Vägen på natten

- Jag orkar inte. Verkligen, jag är så jävla trött på det här. Jag försöker förstå honom, okej, men han bryr sig ju inte ett skit. Om jag liksom frågar vad som är fel eller nåt så bara drar han, kan inte ens säga att han inte vill prata. Visst, jag fattar att han inte mår bra, men då kan han väl säga det? Han är ju för fan sjuk, kan ingen bara tala om det för honom?
- Kan inte du? Dig borde han väl lyssna på?
- Men det är ju det han inte gör. Han skiter i mig också, och då kan det liksom lika gärna vara. Det är som om inget spelar nån roll längre, inget alls. Fan, jag vill hem!
- Du kan åka med mig, jag tänkte dra.
- Ska du köra?
- Ja, vadå?
- Inget, tänkte bara... Äh, jag ska bara hämta min jacka.

Inte för att jag vill röra henne. Det har jag nog aldrig velat. Hon är inte sån. Hon är liksom kall och ömtålig, typ som om hon vore gjord av glas. Man vill inte ha sönder henne. Dessutom är dom faktiskt fortfarande ihop. Han kommer nog krossa henne. Inte för att han vill, jag vet att han gillar henne, men han ser henne inte längre. Han kommer trampa på henne av misstag. Hon har hämtat jackan. Den är rätt ful, svart och alldeles för stor. Som ett stort djur. Hon ler, vet inte varför. Kinderna trycks upp mot ögonen. Fult. Jag säger hejdå till alla som hör. Han ligger på soffan, tror inte han märker nåt. Det är svinkallt och fuktigt. Vill inte, varför sa jag att jag kunde köra henne, jag hade ju tänkt stanna. Det snurrar lite. Fan. Kan inte gå in igen. Låser upp och sätter mig. Öppnar hennes dörr inifrån, låset har nästan frusit fast. Hon sätter sig. Det blir rök när hon andas, vit dimma. Ren rök, hon hatar att han röker. Det tar ett tag innan den startar, hoppas nästan att den inte ska göra det. Vill vara kvar i värmen.

Säger ingenting för om jag skulle försöka skulle jag säga för mycket. Vill inte att hon ska veta. Men hon måste väl fattat, annars skulle hon inte frågat. Vägen är svart. Hon säger nåt om rådjur men jag tror de sover nu. Det borde de göra. Vill också sova, jag är trött. Snart kommer hon börja prata om honom igen. Hon tror väl att jag förstår. Och visst, klart jag fattar vad han håller på med, men hon ger mig bara dåligt samvete. Inte för att hon anklagar mig, inte direkt, det skulle hon aldrig våga. Men hon vet att jag har dåligt samvete för honom, för att jag inte gjorde nåt, för att jag lät honom hållas. Kanske tänker hon försöka utnyttja det. Ska försöka att inte bry mig. Hon pratar inte om honom än. Säger att hon har mycket att göra. Jaha. Det har inte jag. Fint, jag vill inte prata. Särskilt inte om honom. De borde aldrig blivit ihop. Vet inte vad hon såg hos honom, de är ju så jävla olika. Det är inte liksom det att de har olika intressen och så, men hon är liksom för ljus. Hon har planer, hon tänker göra nåt med sitt liv, bli en lyckad människa med utbildning, jobb, pengar och sånt. Hon tror fortfarande att allt kommer gå över, att han också kommer tänka så nån gång. Men han är inte sån som blir nån, han är mer en sån som varit nån, men håller på att försvinna. Han blir inte mer än såhär. Han vill inte, och det kan hon nog aldrig fatta. Det är så självklart för henne hur man ska vara. Snart är det vår, säger hon. Så jävla typiskt att tänka på våren årets kallaste dag. Är det mörkt så måste det bli ljust, är det kallt så är det egentligen på väg att bli varmt. Imma på rutorna, sätter på fläkten. Dimma utanför. Vit rök.

Kanske behöver han henne. Liksom nåt att hålla sig kvar vid, nåt levande. Vi är så jävla döda, vi andra. Tänker plötsligt att hon inte får bli som vi. Det vore ju fan tragiskt. Måste säga nåt, annars kommer hon börja prata om honom. Det går så långsamt på natten, i vanliga fall skulle vi vara hemma nu. Kör fortare, måste komma hem snart. Fan, allt borde vara som det var när man var elva, det var mycket lättare då. Det var i femman vi blev kompisar, han och jag. Var han likadan då? Var jag likadan då? Okej, klart man ändras och så, men är man samma människa? Hur mycket kan man skada sig själv och ändå vara den person man var innan? Är det mitt fel? Klart som fan det är mitt fel, han ville aldrig, det var jag. Det var jag. Dimma. Fan, vatten i ögonen, kanske grinar jag. Hon får inte se. Hon får inte säga nåt.
- Han sa att du...
Blinkar. Vänder mig mot henne men hon har slutat prata. Säger förlåt. Förlåt för allt som är mitt fel. Hon tittar rakt fram. Skriker. Kanske hörde hon aldrig att jag sa förlåt. Först ljuset, sen smällen. Som en stor jävla stjärna som exploderar. Jag blir döv och blind, allt är svart och tyst. Vita trasor framför mig, allt gör ont. Allt är stilla. Det rinner blod från ett sår i pannan, det är allt. Vågar inte röra mig, för då blir det sant. Så länge ingen säger nåt har det inte hänt. Sirener, långt borta. De får inte komma närmre, för då kommer det bli verkligt. Ansikten, frågor. Visst, hon lever. Så länge ingen säger att hon är död lever hon.

Skriven av: Elisabeth Lindquist