skiner in på högarna av disk, flaskorna som står på köksbordet och på de smutsiga köksluckorna, som egentligen skulle vara vita, men som nu har bruna fläckar av diverse maträtter. Jag går in på det smutsiga, klistriga golvet och känner en gammal korvbit kleta fast under min nakna fot och jag stannar upp. Det vänder sig i magen på mig när jag känner det slibbiga och sliskiga under foten men jag fortsätter gå, det gör ont i magen att böja sig ner. Jag tar stöd mot diskbänken, sätter på det iskalla vattnet, hela tiden skakar mina händer okontrollerat och dessa försöker jag tvätta rena med YES diskmedel, men det fungerar inte så bra. Det mesta av blodet, mest kring fingrarna, går inte bort. Snart skakar hela jag efter att ha blivit spolad med iskallt vatten och klumpen i halsen verkar växa ju mer jag sväljer. I taket hänger runda, gula flugfångare, fullklistrade med månadsgamla döda insekter.
Att lägga sten på börda.
Genom köksdörren, som står öppen, blåser en vind genom det mörka köket. En iskall vind som får mig att känna mig hopplös, jag vill bara ta en av de halvfulla flaskorna på bordet och supa mig full för att glömma själva åsynen av mitt liv, min verklighet. Det som jag vaknar upp till varje dag.

Efter : Jag satt på sängkanten, halvnaken, smärtan var det enda jag kunde tänka på, och bakom mig låg han och flämtade för sig själv. Är du nöjd nu? Är du klar? Ångrar du dig inte? Känner du ingen smärta? Har du inte ont? Gråter du inte? Blöder du inte? Jaså? Jaja, det är väl bara jag då.
Snälla, snälla ta mig härifrån, låt mig vara hemma, sup mig full, döda mig, kväv mig, tortera mig, gör vad som helst, bara låt mig slippa denna åsynen av mitt eget, misslyckade, fördjävliga jag, bara gör något! Dessa tankar for genom mitt huvud där jag satt på sängkanten, och fastän Han låg där bakom mig kände jag mig så fruktansvärt ensam. Mörkret slöt sig runt mig som ett ont och illavarslande täcke, och jag grät som jag aldrig gjort förut, jag snyftade, snörvlade, hostade och kved, allt inför honom och brydde mig inte om han lyssnade, det kunde han gott ha, den idioten. Jag knöt händerna hårt, kände naglarna rispa den tunna huden, och önskade att i alla fall Han kunde försvinna bort.
Älskar du mig? Nej, på en sådan fråga visste jag redan vad svaret skulle bli. Det brände i halsen, det blödde därnere, ögonen sved av fräna, salta tårar och jag visste att detta var ännu ett misslyckande, ett utav de största faktiskt. Hur klichéartat det än låter, så gjorde jag det för kärleks skull. Inte den fysiska, utan känslan av att vara omtyckt, att bli omhållen, att få vara någon? Något?
När han rörde vid min rygg, skälvde jag till, precis som jag gjort när mamma rörde vid mig. Han sluddrade något ohörbart, kanske om att jag skulle lägga mig ner igen, men istället reste jag mig upp. Från rummet intill kunde jag höra Lindas stönanden, hennes fejkade orgasmer, hennes partners vrålanden, och allt detta fick mig att slå händerna för öronen. Jag rusade ur rummet, slog i dörren, halkade inte på golvet som jag trodde, gick ifrån honom, försökte få honom att förstå. Du kan aldrig fånga mig. Du är en nolla, en loser. Du är ingenting för mig.

