Falkteamet bok 7

Nimra och Attentaten i Gyllene Salen
Av Rebecka Lejonbalk

Kapitel 1

Ett märkligt och ovanligt besök

Julen närmar sig och snön ligget vit och fin över hela Norrland. Jag vilar lite uppe på loftet i Skogstorpet. Mor och far är nere i köket och jag tycker mig höra att det är julstök på gång. Ännu är det tid kvar till dopparedan. Mor och jag har bakat och gjort julmat. Det mesta är klart nu. Våra goda vänner Tage och Ture Abrahamsson är i skogen för att hugga en gran. De bor numer med oss fast de har vars en Friggebod på tomten. Oskar, min käraste Oskar, vår allra bästa vän sitter väl i sin koja som han har på tomten.
Far, Oskar, Tage och Ture är alla byggjobbare. Dock är de alla pensionärer men sega och starka män. Far har byggt lite till sedan så byggnaderna i Örträsk är färdiga och klara. Ja vi har ju ett stort hus där och flera Friggebodar. Hur det nu är så trivs i alla fall jag bäst här på Skogstorpet i Kvantsele.
Jag tar det lite lugnt och har just nu ledigt från mitt arbete. Jag arbetar för staten, det är hemliga projekt så jag talar aldrig om dem.
Jag reste mig och ser ut genom fönstret, så vackert, finns det något vackrare än norrlands natur. Så upptäcker jag en skepnad ute vid vägen. En svart skepnad. Vem är det? Är det någon som ska hit till oss eller vad? Ser ut som en kvinna, helt klädd i svart. Nu börjar hon gå mot torpet. Vem är hon? Jag går ner för trappan och kommer direkt ut i köket. Mor bakar igen. Far sitter och läser tidningen. Det är en så underbar stämning.
– Mor, det är en kvinna på väg in hit. Är det någon du känner?
Mor lyfte på huvudet och kikar ut genom fönstret. Så rätar hon på ryggen och rynkar ögonbrynen. Så får hon ett överraskat utseende och tappar kaveln hon hållit i. ”Nä… säger hon, är det möjligt?
Mor torkar sina händer och ber mig släppa in kvinnan. Jag går fram till dörren och öppnar. Kvinnan står precis intill dörröppningen. Hon har huvudet sänkt med så reser hon huvudet och ser på mig. De ögonen, de är fulla av liv, nästan lite guldbruna. Gammal kvinna, väldigt gammal kvinna. Det vita håret syns här och var under den svarta sjalen.
– Stig in, säger jag. Hon ser forskande på mig, så nickar hon och stiger in. Då som först märker jag att hon har en käpp. Så stannar hon i hallen och inväntar att jag ska stänga dörren.
– Var så god, säger jag och visar med handen in till köket. Hon går sakta och försiktigt in i köket. Där står mor nästan i givakt och bara ser på den gamla kvinnan. De båda kvinnorna ser länge på varandra och så plötsligt niger mor djupt. Kvinnan nickar och slår ett slag med käppen i golvet.
– Brita, säger hon, du har åldrats. Mor bara står där och tycks inte veta vad hon ska göra. Jag ser på far som nu sänkt tidningen och stirrar på både mor och kvinnan och till sist på mig. Jag sätter mig bredvid far.
– Ska du inte be mig att sitta ner Brita?
– Förlåt, säger mor och drar fram en stol. Kvinnan sätter sig.
– Sätt dig Brita, säger kvinnan och mor sätter sig på en stol mittemot den gamla. Du undrar varför jag kommit? Jag ska säga dig varför jag kommit. Milo har gott vidare och jag går väl snart efter. Då blir det du Brita som får ta över, du blir Nimra efter mig. Är du beredd?
Mor stirrade på kvinnan och skakade på huvudet.
– Jag kan inte, jag har familj och hem, jag kan inte lämna dem. Jag kan inte!
– Du skall, det vet du. Du kan vara här och leva ditt liv men du ska också vara Nimra. Jag orkar inte så länge till...
– Jamen Nora, min dotter Nora är ung och stark, om några år kan hon ta över. Hon har redan fått en del gåvor.
– Man får inte hoppa över i leden, det vet du.
Far och jag stirrade på kvinnan. Vad i hela friden talade hon om, vad då Nimra?
– Jag är ledsen Nimra men jag kan inte, jag är inte stark nog och jag har så många att tänka på.
– Dem kan du tänka på ändå, du kan vara dem nära hela tiden men som Nimra. Du har inte använt dina krafter, bara sparsamt, du måste träna upp dig nu.
– Nimra, lyssna, jag är gammal själv, jag är snart pensionär och har inte den styrka det krävs att bli Nimra.
– Brita, vad är det här, säger far. Du ska inte göra något som du inte vill, vad det än rör sig om. Han reste sig gick runt bordet och till mor. Han höll ömt om henne. Så såg han på kvinnan.
– Jag vet inte vem ni är eller vad ni och min hustru har gemensamt men ett vet jag, hon sliter ut sig på att hjälpa alla och hennes kärlek rymmer hela rymden. En finare och godare människa kan ni aldrig finna. Min älskade hustru är mitt liv och Noras liv men också väldigt många andra.
Kvinnan såg på far och han ryggade lite när deras ögon möttes. Länge höll hon kontakten med far. Så sänkte hon blicken och såg på mor.
– Det din make säger är sant. Men din make vet inte allt om dig, han tror han vet men det gör han inte. Du är full samisk, släkt med mig men också med Milo. Vi är dina rätta och enda anhöriga tillbaka i tiden. Du stammar från Nomra och Nemra, Urdis döttrar, det visste du kanske inte men de som upplevt din kraft, har förstått att du är speciell, de vet inte vad men du är nu en Ísola med starka krafter och ska bli en Nimra, en Nimra som har oanade krafter.
Mor grät, hennes axlar skakade och fast far höll om henne så kunde han inte trösta.
– Vad är en Ísola? Frågade jag. Kvinnan såg inte på mig men svarade ändå.
– En sådan som din mor, dit kommer också du med tiden.
– Men Nimra då, vad är det?
– En som förstår allt, ser allt, känner allt och som kan behärska situationer som ingen annan kan. Förutsägelser, tidsresenär, makt att hela, makt att förgöra…
– Men sådan kan inte mor bli, mor är kärleken helt och hållet, ni har ingen rätt att fodra att…
Hon hade vänt ansiktet mot mig och hennes ögon sköt eld. I alla fall, kändes det så.
– Tig, det du ännu inte känner ska du inte dikta om, så tig.
– Nora, bad mor, säg inget, snälla! Jag nickade att jag förstått.
– Nimra, om jag tar över en del av din börda, så pass mycket att du kan få leva ännu en tid i vila?
– Nej, det är inte så det går till. Du kan inte neka Brita! Jag orkar inte längre. Hon såg upp på far.
– Vet han hur gammal jag är? Far ville inte svara, han var arg på denna Nimra.
– Hundra år, sade han hastigt.
Kvinnan skakade på huvudet. Hundra år, det är en blinkning av en stjärna. Jag är äldre än så, 123 år är jag och jag är trött.
– Vad, säger jag och reser mig upp. Det är ju omöjligt, fullständigt omöjligt. Ingen levande själ kan bli så gammal!
– Nora, sade mor och såg på mig med sorgsna ögon. En Nimra kan, det är sant det hon säger. En Nimra kan bli mycket äldre än så.
– Ja men det är ju inte naturligt, det strider mot alla mänskliga lagar, naturens lagar.
– Nej det är inte naturligt men likväl finns de, Nimror.
– Nej, jag accepterar inte detta, det är ren lögn alltihop. Det är ju inte Metusalem precis som sitter där.
– Nej just det sade far, det är något lurt med allihop.
– Snälla, visa inte aggressivitet mot henne, det kan sluta illa!
– Vad då, frågade far mor, vad är detta för trams, jag tolererar inte mer nu Brita, be henne gå!
Mor grät, snälla, tänk på vad ni säger, var tysta nu!
Nimra reste sig och gick fram till Brita.
– Ett år får du, ett enda år, sedan förs Nimra över till dig och jag får äntligen somna in.
Mor reste sig och lade vörnadsfullt sina händer på den gamlas axlar.
– Nimra, stanna här en tid. Vila dig och bli bekant med mig och min familj. Du får bo här och era enkla uppdrag kan jag ta så ni blir avlastad lite men vad som är viktigt är att ni vilar nu.
Nimra såg på henne, tänkte och så nickade hon. En kort tid bara, en kort tid.
Mor hjälpte henne med att gå in i vardagsrummet och sätta sig i soffan, så gick mor efter mat och ställde på soffbordet framför Nimra.
– Ät nu snälla, sade mor, var så snäll.
Den gamla nickade och åt lite av maten. Far stod vid dörrposten och var inte alls glad. Han följde den gamlas rörelser.
– Får jag slå mig ner hos er? Frågade jag.
– Det är ert hem, svarade den gamla.
– Tack sade jag och satte mig bredvid henne. Kan jag konversera? Frågade jag.
Hon nickade och såg länge på mor som stod vid dörren in till detta rum, hon såg berövad ut.
– Ni vet förstås vem jag är och vad jag heter. Säkert vet ni också vad som drabbat vår familj några år nu. Händelser som vi inte har rått över men som sedan har lösts och lämnat både sorg och glädje. Nu senast var vi i Stockholms skärgård och det var mor som bidrog till att de onda togs fast.
– Jag vet, sade Nimra, jag var där!
Jag stirrade på henne, såg på mor och då såg jag att mor nickade.
– Mor? Är det sant, frågade jag? Var denna dam där då? Jag såg henne inte.
– Nora, mor suckade, det gällde ditt liv! Jag var tvungen sjunga fram Nimra för att be om hjälp. Tage och Ture har det traditionsenligt i sig men vi behövde starka krafter för att de skulle släppa dig. Ja, Nimra var där men hon var osynlig. Du skulle egentligen tacka henne för ditt liv.
– Mor, sade jag oförstående, jag trodde det var dina krafter?
– Det var det också men de förstärktes av Nimra. Då mindes jag skuggan framför mor den gången när Krank höll mig fast, så det var hon då som var där. Det var hon som var skuggan.
Den gamla kvinnan tuggade på en brödbit. När hon svalt den såg hon på mig. Jag sänkte blicken och sade tyst. Det var ni som var på tåget den gången! Nimra nickade tyst.
– Tack för hjälpen, stort tack och tack för att ni hjälpte mor. Jag sjöng också, lite. Dock vet jag inte var orden kom ifrån, vet ni?
Den gamle bad mor sätta sig. Mor satte sig i en fåtölj. Far satte sig på armstödet till fåtöljen och höll beskyddande om mor.

























