Vägen

Det höga gräset gungar sakta i takt med vinden. Det har börjat bli blekt av solen som stilla vandrar över himlen. Men ännu är vägen kantad av grönt så långt ögat kan nå.
“Det är en bit att gå, men jag är full av liv idag och har sett fram emot det hela dagen” tänker han medans han går nedför vägen.
Mannen blundar och drar in dofterna av sensommaren. Solen bryr sig inte om att han blundar, den bländar hans ögon ändå.
“Tur att jag inte glömde hatten” säger han till sig själv. Det är en fin hatt som han köpte dyrt en gång i tiden. Den är en vit panama hatt med ett brett svart band runt. En sådan fin hatt visar att man är en man av klass, och det är precis så han vill att andra skall uppfatta honom.
Han har inte vandrat den här vägen på många dagar nu, hettan har hållit honom inomhus. Men idag är det en aning svalare, nog i alla fall för att han ska ta sig för den långa promenaden.
Längst med vägen har han sett att det har växt blommor, han hoppas att han ser några som är fina nog att ta med sig.
Han stannar upp ett slag, tar av sig hatten och torkar sin panna med näsduken han alltid bär med sig.
“Undrar om det finns blommor i vitt längre fram.”
Det är synd att han bor så långt bort, avskild från människor. Annars hade han säkert kunnat ordna så att han fått åka med in med kärra. Det hade varit något. Men han resonerar som så att han behöver motionen.
Vägen är bred och används fortfarande flitigt varje år, men det är fortfarande flera veckor kvar innan vinodlarna är klara med årets skörd. Så han får gå här själv. Det är en vacker dag, så han klagar inte. Men solen är som hetast just nu. Han trodde att han skulle hinna innan den värsta värmen slog på, men han har stannat för många gånger på vägen och förbannar sig själv för detta. Det kommer vara mycket mer behagligare att gå hem i skymningen. Det brukar vara svala vindar då, och ljuset är mer mjukt.
Med en suck drar han sig till minnes en tid då han gick just denna vägen för jämnan, ibland flera gånger per dag.
Sakta böjer han sig för att plocka upp ett par fina viltvuxna blommor. De är vita som de mest böljande och svalkande molnen himlen har att bjuda på. Kisande blickar han uppåt och ser två smala moln vila sig i det stora blå. Ett älskande par som vilar i varandras armar. Helt ensamma och utan bekymmer.
'Hoppas blommorna inte vissnar i den böljande solen.' tänker han medans han fortsätter sin stillsamma färd nerför vägen.
Med ett leende drar han sig till minnes förra gången han hade uppmanat styrka att bege sig till stadens café. Hon hade haft den blommiga klänningen på sig, den som hon älskar att ha på sig soliga dagar som denna.
'Undrar om hon har på sig den idag?' tänker han och värms av bilden av henne.
Det finns ingen kvinna som överträffar hennes skönhet. Det stilfulla sättet hon rör sig på när hon går, hennes ljuvliga lukt som vinden för med sig när hon böjer sig fram mot honom för att fylla på hans kopp. När hon står och blickar ut över torget med människor och solens skugga avslöjar hennes mjuka former. När hon ler så glittrar hennes ögon med värme och linjerna blir tydligare, en kvinna som har levt ett kärleksfullt liv. Han önskar att han hade träffat henne i början av sitt liv. Men han är ändå så lycklig för han träffade henne till slut.
Han hade suttit där som så många gånger förut, den lilla staden runt omkring honom full med liv den varma sommardagen. Det lilla caféet var som en fridsam oas bland sorlet från gatorna. Hon hade kommit fram till honom och frågat om han ville ha påfyllning på sin kopp.
'En sådan vacker mö gör att dessa blommor bleknar i jämförelse.' hade han sagt och visat på den vas med violetta blommor som stod på bordet.
Ett mimspel som liknade ett leende hade sökt sig till hennes mungipor när hon hade svarat. 'Själv så föredrar jag vita blommor. Ville ni ha påfyllning?'.

Skriven av: Pierre Odengard