Vad är en vänskap?

”Så tar vi några varv runt planen innan vi går hem”, ropar tränaren. ”Stanna gärna kvar och duscha och snacka skit med varandra” tillägger han leende.
Jag börjar jogga lite lätt runt planen. Alla hittar sitt gäng och sina kompisar. Men jag vet inte till vem jag ska springa. Jag vet att det inte är någon idé att gå till Sanna och dom. Dom skrattar jämt åt mig för att jag är så dålig på fotboll. Och Marre och dom vill jag inte vara med. Dom är så bitchiga! Tycker dom är större och bättre än alla andra och lämnar ingen plats åt någon annan. Ingen vågar säga emot Marre, då får man räkna med ett antal blåmärken.
Och vilka finns det mer att välja på? Rebecka? Nä, hon bara super hela kvällarna och kommer typ aldrig på träningarna. Värsta fyllot ju, ingen vill vara med henne! Men annars är det bara jag kvar. Det finns inte en enda i mitt fotbollslag som är som jag. Ingen som vill vara med mig. Ingen som förstår mig. Ingen. Jag känner mig liten i laget. Jag tar ingen plats. Inte ens min tränare bryr sig. Han låter mig aldrig vara med på matcherna. Om jag har tur får jag spela tio minuter i andra perioden. Annars är jag alltid den som får vara reserv. Och visst förstår jag, jag som inte ens kan passa en boll. Men ändå spelar jag i det här laget. Ändå känner jag en drivkraft; att få spela fotboll betyder så mycket mer än personerna runt om. Men det som är så hemskt är att dom inte bryr sig. Visst vänjer man sig, men jag lider av det här. Ingen utom jag vet om det, vilket gör det hela ännu värre. Kort sagt skulle man kunna kalla det för osynligt lidande, ett lidande som bara blir värre och värre dag för dag, timme för timme, minut för minut.
När vi har sprungit två varv går alla in och duschar. Men jag känner obehag för det. Jag vet inte riktigt varför. Det känns bara inte bra att duscha med Marre och dom när jag vet vad dom tycker om mig. Jag skulle bara skämma ut mig inför dom. Dom har alltid retat mig för att jag är tjock. Men det är inget jag kan göra något åt. Det enda jag kan göra är att hålla mig borta från dom.
Jag sa att jag hade bråttom hem för att slippa duscha på idrottsplatsen. Det har alltid funkat och jag har lugnt kunnat cykla hem för att duscha i lugn och ro. Men idag kom Marre med en av sina kommentarer igen.
”Jasså, du vill inte duscha här, va? Du vågar inte! Fan va töntigt! Du e så jävla feg! Men visst, åk hem till mamma du! Det är väl den enda du kan visa ditt tjocka skinn för! Fan vilken hora!”
Ungefär så brukar det låta. Men jag försöker att inte bry mig. Ibland är det svårt att hålla tårarna borta, och då får jag bara ännu mer skit för det. Gråtande låser jag upp cykeln och cyklar hem med en stark känsla av hat och oro. Oro inför vad hon kommer att göra med mig. Nästa träning slår hon väl ihjäl mig om jag vägrar duscha igen. Vad ska jag göra? Jag har inget att säga till om. Hon har makten. Hon är som en drottning i fotbollslaget där ingen annan får visa sig bättre än henne. Hon är överlägsen.

