Välkommen till helvetet

Ett grönfjälligt huvud klöv vattenytan. Den röda kammen på huvudet skvallrade att det var en hanne. Han reste sig upp och ställde sig upp på bakbenen. Nykomlingen blinkade förvånad. De självlysande väggarna i grottan skimrade i alla regnbågens färger. Vi bor i en grotta som liknar insidan av en oändligt hög skorsten. Den smutsiga dammen längst ner är allas vår födelseplats. Från den klättrar vi upp på klippväggarna, som flugor, resten av livet.

- Välkommen till spegelhelvetet, sa jag och drog upp honom ur dypölen.

Han försökte resa sig upp och balansera på bakbenen och svansen, men han klarade inte av att hålla balansen. Han föll och slog upp ett fult sår på hakan. Det är alltid svårt för en varelse som levt hela sitt liv i upprätt ställning att vänja sig vid att krypa omkring på sex ben. Jag lyfte upp honom och satte ner honom på alla sex igen. Han såg ut som ett nyfött föl när han samlade alla benen under sig och gick ett par steg.

Jag visade honom hur man fäller ut klorna och använder dem för att klättra uppför klippväggen. Det var lättare för honom att klättra än att gå. Våra kroppar är skapade för att klättra med. Vi klättrade uppför den lodräta klippan. Jag visade honom hur man vilar på klippavsatserna utan att falla ner.

- Vi kan inte dö, förstår du. Du kan falla och bryta varenda ben i kroppen, till och med krossa skallen, men du dör inte. Det gör helveteiskt ont i flera veckor och det enda du kan göra är att ligga stilla på botten och vänta till skadorna läkt såpass att du kan börja klättra igen

Han nickade som om han förstod, men jag visste att han inte trodde på mig. Det gör de aldrig. Inte förrän de fått pröva på det själva.
Det var dags att inviga honom;

- Ser du speglarna? frågade jag som i förbigående.
Nykomlingen såg sig omkring, lite förvirrad. De tar ett tag att förstå vad man ser.

- Neeej!

Nu såg han det; Speglar! Speglar överallt! Varje facett i klippan var en egen spegel.

Speglar med barn som prövar grimaser. Speglar med kvinnor som lägger make-up och män som rakar sig. Trafikspeglar, provrumsspeglar, backspeglar, krossade speglar som slängts på soptippen.

Nykomlingen blundade och skrek av fasa. Han borrade klorna djupare in i berget och tryckte sig platt mot klippan. Det var bra! Han började redan vänja sig vid sin nya kropp.

- Den här världen är förbunden med alla speglar i den värld du kommer ifrån. Du ser dem som speglar sig, men de ser inte dig. Eller det kanske de gör, jag är inte säker. En del ser lite skraja ut.
Nykomlingen öppnade ögonen och slappnade av en smula.

- Vad är det här för ställe, egentligen?

- Det här är spegelhelvetet, det sa jag ju.

- Spegelhelvetet! Hur länge ska jag vara här?

- I en evighet. Först när du sett alla speglar, även den minsta spegelskärva på minsta gruskorn, då är du fri.

- Fri? Vad händer då?

- Då spricker ditt skinn upp från nacken hela vägen ut till svanstippen. Jag har sett det hända en enda gång, det var en den honan som hjälpte mig upp ur födelsedammen Det såg ut som när man öppnar en kastanjefrukt. Skinnet brast och ur den slappa reptilkroppen reste sig en genomskinlig ängel. Hon svävade uppåt och försvann. Sedan dess har ingen sett henne?

- Men varför? Vad är meningen med allt detta? Vad har jag gjort?
Jag såg på honom. En ful, liten, skräckslagen sexbening som klamrade sig fast vid klippan med sina små ynkliga klor.

- Tja, du kollade väl för mycket på dig själv i spegeln, när du levde.

Skriven av: Cassie