Vad ni borde veta...

Vad ni borde veta om Heikki Torvinen


Det här som jag ska berätta om hände i en liten by I Finland. Byn som heter Hirvi ligger strax utanför finska Wasa. Heikki bor där med sin familj och tjänar riktigt mycket pengar. Det gör han tack vare att han alltid har nya och originella idéer och för att han är en otraditionell entreprenör. Heikki är inte bara diversehandlare i Hirvi utan han är anordnare av Minivasaloppet i byn. Det föll sig naturligt. Snön fanns, Wasa var nästgårds och det hela kunde gå med vinst. Så tänkte Heikki Torvinen.

Sedan i början av 1990-talet har det samlats folk från fem närstående byar under fyra söndagar i mars månad när snön är som djupast, för att delta i Minivasan. Nu var det inte så mycket för tävlingens skull de kom utan mera för att umgås. Banan som är nio kilometer lång är precis lagom för att det ska passa både unga och gamla. Heikki såg då till att hyra ut skidutrustning och att alla fick både mat och dryck längs banan.

Saft och apelsiner delades ut till barnen och vid femkilometerskontrollen fanns det en grillplats. Där kunde man köpa och grilla Grekisk grillspett (souvlaki) om man ville. Till det serverades Grekisk vitlöksås (tzatziki) och ett gott nybakad bröd. Det var många som hade varit på Rhodos på semester och de var inte helt obekanta med den sortens mat. För en ringa penning och som exotiskt inslag hade en rysk gästarbetare Urmini Raskalnikov, hoppat in som grillkock. Urmini Raskalnikov var den enda i byn som var mörk och hade en stor svart mustasch så det passade bra.
Att här festdagarna var bättre och roligare än den årliga ”kast med liten kärring festivalen” som hölls i grannbyn i maj månad var det många som kunde skriva under på. Och maten var bättre. Det här var ju annat än Lördagskorv.
Och vid mållinjen stod Heikki i öltältet och serverade Finsk bål och finsk starköl. Alla är nöjda och glada men gladast är nog Heikki. För Heikki tjänar mycket pengar på det här arrangemanget. Mycket pengar genererar ännu mer pengar som ni vet. Och mer pengar skulle det bli.

När festligheterna var över då fann Heikki att nedskräpningen var jättestor längst banan. Förutom apelsinskal, ölburkar och tomma grillspettspinnar fann Heikki en hel del trasiga stavar som låg kvarglömda längst spåren. Han var ju tvungen att plocka upp all bråte efter skidåkarna. Därtill fick han hyra en extra container för att forsla bort stavar och en del avbrutna skidor. Det här med skidutrustningen hade kostat honom mer jobb och mindre pengar. Och det gillade han inte.

Det var då Heikki fick en enastående idé. Äldrevården som låg lite avsides utanför byn tog hand om femtio åldringar. Då vintrarna var långa med mycket snö och snöröjningen usel var det få gamla som vågade sig utomhus. Broddar till skorna hade Heikki redan sålt till dem. Hela lagret föresten. 500 par! Om de nu fick köpa de kvarglömda stavarna och använda dem under sina dagliga promenader skulle de känna sig säkrare och kana mindre på vägarna. Och Heikki skulle både spara och tjäna pengar. De gamla skulle slippa lårbensbrotten samtidigt som de fick starkare ben ja alla skulle vinna på affären. Och så fick det bli.

Ett år senare kom en delegation från Sverige. Det var fyra kvinnliga kommunalpolitiker från Haninge kommun på studiebesök. De skulle titta på äldrevården i grannlandet. Och det skulle visa sig att Finländarna skulle bjuda på överraskningar både i hockeyrinken och inom äldrevården det året.

Där stod de utanför hemmet i sina tunna kappor med bufféstinna magar och en aningens bakfulla. De smackade på varsin Läkerol för andedräktens skull och dryftade sjukstatistiken de hade läst om. Eller friskstatistiken rättare sagt. Om de hade läst siffrorna rätt då hade de gamla i Hirvi ålderdomshem blivit 70 % friskare än genomsnittsfinne på bara 12 månader. Begravningsentreprenören Asmo Hirvinen fick omskola sig till sjukgymnast och flytta till storstan. Han hade helt enkelt inget jobb i byn längre.

Chefssjuksköterskan Anna Liisa Pilkkalampinoppi möte upp och visade upp de tomma lokalerna. För där fanns det inga gamla att se. Inga gubbar och kärringar så långt ögat kunde se.
- Gubbaoseringarna är uute på söndagsstavartvåtimmarslångpromenad, förklarade Pekka Noppikoski den enda svensktalande i byn som hade kommit enbart för att tolka.
- Åker skidor menar ni, frågade kommunaltanterna förvånat.
Och precis när chefssjuksköterskan Anna Liisa skulle börja berätta hördes ett prasslande från skogspartiet nedanför hemmet. Ut från skogen kommer runt femtio åldringar ångades i den 30 gradiga kylan. Alla var klädda i blå overaller och blå toppluva. I händerna håller de stavarna som Heikki själv plockat från spåren i förra Minivasaloppet. Heikki gick först och efter honom de gamla på en led.
De flesta var nog i 75 års ålder men de tog sig obehindrade upp för de brantaste Hirvibackarna med hjälp av sina stavar.
Gamla människor som för ett år sedan knappt kunde förflytta sig mellan storstugan och bastun och som aldrig hade lyft tyngre än en sjuttis Koskenkorva och den enda rytmiska rörelsen de kunde utföra var när de slipade morakniven mot brynet, stavade sig nu fram mot dem.
Och alla såg oförskämt friska ut.
- Vi har ingen fast läkare längre, suckade chefssjuksköterskan, och tänkte på den ursnygga unga läkarkandidaten som fick flytta till storstaden på grund av arbetsbristen. Men vi har två stycken specialister på idrottsskador och tre massörer på deltid. Och kommunen sparar minst tvåhundra tusen euron per år, lade hon till stolt.

Det här var fenomenalt. Det tyckte i alla fall kommunalrådet Inga som var statistiker och ekonomiansvarig i Haninge kommun. De andra kommuntanterna från Haninge nickade instämmande. Det här var något att berätta om hemma.


Resten mina vänner är historia. Så ägna en tanke på Heikki Torvinen när ni blir omkörda av någon hurtig gammal dam en solig vårdag med sina gångstavar i högsta hugg. För det är tack vare Heikki som hon kan jagar runt i storstaden och flåsar oss i nacken och se så där oförskämt frisk ut. Gångstavar, joggingskor, ryggsäck, vattenflaska, och pannband ja allt det här är ju vad man behöver för att utöva den nya motionsformen. Och bakom det ligger en hel industri. Heikki Torvinens industri.




Epilog
Walkingstavarnas Skapelse

…Och Gud sade: 'Varde en motionsform som skiljer vett från vansinne.' Och Gud skapade en motionsform som såg rätt löjligt ut och skiljde på så sätt vettet från vansinnet. Och Gud såg att det var gott.
Och Gud sade: 'Må den nyskapade gångarten bliva känd som stavgång, och låt utövarna i alla åldrar både kvinnor och män kapitulera inför denna gångart.' Och det skedde så. Och det blev afton, och det blev morgon den åttonde dagen.

T. Piatos 050226

Skriven av: T. Piatos