Jag tar tag i fyra utav flaskorna, i deras kalla glas kan jag spegla mig själv men jag vänder bort blicken för att hindra mig själv från att bli ännu nedslagen än jag redan är. Jag går ut genom köksdörren, ut i den kalla natten, och i händerna håller jag glasflaskorna i stadigt grepp. Gräset under mig är kallt, vått men känns underligt behagligt under fötterna, det kittlas och sticks, och får mig att vakna till. Luften som andas in i mina lungor luktar av nattens kyla och vindarna vinder omkring mig som om de jagade något osynligt. Det är som om ett spöke går runt och lyfter på alla grenar, böjer allt gräs, sliter tag i buskar för att bereda sin egen framkomst medan han ruskar om allt tills inget av det vackra som en gång var, finns kvar. Osynliga och okänsliga droppar rasslar i lövverken, och jag fortsätter gräsmattan fram tills jag kommer till husets baksida, där en mörk skog breder ut sig. Granarna vajar i vinden, kastar otympliga skuggor över mig och genom stigen som leder fram framför mig tar jag mig in genom granarna, med flaskor i händerna.
Att lägga sten på börda.
Runtomkring mig viskar granar till varandra, spöken springer och leker kurragömma bakom de stora, mossklädda stenarna, och nattlinnet klibbar sig fast vid mina ben där jag går stigen fram. Det är mörkt, men det börjar ljusna någonstans i horisonten, eller är det kanske någon lykta i närheten som får mig att tro detta.
Kylan, som nuddar vid mig som vassa pilspetsar, bryr jag mig inte om. Mina nakna fötter känns som blytunga klot där jag går, men ändå låter jag inte detta hindra mig. Framför mig breder sig en tjärn långsamt ut, granarna, molnen, månen speglar sig i det kvällskalla vattnet, dimman lägger sig som filt över vattnet och det hela gör mig lugn till sinnes.
Någonstans kvittrar en fågel.

Stubben är mjuk, alltför mjuk utav vatten, det enda som flyger runt mig är träflisor. Jag slår hårt, en gång till, och ännu en gång, och snart börjar en spricka synas i ölflaskan. Mossan kletar sig runt mina vrister och klabbar sig upp på knäna när jag tar ny fart för att slå ölflaskan i stubben, gång på gång, på gång, till den ger ifrån sig ett litet kras. Jag slår, jag låter min ilska komma ut, jag är inte fullkomlig, jag ska lära mig av misstag, inte få dödsångest av dem. Glassplittret flyger runt mig och träffar träden som står runt mig, det klingar innan det ramlar ner i mossan och blir liggande där, blänkande. Jag tar upp vodkaflaskan, och slår, jag är full av adrenalin och styrka, det låter 'kras, kras kras' men jag gråter inte. Jag bara skriker, jag skriker högt, jag vrålar utav närvaro, Jag är här, kan ni höra mig?!
Jag gick ut ur rummet, iväg från han med det bruna håret, och gick in på toaletten. Kanske inte en lika vacker avslutning, men det är i alla fall sanningen. Jag lade mig ner på golvet, jag blödde och kräktes i toalettstolen. Jag ville åka hem, för första gången längtade jag hem till mamma, för allt skulle vara bättre än det här. Kaklet på toaletten hade likadana blommor som i sovrummet. Blodet rann ner längs mina ben och jag grät av smärta. Ska det vara såhär? Ska det blöda? Jag kräktes en gång till, denna gången kom det utanför på golvet, och det sista jag tänkte innan jag gick in i sovrummet för att sova lite var 'Om det ska vara såhär vill jag inte vara med längre.'

Krossat glas ligger vid mina fötter.
Att lägga sten på börda. Att lyfta lasset. Att kasta iväg sina stenar. Att krossa sina stenar.
Nattlinnet är blött av mossa och svett, armbågarna är blodiga av glassplitter och händerna har blivit ännu blodigare än de var förut. En tyst skugga lägger sig under mig, den viskar något till mig men jag lyssnar inte. Jag sitter på stubben och stirrar rakt framför mig, på något osynligt långt borta.
I afrika svälter barn, de dör som flugor. De kanske vill dö? Jag har aldrig svultit, aldrig sett mina föräldrar dö, aldrig upplevt situationer då jag inte fått gå i solan, jag har mat, jag har föräldrar, jag har skolan. Jag har vänner. Vadå, betyder det att jag ska jubla, eller? Jag vill inte ha några av dessa privilegier. Tror ni att bara för att jag har mat, husrum, vänner, ett liv, föräldrar, att jag ska vara lycklig? Låter jag otacksam? Det är jag, jävligt otacksam, och jävligt störd också för den delen, jag orkar helt enkelt inte mer. När allt tycks vara så fruktansvärt och hemskt som nu, nu när jag inte ens har oskulden kvar att förlora, kan jag inte göra något. Det är nu som döden nalkas, det är den som viskar i mitt öra. Den viskar tyst, och jag hör vad jag vill höra. ' Skär dig, skär dig med glasbiten! '
'Skärp dig, Julie' säger jag för mig själv. I dina ögon kan det inte tyckas finnas något giltligt skäl för att dö, men det finns det. Tro mig.
Samtal med Spegel

Sluta gråt, vad tror du dina tårar tjänar till? Tror du verkligen att du är värd nåt? Tror du verkligen folk bryr sig? Du duger till att trampa på, du är bra att spotta på. Du märker inte när man skrattar åt dej. Du är bra på att vara otillräcklig. Du är bra på att vara värdelös. Du är verkligen bra på att vara ingenting, ingenting alls. Så gråt en skvätt, skrik lite. Tror du nån lyssnar? Tror du nån tänker slicka upp dina tårar från din bleka kind? Är du så otroligt naiv att du tror det? Fortsätt falla min vän... Ingen bryr sig.... Jag hatar dig, du är....

