Vad är det som hindrar dej?

Som vanligt sitter jag på toa under rasten. För att undvika alla. För att inte behöva synas.
”Vad är det för mening med allting?” undrar jag. ”Jag kommer till skolan. Ingen vill se mig. Jag går hem. Ingen vill se mig. Och nu kommer jag för sent till lektionen igen. Kanske är det fel att vara Som Jag Är?” Jag suckar och låser upp toalettdörren. Dags för ännu en i raden av svensklektionerna.
”Allting vore mycket bättre om vi inte hade haft en äcklig klimakteriekärring som flåsar tantångor i örat på mig varje gång hon vill mig något.” tänker jag och går lite åt sidan för att inte bli nerknuffad av en kille i blöt jeansjacka som kommer gående mot mig. Jag lyckas inte riktigt undvika honom, utan får en knuff av honom på axeln.
” Jag borde säga något. Borde kalla honom något. Vad som helst. Visa att man inte kan köra med mig.” tänker jag. Jag vänder mig om, och möter omedelbart hans blick. Han ögon är blå. Intensivt blå. Jag ryser till i hela kroppen och känner hur rodnaden börjar spridas över kinderna. Jag vänder mig hastigt om och nästan springer in i klassrummet.

Jag skyndar mig allt vad jag kan för att inte bli alltför blöt i regnet. Jag ser skolbyggnaden (mitt andra helvete på jorden) och skyndar mig till dörrarna. Vet inte om jag orkar gå på någon lektion idag, men jag kan ju vara i skolan i alla fall.
'Det är ju bättre än att vara hemma.' tänker jag, och känner hur det smärtar i axeln varje gång jag svänger med armen. Stirrar ner i marken, så jag ser inte han som kommer emot mig. Bryr mig inte om att kliva åt sidan, så hans axel slår i min. Jag grimaserar, för det gör ont.
”Idiot. Kunde han inte ha flyttat på sig alls?” Jag vänder mig om för att kalla honom något elak, men samtidigt vänder också han sig om, och våra blickar möts. Han ögon är grå. Åskgrå. Som himlen innan ett oväder. Så vänder han sig bort och skyndar sig till sitt klassrum. Det känns som om jag har frusit fast. Som om han frös mig med sin blick. De fejkade små wannabiesarna skyndar runt förbi mig, men själv är det som om jag står i ett vakuum och ingen vare sig lägger märke till, eller bryr sig om mig. Så funkar jag plötsligt igen och fortsätter gå bort mot skrubben som jag nyligen upptäckt. Där kan jag vara ensam och fundera. Och det behöver jag nu.

Under svensklekionen maler klimakterietanten på om att ha logiska framtidsvisioner, att planera och ha kontroll över sitt liv.
”Fuck the planning.” tänker jag. ”Vem vill schemalägga hela livet? Jag föredrar att inte veta vad jag ska göra. På så sätt blir man inte besviken.” Jag rycks brutalt bort ifrån mina dagdrömmar genom klimakterietanten som står vid min bänk och halvt skriker mitt namn.
– Vad? säger jag yrvaket. Vad är det?
– Jag har frågat dig flera gånger nu. säger tanten upprört. Vad har du för framtidsutsikter? Vad vill du göra när du blir stor?
– Ska det vara realistiskt och logiskt? frågar jag, med rösten drypande av sarkasm.
– Ja. Självklart.
Precis som vanligt går sarkasmen henne spårlöst förbi.
– I så fall ska jag dö.
– Det är väl ingen framtidsutsikt. stånkar tanten.
– Kanske inte. Men det är logiskt och realistiskt, eller hur? replikerar jag.
Öronbedövande asgarv i klassrummet, och tanten ser ut som om hon har ätit minst 15 citroner.
”Hade Han med de blå ögonen skrattat?” kan jag inte låta bli att undra någonstans bak i huvudet
samtidigt som jag känner en mjuk stöt i magen när jag tänker på de där ögonen.

Jag sitter med armarna om knäna och stirrar tomt in i väggen. Fläckar dansar framför ögonen. Lila. Röda. Blå. Bildar mönster, kanske ord? Kanske kan man läsa ut något av det, bara man tittar tillräckligt länge? Egentligen borde jag inte sitta här. Egentligen borde jag befinna mig på en gymnastiklektion. Men jag orkar inte. Orkar inte med att bli skriken på, orkar inte bli varm och svettig, orkar inte med att göra något så meningslöst som att springa efter en korkad boll. Men det hade trots allt varit bättre än att sitta här i ensamhet och få allt från igår (och dagen innan det, och dagen innan det…) uppspelat som en dålig kortfilm gång på gång på gång. Allt finns inpräntat. Varenda skriket glåpord, varje slag, varje förvridet ansiktsuttryck. Varje hån för Vad Jag Är. Ögonen börjar tåras, men jag upprepar gång på gång för mig själv att det är för att jag stirrar in i väggen. Jag är inte svag. Jag ska inte gråta. De ska inte få komma åt mig. Jag försöker desperat tänka på något annat, vad som helst, och bilden på killen från imorse dyker upp på näthinnan. Jag känner som en försiktigt knuff i magen när jag minns hans ögon.
”Skulle Han med de åskgrå ögonen ha gråtit?” undrar jag och begraver ansiktet i händerna för att dämpa snyftningarna.

