Vandring

Vi går alla i samma riktning. Den stora masken av människor förflyttar sig sakta genom denna enorma sal. Jag vet inte hur länge vi har vandrat. Det förflutna är en dimma. Om det förflutna finns det vill säga. Jag ser inga riktmärken för tidens gång, det enda jag vet är att vi har vandrat länge. Jag har försökt observera molnens lek kring pelarna som försvinner upp i skyn, en dag kanske molntäcket lättar och vi får alla se solen. Jag har också observerat marmorgolvet, försökt finna spår efter dem som har gått här före oss, för det måste ha funnits någon eller några som gick här innan de jag bara ser ryggen av.
Sällskapet gör vandringen möjlig att uthärda. Många har vandrat vid min sida. De flesta har varit blinda, somliga har saknat händer, andra har inte kunnat tala och lika många som de blinda har de döva varit. Vid några få tillfällen har jag träffat hela människor, de utan handikapp. De var inte lyckligare än de andra. Med dem som kunnat lyssna och tala har jag ofta diskuterat vart vi är på väg. Jag har fortfarande inte fått något svar på min fråga.
Jag undrar varför jag ständigt skiljs åt från dem som jag talar med. Vi tycks glida ifrån varandra, ända tills vi måste skrika för att kommunicera. Då brukar jag börja tala med den som har kommit upp bredvid mig.
En dag tyckte jag mig kunna skönja andra människor borta vid horisonten. Det var en stor händelse i mitt liv, jag minns den därför tydligt. Vår mask verkade ringla sig i deras riktning. Efter ett tag, eller efter det som kändes likt en evighet var vi så nära att man hade kunnat ropa till de andra. De gick i motsatt riktning. Plötsligt såg jag för mitt inre öga en bild av hur vi alla gick en enda stor krök och de vi såg här var människor som hade varit där jag var nu och sedan gått en stor sväng och kommit tillbaka. Jag tyckte mig till och med kunna skönja bekanta ansikten bland de andra. De måste kommit längre än oss, det skulle vara en genväg att omedelbart gå över till dem. Jag tvekade ett ögonblick, och tog de första stegen i fel riktning, mot de andra. Först stirrade mina medvandrare endast apatiskt på mig, men efter tjugo steg märktes en förändring i deras blickar. De följde alla efter mig. Sen den dagen har jag vandrat länge, kanske gjorde jag så att vi kom några steg närmare vårt mål.
Jag hoppas det.

Skriven av: Christoffer Berg