'Men Julie, vakna, du sover ju, du hör ju inte på?! Julie, Julie Julie... Hör du mig inte? Vakna Julie vakna! Julie, är livet det sorgligaste du vet? Är du störd, är du galen, är du ledsen? Är det något jag kan göra? Varför vaknar du inte? Är det något jag kan göra för dig? Är det något du vill ha? En Rioja, en spruta, en sminkdosa, en kram? En knölpåk? En tamburin? Julie! Vakna! Julie...? Är du död eller sover du?'
'Jag vill ha... jag vill ha... Ett erkännande. Jag är sjuk, vet du.'
Men ingen hör så ingen vet.
Skoltoaletten

Skolans flicktoalett består utav fem vita bås med tillhörande vit dörr, dock inte på två av dem, som har blivit bortslitna. På högra väggen sitter en stor spegel som häromdagen var nersprayad med svordomar, slagord och andra obscena ord. Vid spegeln finns också fem handfat med två torkar på var sin sida av spegeln. Dörren faller tungt bakom mig när jag går in på toaletten och finner att jag är ensam besökare, något som lättar mig eftersom jag alltid har haft problem med att göra mina behov inför andra. Det är tyst som i graven, bortsett från mina klackar mot det kaklade golvet och ett svagt kluckande från någon av toaletterna. Jag går in på ett utav båsen, stänger dörren och ska precis till att dra ner kjolen när jag hör att någon öppnar dörren till flickornas skoltoalett.
Jag drar efter andan och med kjolen halvvägs ner drar jag upp den igen medan jag intalar mig själv att gå på toaletten någon annan gång, även om jag så ska hålla mig hela skoldagen. Jag öppnar dörren till båset och ser till min förvåning
de tre flickorna som jag såg ute i korridoren stå och röka cigaretter vid en utav de två torkarna. Motvilligt går jag fram till ena handfatet fast jag känner flickorna stirra på mig, flina åt mig och kanske tänka saker om mig. Flickan med det mörkblonda håret fimpar snart sin cigg på golvet när hon ser vem jag är, och uppmanar de andra att göra samma sak.
'Hörru!' börjar hon, medvetet upptrissad av situationen, 'heter inte du Julie?'
Ett par tusen svar far genom mitt huvud, men slutligen vänder jag mig emot dem och säger så högt och klart jag kan: 'Jo.' Flickan som uttalade frågan till mig flinar och jag ser in i hennes blick, hon har klarblå ögon. En ilning går genom kroppen. De två andra flickorna, båda med kort, brunt hår flinar på samma sätt och jag kommer snart med underfund om att flickan som ställer frågor är den som styr över den lilla gruppen.
'Jaha...' säger hon sedan, 'alltså var det du som knullade Mirjams kille förra veckan på festen?'
'Ursäkta, men jag måste verkligen gå nu.' Jag börjar släpande gå mot dörren, men förstår när jag hör ännu en mening att jag inte kommer slippa undan så lätt.
'Jag ställde en fråga!'
Jag vänder mig om, med hjärtat bultande i bröstet och mina farhågor verkar besannas när jag ser flickornas leenden. De går sakta fram till mig, den blonda flickan först och de brunhåriga någon decimeter bakom.
'Jag ställde ... en fråga.'
Den blonda flickan, vars namn jag än inte snappat upp, ger mig en liten knuff med kraft att bara flytta mig ett par steg bakåt. När hon kommer närmare ger hon mig en hårdare knuff, och ännu en, och ännu en tills jag slutligen knuffas in i den kaklade väggen där mitt huvud tar emot. Den genomsyrande huvudvärken framkallas av knuffarna och jag mår med ens illa, så illa att jag vet att jag snart kommer att kräkas.
'Lisa, ge mig tändaren.' befaller flickan till en utav de brunhåriga som snart fiskar upp en svart tändare ur klänningsfickan. Jag stönar högt när flickan trycker upp mig mot väggen och flackar med tändaren mitt framför mina ögon som på grund av illamåendet inte riktigt kan uppfatta konturer.
'Jag ska visa dig vad vi gör med äckliga jävla horor som du!' viskar hon i mitt öra, men det förvandlas bara till ett otydligt sus. Hennes grepp kring min skjorta hårdnar och hon trycker sin knytnäve mot mitt svalg.
'Jag ska allt visa dig gud...' säger hon. Och i leendet blottlägger hon en tand.

