Vad som hände sedan

Där sitter de lyckliga tu, djupt försjunkna i varandras ögon och upplysta av den inneboende kärleken. Självklart lägger de inte märke till människorna vid borden runtom eller deras avundsjuka blickar. De har bara ögon och öron för varandra.
-Jag vill ha ett stort bröllop med hela min släkt och med alla vänner och det ska vara i landskyrkan. Visst blir det bra? Frågar Elisabet sin blivande make.
-Men vänta ett tag Lissie, ska bröllopet vara här i Sverige? Jag hade tänkt att vi skulle vigas i Pakistan och samtidigt tillbringa smekmånaden där. Skulle inte det vara underbart?
-Vigas i Pakistan? Men hur ska min släkt kunna resa dit? Blir det inte enklare om vi tar allting här? Och jag vet inte, hur viger man sig på… ditt vis?
Sarojini lyser upp när han får tillfälle att berätta om sin kultur och börjar ivrigt förklara:
-Det är väldigt roligt, först har man en fest som räcker i tre hela dagar, en fest för männen och en fest för kvinnorna med underbart god mat som polau, välsmakande keer och en mängd mirtaj. Ni har något liknande före era bröllop, men jag kommer inte ihåg vad det kallas…
-Jag tror du menar möhippa, visst?
-Just det! Det är så det heter. Efter denna fest så är det dags för vigseln och då åker paret till en iman som ni kallar präst, för att underteckna papperna. När paret sitter och väntar på imanen så stjäl kvinnans släktingar mannens skor, det är en tradition att de ska stjäla skorna och att mannen måste leta efter dem. För att få igen skorna betalar han pengar till släktingarna tills de är nöjda och föst då får han tillbaka sina skor. Sedan undertecknar brudparet tillsammans papperna och lämnar sedan imanens hus som man och hustru!
-Och det är allt? Inga löften, ingen kyrka och inga ringar?
-Du har ju självklart en förlovningsring som är dekorerad med guld, silver och diamanter, mycket vackrare än de här enkla ringarna, säger han och visar på deras vackra men enkla förlovningsringar.

Med ängslig blick studerar Elisabet Sarojinis förväntansfulla ansikte och bestämmer sig för att byta samtalsämne. Hon blickar åt höger och ser en söt liten varelse tulta fram och tillbaka i restaurangen och börjar tänka på sitt eget barn som vilar tryggt i hennes mage.
-Jini, vad vill du att vårt barn ska heta? Vad skulle du tycka om Robert?
-Det skulle vara väldigt fin. Om det blir en flicka skulle hon kunna heta Sarawi eller Rojuni, det är väldigt vackra namn. Vi kan om du vill döpa barnen här i Sverige. Vi brukar inte döpa barnen i Pakistan. Istället har vi en iman som viskar en bön i barnets öron för att välsigna det.
Hon ler ett vänligt leende mot sin älskade men känner tvivel gnaga i bröstet. De är förlovade, har givit ett heligt löfte, men hur mycket vet de egentligen om varandras drömmar? Har hennes föräldrar rätt när de varnar henne för en man av annan kultur och religion? Och menar hennes vänner verkligen bara väl när de avråder henne att gifta sig när hon bara är tjugoett? Men hon kan inte vika undan nu, hon älskar den här mannen av hela sitt hjärta. Sarojinis röst väcker henne ur tankarna.
-Vill du komma till oss och fira Eid-Ul-Fitter nästa vecka? Det blir en massa god mat och hela familjen kommer hem för en gångs skull.
-Jovisst. Det blir nog kul. Vad gör man för något vid en sådan högtid?
-Självklart äter vi, som alltid. Sarojini skrattar glatt och Elisabets tvivel skingras för ett ögonblick när hon ser den välbekanta charmiga glimten i hans bruna ögon. Sedan fortsätter han och hon känner återigen tvivel leta sig fram till hennes hjärta.
-Men det viktigaste är presenterna vi ger till varandra. Det liknar er julafton, men vi ger varandra presenter bara för att visa hur mycket våra släktingar betyder. Det är som en släkthelg och räcker i tre till fyra dagar. Jag har redan köpt något väldigt vackert till dig.

Sarojini tar Elisabets händer i sina och blickar in i hennes mörkt blå ögon. Han vill så gärna skingra hennes tvivel. Osäkerheten lyser klart igenom hennes ögon och även han är osäker, men han älskar henne mer än något annat och det han älskar vill han äga.
Elisabet känner sig fortfarande osäker och vänder för en sekund blicken ner i tallriken där hon sitter med händerna i sin käras. Hon ser den svaga skillnaden i hudfärg mellan dem och känner att det nu inte finns någon återvändo. Hon har gett sitt hjärta till den här mannen, som är så olik henne när det gäller traditioner men så lik henne i själen. Kan kärleken verkligen övervinna allt? Kommer hon att förnedras och tvingas ändra sina traditioner och högtider? Eller kommer hon att leva lycklig, i alla sina dagar?
Där sitter de lyckliga tu, djupt försjunkna i varandras ögon och upplysta av den inneboende kärleken. Men varför vilar en olycksbådande stämning runt dem? Och varför har de avundsjukas blickar vänts bort? Vet de vad som kommer att hända sedan?

Hon går uppför gången i sin vackra vita slöja och allas ögon är fästade på hennes vita gestalt. I hennes ögon glittrar glädjetårar och på de annars bleka kinderna vilar en lätt rodnad. Men det är inte bara vanlig lycka som göra att hennes gestalt skimrar utan även segerglädjen hon känner när hon går nedför altargången. Framme vid prästen står Sarojini. Hans leende gäller enbart henne, ingenting annat, för att få gifta sig med sin älskade har han fått offra vigseln i Pakistan, men det är det värt när han ser henne skrida bredvid sin far mot honom. Snart är hon hans på riktigt.

-Sarawi! Robert! Sluta kasta mat på varandra annars får ni äta upp det ni kastar!
-Ta det lugnt älskling, låt dem leka. Tvååringar ska vara busiga, det tyder på hälsa.
Strax efter att Sarojini avslutat meningen kommer en projektil med potatismos och träffar honom mitt i pannan följt av en våldsam skrattsalva.
-Det fick du nog äta upp älskling, säger Elisabet och kan inte hålla tillbaka skrattet längre, följer sina barns exempel och brister ut i ett våldsamt fnitter. Hon tänker tillbaka på den dagen hennes två barn föddes och försjunker en kort stund i det vackra minnet.

Det hade inte varit hemma i Sverige utan på smekmånaden i Pakistan. Sista dagen på väg till flygplatsen hade hon känt hur något drog ihop sig inom henne och när värken blev intensivare förstod hon att nu var det dags. Sarojinis bror vände direkt bilen och körde i ilfart till sjukhuset. Hon kom fram på en kvart och togs om hand av en sjuksyster med ett leende som räckte från ena örat till det andra. Sjuksystern som hette Virana tog med henne till ett rum där hon skulle vänta tills det var dags och under de fyra timmar de satt och väntade avbröts aldrig den ständiga svadan av urdu från Virana och Sarojinis trygga hand lämnade aldrig Elisabets.
Dagen efter låg hon fortfarande drogad av smärtstillande medel och full av lycka med två välmående barn i sin famn, en pojke och en flicka, och vid hennes sida satt mannen hon älskade. Men i utkanten såg hon plötsligt en mörk man närma sig, böja sig över barnen och börja mässa: Allahu akbar Ash-hadu an la ilaha illa-l-Llah…
Med skrämda frågande ögon såg hon på Sarojini och han besvarade hennes outtalade fråga med en lugnande blick.
-Det här är imanen som ska välsigna barnen och göra dem redo för livet och han läser en bön för dem. Vi ska också ge dem namn nu. Ska vi ta de vi bestämt oss för?
Hon nickade stumt och hörde imanen säga namnen: Sarawi och Robert. Sedan lämnade han tyst rummet och Elisabet var ensam med sin lilla familj och hon fann sig snart gråta av lycka i Sarojinis famn och med sina två barn tätt tryckta intill bröstet.

Hon kommer tillbaka till verkligheten när Sarawi börjar gråta efter att Robert luggat henne. Med en suck reser hon sig och flyttar barnstolarna längre ifrån varandra.
-Sarojini, ska inte du börja göra dig i ordning för jobbet? Klockan är snart åtta.
-Ja visst, men jag skulle mycket hellre stanna här med dig… Jag vet att det är några killar på restaurangen som absolut är emot mig. Kanske de inte är rasistiska, men de litar inte på mig.
-Vad är det för killar då? Hur kan de tycka illa om en sådan underbar kock som du, va?
-Äh, de är bara diskplockare, men du vet…
-Ja älskling, jag vet.