Kapitel 2

Brita säger nej


– Din dotter är stark Brita, er dotter är stark Gunnar. Jag stod mitt framför Brita den gången men det var inte Brita som ensam kallade på mig, också Tage och Ture gjorde det. Att du Nora kunde sjunga beror på att du är Britas dotter. Din kraft kommer mer och mer och du bör ta emot den. Du Gunnar visste att Brita skulle ta ut sig helt, du har upplevt det förr. Ja, du tar väl hand om henne, det vet jag och för det ska jag tacka dig. Att vara Nimra är arbetsamt och svårt. Ständigt måste man slåss mot det onda. Men man kan också ge god kraft, kraft som ger människan ork att resa sig. Se på Oskar bara.
– Känner ni Oskar, frågade jag överraskad.
– Han är ju nära Brita, de som står Brita nära, känner jag och ger hjälp.
Just då valde Oskar att komma in. Han tog av skorna och ställde sig i dörröppningen till vardagsrummet. Hej, sade han och så föll blicken på Nimra. Han stelnade till, så bugade han djupt för den gamla damen. När han reste sig igen, sade han tyst ”Tack”. Nimra nickade.
– Oskar, sade far, kom in och sätt dig. Som du ser har vi besök. Oskar satte sig i den soffan som var mittemot den jag och Nimra satt i.
– Ni är trött, sade Oskar, mycket trött. Kan jag underlätta för er på något vis?
– Tack min vän men jag har det bra just nu, sade hon och nickade. Din vänlighet ska jag inte glömma.
– Ni hjälpte mig en gång, genom Brita men jag såg er, såg er skugga.
– Ja du såg mig och allt blev bra sedan, eller hur?
– Jaa tack, sade Oskar. Allt har blivit så bra.
Då hördes dunsar utanför och glada skratt. In kom Tage och Ture. De ropade från hallen. ”Var är alla männish”? Så kom de fram till dörröppningen. Såg Gunnar först och mor sedan for blicken till Nimra. Jag har väl aldrig sett en sådan förändring hos någon människa som jag nu fick se. Båda bröderna bugade djupt och så gick de båda ner på knä och med djupaste högaktning såg de ner i golvet.
– Tage! Ture! Res på er, jag är bara Nimra, ingen gudom, det måste ni minnas. Bröderna reste sig men stod fortfarande med sänk huvud.
– En ära, sade Tage, en ära att få träffa er här. Det rör Brita, förstår jag?
– Tage, du skojare. Många glada skratt har du gett oss. Ture, också du har roat oss. Men ni är de starka och väl sedda bröder av Milos släkt. Ni vet att ni blir gamla, ni vet att er ungdoms styrka ännu är kvar, liksom Oskars, som han fått i gåva, Ni bröder gör mig stolt. Sitt ner. Bröderna satte sig bredvid Oskar. De tittade och tittade på Nimra.
– Menar ni, sade jag, att ni varit i vår närvaro då och då?
– Det har jag men annars är det Britas oro jag känner och då om jag kan, kommer jag fram.
– Men är ni ensam Nimra? Finns det inte fler?
– Inte i vår tro, i andra troende sekter har de liknade men de är inte människor, de är av annat slag.
– Är det då bara samer som så att säga, har tillgång till er? Jag var nyfiken på svaret.
– Ja om man inte särskilt ber för någon annan.
– Men ni sade nyss att ni är människa och ingen Gudom. Hon nickade ja. Varför tillber de er då?
– Tillber? Ingen tillber en människa, man kan be om hjälp, kraft och läkedom men det är inte tillbedjan, det är endast ett rop på hjälp i universum, rymden, stjärnorna, jordens atmosfär. Det uppfattas starkare vid Norrsken.
– Jag fattar ingenting, sade Gunnar spontan. Ni är människa! Ni är så kallad en Nimra! Vad har då Brita med detta att göra?
– Brita är den som ska ta över, jag sade det för en stund sedan.
– Ja ni sade det men om hon vägrar, dör detta med Nimra ut då?
– Ja! Nimra såg med sorgsen blick på Brita.
– Stackars mor, utropade jag, det är liksom inte så att hon kan välja, hon bara ska, sade jag irriterat.
– Brita visste, sade Nimra, du visste Brita!
– Ja, sade mor, jag visste men snälla Nimra, jag vill egentligen inte. Jag vill inte ha några superkrafter eller vara osynlig. Jag vill synas och vara den jag är.
Nimra suckade. Så du säger nej alltså.
– Jag är ledsen Nimra med jag vill vara hos mina kära, alltid, så länge jag lever.
– Förstår du innebörden av ett nej?
– Jag tror det. Nimras hjälp går inte längre att be om, att ropa på hjälp från Nimra, de ropen är förgäves.
– Så är det, nickade Nimra.
– Får jag ställa en fråga, sade Oskar försynt. Nimra såg på honom och minsann, för första gången sedan hon kommit, log hon.
– Du har rätt, hon har samiskt blod i sig och bra på att reda upp saker. Hon kan visa med bestämdhet, den rätta vägen. Jaa, hon är en god människa men inte så nära mig som Brita.
Oskar såg imponerad ut. Han hade ju aldrig nämnt vem han hade i tankarna.
– Vem tänkte du på Oskar, frågade Tage?
– Siv, sade Oskar. Hon är lite rörig men en god människa. Dessutom tycker hon om det oförklarliga.
– Ja men, Siv, hon blir ju perfekt, sade far och vi höll med alla i familjen. Nimra höll upp sin hand för tystnad.
– Siv är en svag linje, i min släkt. Hon vet inte ens att hon har samiskt blod i sig.
– Joo da, det vet hon visst, sade jag. För hon har visat mig olika släkttavlor och hon hade fler samer som hon var släkt med.
– Jo, hon har det, sade mor. Hon kan höra röster men inte se någon, hon är snabbtänkt och klar. Namn har hon dock problem med att komma ihåg. Då log vi alla.
– Varför skulle inte hon kunna gå om, låt säga ett par år, frågade jag.
– Hon vimsar, sade Nimra.
– Det gör jag också och Nora med, sade mor. Det gör vi väl alla.
– Hon kommer inte att klara ta hand om alla plikter, sade Nimra.
– Jo då, hon är fenomenal på att förvrida huvudet på folk, en riktig star är hon.
– Överdriv inte, sade Nimra. Nu räcker det. Brita har ärvt titeln och Brita ska ha den.
– Nä hör nu, Brita satt just och sade nej här. Hon vill inte, sade far. Tage och Ture tittade förskräckt på honom, aj aj, det där var inte bra.
– Nimra, låt Siv få komma och så kan ni träffa henne och utvärdera. Vi säger inget först om vem ni är, Kan hon inte få chansen i alla fall?
– Det blir inte rätt i ordningen! Sade Nimra.
– Hur vet ni det, sade Oskar. Hon är duktig släktforskare och har letat fram alla möjliga kända folk i sin släkt. Kanske det finns en linje där som ni ännu inte vet om?
Nimra satt tyst, så suckade hon. Nå så ta hit henne då, sade hon med en suck av besvikelse. Då log vi alla, Siv är en så fin människa, det skulle bli roligt att hon kom nu. Mor såg ledsen ut. Hon räckte ut sin hand mot Nimra som tvekade länge innan hon till slut tog den.
– Jag är så oerhört trött Brita, sade hon sorgset. Vi såg alla på henne. Då steg Oskar upp, lyfte helt sonika upp Nimra och bar henne till gästrummet. Han satt där en stund, så kom han ut.
– Hon måste vila, sade han ursäktande, hon är helt slut och alldeles frusen är hon. Brita, gå in till henne, bad han. Mor reste sig genast och gick in i gästrummet och stängde dörren efter sig. Tage och Ture gapade och såg på Oskar. Far log och klappade sin vän på axeln.
– Oskar, hur vågade du, sade Ture förfärad?
– Jaa, hur vågade du, fyllde Tage in?
– Vad då, röt Oskar, det är ju en mycket gammal kvinna, en gammal kvinna, förtydligade han med betoning på varenda stavelse. Hon är ju helt slut.
– Mmen det är ju Nimra, man rör aldrig vid en Nimra eller en Milo, sade Tage.
– Ja det bryr väl inte jag mig om. Jag såg bara en orkeslös gammal dam! Han satte sig hos mig och jag tog hans hand i min. Fine Oskar, sade jag, fine fine kärleksfulle och underbare Oskar.
– Jaa, sade far, det där var jag inte bredd på, bra gjort unge man. Då skrattade Oskar.
– Nå så då får vi ringa Siv då, sade jag.
– Ja det kan väl du göra Nora, föreslog far. Det kunde jag ju. Jag tog min mobil och ringde. Då steg alla männen upp för att gå ut och se på julgranen som Tage och Ture kommit hem med.
– Englund! Svarade Siv.
– Hej hej, Siv, det är Nora! Hur har du det?
– Nora! Så roligt! Joo tack det är bra men lite ensamt sedan ni åkte. Hur har ni det själva?
– Tack bra, jo du anledning till att jag ringer, är för att höra om du inte kunde komma hit över jul?
– Vad, menar du det? Ja men det svarar jag ja på direkt, vilka är där?
– Ja det är jag, mor och far, Fredrick kommer och hans bror Henrik och Lisa samt deras lille Mats. Tage och Ture. Med vilja utelämnade jag Oskars namn, ville se vilket namn hon skulle ge honom idag.
– Ja men är inte August med då`
– Joo, fast han heter Oskar, Siv, inte August.
– Javisst jag, hon skrattade . Å så mysigt, så klart att jag kommer.
– Du Siv, vi har en gäst till, en mycket mycket gammal släkting till mor är här också, bara så du vet.
– Jajamen, det ska bli så roligt. När får jag komma?
– Kom idag eller imorgon eller när du vill.
– Då dyker jag nog upp redan ikväll, o så kul, tack snälla, skrattade hon. Så lade vi på.
– Den var riktigt fin, granen! Det har ni gjort bra pojkar, hörde jag fars röst. Oskar höll med, en riktig Kalle Anka gran var det ju.
Jag reste mig för att titta på granen, dörren var ännu öppen, så jag såg den utan att behöva gå ut.
– Men hallå där, vilken fin gran, var fann ni den?
– Borta vid bortsidan vid sjön, inne i partiet där.
– Oj, det är inte min mark, skrattade jag men det gör nog inget.
– Inte då, det finns tusen och åter tusen granar.
– Fick du tag på Siv, frågade far.
– Ja, hon kommer ikväll, Hon var så ensam sedan vi åkt, så hon blev jätteglad. Hon hälsade till August och pojkarna, sade jag med ett leende.
– Tack, sade Oskar, han visste att det var honom hon menat.
Mor kom ut från gästrummet. Hon viskade att Nimra sov nu.
Vi gick ut i köket alla och drack kaffe, Ikväll skulle Siv komma och då blev det livat.





































Kapitel 3

Siv gör entré


Kvällen närmade sig. Nimra sov fortfarande. Vi funderade på vart Siv skulle sova. Vi satte oss att räkna Friggebodarna. I nummer ett bodde Tage, i nummer två bodde Ture, i nummer tre bor Lisa, Henrik och Mats när de är här. Oskar har sin koja. Nimra har gästrummet.
– Jaa, sade far, nummer fyra är ledigt men där är kallt nu, vi får sätta igång värmen redan nu och vattnet. Där kan Siv bo. Far gick ut och ordnade med detta. Jag följde med för att se om vad som behövdes där inne.
– Men far det är inte så kallt härinne, ropade jag till honom som stod utanför.
– Nej det är ju underhållsvärme på men vi får höja nu på elementen så det blir riktigt varm till hon kommer.
– Jag hämtar lakan, sade jag och så bäddar jag. Ska vi sätta in det vanliga i det lilla kylskåpet?
– Ja gör det du, svarade far. Jag gick in igen och hämtade allt.
– Behöver du hjälp Nora, frågade Ture. Vänta lite, ska bara ta på mig skorna. Så där, ge mig allt nu så bär jag det. Så fick det bli. Ture hjälpte mig att bädda och en stund senare kom Tage med extra filtar om hon nu skulle vilja ha det. Toaletten var ok och även all belysning.
– Jag hämtar namnskylten som Jesper gjort, sade jag. I ett skåp i hallen har vi flera skyltar. Det är namnen på alla våra vänner. Kommer de på besök, hänger vi skylten med besökarens namn på, på boden över dörren. På så sätt syns det väl vem som bor var i alla bodarna. Jesper hade gjort så fina skyltar. Han är en vän som bor i Majträsk. Han och hustrun Vanja har ett Café där och Jesper är också finsnickare. Så där ja, nu är allt klart till Siv kommer. Oskar skottade upp framför dörren och bröderna smyckade med girlanger så det såg riktigt mysigt ut. En ute belysningen var tänd, en vacker liten julgran.
Mor höll på med middagen så jag gick in och hjälpte henne med den.
– Mor, hur är det, frågade jag?
– Jag vet inte Nora, det känns som jag var en stor besvikelse för Nimra. Men jag vill inte vara en Nimra, det passar inte på mig. Måtte nu Siv gå med på det.
– Ja där behöver du nog inte vara orolig, log jag. Siv älskar allt övernaturligt och tror på det, det gör hon också.
– Jag vet, men jag har svikit Nimra. Jag kände hennes besvikelse ända in i hjärtat. Hon är så gammal, trött och gammal. Hon måste få vila.
– Jag tror nog hon accepterar Siv, tror du inte det mor?
– Uppriktigt sagt, nej. Jag tror inte hon godtar Siv, men förhoppningsvis har jag fel.
– Mor lilla, sade jag och famnade min mor, låt du Siv sköta detta med Oskars hjälp. Då blir det bra. Det kan inte bli fel när Oskar är inblandad.
– Ja vi får hoppas du har rätt, sade mor.

Klockan sju kom Siv. Hela bilen var full av packning. Tage, Ture och far hjälpte henne flytta in i boden. Hon var så söt, röd kappa och en röd hatt, vita stövlar och ett glatt ansikte. Jag såg henne i fönstret. Oskar kom och gick en bit bort, Siv fick syn på honom och ropade genast.
– Hubertus, kom och hjälp mig lite gullet!
Oskar gick dit och han fick en riktig julkram. Oskar bara myste. Så bar också han in av allt bagage hon hade med sig. I Friggebod ”SIV” var det full fart. Bröderna skrattade gott och fars mörka skratt överröstade dem alla. Så kom de in. Siv kramade oss länge och väl och var så lycklig. Äntligen var hon i en familj igen och till och med sin favorit familj. Vi satte oss i soffan en stund medan vi väntade på att potatisen skulle bli färdig. Mor reste sig för att känna efter. Siv följde med. Just då öppnades dörren till gästrummet och Nimra kom ut. Hon nickade, gick rakt genom rummet förbi oss som satt i sofforna och steg in i köket. Siv vände sig om och tappade hakan. Hon drog i mors förkläde och sade i en hes viskning.
– Brita, Brita, nu ser också jag spöken, ser du henne också. O vilken gåva, sade hon och slog ihop händerna. Ser du Brita, nu kan även jag… Så tystnad hon tvärt. Nimra hade stött käppen i golvet en gång.
Siv stirrade på Nimra, smög sakta fram, petade på Nimras högra arm och studsade tillbaka.
– Brita, du… jag tror inte det är något spöke du, det är något annat. Den hesa viskningen fick Brita att le.
– Siv, får jag presentera för dig. Nimra!
Först log Siv, sedan ändrades hennes uttryck och snabbt sökte hon skydd bakom Brita.
– Een rriktig Nimra? Brita, svara är det en…
– Ja Siv det är det, sade Brita. Vet du någonting om Nimror?
– Så klart, de är ju släkt med mig men jag har aldrig sett någon. Kan hon se oss?
– Ja visst kan hon se oss, hon är ju av kött och blod, svarade Brita.
– Sluta tramsa nu, sade Nimra. Siv, sätt dig. Siv satte sig i ren häpnad men det var ingen stol där så hon föll omkull.
– Klåpare, sade Nimra. Detta kommer aldrig att gå.
Siv for upp igen och satte sig i soffan.
– Är ni den Nimra som är aktuell just nu? Siv log så vänligt hon kunde.
– Ja det är väl klart, annars hade jag ju varit död. Siv ryggade tillbaka. Brita satte sig hos Siv.
– Var snäll mot henne, bad hon Nimra. Hon är en ensam själ.
– Nu är hon väl inte ensam?!
– Man kan vara ensam även i en folksamling, sade Brita.
Jag kom ut i köket och såg att en viss spänning fanns i luften.
– Jaha Siv, sade jag glatt, du har mött Nimra, ser jag. Du kände så klart till henne innan eller hur?
Siv visste först inte om hon vågade svara men så tog hon mod till sig.
– Jo det gjorde jag men vi har aldrig träffats förut.
– Jo då, det har ni, sade jag, fast du såg henne inte. Nimra, frågade jag, visst var du i torpet den dagen familjen kom och sade adjö och tackade för att deras hus nu åter stod på plats. Familjen Sand?
– Jag var där för Britas skull men jag var där också när hon där talade med familjen ensam.
Du kände en beröring på axeln, inte sant, sade Nimra och såg på Siv.
– Joo, jaa, det kände jag. Var det ni?
Nimra nickade. Det var jag. Jag får väl medge att du gjort ett stort arbete med att finna alla i släkten. Det var också en fin begravning, de fick Familjen Sand. Nå, så du kan en del om samisk historia, frågade Nimra.
– Ja det kan jag med säkerhet säga att jag kan. Det är inte mycket som jag missat. Ni kan ju testa mig.
– Det ska jag. Så vem är jag?
– Så där kan ni väl inte fråga. Brita har ju redan sagt vem ni är.
– Siv, jag tror Nimra menar sitt riktiga namn, innan hon blev Nimra, sade jag.
– Jaha, i så fall är det Elly Björg, sade Siv. Fast hon måste ju vara… låt se… måste ju vara minns en hundratio år. Nå så hade jag fel, sade hon och kontrollerade sitt minne igen.
– Det är jag, sade Nimra. Jag är Elly Björg! Eller var, sedan man blir Nimra glöms namnet bort.
– Är det ni? Siv reste sig ur soffan och pekade. Hörde ni, hörde ni? Det är hon, jag hade rätt. Men åldern, det kan ju inte stämma.
– Jag är 123 år gammal. En stark Nimra kan bli äldre än så. Se på mig, sade hon till Siv och genast tog Siv mod till sig, sänkte ögonlocken sköt fram huvudet och stirrade in i Nimras ögon. Det bästa med Siv är att, hon gärna utmanar, hon är inte rädd för att stirra folk i ögonen, hon har dock en viss vana, tänkte jag. Siv såg in i Nimras ögon. Jag såg att hon blev förundrad, som om hon såg något i ögonen på Nimra. De satt så en stund, Siv vek inte en tum. Mor följde det hela med spänning. Jag hörde ljud bakom mig, där stod de alla, Far, Oskar, Tage och Ture. De följde med stort intresse det som pågick. Så plötsligt börja Nimra tala ett för mig okänt språk, det var en dialekt av samiska. Mor förstod. Hon slog händerna för ansiktet och skakade på huvudet. Far gick fram till henne och tog henne i famn. Då hör jag Siv svara på samma språk men den rösten, är det verkligen Siv? Jag vände mig om och såg på bröderna. De var så inne i det som just nu pågick att de inte såg något annat än de två vid bordet. Nimra talar, Siv svarar, Nimra talar, Siv svarar. Så höll det på en stund. Så stötte Nimra käppen i golvet och allt var som före förut. Siv blinkade och såg på Oskar. Han log mot henne. Då log hon tillbaka. Nimra harklade sig.
– Nå, sade jag?
– Hon är starkare än jag trodde. Kontakten är tagen, nu får vi se, sade Nimra.
– Vilken kontakt, frågade jag. Det svarade hon inte på. Jag gick och satte mig hos Siv. Lade en arm om hennes axlar.
– Hur mår du, frågade jag?
– Bra, alldeles utmärkt faktiskt. Det här var intressant. Den makten, jaja…
– Du talade, sade jag, på ett språk, vet du om att du gjorde det?
– Jaa, det vet jag, det bara kom till mig men någon annan talade genom mig, på något vis. Jag förstod vad de sade. Jag tror Nora, att det görs en utvärdering av mig. Men varför?
– De nu avlidna Nimrorna ska… ja, ha ett råd. De måste godkänna valet, sade mor.
Jag såg på Nimra och log. Berätta för henne, bad jag.
Nimra sänkte huvudet. Det är inte klart ännu, sade hon. Det tar tid.
– Ja men mor ville ni ju att hon skulle ta över direkt?
– Det är skillnad, hon var både klar och kallad.
– Vad pratar ni om nu, frågade Siv. Nimra såg på mig.
– Det käre vännen Siv, ska Nimra berätta för dig senare, sade jag.
– Ja nu ska vi äta, sade mor som väntat en stund på att allt var klart så hon kunde sätta fram maten. Bröderna gick fram och lade vars en hand på Sivs huvud. Så nickade de. Det blir bra, sade de och satte sig sedan på vars en sida om Siv, nästan som de skulle skydda henne.





