VÅGA DRÖMMA!

VÅGA DRÖMMA

Sabina ville vara Någon. Ville att någon skulle se Henne, lyssna på Henne och ta Henne på allvar. Och hon visste att hon var bra, att hon skulle lyckas. Någon gång, på något sätt! Det var drömmarna som fick henne att orka leva vidare och kämpa emot allt elände.

************************************************

Långt bort i fjärran hördes väckarklockan gälla signal. Långsamt vaknade Sabina till liv och suckade irriterat. Inte än… hon blundade och försökte desperat klamra sig fast vid den ljuva drömmen, men verkligheten hade henne i sitt järngrepp och tvingade upp henne ur den varma sängen. Matteprov. Åh gud så hon avskydde matte! Hon kunde ju redan räkna, varför skulle hon kasta bort sitt liv med att försöka lära sig en massa meningslösa grejor!
Hon skulle bli sångerska eller skådespelerska, det hade hon velat sedan hon var liten. Och då behövde man inte kunna göra töntiga ritningar och lösa ekvationer! Men hon hade bara en termin kvar på samhällsvetenskapliga linjen, sedan var hon fri! En termin, det gick fort. Och hon ville ju ha bra betyg, så då var det bäst att masa sig iväg till plugget och göra vad hon skulle. Rasterna var det som fick henne att stå ut. Då brukade hon stänga in sig i biblioteket och läsa, skriva eller måla. Ibland hände det även under lektionerna att hennes tankar flög iväg och hon ägnade sig åt andra saker än att lyssna på läraren. På sin trygga plats nere i hörnet, skymd av de som hördes, tog plats och var duktigast, kunde hon i lugn och ro låta sina tankar flöda ut på papper utan att någon lade märke till det. Det hade blivit hennes identitet i skolan. Inte synas, inte höras. Lärarna ansåg detsamma och lämnade henne ifred.
Fast hon var inte blyg egentligen. Hon mindes språkresan i London förra sommaren med en bitterljuv suck. Där hade hon varit Någon. Folk hade lyssnat på vad hon hade att säga. Skrattat åt hennes skämt och flera av de andra deltagarna hade blivit hennes vänner. Där tyckte ingen att hon var ointressant och töntig. När hon kom hem igen hade hon inbillat sig att allt var förändrat, att hon skulle bli sedd. Men så fort hon kom in i den stora hemska skolan krympte hon på nytt. Ingen brydde sig om henne när hon hälsade på de andra i klassen och modet sjönk. Allt självfortroende hon byggt upp under sommaren i England rann av henne. Hon var samma gamla trista grå Sabina som aldrig sa något på lektionerna och gick ensam på rasterna. I den stunden inså hon att det enda sättet att förändra sitt liv ar att flytta därifrån. Och det var precis vad hon skulle göra efter studenten. Hon hade sökt en 1-årig utbildning i musik och teater på en folkhögskola i Göteborg. Hon såg verkligen fram emot att få komma iväg bort från den lilla norrländska hålan!
- Men snälla du, det fattar du väl att du inte kommer in på! Man måste ju vara duktig och det är massor som söker till såna där kurser!
Hennes mamma såg nästan anklagande på henne när hon sa det och Sabinas mod sjönk en smula. Men så gaskade hon snabbt upp sig. Mamma hade ju aldrig trott på henne och skulle aldrig göra det heller, så varför skulle hon ta åt sig? Hon hade sjungit i kör så länge hon kunde minnas och spelat piano och flöjt på musikskolan i flera år. Många hade sagt att hon var bra, och hon trodde ju hellre på de!