Elisabet smeker Sarawis huvud och minns med plötslig intensitet en kväll för länge sedan när Sarojini och hon var nyförlovade och hade varit och sett på bio. De hade gått tvärs över torget och vid torgscenen stött på tre män med rakade huvuden och bombarjackor. En av de tre männen, en väldigt lång kille som fick Sarojini att se ut som en pygmé, hade ställt sig i vägen för Sarojini och frågat:
-Vad fan gör du här?
Sarojini svarade inte ens på frågan utan tog bara Elisabet i armen och började gå förbi skinheaden men de andra två ställde sig också i vägen för honom och uppmanade Sarojini att svara på frågan. Elisabet tittade sig runt och försökte hitta någon som kunde hjälpa henne, hon var rädd för dessa kraftiga män, ljusa ögon och bleka ansikten. Och ännu räddare blev hon när de grep tag i hennes arm och frågade:
-Och vad fan gör du med en förbannad utlänning, såna som du sviker sitt land!
-Släpp henne och låt oss vara. Det var Sarojinis mörka röst men i den fanns en klang av stål.
De tre skinheaden verkade bara bli ilsknare och den långa mannen lutade sig över Sarojini och viskade med en ormväsning:
-Och varför tror du att vi skulle lyssna på en sån som du?
-Därför att jag har så mycket mer att slåss för än vad du har.
För ett ögonblick såg mannen både tveksam och förvirrad ut, men han hämtade sig snabbt och knuffade till Sarojini så att han snubblade bakåt flera steg. Elisabet flämtade till och halkade bakåt även hon, men en av männen slet henne tillbaka och Elisabet tappade greppet om Sarojini. Medan en av dem höll fast henne såg hon hur de andra två började slå på Sarojini och hon skrek förtvivlat på hjälp. Efter bara några sekunder kom det ut två män från hamburgerrestaurangen bredvid och grep de tre skinheaden. När Elisabet hjälpte Sarojini upp från marken mötte hon hans blick, och det var som att se in i ögonen på ett barn som just fått veta att jultomten inte finns. Sarojini såg sårad ut, men han hade just fått något bekräftat, att här skulle han aldrig bli fullt accepterad som pojkvän till en svensk tjej. Han skulle alltid ses som den ”onde killen” som lurade in tjejen i ett förhållande hon aldrig skulle må bra av.

Elisabet ruskar sig själv vaken från det hemska minnet och börjar städa upp efter matkriget. Sarojini börjar göra sig i ordning för restaurangen och Elisabet känner ändå glädje för att han valt att stanna kvar i Sverige. Så mycket lättare han hade haft det om han valt att starta en restaurang i Pakistan i stället för att jobba som kock här i Sverige. Och så svårt för honom att ändra både seder och bruk för att stanna i ett land som inte är hans. Sådana saker som för kristna inte alls är viktiga men för muslimer nödvändiga som till exempel de fem dagliga bönerna. Vissa saker har han fått ändra för att anpassa sig men det är ändå som att stiga in i en annan värld när man kommer in i deras hem. I hörnen står stora guldfärgade lampor formade som toppen på en moské, på golven ligger stora indiska mattor och gardiner och dukar har överarbetade mönster och klatschiga färger. Elisabet älskar sitt hem och hon vet att hon blivit mycket påverkad av att leva med en muslim. Småsaker som att inte äta griskött har hon lätt tagit till sig och även fastan, ramadan, har hon accepterat och gör med glädje. Andra saker är inte lika lätta att ta till sig som till exempel om Robert skulle omskäras eller ej.

-Sarojini, jag vill inte att Robert ska omskäras! Jag vägrar! Ge mig en enda orsak till varför han skulle bli det, en enda!
-Varför ska du ha en orsak, ge mig då en orsak till varför han inte skulle bli det!
-Därför att…det skulle göra ont! Varför plåga ett barn ?
-Det gör inte ont, han får bedövning och det är bara en tillfällig smärta. Snälla du, låt mig åtminstone bestämma en sak om mina barn.
Mot det hade Elisabet inte något argument. Hon visste att det betydde mycket för Sarojini att Robert blev omskuren, det var som ett bevis att Robert var Sarojinis barn och att han hade ett val att bli en riktig muslim. Omskärelsen hade varit en tradition hos muslimer ända sedan religionens början och kom ursprungligen från judarna. Det var ovisst om omskärelsen i grunden var något som hade med religionen att göra, om det var någon sorts fruktbarhetsrit eller om det helt enkelt var en hygienisk åtgärd. Svaret går inte finna men hursomhelst har barnen aldrig haft något val och inte mödrarna heller.
Elisabet vet inte vad hon ska göra om det barn som nu är på väg är pojke. Ska hon låta honom omskäras eller kämpa för honom, ett barn ska inte behöva känna smärta så tidigt, det borde få bestämma själv. Dessutom var hon länge tveksam om hon verkligen ville ha ett tredje barn. Så gärna hon skulle vilja gå tillbaka till arbetet på resebyrån och känna sig nyttig igen. Men nu har hon inget val längre, det är bara ett halvår kvar tills nästa barn ser solens ljus. Hon sätter sig med en suck ned mellan Sarawi och Robert.
-Lissie, var är min börs?
-Den ligger här i köket bredvid radion!
-Jaha, jo du vet att det är Eid-Ul-Zhua nästa vecka och vi är bjudna till mina föräldrar då, det blir på lördag. Kan vi komma?
-Jodå, det tror jag nog.
Egentligen borde vi nog ha dubbelt så roligt som andra familjer eftersom vi säkert har dubbelt så många högtider, tänker hon och skrattar för sig själv.