Kapitel 4

Axla manteln

Nimra var trött, så trött. Trots att hon nyss vilat så var hon trött. Oskar steg in i köket. Han satte sig på huk vid Nimra och viskade något. Nimra nickade och reste sig. Då lyfte Oskar Nimra och gick ut till kojan med henne. Där svepte han filtar runt henne så hon inte skulle frysa. Jag kommer snart med mat, log han.
– Vänta, sade Nimra. Oskar gick fram mot den säng som egentligen var hans egen men som han nu överlåtit åt Nimra.
– Oskar, sade hon. Du är en fin man. En riktigt fin man. Du var den ende som inte var rädd för mig, du såg istället till mitt lidande. Jag vill gärna göra något för dig. Berätta dina innersta önskningar.
– Nej, sade Oskar och suckade. Inte har jag några önskningar inte. Jag trivs bra som det är. Finare människor än denna familj tror jag inte finns. Det skulle väl i så fall vara att ni kunde skicka med en hälsning till min son. Han var lite klen i förståndet se men där han är nu är han ju som han ska.
– Mats har det bra, han är här ibland och skojar med dig. Gömmer dina glasögon, nyckeln och så vidare och jag tror du märkt det. Han är som han skulle varit om det inte blivit fel vid förlossningen. Han ser dig och han älskar sin fader, du Oskar. Sörj inte mer nu, sade Nimra och strök över hans ögon. Oskar grät och föll ner med överkroppen i gamla Nimras famn. Hon blev inte arg, hon stötte inte bort honom. Istället sjöng hon en visa, en liten barnvisa. Oskar fick krafter igen och han snörvlade lite, fann sin näsduk och snöt sig.
– Förlåt, sade han. Nimra log och sade att han inget hade att be om förlåtelse för. Hon förstod. Att mista ett barn, det är det mest hemska som kan drabba en människa. Han sträckte sin hand för att klappa hennes kind, det fick han.
– Vet du Oskar, du är så naturlig, inte rädd för mig, eller det jag är. Jag tror jag är mer människa nu än på mycket länge. Du vill att jag ska vara snäll mot Siv. Det ska jag, jag såg nyss vad hon kunde. Hon visste inte att hon hade det i sig, inte jag heller. Kanske kan hon bli nästa Nimra, det är inte längre omöjligt.
Oskar reste sig och han såg glad ut.
– Tack Nimra, sade han, tack. Jag kommer ut med mat sedan. Vila nu.
Så gick han in i torpet och där fick han mat. Alla såg nyfikna på honom men Oskar sade inget, han tänkte medan han åt. Så vände han sig till Siv.
– Kan du gå ut i kojan med mat till Nimra.
– Javisst kan jag göra det, sade Siv som just ätit klart. Hon tog en tallrik och Brita lade på maten.
– Gå försiktigt Siv så du inte halkar.
– Nej då, detta ordnar jag.
Alla såg vi nu på Oskar. Jag satte mig bredvid honom och lade mitt huvud mot hans axel.
– Oskar, mår du bra? Frågade jag.
– Jaa, nu mår jag bra, svarade han och oroas inte för Siv, hon blir en bra Nimra. Då stirrade vi på honom.
– Vad, är det bestämt nu?
– Det tror jag nog men det återstår en del men allt som allt så blir det Siv. Du Brita ska inte känna dåligt samvete för detta, vi alla här förstår precis, sade den klokaste Oskar som finns och log.

I kojan hade Siv just ställt maten på en stol bredvid sängen.
– Var så god Nimra! Då grep den gamla Sivs hand. Hämta dem alla, hämta dem, nu!!
Siv sprang ut och bad alla komma. Det blev ett skrap av stolar och stress att få på sina skor. Så trängdes de inne i kojan där Nimra låg.
– Vad är det Nimra, sade mor och satte sig på sängkanten.
– Brita hjälp dem, de har hjälpt dig, nu måste du ge tillbaka hjälp!!
– Vilka menar ni Nimra. Vilka behöver min hjälp?
– Stockholm, ministern, han går i fällan, hjälp honom. Stoppa illdådet!
Far lyssnade noga. Jag lyssnade noga, alla lyssnade vi noga.
– Nimra, när ska detta hända?
– Imorgon, i Stadshuset, det är guld, man dansar. Han ropar på er, han ber er komma för ni är de enda han litar helt på.
– Stadshuset, sade far? Är det inte någon fest de ska ha där nu?
– Nobel menar du? Nej är det imorgon? Vilket datum är det imorgon?
– Tionde är det väl, sade Tage.
– Ja men då är det Nobelfesten, tusan också, där kommer inte vi in. Jo med Nimras hjälp kommer vi in eller Brita och Siv.
– Jag, utropade Siv, jag kan väl inget sådant.
– Då får du snabbt lära dig, sade far med bestämd röst. Är vår vän och hjälpare ministern i fara, då ska vi vara där och rädda honom, kom ihåg det.
Mor bad oss vara tysta, hon lyssnade nu på Nimras röst men nu talade hon samiska. Mor nickade flera gånger att hon förstått. Så reste hon sig och sade till Siv att sätta sig bredvid Nimra.
– Nu Siv kommer Nimra att föra över vissa gåvor till dig. Är du klar att motta dem?
– Ja då, kom igen, sade Siv och så tog Nimra Sivs ena hand, den andra sökta min hand. Jag fick stå böjd i fel ställning men jag ville inget säga nu för detta var allvar. Jag kände värme strömma i min kropp, stark och het värme, jag blev tvungen att gå ner på knä. Mor lade sin hand på mitt huvud och samtidigt lade bröderna sina händer på Sivs huvud. Hur visste de när de skulle göra det, tänkte jag. Då öppnade Nimra ögonen och såg på far, sedan Oskar. De fick tränga sig fram till henne. Hon släppte min hand och tog fars, så släppte hon Sivs hand och tog Oskars. Jag såg hur far ryckte till flera gånger. Oskar ryckte också till men han som var längre och större än far, tycktes inte ha samma besvär som Far. Så släppte hon taget om dem och det var som om luften gått ur henne. Mor gick fram till sängen och viskade tyst.
– Nimra? Nimra hör du mig. En liten rörelse med högra handen visade att hon hörde och levde.
jag stannar här med henne, sade mor, vi kan inte bara ge oss iväg alla, någon måste vara hos henne. Jag vill inte svika igen, sade hon och föll i gråt.
– Brita lilla, sade far, du sviker väl aldrig någon, inte du min käraste, inte du.
Nimra öppnade ögonen och sade med svag röst. Lisa och Henrik kommer snart. Låt dem passa mig. Säg att jag är din mormor.
Så hörde vi alla en bil komma och det var Lisas familj. Glädjen över att se dem tog nästan aldrig slut, puss och kram och lille Mats var så glad och pigg. Morfar Oskar tog honom direkt. Hissade upp honom i luften och skrattade gott. Alla gick in men Siv och mor dröjde kvar.
– Nimra, du måste hålla ut. Siv är inte klar ännu att axla manteln, jag klarar inte att du går ifrån oss nu, snälla? Bad Brita.
– Jag ska hålla mig kvar en stund till i alla fall över jul men sedan måste du låta mig gå. Siv Englund
sade hon, Siv Englund. Vill du axla Nimras mantel, är du beredd att bli den nästa Nimra.
Siv bara gapade! Ska jag få… men ni sa det är Brita…
– Brita vill inte, det måste bli du, jag orkar inte leta efter någon annan.
– Menar ni allvar? Får jag bli en Nimra? O jisses, jaa tack, så väldigt mycket tack, vilken ära, vilken enorm ära. Jag ska göra mitt bästa, jag lovar!
Brita gick ut och lämnade de två ensamma.





































Kapitel 5

Inför Resan

Glädjen var stor i det nu överbefolkade torpet. Alla talade med alla. Oskar drog Lisa med sig in i gästrummet och bad att få tala med henne.
– Vad vill du far? Frågade Lisa och då log Oskar av glädje, Lisa kallar honom far och det betyder så mycket för honom. Tidigare var han Lisas förmyndare men hon är ju myndig nu och gift kvinna.
– Lisa, i min koja ligger en mycket gammal dam, det är Britas mormor. Vi måste tyvärr resa iväg ett par dagar. Ministern har det svårt och du vet hur mycket han hjälpt oss. Nu vill vi hjälpa honom. Kan du och din familj, sköta gamla Nimra ett par dagar. Jag tror hon sover mest men mat behöver hon och…
Oskar fortsatte att förklara. Lisa förstod, hon förstod alltid så bra. Hon gav Oskar en kram och sade att han gott kunde lämna det till henne.
De gick ut till kojan just när Brita gick därifrån. Mera kramar och skratt. Så gick Brita in och Oskar öppnade dörren till sin koja. Lisa satte sig spontant på sängkanten. Den gamla öppnade ögonen och så milt på henne. Lisa log.
– Det är jag som är Lisa och jag ska hjälp er lite medan far och övriga familjen uträttar ett ärende.
Nimra såg utforskande på Lisa, så log hon.
– Tack Lisa, vilken vacker ung dam du är och barn har du också fått hörde jag.
– Jaa, lille Mats! Då såg Nimra på Oskar och log.
– Mats, så fint namn. Jag har hört att det är en liten buse.
– Haha, jag han är inte så gammal än men nog är han busig alltid.
– Din make, han är visst bror till polisman Fredrick?
– Henrik, ja det är han, en fin make har jag och jag känner mig trygg med honom och far här, sade Lisa och såg på Oskar.
– Vilken fin familj ni är, en sådan stark familj. Så vill du då hjälpa mig lite medan de övriga är borta?
– Jaa då, jag ska ta så väl hand om er så, lita på mig.
– Tack, kära barn, ska vi ta i hand hälsa också då, föreslog Nimra.
De gjorde så och ett stort lugn föll över Lisa. Hon skrattade till och sade högt.
– Det är precis som att ta Brita i hand, så nu förstår jag att ni är släkt. Ni är lika fina båda två.
– Tack mitt barn, tack, sade Nimra och slöt ögonen.
Oskar och Lisa gick ut ur kojan och Lisa gick armkrok med Oskar.
– Far, så gammal hon verkar vara. Minst hundra år!
– Ja hon är mycket gammal Lisa, ta väl hand om henne.
– Det ska jag far, det ska jag!

Jag var uppe en stund på loftet och ringde Fredrick. Jag berättade att vi måste till Stockholm och hjälpa ministern. Jag fick berätta allt för annars hade han inte trott mig.
– Men Nora, så här inför jul. Är du säker på att något ska ske på Nobelfesten?
– Vi måste åka dit Fredrick, han har ju hjälpt oss så många gånger, nu är det vår tur att hjälpa.
– Jaa, ja jag följer så klart med. Ska prata med Sven först bara. Men ska du verkligen följa med Nora? Tänk om något händer dig?
– Nej då, inget händer. Siv följer med, hon kan föra sig i finare salonger. Lisa och Henrick passar Nimra. Vi reser i natt så vi är framme i god tid.
– Flyger vi eller?
– Ja det gör vi, sena planet ikväll. Du möter väl upp på flygplatsen?
– Självklart. Jag skulle dock varit mera nöjd om jag bara visste lite mer.
– Jag vet, jag ska ringa ministern nu, så får du det inspelat till din lur efteråt.
– Bra lilla Nora, han skrattade.
– Tack lilla konstapeln, svarade jag och neg, fast det såg ju inte han.

Jag slog numret till ministern. Märkligt nog svarade han själv.
– Hej, det är Nora Falk, sade jag.
– Nora Falk, god jul, sade han som om det vore en tävling om vem som hann säga det först.
– Ja god jul, skrattade jag.
– Vad kan jag hjälpa er med då, frågade han?
– Faktiskt ingenting, denna gång är det vi som ska hjälpa er.
– Mig, vad menar ni?
– Så här är det, Imorgon på Nobelfesten kommer det att riktas ett attentat mot er. Det kommer att ske under dansen, i Gyllene Salen. Kungafamiljen har då lämnat festen som ni vet. Två av de marskalkar som deltagit i Middagen kommer även att vara med på dansen. Kanske fler gör det, det vet jag inte men dessa två är utsända att oskadliggöra er. Inte under dansen utan ta er med till en annan plats. En av marskalkarna som står vid ert bord just som Kungen utbringar en skål för Alfred Nobel, den mannen har lagt något i ert glas. Rör inte glaset, höj ett annat glas än det eller höj det och låtsas bara dricka. Är ni med?
– Ja jag är med, jag förstår bara inte vem som vill skada mig?
– Ni har fått märklig post eller hur?
– Näe… jo det var ett brev angående raketer över Stockholm just vid Nobelfesten. Det är ju inte mitt bord så jag lät det gå vidare.
– Nej inte det brevet, har ni inte fått ett annat, ett märkligt brev rörande klädseln?
– Jo det har jag men det tog jag för givet var ett brev alla som var bjudna fick.
– Jo men det står på inbjudan, inte ett separat brev. Om ni lade märke till det står det understruket att ni ska bära vita handskar.
– Jaa det stämmer nog jag. Så stod det. Vad de nu menar med det?
– Glöm handskarna, ni ska få ett par av oss. Det är inga vanliga handskar.
– Ja men var är det för särskilt med de handskarna som ni troligen tror att jag får på festen?
– De är inpyrda med gift som långsamt tar sig in i porer och in i kroppen. Ni blir sjuk, två marskalker för er ut i friska luften. Nej det gör de inte, de tar er och kör iväg med er.
– Men fy då så hemskt. Är ni verkligen säker på att detta ska hända?
– Mormor är på besök, hon kom enkom för er skull. Ville varna för hon vet vad ni gjort för oss så många gånger. Hon är rädd om er!
– Det var verkligen vänligt av er mormor!
– Sedan en sak till, känner ni till samisk historia?
– Ja faktiskt, jag har läst på sedan det som hände på Gudruns Ö. Mycket intressant och lärorikt.
– Fann ni ett stycka om Nimra?
– Neej, det tror jag inte jag gjorde.
– Lyssna då ska ni få höra.
Jag berättade vad en Nimra är och att mor stod i tur att bli en men vägrat. Nu blev det istället Siv som fick bli en Nimra men hon har inte full styrka än. Mor som ni vet har en del gåvor, följer med oss till Stockholm. Siv också. Den riktiga Nimra är för svag och ligger här hemma. Men om det behövs kan hon via tanken ingripa. Jag vet att detta kan vara svårt att ta in och även smälta det men det jag säger er är sanning. Nimra har berättat allt detta för mor.
– Men jag tror er, fröken Falk, jag tror er absolut. Jag har ju hört om vad ni kan, dessutom om det nu är som ni säger att både er mor och den tilltänkta Nimra kommer så kan det nog bara sluta väl.
– Ja det vet vi inte ännu. Tage, Ture och Oskar följer med, samt så klart far. Fredrick kommer också och han är införstådd med vad som ska hända. Poliser vore dumt att placera där. Frågan är nu, hur kommer vi in i Stadshuset utan biljett?
– Ja just det, hur ska vi ordna det. Man får ta med en gäst om man är minister som jag men ni är många, vad blir det? Åtta stycken blir det väl. Jag ska höra med Gudrun, hon brukar komma på bra lösningar.
– Ah Gudrun, fina goa Gudrun. Det blir bra. Kan vi träffas före sittningen kanske? Vi ska så klart bara delta i dansen.
– Ja men kom upp på kansliet i morgon, ska vi säga vid klockan 14.00?
– Det blir fint. Oroa er inte nu för nu kommer ert team ner och tar hand om saken.
Ministern skrattade gott och sade att han kände sig lugn nu när han visste vi skulle komma.
– Vi lade på. Så ringde jag Fredrick.
– Edvardsson?
– Hej det är Nora. Jag sänder nu. Jag skickade iväg samtalet. Våra mobil hade ”H” fixat så vi kunde sända stora bilagor.
– Tack, det kom nu. Då träffas vi på flygplatsen!
– Kram på sig goa konstapeln.

Så gick jag ner och berättade allt för de andra. Vartenda dugg! Då såg Tage på mig och frågade vart jag fått all den kunskapen ifrån? Då log jag och mumlade ”Nimra”.
– Sänder hon till dig?
– Både hon, mor och Siv gör det . Men nu måste vi skynda oss. Fredrick möter vid flygplatsen.

Alla rusade ut som hade sina saker i andra boenden än torpet. Mor kom fram till mig.
– Vad sade ministern? Trodde han på dig?
– Ja det gjorde han. Han vet att vi inte tramsar och dummar oss. Vi ska möta honom på kansliet i morgon klockan två.
– Bra sade mor, för jag får hela tiden information. Jag måste dela den med er.
– Det blir bra mor. Så ropade far och undrade om han ingen frack hade?
– Jo men den kommer du väl inte i nu. Vi får hyra imorgon.
– Ja men borde vi inte ha gjort det tidigare, nu finns nog inga kvar?
– Jo i Umeå finns det säkert och vi damer ska ju ha något fint också. Då skrattade far, tänk, vi ska gå på Nobelfesten, ja jisses.






















Kapitel 6

Banketten


På kvällen ringde Gudrun, hon hade fixat in oss alla. Hon hade kollat vilka som inte hade gäst med sig av ministrar och andra högdjur. Hon hade valt åtta av dem och låtit trycka ut inbjudningar till oss. Vi skulle få dem på kansliet.
– O vad häftigt att få möta er igen, jag riktigt längtar efter er. Skynda er nu hit, kram och puss, hej.
Hoppsan, det gick fort det samtalet.
Lisa och Henrik valde att sova i gästrummet nu när vi alla skulle åka. Två dagar skulle de bli själva med Nimra. Det skulle gå alldeles utomordentligt sade Lisa. Vi trodde henne. Innan vi for besökte vi Nimra. Vi talade rätt länge med henne och sedan, när vi nöjda steg in i bilarna, visste vi också hur vi skulle agera. Fredrick hade väckt upp ägaren av uthyrning av kläder. Han sade att han visst inte sov, såg på tv bara. Vi vällde in i hans affär och provade kläder och skor. Alla fann vi vad vi behövde. Betalade och tog våra kassar och så ut till Flygplatsen. Planet skulle snart gå men vi hann fika först. Två timmar senare var vi vid vårt hotell, det vill säga kansliet. Vakter och annan personal var redan tillsagda om att vi skulle komma. Ingenstans gick det att finna lediga hotellrum, alla var upptagna så Gudrun släppte in oss på kansliet och så fördelade vi oss på olika soffar. Det blev dåligt med sömnen men det vi fick gjorde oss gott.
Efter frukosten i matsalen tillsammans med Gudrun, var vi pigga igen och nu kunde vi prata ihop oss med Gudrun. Hon fick veta allt hon behövde veta. Först blev hon förskräckt men sedan såg hon lurig ut och så sade hon högtidligt.
– Mina käraste och bästa vänner, från och med nu… ska vi bedriva Rävspel! Hon fick applåder. Nu var vi klara, nu skulle ministern räddas. Klockan två satt vi alla på hans kontor. Han såg lycklig ut när vi kom in. Hälsade noga på alla och frågade hur det var med oss. Jag upptäckte en civil person längst bort på hans kontor. ”H”. Bra tänkte jag, nu får vi god hjälp och det fick vi, när allt hade diskuterats och gåtts igenom var vi redo för den stora festen. Nu visste var och en var de skulle stå, hur vi skulle agera. Vi skulle ju inte delta vid middagen utan senare. ”H” utrustade oss alla med kabelfria små prylar, en del var verkligen teknikens under. Sladdfria öronsnäckor, extra mobiler, anropskoder och planlösning över Statshuset. Ministern och Gudrun for iväg till festen. Vi repeterade vad alla skulle stå, göra och se. Oskar skulle stå vid väggen där Mälardrottningen tronade i Gyllene salen. Fredrick skulle stå vid den södra fondväggen där illustrationer av Katarina Hissen, Ridarholmskyrkan och Stockholms hamn var, Mor, Siv och far skulle stå vid illustrationen ”Gustav Vasa”. Bröderna vid figuren ”Framtiden” och jag skulle gå omkring och hålla ögonen på ministern, helst dansa med honom också.
Vi fick visa upp våra vackra inbjudningskort och släpptes så in i Gyllene salen. Den var magnifik, otroligt vacker. Vi intog våra poster och inväntade att alla gäster skulle välla in. Så var middagen tydligen klar och folk strömmade in i salen. En orkester spelade och man bjöd upp till dans. Gudrun fann Oskar och de dansade lite, hela tiden på samma plats. Mor och far dansade men hade ögonen riktade mot vår minister hela tiden när han kom in och såg sig omkring, en dam stod vid hans sida. Frun? Var han gift? Ture slöt upp bredvid ministerns sällskap och bjöd upp henne, han är ju rätt kort Ture men damen var inte så lång heller så det funkade. Jag rörde vid Ministerns arm. Han log och vi dansade.
– Ni lät bli drinken?
– Ja faktiskt drack jag bara vatten. Tordes inte dricka något annat.
– Titta inte nu men här kommer mannen med handskarna. Ta inte emot dem, jag tar dem och ni får ett annat par av mig. Det måste gå snabbt nu. Marskalken kom fram.
– Jag tror dessa handskar tillhör er, sade han bugade och räckte fram handskarna.
– Men darling, du glömmer då allt. Låt mig ta hand om dem, sade jag, tog handskarna från den nu snopne marskalken. Jag stoppade i dem i min kuvertväska.
– Kära du, jag bör bära dem, sade Ministern.
– Oh well, sade jag och från ett annat fack tog jag upp ett nytt par handskar. Han tog dem på sig och vi dansade vidare. Marskalken log, han hade lyckats. Trodde han.
Så kom Siv och ministern dansade med henne, jag och far dansade. Vi smusslade en del. Mor stod och talade med en äldre kvinna. Marskalkens handskar stoppades i en plastpåse. Tage tog över dansen med mig och far gick till Fredrick med påsen. Då kom ett ljud i våra öron.
– Ministern bör börja se dåligt nu, blinka mycket och ta sig åt pannan. Det var ”H” som gav oss instruktioner. Tillbaka till Ministern och låtsas att han inte såg så frisk ut, han spelade med. Jag kollade bortåt södra fondväggen. Oskar kom tillsammans med Siv och de ”talade” med Ministern. Oskar var en god skådespelare, Siv var fenomenal hon gjorde gester och tycktes tala om ett mycket viktigt ämne. Så följdes de åt och gick bort mot Mälardrottningen där nu Fredrick stod igen. En av de två marskalkerna tog ut segern lite för fort. Han log, ett hånleende. Jag gick bort till honom.
– Darlig, dance with me. Jag tog hans hand och tvingade honom att dansa, jag klängde på honom och uppförde mig nog inte helt korrekt.
– Come, sade jag och blinkade med ögonfransarna. Nu hade han det jobbigt grabben. Han hade ett uppdrag och så kom jag där och förvillade honom. Han både ville och inte. Plikten vann. Var han marskalk så var han, jag drog iväg med honom ut ur salen. Alldeles utanför stod Fredrick, jag larvade mig och spelade drucken klängig och jobbig dam. I en spelad flirt, tryckte jag upp honom mot en vägg, så log ja och viskade ”tudiluu” så lämnade jag honom där. Marskalken vände sig om. Där stod Fredrick som tog hand om honom. Så förvånad han blev. Han kunde rakt inte fatta vad som hände. En bil körde iväg med honom, en säkerhetsbil.
Så gick vi in igen. Jag frågade Oskar om han sett den andra marskalken.
– Din mor dansar med honom, sade Oskar. Jag bytte av Oskar och han dansade nu med Siv. Berättade att vi fått tag i en. Så kom Ministern in igen och skakade på huvudet. Tage gick fram till honom och låtsades diskutera en politisk fråga. Tage såg ut som en liten professor. En ung flicka gick förbi, det var trångt där men jag hann se att hon hade något i handen. Jag sände till Fredrick, snabbt var han där och just som hon skulle sticka Ministern med en sorts nål, drog Fredrick iväg med henne i en dans, där höll han en otrolig svada på norrländska. Han lät arg, precis som han var besviken på henne, kärleksgnabb.
Ministern och jag dansade sakta. Han spelade bra måste jag säga, han såg verkligen sjuk ut. Till slut var jag tvungen fråga om han var okey?
– Ja då, jag låtsas bara, sade han med ett leende. Jag svarade att det var bra och så dansade vi vidare.
– Två borta, en marskalk är kvar men jag ser honom inte. Mor dansade visst med honom. Vi sökte med blicken.
– Där, sade Ministern, vid Gustav Vasa. Ture, tog markalken i armen och låtsades ha ett ärende, Siv slöt upp på marskalkens andra sida. Så drog de iväg med honom. Ture fäktade med armarna liksom han var upprörd, Siv försökte lugna. De hamnade hos Oskar och så gick de ut till synes högljutt diskuterande.
Hur många är det kvar? Mor strök förbi och viskade ”Vid scenen” och så gick hon vidare. Vi dansade bort till scenen och där stod flickor i långklänningar. Kunde det vara de som mor menat? Då upptäckte jag far, han stod och skojade med en lite kraftig flicka, student så klart. Jag och Ministern gick dit.
– Hallo, excuse may bad Swedish, but can ju please show me to the lady´s room? I don´t seem to find it
– Yes, of course, sade hon och drog iväg med mig. Nu fick far ansvara för Ministern.
– Aren´t you a darling, spädde jag på. From Stockholm?
– No I´m from Södertälje. Hon log.
– So... , sodratalo? Undrade jag.
– No, Södertälje. Hon ljudade och jag försökte få till det. Till slut var hon nöjd.
– Be a good girl an take care of my purse while I… Hon tog väskan. I den låg tusen kronor men ”H” hade fixat med dem och den som tog dem kunde sedan spåras. En ring i vitt guld hade jag också i väskan, den ringen var smyckad med ädla stenar blandat med en mikrofon. När jag tyckte jag hade varit länge nog på damrummet kom mor in. Jag hörde hennes röst.
– Å jag blir alldeles snurrig, skrattade hon. Som jag har dansat, hon tog några steg och öppnade en dörr och gick in. Jag visste att hon lagt sin väska på bordet utanför, den informationen fick jag av ”H”. Så kom jag ut och fick min väska, jag kollade den inte. Jag gick med ett ”thank you darling”.
Ute i salen kikade jag lite hastigt i väskan. Både pengar och ring var borta. Bra, hon hade nappat. Jag såg henne spatsera iväg och rapportera till en man jag inte sett förut. Jag bad Oskar ha ögonen på honom.
– Tage?
– Ja,
– Damen i blå klänning, lite kraftig, står vid balkongen, ha ett öga på henne.
– Ok!
– Siv?
– Ja?
– Var är Ministern?
– Vänta, han och Fredrick står och pratar. Det är lugnt.
– Ok tack.
– ”H”?
– Ja?
– Fisken nappade!
– Bra, jag tar hand om det.
Jag undrar var han satt, han måste ju finnas här inne? Ett huvud stack upp vid balkongen där uppe. ”H”. Okey då vet jag var han är.
Så kom Ministern in igen, inte fullt så ”sjuk” längre. Han fick se mig och vi dansade iväg, så ett hastigt byte till Siv. Där kom Mor och far och dansade. Ingen nickade igenkännande. Så stod plötsligt en man i vägen för mig.
– Dansa, sade han och slet mig i armen. Far och mor såg jag inte till.
– English? Frågade han. Då började jag tala samiska och han begrep inget.
– Sorry wrong girl, sade han och såg sig om. Så bara lämnade han mig där. Fredrick kom och vi dansade mot norra fondväggen... jag flirtade vilt och skrattade högt åt någon lustighet som Fredrick låtsades säga, han skrattade också. Så med ett leende sade jag.
– Vänta, Nimra talar. Han stannade upp och jag låtsades hålla konversation med honom när jag istället koncentrerade mig på Nimra.
”Nora?”
– Ja?
”Mannen ni skyddar, om fem minuter försöker de igen att ta honom. Samla honom hos er alla. ”
– Hur ser den ut som försöker?
”Ung man, blond.”
– Tack sade jag och meddelade alla. Så kom mor och Ministern till oss och vi samlades i en klunga omkring honom. Det såg ut som om vi hade mycket allvarliga ämnen att diskutera. Så sade Fredrick tyst ”Han kommer nu”. Hur det nu var så var Ministern plötsligt omringad av oss. Vad skulle den blonda mannen göra nu? Han ”råkade” snava. Någonting lades i Ministerns ficka. Fredrick stoppade sin hand i Ministerns ficka, plockade upp saken och gick mot utgången. Han gick sakta mot en man som stod som vakt utanför, Nilsson.
– Var försiktig sade Fredrick, det kan explodera, det är nog någon form av gas. Nilsson lade saken i en skyddsväska och gick. Siv hade följt efter den blonde mannen. Hon ropade på honom. Den blonde vände sig om.
– Raring, kan du hjälpa mig, sade Siv och hon försökte låtsas att hon nog fått ett eller två glas för mycket.
– Jaa, sade han.
– Min klack, sade hon sluddrande och haltade fram till honom. Kan ni hjälpa mig, nu fick hon en lidandes min i ansiktet. Jag skämmer ut mig, sade hon. Jag kan ju inte gå med skon, alla kommer att titta på mig och så kommer folk att skratta åt mig och man tar bilder på mig som kommer i tidningen. Stora rubriker, Energiministerns hustru berusad på banketten. Hon snyftade, joo, så kommer det att stå och, här hickade hon till mycket trovärdigt, och ingen kommer att… hjälp mig snälla, bad hon vädjande. Han tog tag i henne och hon slog armarna om hans hals och snyftade vädjande, hjälp mig! Så mötte hon hans blick och mumlade något. Hennes blick var stadig och han fastnade direkt. Han stelnade till och försökte göra sig fri men hon höll honom hårt om halsen. Han hade stelnat i en rörelse och stirrade bara på henne, kunde inte släppa henne blick. Han stod som trollbunden. Nilsson kom emot dem. Siv släppte mannen med blicken. Nilsson tog och förde bort honom. Den blonde gick som i trans. Tur att ingen såg Siv nu för hon dansade runt och ropade ”yes” och skrattade. Hon var lycklig, hennes första prov på magi hade lyckats och hon var stolt. Så kom hon in till oss och alla såg vi stoltheten i hennes ansikte.
– Du lyckades, sade mor, du kan. Mor höll om Siv som strålade mot oss alla. Vi berömde henne och hon njöt av sin första seger.
Så var det dags för Ministern att lämna festen. Hans egen bil med chaufför kom och Fredrick följde med i bilen.
– Var är Gudrun, undrade jag. Jag har inte sett henne på länge?
– Hon sitter på balkongen med ”H” och avlyssnar.
– Hej Gudrun, sade jag
– Hej Nora, detta är mycket mer spännande än att dansa, skrattade hon.
Vi lämnade dansen alla och åkte till kansliet. Ministern var redan där. Nu skulle här pratas.