Efter vad som kändes som en hel evighet ringde det ut för rast. Långsamt och med nerböjt huvud lunkade hon fram till katedern och lämnade sitt prov.
Utan att titta på någon av de andra tog hon sin tillflykt till biblioteket. Den enda plats i skolan där hon kände sig trygg. Hon skulle precis dra ut en bok ur hyllan när hennes mobil ringde. Hjärtat hoppade nästan upp i halsgropen när hon hörde att det var från folkhögskolan! En vänlig mansröst berättade att hon blivit utvald till att göra intagningsprov om 2 veckor! Detta innebar att hon skulle missa ett par dagar i skolan men vad gjorde det henne? Ingen skulle märka nåt ändå. Till mamma kunde hon ju alltid säga att hon sov hos en kompis.

När hon gick till nästa lektion kände hon sig glad och stark. Hon skulle visa de! Svenska stod på schemat. Läraren gick runt och delade ut böcker som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv. Sabina drog en suck av lättnad. Hon gillade bäst de lektioner när de skulle läsa eller skriva uppsatser. Då kunde hon gå in helt i det hon gjorde och stänga ute omvärlden. Boken var ganska tråkig, men tiden gick ändå hyfsat fort och när hon slog sig ner vid bordet med sin mat lät hon tankarna vandra till det som väntade henne om två veckor. Hon skulle sjunga en ballad och en snabbara låt samt läsa upp en monolog och hon funderade på vilka låtar hon skulle välja. Hon åt snabbt och drogs som en magnet iväg till biblioteket. För en gång skull var en av datorerna lediga så hon slog sig ner vid den och kopplade upp sig på nätet.
Hjärtat slog en volt i bröstet när hon öppnade sin mail och såg ett brev från Rob, en av killarna från England.

”Hej Sabina! Jag har tänkt mycket på
dig och hoppas du har det bra. Du är en fantastiskt fin människa med så många talanger, jag kommer aldrig att glömma dig! Jag undrar om du skulle vilja komma över och hälsa på mig? Varma hälsningar Rob.”

Hon fick nästan tårar i ögonen. Så vackra ord hade ingen skrivit till henne förut! Visst hade hon haft några killar, men ingen hade varit speciellt seriös och menat vad de hade sagt. De hade bara varit ute efter sex och när de insåg att de inte skulle få det så drog de. Sabina ville spara sig till den rätte och honom trodde hon aldrig hon skulle hitta. Hon var inte alls intresserad av sex heller för den delen, hon skulle aldrig kunna hoppa i säng med någon hon inte kände. Hennes händer darrade när hon besvarade mailet. Självklart ville hon åka dit och träffa honom och de andra igen! Men just nu hade hon inte råd. Dessutom var det dyrt att åka till Göteborg och hon skulle få övernatta på skolan dessutom. Men det va det värt!

Eftermiddagen segade sig iväg med kemi och engelska, men när dagen äntligen var slut nästan sprang hon hem. Hon höll på med en målning och hon längtade efter att se det färdiga resultatet. Hon öppnade dörren och satte foten i en stor hög med post. Det var nästal aldrig nåt till henne men hennes barnsliga nyfikenhet fick henne ändå att ta med sig högen bort till soffan och gå igenom den. Och där! Bland alla räkningar, låg ett brev från en ungdomstidning! Och så mindes hon att hon hade skickat in en novell till de i höstas. Och nu ville de köpa den! Underbart! Då skulle hon få lite pengar till resan, och resten fick hon fixa ihop på något sätt.

När mamma kom hem visade hon brevet från tidningen. Men hon nickade bara kort och sa ett tyst ”mm”. Med en suck gick Sabina upp på sitt rum och tog fram sin målning. Mamma skulle inte bry sig om hon åkte iväg. Hon skulle nog bara tycka det var skönt att bli av med henne ett par dagar. En timme senare hade hon det färdiga verket framför sig och hon log belåtet. Hon var bra, på det också! Hon tänkte att det var tur att hon hade de här intressena, för vad skulle hon annars ta sig till? Hon blev lycklig av att skapa. Och några vänner hade hon inte heller.

I Göteborg:
Klockan ringde återigen och väckte henne ur drömmarnas trygga värld, men denna gång låg hon inte hemma i sin säng utan i ett rum på folkhögskolan. Hon kastade sig upp ur sängen och in i duschen. Snabbt fick hon på sig kläder, fixade håret och sminkade sig innan hon gick ner till den stora matsalen för att äta frukost. Benen darrade så att hon nästan tappade balansen när hon gick nerför trappan. Åh gud hon var så nervös! Hon hade svårt att välja bland alla brödsorter och pålägg, och när hon väl plockat åt sig och slagit sig ner vid ett fönsterbord fick hon nästan inte ner en bit.

En stund senare stod hon utanför aulan tillsammans med en massa andra. Några stod för sig själva och sjöng upp och andra stod i klungor och pladdrade om auditions de varit med på och allt de hade gjort. Sabina kände sig väldigt liten i den stora folkmassan, men bestämde sig för att peppa sig själv och ge allt när det var hennes tur. Hon hade valt ”Hero” av Mariah Carey och ”This kiss” av Faith Hill. Som monolog hade hon valt en egenhändigt skriven som hon gillade. Hon hade övat hela vägen från norrland men nu blev hon plötsligt osäker på texten igen… Hon fick vänta ända till eftermiddagen innan det blev hennes tur. Så fort hon kom in i aulan
kände hon hur hon blev lugn och säker. Leendet var äkta när hon steg upp på den lilla scenen. Hon gav verkligen allt! Och juryn blev nöjd, det märktes.
- Vi hör av oss inom ett par veckor, sa pianisten och hon kände en sån
- lättnad och styrka när hon traskade iväg till bussen. Detta skulle gå vägen, det kände hon verkligen på sig!

När tåget återigen rullade in i det lilla Norrländska samhället kände hon sig gladare än på mycket länge. Hon hade gjort det! Den natten somnade hon med ett leende på läpparna. Och när hon vaknade nästa morgon kändes det inte så hopplöst längre. Inte nu när hon var så säker på att hon skulle lämna det här stället. Dagarna försvann i ett rasande tempo. En rast när hon satt i biblioteket och skrev ringde hennes mobil, och en välbekant röst i andra änden berättade att hon hade kommit in! Hon var nära att skrika av glädje! Resten av dagen gick hon omkring på små rosa moln och verkligheten kändes väldigt långt borta. Hon log och hejade glatt på alla hon mötte och folk gav henne förvånade blickar. Den kalla mörka vintern övergick så småningom i varm och härlig vår.
Studenten närmade sig och pressen på eleverna ökade. Alla ville ta en sista chans att höja sina betyg. Prov och hemuppgifter avlöste varandra. Men t o m Sabina gick in för pluggandet med liv och lust, för snart var det ju ändå slut, och hon var så lycklig!

Ett par dagar senare när hon öppnade sin mail hade hon ett meddelande från Rob i sin inbox. Hon trodde knappt sina ögon. Han skrev att han skulle över till Sverige i sommar och hälsa på ett par andra vänner och ville träffa henne! Han skickade med sitt telefonnummer och så fort hon kom hem ringde hon upp honom. Hon var nervös, det var ju nästan ett år sedan de hade träffats!
Samtalet gick lite trögt i början, de var båda blyga för varandra, Men snart släppte det och de pratade och skrattade som om de känt varandra hela livet. Han skulle komma i början av juli och vara där i 3 veckor. Hon längtade redan. Den kvällen kunde hon knappt sova eftersom hon var så pirrig inför mötet med Rob.

Några veckor senare var den stora dagen inne. Dagen då hon slutade gymnasiet. Hon hade lyckats höja betyget i flera ämnen tack vare sitt flit, men hur mycket hon än pluggade kunde hon inte förstå sig på matematikens underliga värld. Så hon fick alltså underkänt, men det rörde henne inte det minsta.

Studentdagen kom. Hon vaknade tidigt. Stod länge i duschen medan hon andades in doften av ros, hon lockade sitt långa hår, sminkade sig med omsorg och drog slutligen den vita klänningen över huvudet. Hon granskade sin spegelbild från alla möjliga vinklar och poser och tyckte om vad hon såg. Hennes mamma sov fortfarande när hon gick. Hon hade naturligtvis velat höra henne säga att hon var vacker, men hon hade i alla fall lovat att komma och möta henne vid skolan senare. Hon hörde glada skratt och skrik på långt håll och när hon kom fram till skolan fick hon ett champagneglas i handen av någon som försvann lika snabbt igen. Hon tog en rejäl klunk medan hon blickade upp mot den klarblå himlen. Någon ropade hennes namn, det var dags för klassfoto. Efter det var det samling i klassrummet. När hon fick betyget i sin hand och såg med egna ögon att hon höjt sig från IG till G i flera ämnen var hon sig själv evigt tacksam att hon lagt ner så mycket tid på pluggandet de senaste månaderna. Dagens lunch bestod av kassler och potatissallad och hela klassen satt tillsammans vid ett vackert dukat långbord.
Kl 2 stod alla förväntansfulla avgångsklasser redo vid entrén för att springa ut till friheten. När fanfaren ljöd och dörrarna öppnades fullkomligt flög hon ut mot folkmassan medan hennes ögon febrilt sökte efter mamma. De andra i klassen hittade snabbt sina nära och kära, men hennes mamma syntes inte till någonstans. Besvikelsen brände i bröstet. Tänk om hon glömt i alla fall… Efter en lång stund var det dags att gå iväg till parken där det skulle vara uppträdanden. Med tunga steg följde hon med i ledet. Alla hade blommor och små nallar runt halsen och stora skyltar med en bild av de som barn. Alla utom hon. När de kom bort till parken och bandet började spela uppe på scenen blev hon dock lite gladare. Hon sjöng med och klappade takten som alla andra. Detta var ju trots allt hennes dag och hon skulle försöka göra det bästa av den!
Hon njöt till fullo av allas blickar och glada vinkningar när hon susade förbi på flaket tillsammans med de andra i den traditionella kortegen.

När hon kom lite senare kom hem och ropade på mamma fick hon inget svar. Tänk om hon hade åkt dit alla fall och att de bara missat varandra! Hon klev in i köket för att ta sig något att dricka och fick se en lapp som låg på köksbordet. Ett brev till mamma från ett företag. Anställningsintervju 5 juni klockan 14… Men det måste hon ju ha vetat innan! Sabina blev förbannad. Detta tydde ju verkligen på att hennes mama inte brydde sig ett skit om henne! En stund senare kom hon hem.
- Jag tror jag får jobbet! Tjoade hon glatt och störtade in i köket med två matkassar. Sabina tittade upp.
- Vaddå för jobb? Det har du inte sagt nånting om. Jag trodde du skulle komma och möta mig idag. Du lovade! hon trutade med munnen.
- Visst ja, förlåt mig! Jag fick för mig att det var imorgon. hon såg skyldigt på sin dotter men Sabina la ihop 2 och 2. Inte fan var hon ledsen! Det var nämligen inte första gången detta hände. Hon gick upp på sitt rum och tog av sig klänningen och strumpbyxorna. Hon gick in i badrummet och ställde sig i duschen. Medan det kalla vattnet svalkade hennes svettiga och trötta kropp funderade hon på varför man skaffar barn om man ändå inte bryr sig om de, och inte stöttar och uppmuntrar de. Hon undrade hur det skulle varit om hennes Pappa hade levt. Han dog strax efter att hon föddes, och nästan ingen av hennes släktingar var i livet. Så det hade alltid bara varit hon och mamma. Hon klev ut ur duschen och gick in i sitt rum med ett stort badlakan runt sig. Hon öppnade garderoben och funderade på vad hon skulle ha på sig på kvällens fest. Slutligen valde hon en kort ljuslila klänning, en vit stickad kofta och ett par vita skor med klack. Hon torkade håret och satte upp det med en silverklämma och sminkade sig diskret. Slutligen tog hon sin lilla rosa handväska och gick utan att säga hej då till modern. Hon gick bort till parken där flera ungdomar hade samlats. Alkoholen flödde och många var redan ordentligt berusade. Hon försökte hitta någon hon kände, men såg inte till en enda från sin klass. Hon började gå bort mot restaurangen där studentfesten skulle hållas och där stod ett helt gäng med folk, bl a klassens ”innegäng”. De besvärade henne inte med en blick när hon gick förbi de och slog sig ner på en bänk. Hon började ångra lite att hon gått dit, men samtidigt var det ju bättre än att sitta hemma och känna sig ensam. Så fort de släpptes in gick hon raka vägen fram till baren och beställde en stark grogg. Plötsligt kände hon en hand på sin axel. När hon vände sig om såg hon rakt in i Mickes glittrande ögon.
Micke gick i hennes klass men de hade knappt pratat någonting med varandra. Nu hade han fått lite i sig, det märktes tydligt.
- Hej tjejen! Va dricker du? hon log lite och svarade.
- Vad snygg du är ikväll! han såg rakt på henne och hon blev lite generad.
Så gick han alldeles nära henne och la armen om hennes midja och tillade:
- Men det har jag alltid tyckt. Du är speciell, jag gillar dig.
- Hon blev nästan lite rörd av hans plötsliga vänlighet, men sansade sig snabbt. Ha! Det passar ju att säga det nu! Han har ju haft 3 jävla år på sig! Hon gick inte på vad som helst!
Snabbt svepte hon sin drink och hoppade ner från barstolen.
- Jaha, och vad kan jag göra åt det? Du borde nog ha tänk på det lite tidigare. Jag ska flytta, börja ett nytt liv. Hon sa det så syrligt hon kunde medan hon spände blicken i honom. Hon fyrade av ett överlägset leende, vände på klacken och stegade ut ur lokalen med högburet huvud. När hon kom hem gick hon raka vägen upp och la sig med en bra bok. Äntligen var det sommarlov. Hon längtade efter Bob. De skulle ha så kul ihop! Vad hon skulle göra resten av sommaren hade hon ingen aning om. Om hennes mamma fick det där jobbet skulle hon antagligen arbeta hela sommaren så då skulle hon få tillbringa dagarna för sig själv.

Några dagar senare fick hon veta att mamma fått jobbet, i en av stans lite exklusivare klädaffärer. En bit utanför stan låg en liten badsjö och dit cyklade hon varje dag. Hon tog alltid med sig matsäck, freestyle, en bra bok och ett par tidningar och var där flera timmar i sträck. Hon njöt av sol och bad om dagarna och frampå kvällen satt hon ute på altanen och skrev eller målade. Hon målade av trädgården. studerade varje träd och blomma och gav nytt liv åt de på pappret. Dagarna segade sig fram. Men så plötsligt var dagen inne för Robs ankomst. Hon gick upp tidigt, städade noggrant sitt rum, tog ett långt väldoftande skumbad, smörjde in sig, sminkade sig och fixade håret med omsorg och tog på sig en ljusblå klänning med smala axelband. Men varför var hon så nervös? Det var ju bara en kompis… eller? En stund senare ringde han och de bestämde träff på det lilla caféet. Så fort hon kom dit reste han sig upp och sprang fram till henne. De omfamnade varandra i en hård kram samtidigt som de tjöt av glädje över att ses igen. De drack kaffe och åt bakelse medan de pratade gamla minnen, vad de gjorde nu och vad de hade för drömmar. Sabina berättade om sin utbildning och Rob log.
- Jag visste att du skull välja något sådant. Det passar dig! Hon blev varm av hans ord och log tillbaka.
- När ska du åka hem igen? frågade hon . Han började skratta.
- Har du tröttnat på mig redan? Nejdå. jag tänkte stanna här uppe någon vecka och åker sedan ner till Stockholm för att hälsa på några andra vänner i ett par veckor. Sen måste jag åka hem, jobbet kallar. Vad ska du hitta på då?
- Jag vet inte, sa hon uppriktigt. Morsan jobbar hela sommaren så jag får väl roa mig bäst jag vill. Hon log blekt och han såg lite oroligt på henne.
- Mina vänner har säkert ingenting emot att du följer med. Dom har ett stort hus med många sovrum så plats är inga problem.
- Menar du verkligen det? Ååh tack så väldigt mycket! Det skulle betyda så mycket…
Han tog hennes båda händer i sina och såg henne djupt in i ögonen.
- Jag har tänkt så mycket på dig Sabina. Och jag är så glad att vi ses igen. De satt tysta en lång stund innan de slutligen lämnade caféet. Småpratande och skrattande gick de hem till henne. Hon blandade en kanna saft och de slog sig ner på altanen och njöt av sommarvärmen.
- Vill du sova här inatt? frågade hon blygt.
- Gärna, svarade han med ett brett leende. Det var något på gång, något underbart. Egentligen hade det kanske varit det redan i England. Fast då hade det varit så mycket annat att tänka på, och båda hade varit blyga.

Den natten sov han på en madrass bredvid henne, och de pratade nästan hela natten. Dagen därpå åt dom frukost ute på altanen. Därefter packade de ner matsäck: baguetter med kycklingröra, körsbärstomater, en bit brieost och en flaska vin. Resten av dagen njöt dom av sol, bad, mat och vin. Ingenting hände mellan dem, men spänningarna fanns där hela tiden. Men båda var för blyga för att våga ta första steget.
När de slutligen vandrade hemåt igen var klockan nästan 6 men det var fortfarande brännande hett. De kom fram till en bänk och slog sig ner för att fila en stund. Ingen sa något. Men plötsligt lade han armen om henne och så möttes de i en lång het kyss. Hon suckade lyckligt och la huvudet mot hans axel. Han tryckte henne hårt intill sig samtidigt som han smekte hennes midja. De satt så en lång stund innan hon reste sig och såg honom djupt i ögonen.
- Ska vi gå hem?
De reste sig och gick hemåt hand i hand. Då och då stannade de och kysstes.
Den natten blev den underbaraste hon någonsin upplevt. Han var en underbar älskare. Så varm och kärleksfull. Hon var kär, och visste att han kände detsamma.

Dagarna gick alldeles för snabbt. Det vackra vädret höll i sig och de tillbringade dagarna på stranden och kvällarna ute på altanen eller vandrandes hand i hand genom stan. Så kom dagen då han skulle åka. Hon tryckte sig tätt intill honom, han höll henne hårt.
- Gäller fortfarande erbjudandet om att följa med dig?
- Om du vill. Jag vill väldigt gärna att du följer med mig.
Hand i hand skyndade de sig upp på hennes rum och packade. Hon skrev en lapp till mamma, norpade ett par 500-lappar ur mammas reservkassa och så skyndade de sig till iväg.
När tåget rullat iväg en bit tog hon fram en vinflaska som hon tagit från barskåpet. Han flinade och gick iväg till restaurangvagnen efter 2 glas. De tittade varandra djupt i ögonen och log medan han hällde upp vinet. De skålade högtidligt och tog varsin stor klunk av det fylliga röda vinet.

