Vägen till frihet

Vägen till frihet

Om sanningen vore allt, skulle livet vara enkelt. När sanningen är sagd kommer ni då att förstå och förlåta. Ingen av er kommer längre veta vem jag är eller vad jag är. När sanningen har lämnat mina läppar kommer jag gråta blod, och om så livet vill förblöda.
Hela mitt liv är baserat på de lögner jag har serverat er. Vist finns det sanningar, men jämfört med lögnerna är de få och ynkliga.
Vi alla kommer en dag att se sanningen i vit ögat och inse vad vi är. jag vet redan eftersom mina lögner bara har varit sköldar. Sköldar som skyddar mig från anfall ute från. De få gånger sköldarna legat nere har angreppen slutat i min förtvivlan, hjälplöshet och passivitet. Slutet är aldrig lyckligt
Det jag nu berättar kommer ni aldrig förstå inte heller vilja förlåta. Jag är inte vad jag värkar, jag är en liten och väldigt obetydlig människa. Det ni tror är sanning kan lika väll vara osanning. Mitt liv består av er, skola, en kär vän, en far och en bror. Det är inte jag som står i centrum utan alla anda. Viserligigen har inte mitt liv varit fyllt av bara lögner. Det kanske är dem jag kan skylla på, men i längden så inser man att man har ingen annan att skylla på utom sig själv.
Att försätta sig i situationer , som man vet inte kommer sluta där de borde. När man från regissör förvandlas till en livlös docka.
När jag nu mer ser mig i spegeln ser jag bara masken jag har tillverkat. Den som är mer levande än jag. Jag borde ha föds stum. Då skulle aldrig lögnerna ha lämnat sina läppar.
Om ni ändå bara kunde förstå det jag säger utan att säga ett ord, om min röst ändå kunde bäras fram på sanningens vingar, om ni ens viste hälften av allt det fruktansvärda, men hur skulle ni inte kunna låta bli att döma mig. För ni skulle aldrig kunna förstå, det är därför detta måste göras.
Jag vill bara att ni ska förstå jag älskar er alla på mitt sätt, men om det är kärlek vet jag inte. Eftersom jag aldrig vetat vad kärlek är. om ni ändå kunde förstå och förlåta, man jag vet reddan vad ni tänker.
Förlåt mig. Jag orkar inte vandra genom skärelse elden längre.

Hon lätt pennan falla. Genom ett mörker reste hon sig upp och grepp efter kniven, och i skymnings ljuset föll hon till golvet. Hon sa sedan inget mer, hon skrek bara ut sin smärta. Golvet kletades ner av hennes livs åder.

”Så du vågade. Du tog steget ut i det fria. Nå du ska få din belöning. Sov nu mitt barn och glöm nu allt”

Som timglaset rann blodet ut och tiden tog slut.

”Å äntligen fri!”

Skriven av: jessica helleberg