Kapitel 7

Siv, Brita och Nora får en syn


– Ja det hade visst många sätt att få er på fall, sade Oskar, om det ena misslyckade så skulle nästa fixa det. Hur många försök var det egentligen?
– Tre var det väl eller? Handskarna, sprutan och den där prylen i fickan, var det fler? Det kan ju vara så att de hade fler men vi vimsade ju bort dem ett par gånger, sade Fredrick.
– Ja tjejen på damrummet hade nog egentligen ett uppdrag men stöldlusten blev nog för stor för en fattig student. Hon fick inte fler chanser. ”H” fick du ut något mattnyttigt från sedel och ringen, frågade jag?
– Ja det fick jag via mikrofonen i ringen. Flickan rapporterade till en man. Hon berättade att hon tyvärr inte fått sitt uppdrag uträttat, en tjatig gammal engelsk nucka kom och störde henne. Han flinade!
Den räven, tänkte jag, det ska du få igen ”H”.
– Jaha, det var jag det, skrattade jag. Mer då?
– Jo Ture stod bredvid den man som flickan rapporterat till. Han hade frågat tjejen om hon menade den dam som så ofta dansat med Ministern. Det var det, bekräftade hon. Till slut kröp det fram att, hon stulit pengar och ring. Stöldgodset togs om hand av mannen som gav henne en reprimand. Jag tror personligen att hon numer ligger någonstans, död. Säkert var hon intalad att det var ett studentbus eller liknande trots att Banketten ju är på största allvar.
– Nej fy så du säger, inte är hon död inte? Mor lät förtvivlad.
– Jo, jag håller med ”H” sade Fredrick. Det är så det går till men man lär byta kläder på henne först kanske om de inte har för bråttom... Det skulle bli stor skandal om Nobelfesten blev inblandad.
– Jaa, sade Ministern, där har du en poäng Fredrick. Så vände han sig till ”H”. Mer då?
– Ja jag fick ju sällskap med Gudrun sedan där på balkongen. Ett ytterst litet periskopliknande instrument blev Gudruns favorit, skrattade han men så upptäckte hon att den blonde man som så oturligt ”snubblade” senare, den mannen samtalade med en man, ja det var samma man som flickan talat med. Han fick föremålet av den mannen. De tycktes vara oense om något men den blonde grabben fick ge sig. Tydligen var inte den unge grabben överens med sin uppdragsgivare. Iallafall kan jag nu meddela att i gaspatronen, ja det var en sådan, var det inget dödlig gift utan en sövande gas. Från polisens labb har de konstaterat att om Ministern fått det i sig, såsom ju var tänkt, då hade han ramlat ihop, fått hjälp genast av, vad vi tror i alla fall, en man som skulle föreställa en läkare. Denna så kallade läkare skulle säkert ge Ministern en injektionsspruta med, jaa… troligen något som gav krämpor liknade hjärtinfarkt eller något sådant, Vi tror det skulle ha blivit så men vi gissar bara. Nu blev det inte så, sade ”H”.
– Så jag skulle dö då, sade Ministern upprörd?
– Troligen, sade Fredrick. Vem vet vad för slags ambulans som skulle hämta er. En äkta till en början men den hade de nog tänk stoppa och sedan göra ett byte.
– Nej fy så hemskt, röt Gudrun och for upp ur soffan. Jag tillåter det inte, inga fler fula attentat. Att de hade mage att göra det på dansen, de är ju helt iskalla ju. En svensk skulle aldrig passa på vid en Nobelfest, aldrig.
– Jag håller med Gudrun, sade Siv upprört, ingen svensk skulle göra så!
– Säg inte det. Pengar har övertalat många, även de mest rättrådiga. Det är säkert en svensk organisation som ligger bakom, sade Fredrick.
– Nå så ska vi ta dem! Allihop, sade jag. Detta tillåter vi inte!
– Jag undrar varför de är efter just mig, sade Ministern?
– Vad har du för ärenden som är känsliga nu, frågade Gudrun?
– Just min tanke, sade Ture, det måste väl röra ert arbete ändå. Privat har ni väl inget otalt med någon?
– Ja tänk, sade far uppmanande till Ministern.
– Neej, nej jag kan inte komma på något. I alla fall inget som kan tänka mig nu, sade Ministern men det kan röra frågor som vi just nu har på vår agenda och som ännu inte kommit till diskusson.
– Vilka frågor är det? Oskar såg på Ministern. Om det är riktigt känsliga frågor så kan det ju vara en av orsakerna.
– Jaa, eller det kanske rör rikets säkerhet, föreslog far. Mor satt tyst, hon verkade tankfull.
– Just det, sade Tage, något som folk inte få höra, något fult kanske?
– Vänta, sade mor, vänta.
Vi stirrade alla på mor.
– Siv, sade mor, Siv vände sig mot henne. Såg du den mannen som tydligen var den som såg till att uppdragen utfördes?
– Mja, får se nu, joo det gjorde jag nog.
– Tänk, sade mor. Ser du honom framför dig, blunda och försök.
Siv blundade och rynkade sina ögonbryn i full koncentration.
– Ah, utropade hon, jag har honom. Ja jag ser honom, sade hon utan att öppna ögonen.
– Bra, sade mor. Nu ska du ta mina händer. Mor satte sig bredvid Siv som fortfarande blundade. Nu förstärker jag din kraft. Följ honom nu ifrån den stunden du såg honom, vart han går, vad han gör. Du kan det, du kan se tillbaka.
– Jaa, han står kvar, ser sig omkring. En kvinna kommer fram till honom. Det är hon som ni beskrev. Han blir arg. Talar genom tänderna så han är nog arg. Hon går sin väg. Han backar och säger något till en man som står vid hans sida men med ryggen mot mig. Så är det tyst, han ser på Nora, dig tycks han inte gilla. Så stirrar han på Ture. Han anar något, jo det gör han, sade Siv och nickade. Han ser på Oskar också. Jag tror han börjar fatta. Den blonde mannen får något av honom. Vänta! Brita, kan jag gå närmare så jag hör?
– Ja det kan du, sade mor.
Nu satt vi alla spända på att få höra. Ministern hade lutat sig fram och han var helt fascinerad.
– Okey, nu säger jag vad de säger. M är han som ger order, den blonde pojken är B.
– M: Nu tar du denna och smusslar ner i hans ficka, har du förstått?
– B: Men vad är det i, det är väl inte dödligt?
– M: Lägg dig inte i det du, din strunthjärna skulle ändå inte förstå. Ge dig iväg nu, sköt ditt jobb, du har redan fått betalt, glöm inte det!
– B: Jag vet, men mord vill jag inte vara med om, ni sade ju att det var ett spex för snubben fyllde jämt.
– M: Än sen, det är ett spex. Kila iväg nu och gör det du ska!
– B: Jag tycker inte om det här, ni har lurat mig, jag fattar det nu.
– M: Om du inte gör som jag säger min lille vän, kommer det att gå dig illa!
– Nu nickar den blonde och går. Han lägger en pryl i Ministerns ficka. Mannen… där är han. Han talar med sitt kavajuppslag. Var beredda, säger han. Var beredda! Ska jag fortsätta Brita?
– Gör det, sade mor, en liten stund till.
– Ja han står där bara och… nej nu går han, jag följer efter. Du Brita, det är nästan som att flyga och sväva ovanför dem utan att de ser mig. Blää, säger Siv och gör en ful min. Vi måste skratta åt henne.
– Jaha, jag kan göra fula miner men de ser mig inte, skrattade hon. Vänta, han går ut till en bil nu.
– Ser du numret på bilen, frågade Fredrick?
– Jaa, det är… Fick du med det`
– Ja tack, sade Fredrick, det är en diplomat bil. Nu blir det krångligare.
– De kör iväg, en chaufför och så grisen där bak, sade Siv. Ska jag följa med?
– Kan du det, sade far så gör det.
– Ja, gör det Siv, sade bröderna i mun på varandra.
– Vi är inne i staden nu, bilen kör länge… Vad står det på den skylten då, jag ser inte vad det står. Nu kör de fram till ett stort hus. Det står vakter där vid grinden. Bilen får köra in. Vad är detta för ställe, tänkte Siv högt. De stiger ur bilen och M går in. Mer vakter eller vad det nu är. Nu säger M något till ene vakten. Jaha, det är inte svenska. Tavelklister eller något sådant, säger han till mannen som öppnar dörren. Vi drog på munnen, tavelklister, goa Siv.
– Är det ryska, viskar vi och såg på varandra. Ryssar.
– Nu går de in i ett rum. Där sitter två män till. En riktig tjockis med hår i ansiktet och en bening fan som väl knappast kan gå. Den benige säger något. Jaha, säger han. Det är ju svenska! De talar alltså svensk alla tre nu. De tjafsar och är missnöjda. R för ryssar, B för benig, sade Siv.
– B: Så allt gick i stöpet då, allt det vi räknat ut så noga och som enligt er var så säkert. Han ser arg ut, sade Siv. Vilka är dessa människor som kom i vår väg?

R1: Det var bara gäster, gäster på banketten, de var inte med på middagen.
– B: Ja men alla dessa noga planerade händelser, alltid var det någon där som störde, vilka är de?
– R2: Inga särskilda, jag tror bara det var slumpen som gjorde det. Där fanns ingen som visste vad som skulle hända mer än vi.
– B: Skitsnack, det måste ha varit säkerhetsmän eller liknande. De sabbade ju allt för oss.
– R1: Inte allt, handskarna fungerade ju. Han såg verkligen sjuk ut. Hade vi då tagit honom istället för att vänta på gasen, ja då hade han varit här nu.
– B: Nej då, giftet i handskarna var svagt, han hade inte ramlat ihop. Nä, vi får nog hitta på något… Vad fan var det? Mannen rörde vid sitt huvud. Något hade strukit förbi.
Siv fnittrade och mor också.
– En gång till, viskade mor tyst.
Vi bara såg på dem, vad höll de på med egentligen?
– Jag tar över konversationen, sade mor. Fortsätt Siv.
– R1: Vad då?
– B: Något rörde vid mitt huvud. Har ni fåglar löst härinne? Fan också, det var det igen. Han reser sig och vinglade svårt. Nu slog han med armar och händer omkring sig
Spökar det här eller vad är det? Nu kände också de andra två det.
– Alla tre männen springer runt och slår i luften, sade mor. Siv flyger runt dem och rufsar om i deras hår. Jag undrar om det nu är dags att ge dem en syn. ”Nimra” viskade mor. Hon var tyst en stund så nickade hon. Var beredd nu Siv, sade hon. Nora kom, du får ta över konversationen samt beskriva vad du ser.
Jag reste mig och satt mig vid mors sida, tog henne ena hand i min och koncentrerade mig. Nu såg jag vad de såg och kunde inte låta bli att gapskratta.
– Mor och Siv är över dem över allt, de tre männen jagas runt. En försöker öppna dörren men den tycks vara låst. De skriker och ropar på hjälp, fortsatte jag. O nej, vad är det? Ett spöke eller nej, en... en, vad är det för något? Ah, det är en Härk, en härk som hoppar från huvud till huvud. Så, oj, nu förvandlas han till en vråk. Den flyger runt och river dem med sina klor på huvudet. Svensken faller ner på golvet, nu faller en ryss också. Den siste mannen gapar och skriker men han har vråken efter sig hela tiden. Nu föll också han. Vi lämnar rummet och far ut i hallen. En väldigt stilig herre kommer upp för trappan och blir hänvisad till rummet. Den mannen känner jag igen, säger jag. Det är ju… nej det kan det väl inte vara? Han kommer in i rummet och ser alla sitta i sina stolar och… de sover. Inga skador har de eftersom det hela varit en illusion.
– M2: Vad ska detta betyda? Vad är det med er, vakna, stig upp! Vad är det med er?
Nu vänder han sig till vakten och beordrar dem låsa rummet, han kommer tillbaka. Så går han igen. Jag släppte mors hand. Både mor och Siv öppnade ögonen och log mot oss.
Då började vi alla applådera och Ministern ställde sig upp och han log beundrande.
– Jag har världens bästa vänner, tillsammans kan ni flytta berg. Jag är lycklig som får vara er vän! Vi reste oss och kramade om varandra en stund. Fredrick såg på mig och blinkade med ett öga. Han var stolt, jag kände det. Mor satte sig och blundade, så log hon.
– Tackade du för hjälpen mor?
– Ja det gjorde ja, log hon men Nimra säger att det inte är över än.
– Vad ska ske mor?
– Ministern, ropade mor. Kan ni komma hit en stund?
Han kom direkt, såg på mor och på Siv och mig.
– Jaa, fru Falk?
– Vi såg en man som jag hörde Nora känt igen. Troligen är han politiker eller hög finansman. Lyssna nu. En lång man, stor mage, väldigt rak i ryggen, pondus, vitt hår, otäcka mörka ögon, svart kostym, blanka skor, Hans ansikte det verkar… han ser ut som om han alltid lider av magbesvär.
– Ja också dubbelhaka, sade Siv.
– Just det, dubbelhaka. Hans hår var inte glest utan rikligt. Säger detta er något? Alla stod nu och lyssnade, vi väntade på Ministern svar. Han stod en stund tyst, så nickade han, såg på oss och sade.
– Före detta utrikesminister Sköld, sade han. Ni beskrev honom exakt. Så han är inblandad. Jaha… Den mannen hyser inga varmare känslor för mig, tvärtom. Men vad har han för sig? Och tillsammans med ryssar, om det var det eller tyskar? Vad kan det betyda?