När flaskan var tömd somnade de med huvudena tätt ihop.
De vakade med ett ryck när Stockholms central ropades ut i högtalarna, rafsade ihop sina saker och gick mot utgången. Nere på perrongen såg hon två välbekanta ansikten och hon log. De kramades och skrattade när de möttes, och minnena flög tillbaka till sommaren i England.
- Men Sabina! Gud va kul att du kom med hit! Rob har pratat så mycket om dig.
Sabina blev varm inombords och log.
- Vad händer ikväll?
- Grillfest hos Tobbe, kvittrade Victoria.
Skrattande och snattrande skyndade de sig iväg till tunnelbanan som skulle ta dem ut till Micke och hans lyxvilla. Det var där de skulle sova under vistelsen.
När de kom dit var festen redan i full gång. Hög rockmusik strömmade ut från ett par öppna fönster och folk verkade redan fått i sig en hel del.
- Nämen tjena! Välkomna hit, fan va kul! Tobbe störtade fram till dem och omfamnade allihop på en gång.
- Ni kan ställa era väskor inne på farsans kontor. Kom ut till baksidan när ni är klara! Sabinas och Robs läppar snuddade försiktigt vid varandras när de ställde ner sina väskor. När de vände sig om stod Victoria där och log.
- Så det blev ni två till slut! Det fattade jag redan i England! Hon gav Sabina en vänskaplig knuff i sidan och en uppmuntrande blick. När de kom ut på den gigantiska altanen slog härliga dofter emot dom. På grillen trängdes färgglada grillspett. En tjej kom ut med en stor bytta med potatissallad. Någon stack ett glas i Sabinas hand. Rob slöt upp vid henne sida.
- Skål älskling! Och så kysste han henne. Någon sa varsågoda och han tog hennes hand och förde henne till bordet. När de ätit och hjälpts åt med att plocka av hade någon lagt på en röjig discoskiva och höjt volymen rejält. Flera ungdomar dansade vilt till musiken, Sabina och Rob följde deras exempel. De omfamnade varandra i en kyss och hon böjde skrattande huvudet bakåt och blickade lyckligt upp mot den klara kvällshimlen. Så här skulle livet alltid vara! De dansade festade hela natten och när de kom i säng klockan 5 på morgonen somnade de omedelbart och vaknade inte förrän fram på eftermiddagen.
Ute på altanen stod en gigantisk frukost framdukad och de slog sig hungrigt ner med de andra. Resten av dagen låg de och solade på gräsmattan. På kvällen kom Tobbe utspringande och viftade med en bunt biljetter.
- Någon som vill gå på konsert imorgon kväll? En kille på mitt jobb lyckades fixa fribiljetter till Weeping willows för hela gänget! Sabina blev glad. Hon älskade verkligen att gå på konserter men uppe i Norrlands mörka skogar hände det väldigt sällan någonting. Hon längtade tills imorgon! Kvällen blev lugn och mysig. Gänget satt ute på baksidan till långt in på natten, drack cider och pratade.

Dagen efter väcktes de av Victorias glada stämma. Hela gänget ville gå omkring i stan den dan för det var ganska mulet ute. Så fort de ätit frukost och gjort sig klara tog de tunnelbanan in till gamla stan. Fast det var mulet var det varmt, och efter en stunds springande i affärer slog de sig ner på en utomhusservering. Det var så vackert i Stockholm! Efter en timme reste de sig och styrde kosan mot östermalms torg där de vandrade omkring och beundrade alla vackra hus. Fram på kvällen slog de sig ner på en mysig restaurang och avnjöt en underbar middag innan de begav sig mot konsertområdet.
Spelningen var underbar. De stod långt fram, det var mycket folk och stämningen var på topp. Hela tiden höll Rob sin beskyddande arm om hennes midja. När konserten var slut gick de till en bar i närheten och satt där till dom stängde.
Nästa dag regnade det så de satt ihopkurade i soffan och tittade på skräckfilm. Dagarna fylldes med grönalundsbesök, biobesök, party och en massa annat skoj. Dagen då Rob skulle åka hem till England och Sabina till Norrland kom alldeles för snabbt. Hon grät i hans armar när de skildes vid Arlandabanan. Hon lovade att komma över till England så fort hon hade tid och pengar. Han önskade henne lycka till och kysste henne på munnen en sista gång innan han försvann iväg. Victoria la en vänskaplig arm om henne och försökte muntra upp. Hon drog iväg med henne till ett café och där satt de tills det var dags för henne att kliva på tåget hem. Hon hade verkligen ingen lust att skiljas från sina vänner, men flera av dem skulle börja jobba igen och hon var tvungen att åka hem och förbereda allt för Göteborgsflytten. Veckorna före skolstarten tillbringade hon på stranden eller framför videon. Hon hade inte så mycket inspiration till att skapa nu. Hon bara längtade tills skolan började.