Dagboksanteckning 3 December, 2001

Han ville ha dig så intensivt
att han högg av sig
alla fingrar
och slog ditt telefonnummer med
tungan
Nu hör han hela tiden
ditt underbara skratt

Samtal med Linda på telefon

'Det var verkligen idioootiskt av dig, Julie, att tro att Han var ledig? Kom igen, så snygg som han var! Jag kan bara inte fatta att han stötte på dig, jag menar...'
Ja, vad menar du egentligen Linda?
'Äsch, skit samma. Såg du mitt ragg då?'
'Var det tompa?'
'Tompa? Vad fan snacka 'ru om? Han hette Peter, och aaaasdålig i sängen! Fatta vad mycket jag fejkade eller? och han märkte inget, men han är söt ändå.'
'Jaha.. drack du mycket då?'
'Ja, fatta va jag drack elle'! Jag var ju som en ihållande tunna!'
'Ihålig heter det.'
'Vad sa du? I alla fall, så är det fest i helgen igen, fast hos peter. Hänger du med eller, jag tror du får komma med.'
'Jag tror inte det, Linda.' Hon suckar.
'Vad är det för fel, Julie? Varför vill du inte hänga med?'
En lång paus följer, jag tvekar.
'Nämen, jag har ju så mycket läxor, du vet. Ingen rast och ingen - '
'Fan va tråkig du är, Julie. Alltid lika jävla tråkig! Du vill aldrig göra någonting! Vad fan är du så jävla rädd för?'
Jag är inte beredd på frågan, och stammar fram ett 'J.. Jag vet.. inte.'
'Nu lägger jag på, Julie. Du behöver inte ringa mig sen.'
'Hejdå vi ses imorgon, och du förresten, ' Hon lägger på mitt i meningen.
'.... jag håller på att gå sönder, det finns ingenting kvar av mig.'
Linda har lagt på. Hon lämnar mig med bara en susande ton kvar i örat.

Jag är gå och dö

Jag är Gå o Dö: det intelligenta självmordspillret
För mord och död är jag en effektiv en
snabbdödande, smärtfritt o snabbt jag är gå o dö de é helt enkelt intelligent
Jag har antilivsupphållande egenskaper
bra mot bankrutt, cancer och olycka
En gå o dö 400 milligram hjälper oftast bättre än 12 paket receptfria tabletter med
paracetamol till exempel alvedon vid lidande bankrutt och olycka
Jag är gå o dö - det intelligenta självmordspillret!

SO lektion

Amelie och jag sitter jämte varandra i två utav klassrummets bänkar.
Amelie sover, men ingen bryr sig, ingen orkar bry sig. Jag sitter och lyssnar delvis, men detta kapitlet handlar dock inte om mig. Det handlar om två av mina klasskompisar. Om du inte gillar det kan du dra, det är min bok, jag väljer kapitel, jag väljer vad det ska stå. Jag har en otrolig makt, det vet jag.
'Ja, och nu säger vi att om Emil och Fredrik här om tjugo år köper var sitt hus jämte varandra, och Emil bygger ut sitt hus över lovlig gräns.' säger SO läraren och tycker att han är så otroligt fyndig med sina metaforer och liknelser, 'Men nej, tycker Fredrik, så får man väl inte göra? Fredrik skickar ett brev till kommunfullmäktige och sedan när...'
So läraren babblar på med sin liknelse, halva klassen halvsover, bryr sig inte om kommunfullmäktige, motioner, riksdagen eller regeringen. Ingen utom jag och läraren vet vad sveriges statsminister heter.
Fredrik ler mot Emil. Nej, de två blev inte grannar.
De gifte sig istället.
Frihet

Tomhet och kyla, förlamande sorg. Vad gör man då livet känns grumligt och kort
Skuggorna smyger, i fönsterlös borg då mål och mening är ord som glöms bort
Demonerna vaknar, i törst efter ljus Vad gör man då elden falnat till glöd,
jag är instängd, jag skakar, mitt huvud i sus Hur dör man när själen redan känns död?
Jag kan inte gråta, mina tårar tog slut,
en olöslig gåta, en sista väg ut.