”Men varför äter du inte, gumman?” frågar mamma.
”Jag är inte hungrig”, säger jag och petar i maten.
”Är det något som är fel? Du brukar ju alltid ha bra aptit.”
”Men jag är inte hungrig nu.”
”Du verkar så deppig, är det nånting som har hänt?”
”Nej…” svarar jag och försöker hålla tillbaka gråten.
”Men lilla gumman…”
Mamma omfamnar mig.
”Vad är det?” frågar hon igen.
Jag vet att jag inte kan hålla det hemligt längre. Men jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vill inte inse att jag egentligen är mobbad. Ett mobboffer, det är vad jag är. Det känns jobbigt att konstatera det… Men vad ska jag göra?
”Jag vet inte… Och det är det som är så jobbigt.”
”Försök. Bara något ord?” ber mamma.
Det går inte längre. Tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Jag känner mig helt desperat. Vet inte vad jag ska säga, hur jag ska förklara det.
”Nej… Det går inte.”
”Är det nåt i skolan?”
”Nej…”
Jag suckar.
”Det är i fotbollslaget.”
”Är det någon som är dum mot dig?”
”Nej, men… Jag tror jag är mobbad.”
”Mobbad?”
Mamma blir förvånad.
”Varför det?” frågar hon sen.
”Ja, varför tror du?” frågar jag surt.
”Men så kan du inte ha det.”
”Nej, men vad ska jag göra, då?”
Mamma suckar. Vad ska hon säga? Och vad ska jag göra?
”Gå till kuratorn i skolan.” säger hon bestämt.
”Kuratorn? Är du dum, eller?”
”Där kan du få hjälp, hon vet hur man ska behandla situationen.”
”Men…”
”Inga men. Gå dit imorgon. Det är inget att vara rädd för. Jag lovar att det kommer gå bra.”
”Tror du hon kan hjälpa mig? Det kan ju inte du.”
”Hon är utbildad. Om inte hon kan hjälpa dig, då kan ingen hjälpa dig.”

Jag gjorde som mamma sa. Och nu är jag här. Känner mig lite pirrig, faktiskt. Men mamma har rätt. Om jag inte gör det här kan ingen hjälpa mig.
Jag knackar på dörren där det står KURATOR med stora bokstäver.
”Kom in!” hörs en röst.
Jag går lugnt in. Inget att oroa sig för.
”Och vad har du för ärende?” frågar hon snällt.
”Jag skulle… prata… med kuratorn”, säger jag blygt.
”Det är jag det, Britta. Du kan sätta dig i stolen.”
Jag går och sätter mig i stolen hon pekar på. Det är en hård trästol utan sittdyna.
”Vad har hänt med dig, då?” frågar hon.
Jag tar mod till mig innan jag säger det.
”Jag är mobbad. I fotbollslaget”, svarar jag så lugnt jag kan.
”Av vem då?”
”Vad spelar det för roll… Marre, heter hon. Hon låter mig aldrig vara ifred.”
”Vad gör hon då?”
”Hon… Skyller alltid på mig. Även fast hon inte är bättre själv. Om jag råkar skjuta bort bollen blir hon skitsur. Och jag kan inte göra nånting. Hon är för stark för mig. För överlägsen.”
”Jag förstår” svarar kuratorn lugnt. ”Men vi måste göra någonting åt det här.”
”Som vadå? Inget kan stoppa Marre”, svarar jag desperat.
”Jo, du kan göra något åt det. Du kan säga emot.”
”Jag lovar, det funkar aldrig! Hon är för stark för mig.”
”Men du är smart. Om du ger henne en chans att förstå vad det är hon egentligen gör, då funkar det.”
”Hur ska jag göra det?”
”Stå på dig! Låt henne inte vinna. Visa att det är hon som har fel.”
”Visst kan jag försöka, men jag undrar om det kommer funka…”
”Det gör det. Om du bara vågar ta ett kliv fram och inte visa dig underlägsen henne. Då funkar det.”
”Okej, jag ska försöka.”