Åter i Göteborg
Tåger rullade åter in på Göteborgs central. Men till skillnad från förra gången kände hon sig lugn och harmonisk. Och förväntansfull! Hon orkade nätt och jämt dra den stora tunga resväskan bort till bussterminalen. Chauffören lade in väskan i bagageutrymmet och så rullade de iväg mot skolan, mot hennes nya liv.
När hon fått sina nycklar och ställt in sitt bagage i det mysiga rummet var det dags för samling i aulan. Hon va ruskigt nyfiken på sina blivande klasskamrater, men var säker på att det skulle bli bra.


4 månader senare
Utbildningen var stressig och det var alltid något på gång. Hon hade fått massor av vänner, lärt sig massor och fått mycket beröm. Hon hade aldrig mått så här bra i hela sitt liv. Detta var vad hon alltid ville göra. Strax före jul skulle de spela upp en färgsprakande cabaré. Hon hade fått en av de större rollerna och det var mycket arbete. Premiären var inne och hon var ordentligt nervös. Ridån for upp och applåderna haglade. Hon blickade ut över publikhavet och… längst fram, ungefär i mitten, satt mamma! Och bredvid henne satt… Rob! Hon blev så glad att hon trodde hon skulle spricka. Hon gav allt hon hade och när föreställningen var slut haglade applåderna och blommorna över dem.
Hon bytte om så snabbt hon kunde och skynda ut till Rob och mamma. De såg så stolta ut, ja t o m mammas ögon lyste av beundran! Rob skyndade fram till henne och gav henne en hård kram och en het kyss.
- Du var fantastisk! Jag är så stolt över dig min älskling! Mamma kramade också om henne.
- Tänk att du kom såhär långt i alla fall! Jag är också stolt!
Sabina log mot henne, om än lite kyligt och överlägset. Äntligen hade hon vaknat och insett att Sabina var bra, äntligen insett att man ska stötta sina barn. Hon försökte dölja sin bitterhet, hon ville inte bråka. Bättre sent än aldrig!
- Hur länge stannar du? frågade hon Rob här de gick ut till bilen. Han log:
- Jag tänkte fira julen med dig och din lilla mamma, om det är ok!
Sabina skrattade och kramade om honom. Klart det var ok!
- Jag älskar dig! sa hon lyckligt. De åkte in till Göteborg där mamma bjöd ut dom på restaurang. När oxfilén och potatisgratängen var uppätna knackade hennes mamma i glaset och ställde sig upp.
- Jag har inte alltid varit så uppmärksam mot sig gumman. Jag har ignorerat dig och inte varit lyhörd för dina behov. Inte stöttat dig som jag borde. Men när jag såg dig ikväll insåg jag vilken gåva du är! Du anar inte hur stolt jag är! Det är tur att du är så stark och lyssnar på din egen röst. Annars hade du väl fortfarande suttit hemma i Norrland och drömt! Skål för dig! Sabina höjde sitt glas och log mot sin älskade Rob.
Äntligen hade hon fått allt det hon drömt om så länge! Hon var på väg att nå sina drömmars mål. Och hon skulle få fullt stöd av dem hon älskade, hela vägen. Kunde man ha det bättre än såhär?

Skriven av: Linda Carlgren