Nå, hjälp mig, jag dör! Jag kvävs, det är kallt En explosion, ett ljus, mina ögon är slutna
Jag försökte, ja verkligen, jag gjorde då allt En frihet jag känner, en bild från det förflutna
Små glimtar av ljus, som lyser och strålar Framför mig leder en väg av minnen
tar mig bort, jag vill ut, jag skriker, jag vrålar endast vägledd av mina andra sinnen

Tom

Du förstod inte, du såg inte, du märkte ingenting.
Därför hatar jag dig.
Jag mådde illa, jag grät, jag kräktes, jag hade ont, och smärtan var värre än tusen knivhugg just för att den kom inifrån. Något inom mig hade gått sönder, min kropp rämnade samman och förvandlades till ett skal, ett tomt skal med bara yta yta yta. Fast det var ju allt ni brydde er om, så det var kanske därför ni inte märkte något. Som cancer spred sig tomheten inom mig och skapade ett stort hål där all lycka, all kärlek allt hopp försvann. Som ner i ett avlopp, och kvar fanns bara tomheten, paniken, ångesten, misslyckandena, galenskapen i en enda salig röra.
Jag var femton år.
Ska jag skylla mig själv? Är det mitt fel? Ska jag sluta gråta, stanna upp, skärpa mig och bli som alla ni andra?
Sorry Borry Lorry men det går inte. Dags att checka ut, dags att försvinna neråt, du får inte vara kvar här. Vi klipper ditt medlemskort, du är slut, finito, Julie.
Get busy Living or get Busy Dying.

Jag går runt i skolan som i ett töcken, ingenting känns längre abstrakt och verkligt, allt är ytligt och främmande. Informationen på lektionerna snappar jag inte längre upp, jag har gått ner i vikt, jag är blek, mina ögon är klotrunda, variga, rödkantade. På natten kan jag inte sova.
Jag är så trött att jag inte lägger färger, former, ansiktsuttryck, namn eller hårfärger på minnet, som jag annars brukar, och snart, tänker jag, snart kommer atombomben och förgör mig. Antingen kommer den i form av en kniv, några piller, en pistol (som om jag skulle kunna få tag på en sådan), och allt den lämnar efter sig är djup tystnad. Först ett dån, sedan ingenting. Som krusningarna på havsytan. Ringarna på vattnet kommer en dag att bli stilla.
En hand tar tag om min axel där jag sitter i bänken, av någon anledning tror jag att det är en Fysiklektion, men när jag tittar upp ser jag att alla bänkar utom min är tomma.
'Julie, hur mår du egentligen?' Jag tittar upp, överraskas av meningen, tror först att jag drömmer men det gör jag inte. Personen ler vackert, frågar en gång till, lägger ännu en hand på min andra axel, jag gråter stilla. Mina händer skakar och fingrarna är röda av köld eller plötslig värme. Något frigörs inom mig, är det bara jag som ser spöket upplösas och dö framför mig? Spöket med de svarta ögonen är en dimma, det är han som inte är verklig, det är bara en dimma, och han försvinner. Jag ler generat, torkar bort en tår från kinden.
'.. Inte så bra...' säger jag, lyckas stamma på alla orden. Ett ljus, en enda stjärna som tänds.
Jag flyger inte längre, jag står stadigt med båda fötterna på jorden. Och jag ler.

Solen är uppe tidigt om morgnarna. Redan vid femtiden kryper hon försiktigt över den cerisröda horisonten. Tittar fram bakom Gurkfjällets branta stup. Som om det gällde en kurragömmalek. Men hon kan inte hålla sig gömd länge. Kliver fram i all sin glans och tar den iskalla luften i sin famn. Den minusgradiga nattkylan smiter undan, gömmer sig i skuggorna, vill hålla sig gömd länge, hålla kvar alla sina köldgrader men måste släppa ifrån sig dem en efter en. Snart lyser från himlen den guldgula solen, som likt svenska flaggan inte skall halas förrän vid niotiden på kvällen efter en lång nordisk vårvinterdag. I björkskogen har hararna sina motionsspår och ripan har satt sina trekantsmärken i snön. Under viden trycker de vita och osynliga. Räven som skabben bannlyst, har hittat tillbaka. Han går smalspårigt och målmedvetet rakt fram. Korpen är först av alla ute på friarstråt. Han kommer störtande med sitt entoniga KRPPP-KRPPP, som ett utropstecken. Snart kommer en till lika energisk och lika högljudd.

Skriven av: Emma Nordlander