”Va fan gör du?” skriker Marre till mig. ”Du passar ju fan motståndarna!”
”Förlåt…”
”Förlåt? Är det allt du har att komma med? Jävla blindskalle!”
”Det var tänkt till Emma som kom springande…”
”‘Det var tänkt till Emma’”, citerar hon. ”Men nu gjorde hon inte det, så det är bara för dig att dra hem om du ska fortsätta med att passa motståndarna!”
”Men det var ju inte med flit! Lyssna på vad jag säger någon gång! Alla gör ju misstag, eller hur?”
”Men du gör misstag hela tiden!” skriker hon.
”Men det här är ju en träning”, försöker jag.
”Och? Du kan göra samma misstag på en match, och det får du fan inte göra!”
”Du har aldrig sett mig spela match. Jag har blivit bänkad varenda match. Hur kan du då veta att jag kommer göra fel då?”
”Du, det man inte klarar på träning klarar man aldrig. Dra hem med dig nu. Du är värdelös.”
”Men…”
”Du hörde vad jag sa? Dra hem med dig, din nolla!”
Vad var det kuratorn hade sagt? ”Stå på dig. Visa dig inte underlägsen.” Vad skulle jag göra? Om jag drar hem förstår hon att hon vunnit. Igen. Jag måste göra någonting. Jag kan inte låta henne bestämma över mig.
Jag tar ett djupt andetag och svarar lugnt:
”Varför ska jag lyssna på dig? Varför bryr jag mig ens? Du är inte bättre än mig. Men du måste ha någon att hacka på hela tiden för att inte känna dig underlägsen. Jag hatar såna personer. Men det finns faktiskt en lösning.”
”Snacka inte skit. Du vågar inte erkänna att jag har vunnit. Du kommer aldrig att vinna över mig, din loser!”
Nu måste jag tänka. Om hon nu är så mån om att vinna över mig, låt henne göra det. Fast bara ordagrant. Egentligen är det jag som har kontrollen över henne.
”Okej, du vinner. Kan vi bli vänner nu?”
”Vänner? Skulle jag bli vän med dig? Aldrig i livet!”
”Varför inte?”
”Varför skulle jag vilja bli kompis med en tjock tönt som du?”
”Du känner mig inte än.”
”Som om jag skulle vilja det! Du är ändå en tjock tönt!”
”Du vet ingenting om mig förutom mitt utseende, och att jag inte är så bra på fotboll. Varför hatar du mig?”
”Det har jag alltid gjort, och det kommer jag alltid att göra. Ingen kommer nånsin att vilja vara kompis med dig, din fitta!”
”Jag vet att vi två kan bli kompisar”, förklarar jag. ”Riktigt bra kompisar. Du måste inse det. Om vi lär känna varandra kan vi två hålla ihop. Jag känner dig, Marre. Jag vet att du har det jobbigt i skolan. Men jag kan hjälpa dig. Ta chansen att bli kompis med mig. Jag vet att du är en jättebra kompis egentligen.”
”Jag fattar inte vad du snackar om. Vi två kommer aldrig bli kompisar. Du kommer alltid att vara en nolla, en riktig loser. Fatta det någon gång.”
Hon går därifrån.
”Tänk på vad jag har sagt”, skriker jag efter henne.
”Käften, din nolla! Jag vill inte vara kompis med dig! Ingen vill vara kompis med dig, ditt mobboffer!”
Hon går iväg till sina kompisar. Men jag känner mig nöjd. För jag vet vad hon tänker. Innerst inne är hon sårad. Hon har ingen hon kan lita på riktigt. Därför måste hon ta ut det på andra. Nu får hon något att tänka på. Kanske behöver hon en vän. Jag vet att vi två kan bilda en riktig vänskap. En vänskap som kommer att hålla i evighet.

Vad är det som har hänt? Marre har blivit en helt ny människa. Efter en vecka har vi blivit bästa vänner. Vi kan prata med varandra om precis allting. Det är som om vi känt varandra hela livet. Som om hon aldrig har varit min ovän. Sedan den dagen jag började prata med henne har hon aldrig påpekat att jag är tjock eller dålig på fotboll. Hon respekterar att jag inte vill duscha med alla andra. Hon förstår. Det trodde jag aldrig att jag skulle få henne att göra. Men varför? Var det något som hände med henne när jag pratade med henne? Kände hon en längtan efter en vän lika mycket som jag? Det är helt otroligt. Ett under har skett. En mobbare och dess mobboffer har gått och blivit bästa vänner. En vänskap har brutit ut. En vänskap som aldrig någonsin ska brista igen. En vänskap som ska hålla i evigheters evighet.

Skriven av: Elisabeth Ahlman