Efter skolan vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig vilsen, som vanligt. Hem vill jag inte gå, för där är det ingen som bryr sig.
”Jag kunde lika gärna vara död.” tänker jag dystert under tiden jag går iväg mot mitt sedvanliga ställe, ett litet fik som ligger precis bakom skolan. Vädret är hemskt, det regnar, blåser och mörkret är nästan ogenomträngligt med blicken. Som om man vore osynlig, det är ingen som ser en förrän man är två meter ifrån. De flesta gatlamporna är kraschade av moppekillar som tror de är tuffa. Fiket lyser varmt och inbjudande. Jag öppnar dörren (klockorna ovanför dörren pinglar) och går fram till disken för att köpa en kopp te. Med den rykande tekoppen i handen vänder jag mig om och letar med blicken efter ett ledigt bord. Sen fryser jag plötsligt till, för i ett hörn sitter Han med de blå ögonen. Jag vill inte, men min kropp börjar automatiskt röra sig mot honom. Jag skriker tyst inom mig i protest, men för en gångs skull så har hjärtat kontrollen över min kropp, och inte hjärnan. Tekoppen bränner mot min plötsligt kalla handflata.

- Får jag sitta här? hör jag plötsligt.
- Om det glädjer dig, så visst. muttrar jag och fortsätter att med stor metodiskhet riva sönder en papperservett i mikroskopiska bitar. Jag hör hur stolen dras ut och när personen sätter sig slår hans knän ihop med mina. Jag lyfter huvudet för att be honom låta bli mig, men förblir sittande med munnen öppen när jag fastnar med blicken i ett par åskgrå ögon. Jag tittar omedelbart ner i bordsskivan igen. Det löper som en elektrisk stöt genom hela min kropp och jag känner att huden i ansiktet bränner.
”Säg något smart! Säg något bra för en gångs skull så han inte går!” primalskriker min röst i huvudet. Men jag hinner inte, för han hinner före mig.
– Jo… Alltså. Jag såg att du satt ensam liksom. Och då tänkte jag… Du vet… stammar han med kinderna röda av förlägenhet. Han är vacker, och utan att vara medveten om det har jag svarat.
- Jag förstår. Tack.
”Han ser ut som jag känner mig.” tänker jag mjukt.
- Jag heter Leo. säger jag plötsligt. Han stryker undan sitt ljusbruna hår från ögonen och ler lite osäkert. Jag kan inte hjälpa att jag ler tillbaka.
- Jag heter Oliver. svarar han och ser på mig under lugg.
Fingrarna känns plötsligt varma och kramar den sönderriva servetten.

”Jag kan inte minnas när jag pratade med någon så länge sist. Och jag känner mig synlig. För han ser på mig. Betraktar mig. Och släpper mig knappt med blicken alls.” tänker jag och ser på honom igen. Plötsligt känner jag att någon knackar mej på axeln.
- Alltså, ni får sticka nu. Vi stänger. Bara anblicken av den tuggummituggande tjejen med alldeles för mycket smink får mig att vilja skrika att hon stör, men jag nickar istället och skjuter ut stolen.
- Ok. Vi är på väg.
Väl utanför caféet står jag obeslutsam med händerna nerkörda i jackfickorna och ser på honom. Vinden får det att gå vågor i hans svarta hår. Han drar upp axlarna och vänder sig mot mig.
- Ja. Alltså. Jag tror jag måste hem nu. säger han. Jag nickar.
- Jag måste nog också hem.
”Men jag vill inte. Vill inte!” tänker jag. ”Snälla. Jag trivs med dig. Du får mig att känna mig synlig. Jag vill inte gå min väg och blekna bort. Jag vill finnas för dig. Hos dig.”

Jag gungar obeslutsamt från tårna till hälarna. Det är kallt, men jag känner knappt kylan alls. Han står tyst, men tusen tankar fladdrar förbi i hans ansikte.
”Om jag bara vågar. Vågar fortsätta finnas i ditt liv. För jag trivs med dig. Du känns så rätt. Fast jag vet att ingen annan tycker det är rätt. Bara du och jag.”
Innan jag ens är medveten om det har min röst totalt tagit kommandot över mig.
- Jag vill verkligen kyssa dej.
Han rycker till och rynkar pannan.
”Fan. Nu har jag just förstört allt.” tänker jag panikslaget.
Men så ler han, och tar ett steg emot mig.
- Vad är det som hindrar dig?

Skriven av: Johanna Jilsén