Valet var ert Abraham och Abraham Mattias

Abraham gick med tunga steg hemåt mot den lilla stugan vid storskogen.
Det var varmt för att vara augusti, solen sken fortfarande varmt i nacken på honom där han gick i sina egna tankar.
Han var trött efter en hård långdag på bruket. Men det var inte det värsta. Det var han hustru, Gertrud, som låg klen och blek i sängen nära spisen i köket. Hon höll på att, sakta tyna bort. Sen dom förlorat lilla Eva förra sommaren bara tre veckor gammal.
Förlossningen hade varit lång och besvärlig. Lilla Eva fick inte behålla någon mat sen tillstötte en elak hosta med feber. Hennes liv släktes i Abrahams famn, när han vaggade henne i sin stora famn. Stackars barn tänkte han med en djup suck. Gertrud hade varit förkrossad och förlossningen hade satt spår hos hans vackra hustru som nu låg apatisk i sängen.
Deras äldsta dotter Brita som nu var 14 år fick vara istället för mor, slet med hemmasysslorna och småsyskonen samt att hon tvättade för patronen och hans fru. Det hände att lilla Abraham-Mattis var med kallad ”Matte”, han var pigg och livlig med glittrande gröna ögon, håret var som en liten flickas långa ljusa lockar.
Dom två mellanbarnen Jonas Petter och Cristina Margareta följde med till bruket för att sortera sten och elda.
Abraham öppnade dörren till stugan. Allt var tyst, barnen satt på rad längs sängen hos Gertrud, medan Brita torkade sin mor i ansiktet. Cristina och Matte höll om varandra. Jonas hade katten i knät.
Mattens ansikte var allvarligt, ögonen ledsna när han rusade mot sin storväxte far Han blev hissad upp i taket och sjönk ner i den stora varma famnen.
- Far varför är mor så sjuk ska hon dö som Eva förra sommaren?
Abraham såg att pojkens ögon fylldes med tårar, en rann ner för hans kind.
- Min lille son vi knäpper händerna och ber till gud kanske mor får kraft tillbaka.
- Ja far, vi gör det sa Brita, Cristina och Jonas
Hela familjen samlandes framför modern, tände ett ljus och bad om nåd för deras kära Gertrud skulle få kraft åter.
Gertrud låg med halvöppen mun och ögonen var slutna. Det långa bruna håret låg över hennes axlar som en tjock hästman. Ansiktet var blekt, som nyfallen snö. Kroppen var smal och skör. Andningen var rosslig och ansträngd.
Brita började med att laga mat, det blev brungröt med lingon, en hård tunbrödbit. Abraham gick ut till vedkubben och hög ved. Där fick han gråta ut. Han tänker på den tid då dom mötes där borta i Krokvågensby 1844, det var midsommar det var dans med fiol och sång, brännvinet hade flödat och där stod hon den vackraste kvinnan i hela Jämtland och Ångermanland.
Lät som en fjäder var hon i dansen. Duktig med jobbet hon utförde. Han hade fallit för henne och deras kärlek var het och mars 1845 gifte dom sig för att inte deras barn skulle få stämpeln oäkta. Sen bar flyttlasset av till Graninge, han hade fått jobb där genom en släkting och sen bodde dom alla runt omkring släkten.
- Far, far maten är klar, ropade Brita. Han väcktes ur sina tankar gick in i huset sköljde av sig händerna i hinken innan för dörren.
Hans ögon sökte den oröliga gestalt som låg under täcket. Hon sover lugnt roslingarna är mindre. Kanske gud lyssnade. Han ler sätter sig vid matbordet, dom ber bordsbönen.
Sen delar han ut maten. Alla äter under tystnad.









När kvällsmaten är uppäten tar han fram sitt munspel sätter sig framför sin fru, spelar mjukt och försiktigt en sommarpsalm.
När disken och alla kvällssysslor är gjorda samlas dom runt Gertrud igen. Det var längesen hon hade rört sig. Svaga andhämtningar hörs från den halvöppna munnen. Han tar hennes hand sätter sig på en stol bredvid henne. Brasan knäpper, lyser upp köket och skänker värme inför natten.
- Vatten viskar hon, vatten, han tar skopan för den mot sin hustrus torra läppar, dricker ivrigt hostar till ett par gånger sen sjunker hon ner mot kudden igen.
Alla sover djupt ljusen är släckta.
En tupp gal ifrån hönshuset straxt intill. Abraham vaknar från sin madrass på golvet bredvid sängen där hans hustru ligger. Han hastar ut runt knuten är snart tillbaks gör eld i spisen.
Barnen vaknar ett efter ett. Brita ska till patron idag, lilla Matte ska följa med.
Matte far ur sängen, han delar med sin syster Cristina. Han sjunger och pratar på han har varit hos patron förut och han och patronen var väldigt bra vänner.
Cristina och Jonas går med sin far till bruket. Innan dom gått kommer Abrahams syster på besök och för att se efter Gertrud.
På kvällen när dom kommer hem och Abraham satt sig ner vid sin hustru viskade hon svagt
- Jag väntar på dig min vän, hos gud, det sista var mera en viskning.
Den lilla genomskinliga handen slappnade av i hans stora valkiga hand. Han säger inför barnen och sin syster.
- Må Gud ge henne ro och vaka över henne, hälsa till våran lilla Eva. Tack för den tid vi fick ha henne här. Rösten bryts, han rusar ut på gårdsplanen.
Faster Cristina Birgitta samlar in alla barnen i sin varma trygga famn dom gråter tillsammans.

Begravningen kostar pengar och Abrahams tillgångar töms. Den sista potatisen har frusit, frosten kom lite tidigare i år.
Maten är mycket tunn på bordet samt sorgen som lägger en tysthet över det lilla huset.
Dom överlever enbart på en höft och goda släktingar.
Nu är lilla Matte hos patron mycket ofta det bildas ett far och son relation dom emellan.
Där finns mat i överflöd. Matte sover då och då över där men vill snabbt hem till far, syskonen och katten.
















En söndagseftermiddag stannar en fin häst med vagn utanför det lilla grå torpet i skogsbrynet ur kliver en man med grön sidenväst och käpp. Bakom honom hoppar lilla Matte ut.
- God helgdag i stugan, säger patron med myndig röst, hans ögon visar att han är en snäll och klok man med hjärtat på rätta stället.
- God helgdags själv Herr patron vad önskas? Har Matte skött sig väl?
- Jodå det har han, en sån snäll och rar pojke, han är duktig också på att lära sig. Jo jag har funderat och prata med min hustru om Matte. Vi har inga barn och vi har fattat tycke för lilla Matte och vi har tänkt på att Herr Lundström och barnen har det fattigt och besvärligt. Tänk nu på det här en vecka sen kan ni ge erat svar. Vi vill adoptera eran lilla Matte?
Abraham ser på patronen med ledsna trötta ögon. Han vet inte vad han ska svara lämna bort lille pojken, nej det känns inte lockande.
- Ja vet faktiskt inte hur jag ska göra, han är våran solstråle i huset sen min hustru gick bort i höstas. Klart han får det ju bättre hos er herr patron. Han kan ju få prova, får se vad han vill själv om det inte går får han komma hem igen, om han vill stanna får vi skriva papper och så vidare om det går bra för er herr patron?
- Ja då säger vi så, jag hämtar honom nästa lördag samt lite som han vill ha med sig.
- Godagens herr Lundström
- Godagens herr patronen.

I veckan går Matte åter till sin vän patronen. Han får ett eget rum, fina kläder, lackskor och en fin käpp som patronen. Han somnar med magen full av god mat.
Han leker med patronen i alla korridorer i herrgården. Patrons hustru läser sagor på kvällen framför den stora eldstaden i den fina soffan innan han somnar med sin gamla tygdocka som mor Gertrud sytt till hans döda syster Eva, men eftersom hon aldrig kunde leka med den fick han ta över den. Det fanns en lukt som påminde honom om mor, far syskonen och huset i skogsbrynet.
Han somnar men vaknar upp, allt är svart han gråter och skriker: - Far, far var är du!

Patronen vaknar av det hjärtskärande skriket från Mattes rum. Han skyndar dit med nattmössan på sned och morgonrocken, nattskjortan fladdrande mot benen.
Han skjuter upp dörren, tänder ljuset. Pojken gråter allt han kan.
Patronen lyfter upp den lilla pojken, sätter honom på knät. Vaggar honom av och an precis som far och viskar i hans öra: Du lilla Matte du ska få åka hem till far.
Han stryker pojken över det våta varma kinden. Lägger tygdockan i hans famn.

När frukosten blivit uppäten och allt är packat får han åka hem till far, syskonen och katten.
På gården står Abraham, syskonen och katten.
Matte kastar sig ur hästdroskan, springer fram till far, han flyger upp i luften och ner i fars underbara trygga famn.

Några artiga fraser växlas mellan patronen och Abraham. Fadern ler och det når hans ögon som glittrar av glädje när han kramar sin son Abraham-Mattias.

Om nu inte Abraham valt att kämpa vidare med sin familj.Det här är en skröna men det kan lika bar vara sant.

Skriven av: Astrid Lundström