Kapitel 8

En ny fälla

– Vet ni, sade ministern. Jag har en överraskning till er. Han log glatt. Följ mig, sade han och då gjorde vi det, allihop. Vi åkte hiss och gick i en lång korridor. Här var det många dörrar.
– Detta är övernattningsrum för anställda, sade han. I natt är det ingen som sover här. Så var så goda, välj vilka rum ni vill ha. De är små men bekväma.
Vi valde och fann vars ett rum.
– Sov gott, ropade ministern, ska vi säga klockan tio imorgon på mitt rum?
– Det blir bra, svarade Fredrick och det höll vi med om. Var sover ni då?
– Jag har mitt rum där borta, log han.
Fredrick nickade.
Ministern gick mot sitt rum som låg längre bort i korridoren. Vi sade god natt till varandra och tack för gott samarbete och tack för idag. Så gick vi in i rummet vi fått. Jag och Fredrick, klädde om och Fredrick somnade bums, men inte jag, just när jag nästan somnat, hördes en röst i mitt huvud. Mor? Nej det var Nimra.
Nora, låt inte ministern sov ensam. Han är i fara! Jag svarade att jag uppfattat och rusade upp.
– Fredrick, viskade jag, Fredrick!
– Ja vad är det mitt hjärtegryn?
– Kom fort, jag väcker far också. Skynda dig. Ministern är i fara!
Fredrick for upp och for ut genom dörren. Jag väckte mor och far och bad dem komma med snabbt. De frågade inget, bara följde med mig. Ministerns rum var låst.
– Mor kan du, frågade jag oroligt?
– Nej, lås har jag aldrig försökt mig på. Hämta Oskar, han är stark liksom far. Fredrick, far och Oskar knuffar så viker sig nog dörren. Jag rusade tillbaka till våra rum, vilket låg nu Oskar?
– Oskar, Oskar skrek jag, genast öppnades alla dörrar, Oskars också. Utan att fråga sprang han bort till ministerns dörr. Nu kom Ture och Tage också. Gemensamt knuffade de på dörren. Den satt hårt.
– Flytta er, sade Oskar bestämt. Gunnar, Tage, Ture, spark! Ett, två och tre, nu!
Dörren gick sönder, hela dörrposten vek sig. Vi fann ministern medvetslös. En gas låg lågt utmed golvet, en brunaktig gas.
– Lever han? Frågade mor änsligt?
– Ja men jag vet inte hur illa det är, svarade Fredrick. Riktigt illa, tror jag. En minut till och det hade varit ute med honom.
– Vad ska vi göra, sade Gudrun, vad ska vi ta oss till? Någon som kan något om sjukvård?
– Detta måste en riktig läkare ta hand… Far som pratade stod helt stilla och stirrade mot dörren. Då vände vi oss alla om och såg. Nimra, en något defus Nimra men det var hon.
– Flytta er alla och rör henne inte, sade mor. Låt henne komma förbi! Siv, kom närmare och lär, Nora du också, Tage och Ture ni hjälper till om det behövs sade mor och så sänkte hon huvudet och stod alldeles stilla. Nimra liksom flöt fram över golvet fram till sängen där ministern låg . Hon förde sina händer över hans bröstkorg. Så stod hon stilla och mumlade några ord. Mor började sjunga, något jag aldrig hört förut. Siv stirrade på mor, sedan på mig. Hon ryckte på axlarna liksom för att visa att detta, detta kunde hon inte. Nej det har hon knappast hunnit lära sig, tänkte jag. Tage och Ture kom fram, också de sjöng med en röst som egentligen inte kunde vara deras, så mörk och dov var den, som strupsång ungefär hann jag att tänka. Nimra sjöng nu, ljudet blev högre även fast de inte sjöng högt. Den sången tog all uppmärksamhet. Man hörde bara sången. Mor tog min hand, en stund senare sjöng även jag. Var orden kom ifrån vet jag inte.
Nimra höjdes i luften. Hon lade en hand över ministerns näsa, öppnade hans mun med den fria handen och blåste in luft, länge och väl. Ut kom en brunaktig gas som flög upp till taket, där var det en ventil. Den var förtejpad. Fredrick flög upp på en byrå, sträckte sig upp och slet bort tejpen. En ventil till, den nådde Oskar, så han slet bort den tejp som var där också. Nu försvann den brunaktiga gasen ut genom ventilerna. Nimra reste sig. Förde en hand över ministerns bröstkorg igen och nickade. Mor och jag slutade sjunga, bröderna också. Nimra vände sig om, nickade mot mor. Hon såg på oss alla.
– Två har misslyckats.
– Kommer han att överleva, frågade Fredrick?
– Nu gör han det men ni hade aldrig hunnit få in honom på sjukhus. Han hade dött på vägen.
Nu tackade vi alla Nimra, hon såg på oss och upplöstes helt. Endast en skenbild hade det varit för egentligen låg hon ju i Kvantsele.
Vi suckade och Oskar lyfte ministern och bar in honom i sitt rum, där var två sängar.
– Jag tar hand om honom, sade han och log. Han fick många lovord där Oskar.

Om morgonen vaknade vi lugna och glada, först efter en stund mindes vi vad som hänt.
– Fredrick, det börjar bli för stort för oss detta. Ska vi inte blanda in behörig och kunnig hjälp nu?
– Jo, du har rätt. Lagen måste vara med här. Två mordförsök på ministern. Säg nu att det inte varit han som legat där, kanske en annan minister. Han hade dött. Nu måste lagen in här, detta går inte längre.
– Bra, sade jag, då talar vi om för ministern att vi ämnar göra så, sade jag.

Oskar och Ministern kom ut ur det rum de delat under natten. Ministern förstod ingenting. Efter frukost samlades vi på ministerns rum. Nu fick han höra vad som hänt. Han blev förskräckt, stödde armbågarna på bordet och lade sakta sitt huvud i händerna.
– Vad ska vi göra, sade han, vad ska vi göra?
– Lagen får komma in nu, sade Fredrick, vi måste vara fler för att passa på er. Två mordförsök, det är starkt, det ger en signal om att de till varje pris vill ha dig ur vägen. Troligen vill de bli av med er för att ni kan reglera avtal, stoppa dem om ni vill eller också gäller det något beslut som ska fattas. Ni är i vägen, dessa funderingar är i stort sett allt jag kan komma på, som orsak till allt detta.
Han nickade och såg på Gudrun.
– Jonas, sade Gudrun nu är det du som talar om vilket ärende som detta handlar om. Hon slog näven i hans skrivbord, Han studsade till.
– Men Gudrun, jag har ingen aning. Mig veterligen finns inget känsligt ärende nu.
– Ursäkta, sade Tage. Kanske det inte ser känsligt ut. Kan det vara energifrågor, gas, olja, kol? Eller skogen, sopor eller flygvapnet.
När han hade sagt flygvapnet, hajade Ministern till.
– Flygplan, jo men det har vi ett ärende om… flygplan, en alldeles ny modell, Gudrun, du vet det där ärendet där finansministern vägrade gå med på det avtalet.
– Just det jag, politik på hög höjd, mumlade hon.
Ministern såg på oss.
– Tyvärr får jag inte avslöja något om detta men det kan vara den saken det rör sig om.
– Vi vet, sade Fredrick. Ni ska inget säga till oss. Men ni bör nu få mer hjälp. Ska vi kontakta statsministern nu och de andra. Lagen måste vara med!
– Absolut, sade ministern, absolut men ni måste vara med och vittna.
– Självklart, sade Siv, vi är ju här men nu får det gå undan, det är snart jul och då försvinner de flesta. Ministern nickade. Han tog telefonluren och började ringa runt. Gudrun tog hans andra telefon och tillsammans lyckades de få in nästan hela regeringen. Nu var det dags för det stora kavalleriet, Fredrick ringde Sven som ringde sin chef som ringde Rikspolischefen.
Den stora apparaten var igång.















Kapitel 9

Det tunga kavalleriet


Vi samlades i matsalen och åt frukost. Klockan tolv skulle alla partiledare komma och delar av övriga i regeringen. Rikspolischefen och länspolismästern liksom Säpo och andra säkerhetsenheter.
Nu var det stort, riktigt stort. Ture satt och funderade.
– Den där tjocke fan som ni såg i det där huset, i synen alltså. Kan inte vi ta hand om honom?
– Nja, sade Fredrick. Jag vet inte om det vore på plats för oss att blanda oss i mer.
– Dumheter, sade Siv. Han hinner ju sticka sin väg om vi inte tar honom och benranglet. Jag håller med Ture, sade hon.
– Ja och jag håller med dem båda, sade far. Vi måste slå till nu innan de sticker.
– Ja men snälla, sade Fredrick. Hur ska vi komma in i en ambassad, för jag utgår från att det var just det, det var.
– Det fixar jag, sade Siv, får jag bara Brita med mig så går det.
– Ja Siv, riktigt så lätt är det inte. Jag har inte Nimras kraft och du är inte fullärd än. Inte Nora heller. Nej iså fall tror jag med på en konkret handling .
– Ja men nog kan vi komma på något, menade Tage. Som bror min säger, så tror jag nog vi kan ta dem och sedan släng dem på bordet framför hela drösen av lagmän och styrande.
Ture nickade, han höll med.
– Nå så vad hade du tänkt dig då Ture? Är det inte lagligt så kan inte jag vara med, det vet du.
– Ja, sade Ture, jag tänkte så här… Vi böjde oss fram alla för att höra.
Idén var bra men var den tillräckligt bra. Fredrick skulle inte kunna vara med och det grämde honom. Han skulle istället bara få sitta på kansliet och vänta och vara nervös.
– När skulle förhöret vara, undrade jag?
– Vid två tror jag, sade Gudrun.
– Hör ni, jag är visserligen minister jag också. Jag bör väl vara med de andra gubbsen och tanter när allt detta ska komma fram. Jag och Jonas är de enda som tar er i försvar. Vi kan inte berätta om Nimra, det skulle de aldrig tro på.
– Ja men hur ska vi då kunna berätta vad som sagts på ambassaden? Siv såg på Gudrun. Tala om det för mig.
– Ja det var så sant jag. Kan någon av oss kanske ha smugit med in i huset? Mor såg frågande på Fredrick.
– Absolut inte. Det är omöjligt att ta sig in där.
– Fasen också, kom på något. Gudrun var ivrig att lösa detta problem.
– Det stod inget i tidningen idag om den där tjejen, hon som vi trodde de skulle döda?
– Jag har ingen tidning sett, sade jag. Kanske det ligger någon här. Jag reste mig och letade. Jo där låg tidningar men var inte dagsfärska? Nej, de var från igår. Jag kopplade upp min mobil och kollade tidningsrubrikerna. Jag fann något och läste högt.


”En kvinna i 20 årsålder, påträffades i morse drunknad. Det var vid sju tiden i morse som en man såg henne i vattnet. Mannen var ute och rastade sin hund när han uppfattade något blått i vattnet. När han såg vad det var, larmade han polisen. Fyndet gjordes vid Norr Mälarstrand Polisen kan ännu inte säga vad som hänt kvinnan men man tror hon deltagit på Nobel banketten. ”

– Jaha, det var en utförligare text under men detta jag nu läste, räcker väl, sade jag.
– Svinen, sade Oskar, svin!
– Vem av dem tror ni det var som hade ihjäl henne, undrade Siv?
– Det går nog inte för oss att säga. Någon i deras liga, svarade Fredrick
– Okey, ska vi sätta igång då? Var och en måste minnas sin del i det vi nu ska göra.
Fredrick reste sig och vinkade till dem alla. Han kom fram till mig.
– Nora? Gör nu inget oförsiktig, sade han.
– Oroa dig inte, jag får lättaste jobbet, sade jag och log mot honom. Han gick.
Det vi ämnade göra innebar vissa risker men nu hade vi bestämt oss så nu skulle det ske. Vi gick igenom allt noga. När vi så tyckte att, nu kunde vi vår läxa, då gick vi ut ur kansliet, ut på gatan och spred oss för vinden.
Min uppgift var att hålla uppsikt vid den före detta utrikesminister Skölds hem. Jag satt på en parkbänk och läste en tidning! Nej det gjorde jag inte men det skulle se så ut. Ture kom med en sopkärra och med en skyffel och spade. Vad hade han hittat den? Han skottade lite, bytte till skyffel och skottade lite till på trottoaren och så stod han och funderade framför det pampiga huset. Hans keps åkte ner i pannan. Så öppnade han grinden som inte var låst. Han gick fram till entrén för att bulta på dörren. I detsamma öppnades dörren och Sköld kom ut. Han stirrade på Ture som stod där med sin kärra, kepsen låg långt ner över ena ögat och blåstället var för stort. Han jacka var också för stor. Ture talade.
– Goddagens, är det verklige meningen att jag ska skotta hela jävla tomten? Till mig sa de bara gången men detta är fan i mig en uppfart. Ska jag ta hela här, ja då vill ja min sju ha bra ”betart”!
Sköld stirrade på honom, det var som om han satt i halsen.
– Ut härifrån, röt han, jag har inte beställt någon skottning här! Ut, försvinn! Ni har gått fel så klart. Detta är privat mark, försvinn!
– Näe hörru, ta inte i så du spricker, jag hör dig och jag ska gå men hur vore det med lite hyfs och fason, vad?
– Ge er iväg, sade jag. Hör ni illa, skrek Sköld och i detsamma ramlade han omkull i snön.
– Ja men så hjälp mig upp då för tusan karl och stå inte bara där och glo, kommenderade han.
Ture böjde sig och hjälpte mannen upp, borsta av honom all snön. Så ställde han sig och tittade värderande på Sköld.
– Som ny, sade han, log och tog sin kärra och gick visslande därifrån. Jag som sett allt höjde tidningen och skrattade hysterisk bakom den. När Ture sen gick förbi mig så visslade han en ton ur Cavalleria Rusticana. Heja Ture, tänkte jag. För säkerhet skull, stannade han en bit bort och skottade lite tills bilen med Sköld rullat förbi. Då gick han. Nu var det min tur. Jag gick fram till huset och knackade på dörren. I ögonvrån såg jag en lite krabat smyga. Tage.
Dörren öppnades av en äldre dam, sur som ättika såg hon ut. Hon såg på mig värderande upp och ner.
– God Jul, sade jag med ett leende. Det gäller kyrkans insamling till barn som har det svårt i andra länder. Jag höll fram en broschyr och en pappersbössa. Precis en sådan som brukar komma i vanlig post från kyrkan.
– Vi lämnar aldrig ut något, sade hon surt. Tiggeri, usch och fy! Gå er väg, sade hon. Då började jag tala om ett särskilt litet barn som med kyrkan hjälp och generösa människor, nu kunde leva ett värdigt liv igen. Damen insåg att hon inte skulle bli av med kyrkans utsände, så hon bad mig med en knyck på huvudet att vänta och gick in i hallen. En liten skugga smet in i hallen och försvann. Damen kom tillbaka och då räckte jag fram sparbössan och damen stoppade i två kronor. Snåljåp, tänkte jag. Tackade överdrivet mycket men hon hörde inte utan stängde dörren utan att bry sig.
Jag gick fullt nöjd därifrån och jag log!

Närjag tillbaka till parksoffan, stod Ture där, tillsammans gick vi till en kiosk i närheten. Ture gick fram till en äldre man och ställde vagnen bredvid honom. Han stack till mannen en stor sedel, gav honom en klapp på axeln och gick fram till mig.
– Jaha Nora, det var det. Hoppas det går bra för bror min bara.