Första gången de hade firat Eid-Ul-Fitter hos familjen Abdalati var vid sextiden en mörk lördagskväll och som vanligt när de steg in i huset kom sex glada barn rusande mot dem och välkomnade dem med pussar och kramar. Sedan kom Sarojinis mamma och bjöd in dem till matbordet som var överöst med läckerheter. När alla barn satt sig och var någorlunda tysta började de vuxna diskutera händelser kring högtider. De diskuterade hur Ibrahim valde att offra sin son Ismael för Allah och hur Alla hindrade honom innan han hunnit göra det. Elisabet sade med låg röst:
-Jag tycker det var väldigt starkt av Ibrahim att kunna ens tänka på att göra något sådant för Allahs skull, men vad tyckte egentligen Ismael om att ha en sådan far som kan offra sin son för en gud?
Hela familjen tittade anklagande på henne och fadern drog häftigt efter andan. Hon förstod att de blivit djupt förorättade och ångrade genast sina ord. Sarojini förklarade snabbt att Elisabet inte kunde särskilt mycket om Islam och fadern nickade förstående. Sarojini tryckte Elisabets hand under bordet och gav henne ett ursäktande leende men aldrig mer skulle Elisabet ifrågasätta Allah i närvaro av Sarojinis familj, det kostade nära nog deras förtroende för henne. Men det fanns mycket annat att prata om den kvällen och när de började diskutera allmosorna, en av hörnstenarna i Islam, förstod Elisabet att Islam var en väldigt ödmjuk religion.
-Så ni menar alltså att två procent av er årsinkomst går till de fattiga och hemlösa?
-Ja, varje muslim gör det för Allah. Dem som han har gett så mycket måste dela med sig av sin rikedom till de som inte fått lika mycket. Det ger en sorts rättvisa, se till exempel på Ramadan.
-Vad är det med Ramadan?
-Så du vet inte egentligen varför vi fastar? Det är för att vi ska förstå hur de fattiga hemlösa och svältande i världen har det. Hur ska vi kunna förstå känslan av att inte ha mat för dagen om vi inte vet hur det känns, och människor glömmer lätt, så det är en ständig påminnelse om hur grym världen kan vara. Och har du aldrig undrat varför Shia-muslimerna ständigt plågar sig själva en gång om året strax efter den här högtiden. Det är till minne av en stor ledare under femtonhundratalet, Hussein, som fick lida i fängelse under många år. Du märker kanske att Islam inte bara är en religion, det är både en ständig historielektion och en livsstil.
Medan Elisabet lyssnade på Sarojinis pappa Mansoob fylldes hon av beundran för dessa ödmjuka människor, så känslolös kristendomen kändes när hon hörde om dessa uppoffringar. Och vilka missförstånd det varit och fortfarande är kring Islam. Hon var lycklig att hennes ögon öppnats. Och hon förstod att med tiden skulle hon lära sig mer och mer om denna religion och livsstil som det finns så mycket att lära sig om och försöka förstå.

Med ett leende på läpparna reser Elisabet på sig och följer Sarojini till dörren och ser honom göra sig i ordning. Vare sig en muslim är djupt religiös eller inte är det en utmaning bara att vara gift med någon av en annan kultur. Men hon har lärt sig en viktig sak av att leva med Sarojini: att ta en dag i sänder. De får ta de många konfrontationer som kommer och lära sig leva med dem.
-Adjö älskling, ha en trevlig dag på jobbet och kom ihåg att köpa mjölk, det är nästan slut.
-Ja då, och du tar det lugnt med vildbasarna så de inte tar livet av varandra!
-Om de blir riktigt jobbiga låser jag väl in dem. Jag älskar dig!
-Jag älskar dig också!
Det sista får de ropa till varandra eftersom Sarojini redan är på väg mot bilen. Hon ser hans svarta hår glänsa i den uppgående solens guldfärgade strålar och ett mjukt lyckligt leende vilar på hennes läppar där hon står i dörröppningen med den svarta slöjan fladdrande i vinddraget.

Skriven av: Maria Stenlund