Vännen

Det började en varm augustimorgon. Jag var på väg till terminens första skoldag med nya skor på fötterna och nykammat hår. Det var en vacker dag, solen lyste starkt i ögonen och gruset knastrade under fötterna. De nya skorna var så vita att dom glänste medan jag vandrade längs vägen. Mitt axellånga hår hade jag som vanligt i en fläta på ryggen.
Jag var lagom. Lagom lång, lagom populär, hade lagom längd på håret och lagom hårfärg. Hudfärgen var lagom brun, precis som dom flesta barn som haft sommarlov. Ögonen var blågrå och håret blont. Jag var normal. Smälte in i mängden som en grå fläck.

Jag vek in på en annan gata och sprang resten av vägen. Skolgården såg ut att vara öde, men när jag var framme vid skolan såg jag någon stå vid skolporten, solen bländade mig så att jag inte såg något men jag antog att det var Anna som stod och väntade på mig. När jag kom närmare såg jag att jag tagit fel. Det var Hon.

Hon såg ganska ynklig ut där Hon stod. Hon var liten och spinkig och såg flera år yngre ut än Hon egentligen var. Hon smälte inte in i mängden som jag. Hon var ingen grå fläck. Dom flesta flickorna i klassen hade brunt eller blont, lagom långt hår. Hennes hår var långt, för långt. Det hängde i stripor och var kolsvart. Färgen var en stor kontrast till ögonen som var smaragdgröna, för gröna. Hyn var vit och hade inga spår av sommarens värme. Hon var egentligen ganska söt men klänningen var flera storlekar för stor och illröd med ett storblommigt mönster. Om det inte hade varit för den där flackande blicken och det oroliga uttrycket i ögonen skulle Hon vara söt, tänkte jag. Jag tittade in i Hennes ögon, men Hon vek bort blicken och stirrade ner i backen.

Plötsligt hördes några röster komma runt hörnet. Rösterna tillhörde Anna och Lina. Båda var solbrända och hade på sig likadana lila tröjor och jeans. Dom kom fram till mig och började prata. Dom märkte knappt att Hon var där och behandlade Henne som luft. Hon gled ljudlöst in genom dörren. Anna och Lina märkte inte ens att hon gick. Dom fortsatte att prata utan att lägga märke till att jag inte lyssnade. Tillslut ringde det in och vi gick in i klassrummet. Hon satt längst bak och stirrade ner i bänken. Vår lärarinna räknade upp namnen eftersom och kom tillslut fram till Hennes namn.
- Kristina Olofsson, sa hon frågande.
Ingen svarade.
- Är Kristina sjuk? frågade hon.
Ingen svarade.
Jag tittade mig omkring. Varför är ni tysta? ville jag skrika. Varför är jag tyst? Tillslut harklade jag mig och sa samtidigt som jag pekade:
- Hon sitter ju där!
- Jaha, jag såg dig inte Kristina, sa lärarinnan trött. Sen gick hon vidare med dom andra namnen.
- Varför sa du ingenting? tänkte jag och tittade på Henne. Hon satt fortfarande och stirrade ner i bänken.

Så här hade det varit så länge jag kunde minnas. Ända från första dagen i förskolan hade Hon varit ensam. Alla blev rädda för att Hon var annorlunda. Hennes hår var så svart och Hennes ögon lyste så gröna. Hon var så tyst. Ögonen var så djupa att alla blev rädda. Alla skaffade kompisar och behövde inte Henne. Varför blev det just du? tänkte jag. Du gömde dig undan alla tysta blickar. I sju år hade du varit tyst. Jag rös till vid tanken. Alla ord kanske fanns kvar inuti dig och höll på att spränga ditt huvud.
Plötsligt bestämde jag mig. Jag kastade en blick på Anna och Lina som satt i bänkarna framför mig och sminkade sig. Jag öppnade bänklocket och tog fram ett blankt papper. På det skrev jag :Hej! Jag vek ihop lappen och kastade den så att den hamnade mitt på Hennes bänklock. Hon rörde sig inte, stirrade bara tomt framför sig.
- Till dig! mimade jag.
Hon rörde fortfarande inte lappen. Tillslut gav jag upp och vände mig framåt igen.

Nästa lektion var Matte. Jag tog upp Matteboken och öppnade den. I den låg en vit lapp. Det stod bara fyra ord på den. ”Hej! Jag är osynlig”. Det stod ingen avsändare men jag förstod vem som hade skickat den. Jag skrev en ny lapp: Jag ser dig! jag kastade den till Henne.
Nästa lektion låg en ny lapp i bänken. På den stod det : ”Vet du att synliga människor strålar och osynliga glöder?” ”Nu vet jag det”, skrev jag på ännu en lapp. Precis då ringde det ut. Alla reste sig upp, men Hon satt kvar. Det verkande nästan som om Hon väntade på en ny lapp. Jag log inombords och gick fram till hennes bänk och gav lappen till henne. Alla stirrade, Hon tog sakta emot lappen och log försiktigt mot mig. Sedan reste hon sig och gick därifrån. Jag blev inte ledsen. Jag kände på mig att det skulle bli en bra dag imorgon.

Nästa morgon stod Hon vid porten igen. Den här gången var det annorlunda. När jag kom närmare mötte Hon min blick och log mot mig. Det ringde in och vi gick in till dagens första lektion. Lappskrivandet fortsatte,(när läraren inte såg förstås.) Vi skrev längre och längre brev om allt möjligt och Hennes brev blev gladare och ljusare alltefter tiden gick. Jag kände ändå fortfarande att hon var en ömtålig porslinsdocka som jag fick putsa med silkeshandskar. Vi hade inte pratat med varandra än men en dag tog jag mod till mig och skrev: Vill du prata med mig? Jag väntade spänt på svaret men det kom inget. Jag satte mig på trappan vid skolporten och njöt av solskenet.

Anna och Lina gick förbi. Dom tittade nedlåtande mot mig. Jag upptäckte att jag inte brydde mig. Jag blundade igen, men plötsligt skymde någon solen.
- Ja, sa personen. Jag öppnade ögonen, det var Hon.
- Ja, jag vill prata med dig, sa Hon lite högre.
Jag visste inte vad jag skulle säga och plötsligt började Hon skratta. Jag började ofrivilligt skratta också och vi skrattade länge. Tillslut lugnade vi ner oss och jag tittade allvarligt mot Henne och sa:
- Jag har en fråga till dig….
- Men fråga den då! sa Hon.
Jag harklade mig och tillslut sa jag:
Vill du bli vän med mig Kristina?
Hon var tyst en stund och jag tittade oroligt på Henne.
- Ja, sa Hon. Det vill jag.
Vi började skratta igen och började gå bort från skolgården. Jag lade plötsligt märke till att Hon strålade………..

Författare:

Publicerat

Dela: