Vägen till brevlådan

Vägen till brevlådan


- Kurt gubben min, gå genast och hämta posten!
Jag satte i gång med att knyta dom spygröna skosnörena efter att jag beslutat mig för att göra det som faster Asta sagt. Efter en lång tid med att kämpa mot skosnörenas knasiga vrede satte jag på mig jackan och fyra halsdukar, ty det är ju kalt ute. Jag gick mot dörren med en stor längtan, ”Jag ska bli den första som ska få vidröra den gyllene brevlådan!” Jag tog tag i det ny polerade handtaget. Det var lite bökigt att få upp den flera kilos tunga dörren, för jag har ju slutat gå till Powerhouse, men efter lite hjälp (lillesyrran) så fick jag äntligen upp dörren till friheten. Jag tog ett stort kliv ut men snubblade förargligt på den utslitna tröskeln, och föll pladask ner i en blöt vattenpöl. Jag tog mig samman och ställde mig upp. Och testade att skritta istället för att gå, jag hade hört att det skulle gå mycket fortare. Jag flinade åt min finurliga ide, kanske att man skulle kunna testa att galoppera istället. Fast jag märkte snart att jag var fortfarande var vid pölen och förstod att jag inte kommit någon vart, ”hmh.. människor kan kanske inte galoppera!” Jag testade att gå istället. Det gick betydligt fortare och jag hade redan hunnit gå sju steg. Nu hade jag bara fyra meter kvar. Jag sträckte mig fram för att få röra vid den, men plötsligt kom granntantens katt nerflygande från himlen. Det var inget konstigt med det för jag var van vid att den brukar komma flygande, för granntanten gillar inte sin katt så speciellt mycket utan vill bli av med den, men den kommer jämt in i huset på nåt finurligt kattsätt. Jag tror nog den katten bara har några enstaka liv kvar.
Efter en stund för att jag behövde lite tid att komma över chocken tog jag kraft till mig att gå den sista biten fram till brevlådan. Plötsligt kom jag fram till den, ja skuttade av glädje och det verkligen brann av glädje inom mig. Jag öppnade locket. Där tog jag först upp Ellos katalogen. Jag började bläddra i den försiktigt och hörde under tiden att granntanten skrek till mig att alla priser visst skulle vara hälften så billiga som katalogspriset. ”Jasså!” svarade jag glatt! ”Men hur mycket kostar katalogen då?” Jag fick inget svar, det kan man undra. Jag fortsatte mitt arbete att ta upp all posten ur den kilometers djupa brevlådan. Jag hade precis fått upp allt och då kände jag att allt snurrade runt mig. Jag föll till marken och sen blev allt svart. Det var den dagen, den sista dagen i mitt liv.



Att tänka på: ta inte för mycket post,
man vet ju inte vad som kan hända.

Skriven av: Ester