Inne i Skölds hus smög Tage. Den snipiga husan hade gått iväg och hallen var tom. Tage hade stått bakom en pelare och väntat. Nu smög han runt överallt för att hitta Skölds kontor. Till slut fann han det, mot baksidan. Dörren var låst men Tage tog upp ett etui som han lånat av Fredrick, lyckades öppna dörren och stänga den tyst. Det var ett pampigt kontor. Tage såg sig omkring, inga kameror vad han kunde se och inga sladdar eller larm i fönstren eller dörr. Neej sade han sig. Gubben har inte larm här vad jag kan se, så då kör vi. Han letade tyst och försiktigt. Ingenstans kunde han hitta något kassaskåp. Skrivbordslådorna var olåsta. Här är något tjuv och rackarspel, tänkte Tage. Hans blick föll på en bokhylla. I gamla filmer han sett, hade de ofta dolda rum bakom bokhyllorna. Kanske här också. Han granskade noga. Kände med fingertoppar och överallt. Neej, han kunde inte finna något. Så föll hans blick på golvet. En del av en matta låg lite slarvigt. Tage lyfte mattkanten, där var skuret en fyrkant i brädgolvet, Tage lyfte biten och under där var ett mindre utrymme, ett lock av stål var överst . Ett hänglås, hm, tänkte han, inget kombinationslås, då går det lätt. Han fick upp låset och öppnade luckan eller locket. Där fanns massor med handlingar. Han skummade igenom dem snabbt och bestämde sig för att ta hela bunten. Så skrattade han och skrev på en lapp ”Fy på sig, inte avslöja hemligheter. Du hamnar på elaka listan, Tomten” och lade så lappen i utrymmet, stängde, låste och lade tillbaka mattan. Någon gång kanske någon skulle läsa lappen. En vanlig plastkasse hade han med sig. Han lade alla handlingar i den och ställde sig vid dörren och lyssnade. Det var tyst. Sakta öppnade han dörren, såg sig omkring. Ingen där. Han gick ut ur rummet, låste efter sig och smög mot ytterdörren. Försiktigt öppnade han dörren, smög ut och stängde dörren efter sig. Så rusade han mellan buskarna i trädgården och kom senare fram till en svart bil som stod parkerad ute på gatan.
– Hej Tage, sade jag, hur gick det?
– Jag har allt här, sade han stolt.
– Bra gjort, sade Ture, du är bara bäst brorsan!
Bilen kördes av far som föll in i kören av gratulationer. Vi körde till Kansliet. Uppe på det rum vi brukar vara vid, satte vi oss att granska handlingarna.



































Kapitel 10

Teamet agerar


Vid ambassaden stod flera vakter. Det skulle inte gå att komma in den vägen. Siv och Oskar smög runt.
– Nej, det är larmat överallt. Det går inte komma in osedd. Sade Oskar. De tänkte en stund.
– Du Siv, kan du inte ta dig in med tanken?
– Jo med det går tyvärr inte spela in samtal på det viset. Var tog Brita vägen? Siv såg sig omkring. Jaså där är hon.
– Kom nu, sade Brita, det är dags nu att Oskar att få hjärtproblem. Oskar följde med Brita, de började gå sakta gatan fram. En stor bil kom och skulle precis köra upp på gångbanan för att nå grinden då en gubbe stod i vägen, fick en smäll av bilens kofångare och stöp i marken. Damen som var mannens sällskap, blev hysterisk, hon grät och gapade. Ur bilen steg Sköld och försökte styra upp det hela. Det vill säga, han tog fram sin plånbok. Vakterna vid grinden kom fram och försökte resa den gamle mannen, men han låg som död. Ingen såg en smal dam smita in genom grinden som öppnats i och med att bilen kom. Damen var helt svartklädd. I det nu rådande vintermörkret kunde hon lätt smita förbi. Alla hjälptes åt att få upp den gamle mannen. Frun eller dotter eller vad det nu var, grät floder.
– Såja, det var beklagligt detta, sade Sköld. Mycket beklagligt detta. Nu ska vi ta det lugn.
– Ni körde ihjäl honom, skrek damen, han är död, ser ni inte att han är död!
– Inte då, ett slaganfall på sin höjd, sade Sköld. Se till att en amulans kommer hit, nu genast, sade han till chauffören.
– Det hinns inte, skrek damen, ni måste genast köra oss dit, nu! Hon klängde på honom, höll sina armar om honom och skrek. Sköld kunde inte skydda sig. Han hörde henne viska något i örat men uppfattade inte orden.
Då plötsligt gav Sköld med sig, var fanns närmaste klinik? Jaså ni vet, ja men få in honom i bilen då. Till vakterna sade han att han skulle komma tillbaka. Så körde bilen iväg. Damen sjöng några toner. Bilen stannade och så gick hon ur baksätet, öppnade dörren till förarsätet. Knuffade undan chauffören och satte sig och körde iväg. Två män sov i bilen, en tredje man reste sig och log.
Brita nickade till Oskar.
– Det gjorde vi bra vad?
– Bästa skådespeleri jag själv deltagit i, skrattade Oskar. Bilen körde in under kansliet och parkerade i garaget. Där stod två personer och väntade, samt en bår. Tage och Ture bar Sköld till båren. Han var mycket tung. Chauffören fick vara kvar i bilen men de band honom. Så åkte alla hissen upp och i ett rum som Gudrun visat innan. De körde in båren och satte sig att vänta. Nu fattades bara Siv men hon skulle snart få hjälp. Fredrick kom in men vände direkt. ”Jag har inget sett”, sade han och stängde dörren utifrån. Vi log alla. En stund senare reste sig mor och Ture och försvann.

Siv hade fått problem. Snön var vit och dagen var mörk. Men i snön blir det fotspår. Hon stod bakom en stor buske. Hur skulle hon ta sig in obemärkt? Hon smög runt byggnaden på långt avstånd från huset. På baksidan var ett skjul, hon tittade in lite snabbt. Skottkärra, snöslunga och andra verktyg för skötsel av tomten. Hon smög in där. Så drog hon upp en planlösning ur en ficka. Hon undrade hur Gudrun lyckats få tag på den? Nu såg hon var hon befann sig. Skjulet, en lucka… en lucka! Var är den då? Siv sökte överallt. Så lyfte hon på en matta som låg längst bort. Under den var luckan. Var den larmad? Hon sökte med blicken. Nej, det verkade inte så. På prov stoppade hon ett finger i den ring som satt fast i luckan, så drog hon uppåt. Näha, den satt hårt. Då reste hon sig. Ställde sig bredbent med ett ben på vardera sidan av luckan och så drog hon. Luckan öppnades. Hon lyste med ficklampa ner. En liten stege. Tyst klättrade hon ner, drog lucka efter sig men lade en häcksax hon funnit emellan så att inte luckan kunde stänga helt. Nere i den smala tunneln smög hon. Framåt, framåt… vad var det? En råtta! O fy, hon skyndade sig och kom fram till en korsväg. Vilken skulle hon nu ta? Hon valde den i mitten. I den tunneln var slut var det alldeles tyst, intet ljud hördes. Tillbaka då. Nu valde hon den högra tunneln, framåt, sakta. Den tog slut och hon hörde slammer av porslin och sjungande köksor. Köket! Fel igen alltså. Tillbaka igen och nu valde hon den sista tunneln till vänster. Redan på avstånd hörde hon upprörda röster. Snabbt slog hon på en bandspelare hon haft med sig, en som ”H” gett henne med instruktioner hur hon skulle göra. Hon lade bandspelaren försiktigt på en lite avsats i väggen. Drog mikrofonen nära den luckan som var där. Yes, tänkte hon. Det var bara galler på den luckan. Hon fäste mikrofonen med tjock tejp som hon fått av ”H” och så smög hon sig ut ur tunneln, bort mot trädgårdsskjulet. Upp genom hålet, lade tillbaka luckan, mattan och reste sig upp. Med sin mobil skrev hon ett enda ord till ”H” ”Sänder”. Så smög hon ut ur skjulet. Nu skulle hon bara komma ut från tomten också men hur? Hennes mobil vibrerade. Hon läste meddelandet. ”Östra sidan vid Skjulet, pass på, stege/Ture.” Siv log, mina älskade gubbs. Hon tog sig till platsen. En repstege kastades över muren. Snabbt kilade hon uppför den och hoppade så ner i famnen på Ture, så de föll båda två. De fnittrade men Ture sade.
– Dra ner stegen hit igen. Siv drog och de fick den på sig båda två. Ture rullade ihop den, tog Siv i handen och sprang. En bil stod parkerad alldeles i närheten. Ture satte sig snabbt i bilen, fick in Siv och så bar det iväg.
– Hej Brita, sade Siv, jisses så roligt jag haft, fast råttorna var inget kul. De skrattade alla tre. Nu var det bråttom, klockan slog snart två.















Kapitel 11

Avslöjandet


I en stor sal satt alla herrar och damer som hade så att säga behörighet att närvara vid mötet. Ordföranden var statsministern själv. Framför dem var en hel rad med stolar framsatta. I dem satt nu gänget från Norrland.

Man utsåg Fredrick att tala för gruppen. Fredrick som inte visste mycket om vad resten av gruppen hittat på. Så där stod Fredrick. Då kom ministern in och ställde sig bredvid Fredrick
Han bockade sig för regeringen eller i alla fall de av den som var där.

– Herr ordförande, det vi nu har att berätta är en historia som ni till en börja lär få svårt att tro på men efter hand kommer ni att inse att allt är rena rama sanningen.
Jag ber att vi kan sitta under tiden då det vi ska berätta, tar lång tid. Statsministern nickade.

Ministern tog sats och så började han tala. Om varningen han fått att någon ville döda honom. Då började delar av regeringen mumla högt. Statsministern äskade tystnad och det blev tyst. Ministern fortsatte. Han berättade att vänner från Norrland kom ner. Han berättade om vad som hänt under banketten. Mordförsöken och hur han med vännernas hjälp lyckats undkomma döden. Så kom han in på före detta utrikesminister Sköld. Nu höjdes ögonbryn, misstroende och skakningar på huvudet. Nu kom också handlingarna fram men ministern överräckte dem inte utan behöll dem så länge. ”H” reste sig och satte på en högtalare. En tolk ställde sig upp och översatte.
– Var är den jävla fetknoppen? Han skulle ju vara här nu?
– Lugna dig Sergej, han kommer väl.
– Jag är lugn men vi måste ju få ritningsdetaljen, du vet att piloten väntar.
– Han kommer nog.
– Om du skulle ta och lugna ner dig Sergej, sade en tredje röst. Han kommer. Med så mycket pengar han får för detta så kommer han.
– Jag litar inte på Sköld, han är en orm, slingrar sig. Endast en liten detalj kvar, sen har vi allt för att kunna bygga samma plan. En enda liten sketen detalj!
Man hör en dörr öppnas, steg.
– Ja vad är det Pjotr?
– Det besök ni väntat på har uteblivit. Herr Skölds chaufför råkade köra på en gammal man precis vid grindarna. Hustrun till mannen skrek och gapade så herr Sköld fick köra mannen till sjukhus.
– När hände detta?
– Alldeles för en stund sedan.
– Tack, ni kan gå!
Så fortsatte samtalet, tolken översatte och en man satt och skrev ner allt på en märklig apparat. Efter en stund började ryssarna tala om annat och då stängde ”H” av bandspelaren.
Nu lade ministern handlingarna framför Statsministern.
– Allt står här, sade ministern. Dessa handlingar hade Sköld i sitt förvar.
– Hur har ni kommit över dem? Statsministern tycktes inte gilla detta. Det svarade inte ministern på.
En hel bunt med foton lades fram, det var hur Tage funnit handlingarna. Det var hur Skölds bil kört på den gamle mannen, det var hur mikrofon spelade in allt. Det var på Ture som skottade snö. På mig och husan när hon lade i två kronor, banketten och allt som hänt där. Personerna som försökt döda ministern. Videofilmer och diverse prylar. Allt låg nu framför statsministern. Så kom ”H” in med en bår. På den låg Sköld och skrek att han skulle döda den jäkla ministern. Vi kommer att försöka igen, minns mina ord. Ministerjäkeln sabbar ju allt! Idioter! Så tystnade han. Såg sig omkring och fick chock. Han såg dem alla, mannen som skottat snö, den gamle mannen som hans chaufför kört på, den hysteriska hustrun… hans huvud föll tillbaka på britsen.
– Ja, sade han, det var väl för bra för att vara sant men ritningarna hann de nog få! Så skrattade han högt tills ett hostanfall fick honom tyst.
Alla såg på varandra utom teamet från norrland och ministern.
Vad skulle hända nu? Rikspolischefen ställde sig upp och beordrade att Sköld skulle häktas. Handlingar konfiskerades av regeringen och diverse gubbar som ingen visste var de tillhörde. Säpo tog alla bilder och band.
– Det pågår fortfarande avlyssning, sade ”H”. Då tog de med honom och tolken också.
– Ja, sade Statsministern, det här var en salig blandning och en besk soppa. Jag vet att du talar sanning, sade han med adress till ministern. Jag känner också igen en del av ditt så kallade team.
– Edvardsson, har ni verkligen haft något med detta att göra? Fredrick reste sig.
– På banketten ja! Det var fler mordförsök på ministern. De som utförde dem sitter fängslade på Kungsholmen nu. Det som skett idag, Nej! Där var jag inte med för jag visste inte ens vad de planerade.
– Hm, sade statsministern, jahaja… nåja. Ni ska ha tack för allt arbete ni lagt ner. Ni måste ju alla på förhör.
– Ja med det får då gå fort, för snart är det jul och då ska vi vara hemma. Att vi kom nu var för att vår käre och trogne vän här var utsatt för mordförsök, sådant kan vi inte tåla, då kommer vi farandes. Oskar stod rak i ryggen.
Är man svensk, fortsatte han, så ta mig tusan, skyddar man sitt land och dess styrande, ja regeringen alltså. Hade det gällt er personligen så hade vi kommit då också. För att vi bor i norrland är vi inga dumhuvuden. Jag skulle snarare vilja säga att, norrfolket är svenska i sina själar, kanske rent av mer än sörlänningar. Ja det sista där var en ren spekulation, sade Oskar och snöt sig.
Statsministern log.
– Nå så åk hem och fira er jul och kom tillbaka direkt efter men först vill jag höra vilka ni alla är?
Vi reste oss i tur och ordning.
– Fredrick Edvardsson
– Nora Falk
– Brita Falk
– Gunnar Falk
– Oskar Karlsson
– Siv Englund
– Tage Abrahamsson
– Ture Abrahamsson
– Gudrun Samuelsson

Statsministern log, är det alla, frågade han?
Mor reste sig och sade högtidligt, nej det finns en till!
– Nimra
Då for dörrarna upp med en smäll och en mycket gammal dam kom in, hon var dock inte där personligen men en skenbild av henne var det. Ingen såg någon skillnad utom vi som visste att hon låg uppe i Kvantsele.
Den gamla staplade fram. Ställde sig och vilade på käppen. Alla människor i hela salen stirrade. En man reste sig.
– Det är omöjligt, sade han, som barn träffade jag Nimra, hon kan knappast leva nu!
Nimra såg på honom.
– Du Lars var nära döden den gången. Var tacksam för den hjälp du fick. Din bror räddade jag också. Sitt nu ner och stäng munnen. Hon log mot honom.
En kvinna reste sig upp, hon grät.
– Visst är det Nimra, du räddade min son. Han var döende i en obotlig sjukdom. Mor kallade på er och ni kom. Ni räddade Patrik, tack snälla!
Nimra såg på henne, så nickade hon. Marsfjället, sade hon. Kvinnan nickade.
– Förlåt, sade statsministern men vem är detta egentligen.
Ministern var helt stum, han gick fram till Nimra och tackade henne av hela sitt hjärta.
– Det är bra pojke, sade hon. Ni är vän med min släkt, er vill vi skydda, Ni har gjort mycket för dem och sådant glömmer vi inte. Ministern log och minsann log Nimra tillbaka. Fredrick gav henne en stol att sitta på. Hon satte sig sakta.
– Statminister, sade hon lugnt. Allt vad ni nu hört är sant. Precis allt. Brita och Nora är av min släkt liksom som Siv. I århundraden, ja tusenden år, har det alltid funnits en Nimra. Jag är 123 år gammal och orkar inte mer. Siv Englund är den kommande Nimran. Behöver ni hennes hjälp så får ni kalla på henne. Jag ämnar äntligen få min efterlängtade sömn. Hon såg på honom, länge.
– Nej oroa er inte över er flicka, pojken hon for i väg med var inte bra men det är ruter i er tös. Han fick ett par rejäla smällar. Så nu sitter hon på tåget, på väg hem igen. Hon är framme klockan sju ikväll. Då ska ni möta henne, hon behöver er nu.
Statsministern gapade. Så slog han handen i bordet och kunde inte annat än skratta.
– Tack, sade han, stort tack. Jag ska vara där klockan sju. Så funderade han, slog hon verkligen till honom? Han log stolt. Tack.
Några personer i salen tycktes vara irriterade, de pratade i mun på varandra, så misstänksamt på Nimra och teamet. De tjattrade högt, bluff och båg. Detta kan aldrig stämma…
Nimra slog ett slag med käppen i golvet. Det blev tyst. Så hördes hennes sång, en svag sång, Brita föll in, Nora och nu plötsligt Siv. Så reste sig Tage och Ture och de gick och ställde sig på vars en sida om Nimra. Mor ställde sig bredvid Tage, Siv Bredvid Ture. Jag satte mig framför Nimra och vi sjöng. Orden gick rakt in i alla närvarandes hjärta. De visste nu att allt var sant. Många grät, en del stirrade i intet. Statsministern såg drömmande ut. Ministern fumlade för att nå Nimras hand. Hon tog den i ett vänligt grepp. När sången slutat såg alla på Nimra. Hon log och försvann.
– Men, men var tog hon vägen? Var är hon? Folk började leta.
– Tystnad, sade Fredrick, Brita, sade han sedan.
– Nimra var bara här som i tanken. Hon ligger i själva verket uppe i norrland på en bädd. Trött och skröplig men av sina sista krafter, valde hon att visa oss alla sitt stöd. Tacka henne för att hon ville skydda sitt land, behålla de hemligheter kvar i landet så att de inte hamnade utanför gränsen. För att hon av sina sista krafter räddade livet på ministern.
Mor satte sig. Det var tyst överallt, så suckade statsministern, sade att vi nu kunde gå. Så småningom skulle han få veta allt men nu var det jul och han skulle möta sin dotter, klockan sju.
Ministern tog oss alla i famn och tackade oss hjärtligt. Så lämnade vi rummet. Resten av dagen var det individuella förhör. På natten reste vi hem. Gudrun var med för hon var ledig över jul. Planet landade mitt i natten. Ett plan som tillhörde svenska regeringen. Vi tog oss hem i våra bilar. Framåt morgonen var vi i Kvantsele. Det första vi gjorde var att besöka Nimra. Hon väntade oss. Hon log.


































Kapitel 12

Firar Jul


Vi satt länge och pratade med Nimra. Hon visste i och för sig det mesta ändå men vi ville att hon skulle höra det från oss alla. Så gick vi trötta med nöjda till sängs

Julafton, det snöar och allt är så vackert. Männen har tagit in granen och tillsamman ha vi klätt den. Gudrun ville sätta dit stjärnan och det fick hon. På Sivs order fick Kalle. Det vill säga Oskar, lyfta Gudrun så hon nådde upp. Så underbart vacker det blev när far tände belysningen. Far hämtade Nimra, han bar henne in. Hennes ögon glittrade och hon sade, oh så vackert. Så mindes hon sin barndoms tid. Alla var glada och vi kände en stor gemenskap. Julmiddagen var en succé, all mat var ljuvlig. Vi åt och skojade och skratten ekade i det lilla Skogstorpet. Vid Kalle Anka, satt vi på soffor och på golv. Det hade ingen betydelse var man satt bara man kunde se Kalle Anka. Nimra log, mest hela tiden. Det gjorde mor så lycklig, nu kände hon att hon var förlåten för att sagt nej till att axla Nimras mantel. Siv skulle bli en bra Nimra, det tyckte vi alla.
Fredrick var nyfiken på julklapparna så efter Kalle så delades de ut av Lisa, Fredrick och Ture. Så mycket julklappar, flera hundra stycken men så var vi många också. Det hann bli kväll innan alla öppnats. Jag fick både puss och kram av Fredrick för han blev så glad för armbandsklockan han fick av mig. Jag fick bland annat ett vackert tungt halsband av honom. Det var många stenar i blått som gnistrade vackert. Nimra fick julklappar också. Varma koftor, varma stövlar, filtar med mera. Lille Mats fick flest klappar och så ska det ju vara också. Fredrick, Henrick, Ture, Tage, Oskar och far fick vars en snygg jacka. De var exakt likadana jackor utom att kragarna och ärmmuddarna hade olika färger. En jacka hade röda muddar och krage, en annan hade blå och så vidare. De jackorna hade mor, Lisa och jag köpt till teamet. Vi hade roligt åt det för när herrarna öppnat paketen med sina Jackor, så kunde vi damer visa att också vi hade samma. Lisas var likadan som Henricks, Min var som Fredrick, Mor och far hade likadana. Ture knyckte på huvudet och frågade varför ingen dam hade samma som han, då log Gudrun och sade att bröderna som fått muddar med grönt, båda två, tillhörde henne och så visade hon sin jacka med gröna muddar. Det tyckte de om. Sivs jacka var som Oskars. Vilka goda skratt det blev när Siv kommenderade Johannes att lyfta henne! Oskar tog ett stabilt grepp och lyfte henne och snurrade. Han fick en puss för det. Nimra låg i soffan och såg på oss alla. Mor som satt bredvid henne, frågade om hon hade det bra?
– Bra, lilla Brita, en sådan här jul och en sådan här familjekänsla har jag aldrig varit med om. Det är saligt! Då måste mor ge henne en kram för det var det allra bästa betyg man kunde få av Nimra.

Far och pojkarna samlade ihop allt papper i säckar. Alla var så nöjda och glada. Vi åt gröt till kvällen och så satte vi oss runt om Nimra på alla stolar vi kunde hitta.
– Berätta, sade mor, berätta hur din barndoms jul var.
– Det finns inte mycket att berätta. Man kunde någon jul kanske få ett par vantar eller raggsockar men det var inte alla jular det var så. Mat var det men vissa jular hade vi det knapert och då kunde det hända att vi bara åt potatis och äpple. Men vi hade det bra, mor sjöng och far spelade fiol så det var fina jular det också.
– Men när du blev gammal, nog hade du familj Nimra?
– Jo det hade jag men jag överlevde dem alla. Det var inte ofta jag var hos barnen, de hade sina liv.
– Jag minns att du var hos oss en jul, sade Brita. Också vi hade det svårt en tid det ändrade sig ju senare men då minns jag att du kom och du hade julklappar med dig. Mor reste sig och gick bort till ett skåp, där plockade hon ut en liten docka, rätt så sliten men fortfarande fin.
– Minns du denna Nimra?
– Det gör jag, att du har den kvar? Du var så glad för dockan, log hon.
– Ja jag var överlycklig, hade aldrig ägt någon innan. Tack igen för den fina presenten!
Nimra nickade. Vi såg att hon var trött så Fredrick bar in henne i Gästrummet. Vi sade alla god natt till henne. Så gick var och en till sitt. Jag diskade en jättedisk men det gjorde jag för att slippa se den på morgonen.
Nästa dag, juldagen, fann vi att Nimra gått bort, hon hade somnat in. Det var en välförtjänt vila som äntligen infunnit sig. Hon hade verkligen längtat efter denna stund, trött och utsliten som hon var . Under natten hade hon somnat in men mor sade att vi inte fick sörja utan glädjas åt att hon nu äntligen fått sin vila. Visst var vi ledsna och visst ville vi gråta men mor hade rätt. Vi skulle glädjas, för tänk att ha levt i 123 år, nog hade man väl rätt att vara trött då. Vi tog det bra allesammans.
Fredrick frågade om han skulle rapportera dödsfallet men mor sade nej. Nimra ska ligga upp i fjällen, inte här. Hon bars ut till snickarboden och till vår förvåning, stod där en kista klar.
– Vem, sade mor?
– Jag och pojkarna har gjort den, sade far, du visste ju när hon skulle gå bort så vi gjorde denna kista som vi med kärlek gjort åt NImra. Mor och Siv klädde kistan och Nimra placerades i. Så förslöts locket. All bugade eller neg.

Siv var nu Nimra och hon berättade att Nimra kommit i ljus gestalt till henne på natten, Där hände något med mig, något ortroligt. Jaa, jag är verkligen Nimra nu. Det höll vi alla med. Första dagen efter jul, reste vi samtliga upp i fjälldalen, mor visste platsen. När mor sade att vi skulle stanna så gjorde alla bilarna det. Fredrick, Henrick, Far och Oskar bar kistan. Vi gick mot en fjällsida. Mor visade på en ingång som var väl dold. Ingen skulle någonsin kunna se den lilla låga ingången. Vi fick krypa in och gå en lång slingrade stig inne i Fjällets grotta, en slottsliknande stor sal där ett blått ljus sken konstant. Så såg vi hålor i väggarna, några hål var tomma andra låg det avlidna i, inpackade i något material som var svår att säga var det var. Ett hål stod det Nimra 780 på, uthamrat ovanför hålet. Nimra 780 var Elly Björg. Pojkarna ställde in kistan i hålet. Gaveln som var utåt var full av text inritat i träet.
Här vilar Nimra, Elly Björg. Hon blev 123 år. Så stod datum och längst ner alla våra namn, vi som följt henne till hennes sista vila. Mor började sjunga, så Tage och Ture, så Siv och till sist jag. Det var en avskedssång men sångens slut var en välkomstsång. Så stod vi tysta en stund, alla bockade eller neg och så lämnade vi platsen. När vi körde hem trodde jag mor skulle gråta men hon var glad, glad för att Nimra fått vara i gemenskapen och glädjen på slutet av sitt liv.

Väl hemma var det dags för middag. Vi samlades och åt, sedan ville många ta en promenad och då gick vi ut, i likadana jackor men olika färg på muddarna. Vi strosade där i skog och mark.
– Kunde vi inte ha tagit skotern istället, frågade Gudrun.
– O nej du, nu ska du få plumsa i snön och känna på norrlands natur, skrattade far .
Gudrun suckade men klev vidare i snön. Det var en solig vacker vinterdag och hela teamet var samlat.
När vi kom hem drack vi kaffe och myste framför öppna brasan.
– Jaha teamet är samlat, sade Fredrick men ska vi inte ha ett namn då, ett gemensamt namn?
Jo det tyckte de alla och namnförslagen haglade i rummet.
– Elvans team, föreslog Lisa. Ja det var bra men fler förslag kom.
– Jonas Party, sade Gudrun. Ja det gillade många.
– Jag vet, sade far, Apostlarna!
– Ja men de är ju tolv, sade mor.
– Ja men med Mats så blir det tolv, skrattade han. Lisa nickade.
– Om jag får vara med i fortsättning, frågade Henrick. Så säger jag Team Workers.
– Det fick han applåder för.
– Mer då, sade Tage. Alla tänkte, vi hade olika dumma förslag som vi skrattade åt men inte antog.
– Nimras Team, sade Ture. Ja det tyckte vi var riktigt bra men eftersom Nimra, den nya Nimra skulle vara med så blev det inte riktigt rätt.
– Skogsandarna, sade Fredrick. Det skrev vi upp för det var bra.
– Ghosts of the Woods, sade Henrick. Det var bra så det skrev vi också upp.
– Nu vet jag, sade mor. Team Minister!
Ja det var bra, det tyckte alla, så Fredrick skrev ner det.
– Paltens Drängar, skrek Tage och då skrattade vi gott.
– Skogsteamet, sade jag och syftade på Skogstorpet, vårt högkvarter.
Det gillade alla också och Fredrick skrev ner det.
– Lagens Väktare, tyckte Lisa. Ja det var också bra men då kunde folk tro vi var poliser.
Då säger Oskar plötsligt ”Falkteamet”. Jaa, skrek vi alla, det var bra Oskar. Fredrick skrev.
– Oskars kavalleri, ropade Ture. Det var fint och Fredrick skrev ner det också.
– Ja men nu har jag ett bra namn här sade Siv, Skogsträskarna!
Bra Siv, tyckte vi och det skrevs ner.
– Jaha, sade Fredrick nu har vi följande förslag, Skogsandarna, Ghost of the Woods, Team Minister, Skogsteamet, Falkteamet, Oskars kavalleri, Skogsträskarna. Så ska vi rösta nu. Ni får vars en lapp här och så skriver ni det namn som ni tycker är bäst. Alla fick en lapp som de skrev det namn som de tyckte var bäst. Mor hämtade en skål och alla lappar lade i skålen. Utav alla lappar som låg i skålen så visade det sig att vi alla skrivit samma namn. Det namn som vann var ”Falkteamet”.
– Hör upp nu, sade Fredrick, Förslaget Falkteamet vann och därmed mina vänner, tillhör ni nu alla Falkteamet.
– Kan vi inte ha det på våra jackor, frågade Siv?
– Jo det var en bra idé, vi åker till Umeå och får namnen pressade på jackorna...
– Ja det gör vi, ska vi ha någon logga också?
– Jaa, det måste vi ha, sade Gudrun, vad ska det vara? En ren?
– Ja men ren blir ju perfekt, tyckte vi. En ren och en blå stjärna.
Det var mor som sagt det och då var vi alla överens, renen och Nimras blå sken, en stjärna.
– Ministern skulle allt ha en jacka också, tyckte Siv.
– Lugn sade far, det finns redan en inköpt, Han har Grå muddar på sin Jacka. Det blev alla glada för och vi bestämde att två skulle resa till Umeå dagen efter och få namnen pressade på ryggen och på bröstfickan. Fredrick och Henrick skulle åka och ordna detta.
Dagen gick och nästa dag reste Fredrick och Henrick. De skulle stanna en dag i Umeå. Dagen efter kom de hem med våra jackor. De var så snygga och fina.
– Jaa, sade Fredrick de blev kanonfina! Henrick och jag fann en sommar modell av jackorna, här Nora har du pengarna som blev över, sade han och räckte mig kontanter. Dessa sommarjackor bjuder jag och Nora er på. Var så goda! Vilket liv det blev, alla nöjda och provade framför spegeln. Nu var vi redo för nästa äventyr om det nu skulle komma. God Jul!
















































Nimra
Namnet Nimra är påhittat liksom alla de kvalifikationer hon har och som nämnts i boken.
Dock fanns det kvinnor inom same släktet som hade liknande gåvor men inte så markanta som bokens Nimra.
Kunniga och ”kloka” gummor och män finns och har ju funnits i alla folkslag och tider, låt mig säga att jag lade alla dessa gåvor tillsammans på en enda person.
Författaren

Författare:

Publicerat

Dela: