vad vill jag?

Jag traskade till skolan,jag var på jättedåligt humör efter att pratat med min bästa kompis Lindsay.
Robby,en av skolans snyggaste killar hade nyss blivit ihop med henne.
Var det inte liite fräckt?
Lindsay visste ju hur jag siktat in på honom.
Jag kände att hon svikit mig och det var inte alls roligt!
Min bästa kompis,min bästa kompis,min bästa kompis....
Orden ringde i mitt huvud och höll på att göra mig galen.
Jag bestämde mig för att springa till skolan,vilket inte var lätt eftersom jag hade högklackade boots,kort kjol och en svart tröja som började några centimeter från halsen och slutade nedanför brösten.
Det var en varm dag trots att det var mitt i September.
När jag kom in skolgården visste jag direkt att det var ett misstag.
Lindsay stod mitt på skolgården och kysste Robby mitt på munnen.
Alexis tittade medlidamt på mig,jag tittade ner.
Sedan förstod jag att det var ett misstag,jag tittade upp,log och gjorde tummen upp åt Lindsay.
Alla tittade förvånade,men gillande på mig.
Jag fejkade mitt leende.
Vänta du bara Lindsay,tänkte jag. Snart ångrar du det här!
När Lindsay fick syn på mig ursäktade hon sig och sprang fram till mig (förstås!).
-Hejsan,sa hon och log.
-Hej.
Hon började nervöst gå bredvid mig.
-Du är väl inte arg? frågade hon.
Varför skulle jag vara det? Jag kommer ju snart få honom! tänkte jag.
-Nej.
Lindsay log.
-Bra,han är toppen! Han har en dikt till mig,vill du höra?
Jag skakade på huvudet.
-Dikter är tråkiga,Linddy. Att du inte insett det.
-Men den här var underbar,envisades Lindsay. Robby är sååå gullig! Han är toppen!
Ilsket ökade jag farten men mesen Lindsay märkte inget utan ökade farten hon med.
-Ååååh! Det är för bra för att vara sant,suckade hon. Fattar du? Robby ska bjuda mig på bio och middag i morgo......
Jag spetsade öronen,det här var min chans!
-Toppen! skrek jag.
Lindsay log.
-Jag visste väl att du förr eller senare skulle medge det.
Jag log elakt för mig själv.
-Dags att planera,mumlade jag.
-Va? frågade Lindsay och stannade upp.
-Inget.

Jag satt på sängen,jag var helt slut!
Det var fredag och efter skolan hade jag gått och shoppat!
Jag hade köpt underbara skor.
En ljusrosa topp och vita byxor hade jag på mig.
Var det inte den stilen som Lindsay använde?
Nej,hon använder tristare,sa min inre röst. Och det du gör och fel,du förstör en flickas lycka!
Håll klaffen,sa min andra inre röst. Flickan gjorde fel,jag menar,mot sin bästis?
Jag höll med den sista rösten.
När jag skulle svara,ringde telefonen.
-Ginger? Bra! Åh,jag vet inte vad jag ska ha på mig.
Trösta din bästa kompis,sa min inre röst.
Yess! Nu har du din chans,Ginger! sa den andra.
-Jag skulle tro att den mörkrosa mini klänning passar dig,sa jag och fnissade i mjugg tillsammans med min inre röst.
-Ser jag inte ut som en barbie i den? frågade mesen.
-Absolut inte! skrek jag. Och dessutom är det ROBBYS...
Jag fnissade som en galning och höll handen på telefonen.
-..... stil! hostade jag.
-Visst,sa Lindsay. Men...
-Jag tycker du är ursnygg i den,avbröt jag. Ta den du,Linddy. Han kommer aldrig glömma kvällen.
Vilket är sant,sa min röst.
Jag fnissade till.
-Hejdå,sa jag med kvävd stämma.
Sedan slängde jag på luren sprang upp till mitt rum,kastade mg på sängen och skrattade så att tårarna rann.
Just då fick jag syn på det,fotot!
Jag sprang till spegeln och tog en rosa tofs.
Jag satte upp håret med lite uppe och lite hängande fritt.
Det var väl en frisyren som Jamie och Britney använt?
Joo,och den passade perfekt!

Jag strödde glitter på den ljusrosa toppen och sedan var jag redo att gå.
Lindsay var inte där,men det var däremot Robby.
-Ginger! skrek han. Vad gör du här?
Jag log.
-Hej,och snälla kalla mig för Amy,mitt riktiga namn.
-Du svrade inte på min fråga,sa Robby.
Jag himlade mig i smyg.
-Lindsay bad mig komma,sa jag kort.
Han såg förvånad ut,men så log han.
Först trodde jag han log mot mig,men det visade sig att han log mot nån som stod bakom mig.
Det var Lindsay,hans leende bleknade bort när han ick se hennes klädsel.
-Men Lindsay då,sa jag.
-Vad gör du här? fräste Lindsay.
-Ska jag gå? frågade jag. Jag väntar på min kavalje men....
Jag tittade ner och tvingade mina tårar komma.
-Han blev väl skrämd av min mamma....
Jag brat i gråt och Lindsay lade armen om mig.
Ta bort den där! villa jag fräsa.
Robby steg upp.
-Sitt hos oss då,sa han. Gör det dig nåt,Lindsay?
Lindsay skakade på huvudet och gav mig en mördande blick.
Det är inget fel på din mamma,sa hennes blick.
Jag ignorerade den och tryckte mig mot Robby.
-Det måste vara underbart att komma därifrån,sa jag och viftade på ögonfransarna. Jag har alltid velat åka dit!
vi pratade länge och jag gav honom det intryckte,av att vi hade samma intressen.
Lindsay pratade inte,eftersom hon var förvånad och arg.
Hennes mobil pep.
-Hallå?..... Nej!.... Men snälla mamma.... Snälla?... Jag lovar att jag.... Nej,men mamma det går inte!.... Snäääälla?.... Kan inte du göra det? *gråt*... Mamma snälla!.... Men.... Okej!
Hon lade på.
Jag tyckte synd om henne,hon grät.
-Jag måste gå,sa hon.
Jag lade handen om henne men hon skakade bort den.
-Jag hatar dig! snyftade hon och sprang därifrån.
Jag sjönk ner på stolen och började gråta.
-Vad är det,Gin.... Amy?
-Vi är ovänner,allt ät mitt fel! Jag hatar min mamma och alla hatar mig! Jag skämmer alltid ut mig och...
Jag grät och grät,fast inte ¨påriktigt,förstås!
-Du är så omtänksam,viskade han.
Jag tog min chans och tryckte mina läppar mot hans.
Han besvarade kyssen,kramade mig och smekte mig.
Min inre röst sjöng.
Bra gjort Gingy! skrek den.
Jag lutade mig bakåt,Robbys läppar lämnade motvilligt mina.
Jag fnissade fånigt.
-Jag tror jag också måste gå,sa jag.
-Får jag ditt telefon nummer? frågade Robby.
Jag nickade,skrev ner det,och gav honom det.
-Jag ringer dig ikväll,viskade han och kysste mig farväl.

-Jag fattar inte att du gjorde det! skrek jag åt mig själv nästa morgon.
Jag var på väg till skolan.
Mitt på skolgården stod Lindsay och Robby och bråkade.
-Varför!? skrek hon.
-Hon är omtänksam,söt och bryr sig om alla andra. Hennes mamma är hemsk,det visade sig när hon talade till mig i telefonen!
-Hon är allt annat än snäll! fräste Lindsay ilsket.
-Då känner du inte henne väl,sa Robby och gick bort därifrån.
Lindsay skakade av gråt.
Han kom fram till mig och gav mig en mjuk,välkomnande kyss.
-Det är fel,snyftade jag. Jag hatar se Lindsay så här!
-Ta det lugnt,viskade han. Hon kommer över det här.
Jag såg upp på honom,blinkade och kysste honom.
-Jag måste gå,viskade jag.

De följande dagarna var fantastiska,men sedan,blev allt grått.
Robby ville att jag skulle träffa honom minst varannan dag och blev svartsjuk och var var,eller nämnde en annan kille.
Det började bli tröttsamt.
Men varje gång vi kysstes,förlät jag honom genast.
Men dagarna utan tråkiga lilla Lindsay och outhärdliga!
Han är inte värt det,sa min änglaröst. Tänk så roligt ni hade förr!
Du tänker väl inte ge upp nu va,Ginger? frågade min djävulsröst.
-Joo det tänker jag,skrek jag.
Plötsligt visstre jag att jag behövde Lindsay,jag ringde till henne.
-Hallå? sa Lindsay i luren.
-Hej,snälla lägg inte på! skrek jag.
Men det var försnt,Lindsay ville inte höra av mig.
Jag gick till skolan,inte förlåten!

På kvällen gick jag hem till henne,hennes mamma öppnade.
-Lindsay,gumman! Det är Ginger.
-Amy,rättade jag henne.
Lindsay kom ner och sa:
-Kom aldrig hit igen!
Så smällde hon igen dörren.

På morgonen var jag trött.
Du kan fortfarande ordna det,sa min inre röst.
Va den andra hade att säga lyssnade jag inte ¨på.
Utan rusade till skolan,Robby var där.
-Jag gör slut,var det första jag sa.
Han såg förvånad ut.
-Nej,snälla Amy,gör inte det!
-Kalla mig inte Amy! fräste jag. Faktum är att Lindsay inte alls kom över det! Du är inte alls värd det! Lindsays kärlek är viktigare! Jag gör slut vare sig du vill eller inte!
Han försökte hejda mig men jag trängde mig förbi honom.
-Lindsay!? Lindsay!?
Där! Jag sprang fram till henne.
-Du ör bara en hjärtekrossare! skrek hon och tänkte fly son kos.
Jag höll henne kvar.
-Lyssna nu,Linddy! skrek jag. Du ÄR VIKTIGARE FÖR MIG EN NÅGOT ANNAT! FÖRLÅTER DU INTE MIG KAN JAG LIKA GÄRNA DÖ,JAG SKA ALDRIG MER GÖRA DET! DU KAN TA ROBBY,FAST JAG ÄLSKADE HONOM FRÅN BÖRJAN,BARA DU ÄR MIN VÄN!
Lindsay log.
-Jag vet inte,sa hon.
-Snälla,Linddy,bönade jag.
-Jag menade,jag vet inte om jag vill ha fet arslet Robby,sa hon. FET ARSLE ÄR VAD DU ÄR!
Vi skrattade tillsammans,krokade arm,och gick in....



Kommenarer:
JÄTTEDÅLIG BERÄTTELSE!

Lär dig skriva,det var inte ett dugg intressant.

Inte värt det! BORT!

HAR JAG OFFRAT SÅ MÅNGA MINUTR PÅ ATT LÄSA DINA FÅNERIER?

Författare:

Publicerat

Dela: