vänner för alltid

Vänner för alltid!!!

Men du kommer på festen då?
Frågade min bästa vän Nathalie. Du behöver ju komma ut.
Jag hade ingen lust att gå på den där festen hos Nathalies storebrorsas kompis Nisse. Ja, jag kan väl komma då. Men bara för den här gången svarade jag Nathalie. Vi var inne i stan inne i en cafeteria som vi brukade gå till. Solen sken utanför dom stora fönstrena, nästan alla löv hade fallit ner och lagt sig som ett täcke på marken. Man såg alla möjliga människor springa runt till affärer. Jag åt en bit på min stora bulle som jag hade beställt Nathalie drack utav sitt kaffe. Själv hatade jag kaffe. jag hade aldrig gillat kaffe hela mitt långa tråkiga sjutton åriga liv.
Efter några minuter så klädde vi på oss våra ytterkläder och gick till närmaste klädbutik. Du måste ju ha något snyggt på dig till festen på fredag, Sa Nathalie. Vi hittade en mörk blå knä lång klänning till mig, Nathalie hittade massor med olika snygga klänningar i alla möjliga färger. Det var en speciell klänning som hon fastnade för, jag fick erkänna att den var snygg. Det var en svart glittrig knälång klänning.
Senare när vi hade shoppat så åkte jag hem till mig med buss och Nathalie tog tåget hem till henne.
Fredagen kom. Jag gjorde i ordning mig, satte upp håret, klänningen var rätt så knepig att komma i. Klockan började närma sig nio. Jag satte på mig mina högklackade skor och gick ut. Jag gick till T- centralen där jag skulle möta Nathalie. När jag kom dit så stod hon redan och väntade på mig. Hennes blonda vackra hår låg ner på axlarna hon hade på sig sin nya svarta snygga klänning. Gud vad snygg du e sa hon med en glimt i ögat. Tack du e själv jätte snygg svarade jag med lugn röst. Vi gick längs den långa tråkiga vägen, bilar körde förbi oss. Plötsligt under tystnade så sa Nathalie ”gud vad kul det ska bli jag har längtat till just den här dagen” jag svarade inte. Vi var framme. Vi plingade på och hoppades att det var nisse som bodde här. Efter bara några sekunder så öppnades dörren. Som tur var det Nathalies brorsa Anders som öppnade. Vad sena ni är sa han med en hög röst. Jaja svarade Nathalie får vi komma in eller? Vi gick in och hängde av oss våra ytterkläder. Det var jätte mycket folk inne i Nisses lilla lägenhet. Jag går och hämtar nått att dricka sa Nathalie, jag kommer strax. Det tog ett tag innan jag hade hittat nått att sitta på. När äntligen Nathalie kom hade hon med sig två flaskor med Cola. Dom hade bara det här sa Nathalie med en sorgsen blick. Dom spelade alla möjliga låtar på stereon. Vi satt där och kollade på alla som dansade, helt plötsligt kom en mörk blond (rätt så söt) kille fram till Nathalie, och frågade om hon ville dansa? Och självklart så svarade hon ja. Jag såg dom försvinna i folkmassan. Så var jag själv igen, men inte så länge. För efter ett tag kom Nathalies storebrorsa Anders och satte sig bredvid mig. Jag började bli lite nervös för vi kände ju inte varandra så jätte bra. Vi hade väl sagt hej till varandra någon gång men inget annat. Vill du dansa eller vill du bara sitta här? Frågade han mig med lugn röst. Jag tänkte fort ska jag dansa med han eller ej han e ju min bästa väns brorsa. Men utan att svara han så tog jag tag i hans hand och vi började gå upp mot det lilla dansgolvet. När vi väl stod där så hade dom satt på en lugn låt. Vi började dansa i takt med den lugna musiken. Jag började tänka på Nathalie. Vad tänker du på egentligen du är så tyst? Frågade Anders mig. Nathalie, svarade jag. Tänk inte på henne, ha lite kul nu. Sa Anders. Vi höll ihop hela kvällen. Ett tag satt vi inne men det blev för varmt så vi gick ut. Stjärnorna lös på den mörka himlen inte ett enda moln syntes till. Vi hittade ett par gungor att sitta på. Vi pratade om massor av saker allt mellan himmel och jord. Vi såg några andra från festen börja gå hem. Jag kollade på mitt armbandsklocka som visade tio över ett på natten. Inte konstigt att alla höll på att gå hem. jag måste åka hem nu sa jag till Anders. Jag kan följa med dig till tågstationen svarade han mig. Vi började gå på den lilla grusvägen. Undra var Nathalie tog vägen frågade jag honom. Jag har ingen aning hon e väl där uppe. Svarade han mig utan att oroa sig. Vi satt på en liten bänk på perrongen. Det var bara vi och en gammal tant som läste på perrongen. Tåget kom. Vi gav varandra en kram och sa hej då till varandra. När jag väl satt på tåget försökte jag ringa till Nathalies mobil men den var avstängd. Undra var hon tog vägen? Undrar vad hon kommer att säga om mig och hennes brorsa? Tänkte jag medan jag satt där på tåget. När jag väl var hemma sov mamma och pappa. Jag gick och la mig vid två tiden och somnade på en gång. Riiing!!! Ja Hallå! Skrek jag i den lilla telefonen. Väckte jag dig? Frågade Nathalie. Nej då det gjorde du inte alls. Vart tog du vägen natt? Undrade Nathalie. Skulle jag säga att jag var med hennes storebrorsa? E, jag åkte hem rätt tidigt det var inte kul där och du bara försvann. Svarade jag henne. Dumma jag, varför berättar jag inte hela sanningen istället, Tänkte jag. Hur gick det för dig då? Undrade jag. Nej, jag åkte hem senare, var tvungen att vänta på Anders. Han hade varit ute och gått med någon men han sa inte med vem. Säkert en tjej han träffat. Ska försöka luska fram vem det är, haha. Fnissade hon i telefon. Nu låg jag risigt till. Tänkte jag oroligt. Nej men nu måste jag dra, syns senare ska vi hitta på nått idag eller? Frågade hon mig. jag tror inte det, vill helst bara ta det lugnt. Sa jag till henne. Okej, ska också försöka ta det lugnt men vi syns någon dag då? Vi sa hej då till varandra och la på. jag kollade på den stora gråa klockan som visade halv tolv. Jag försökte somna om men det gick inte. Jag tänkte bara på Anders och Nathalie. Varför hade jag ljugit för min bästa vän. Det gick inte att somna om så jag gick upp och tog fram frukosten. Det fanns inte mycket att välja på så jag nöjde mig med att äta en skiva knäcke bröd. Jag åker nu, gumman. Skrek mamma från hallen. Var är pappa? Frågade jag. Han är hemma hos sin syster och hjälper till henne att snickra upp några hyllor men han kommer sen. Hej då ring om det är nått. Hej då skrek jag tillbaka. Så var jag ensam hemma. Skönt, tänkte jag, inte några föräldrar som tjatar på att man ska städa sitt rum. Efter att jag hade plockat bort frukosten så ringde telefonen igen. Hej ska vi träffas? Det var Anders, det hörde jag på en gång. Hur har du fått tag i mitt nummer? Frågade jag honom. Nathalies almanacka svarade han. Ja visst kan vi det, när och vart någonstans svarade jag med glad röst. Vi kan väl mötas nere vid Åhléns klockan ett? Jag kollade på köks klockan som visade halv ett. Ja det blir jätte bra svarade jag. Jag ska bara klä på mig, sen kommer jag. Okej, vi syns där, sa han med en pigg röst. Hej då!
Jag la på och skyndade att klä på mig. Jag satte på mig ett par vanliga slitna jeans och en ljusblå tröja. Jag sminkade mig lite fort och satte upp håret i en häst svans. Tog på mig mina vanliga jumpa skor och en fleece tröja. Tog med lite pengar från mammas lilla låda där jag visste hon hade pengar. Solen sken utanför, det var inte alls så kallt. Jag började gå mot Åhléns. Det var inte ett enda moln på himmelen. Jag fick stå och vänta på han rätt länge. Men sen såg jag han komma mot mig. Hej ska vi gå och fika någonstans frågade jag. Ja det gör vi. Svarade han mig med ett brett leende på läpparna. Vi satt på caféet och åt mumsiga bullar och skrattade åt några knäppa skämt. Medans vi satt och hade det så trevligt så kom plötsligt en person genom dörren som jag inte hade lust att träffa. Hon kom mot oss. Jag såg ilskan i ögonen på henne. När hon väl hade stannat framför vårat bord sa hon med en ilsken röst. Jag har redan luskat ut nu vem han var och gick med igår natt. Hennes blick var riktat mot mig. VÄNTA! Jag kan förklara allt för dig Nathalie. Skrek jag. Men hon hade redan hunnit ut. Jag tog min kappa och min lilla handväska och sprang ut. Försökte se vart Nathalie hade tagit vägen. Men jag såg inte henne någonstans. Jag försökte ringa Nathalie. Signaler efter signaler gick men hon svarade inte. Jag hade sprungit rätt långt för jag såg inte cafeterian.
Det var ingen ide att gå tillbaka till caféet. Just nu orkade jag inte träffa någon. Jag ville bara hem tänkte jag för mig själv. jag gick över gatan, var helt i mina tankar. ett starkt ljus lös på mig sen blev det helt mörkt.
Snälla vakna lilla gumman hörde jag någon säga till mig. Jag öppnade ögonen där stod mamma och pappa. Kände en rejäl smärta i höger benet. Hon har vaknat, skrek mamma. En vit klädd tjej kom in och knappade på någon slags maskin som stod bredvid mig. Hon kommer att bli bra sa hon sen gick hon ut igen. Vad gör jag här? Frågade jag min kära mor. En bil körde på dig, svarade hon mig och höll nästan på att gråta. Du har legat medvetslös i snart en timme sa pappa till mig. vi trodde du skulle dö. Senare kom en man in klädd i en vit rock. Det var doktorn. Får jag vara ensam med den här unga damen ett tag, frågade han mina föräldrar med en mörk röst. Mamma och pappa gick ut från rummet. Jaha du har alltså brutit ditt högra ben i en olycka, kommer du ihåg vad som hände? Frågade han mig. jag började tänka och sen mindes jag. Jag svarade: jag var i andra av tankar kommer jag ihåg, just ja jag hade sprungit ifrån cafeterian men varför, det kommer jag inte ihåg. Okej det är bra att du kommer ihåg rätt så mycket svarade doktorn. Du får åka hem om en vecka, eftersom vi måste ta prover och röntga dig. Efter att han hade gått så kom mamma och pappa in. Gud vi har varit så oroliga för dig sa mamma. Vill du ha nått att dricka? Frågade pappa. Ja jag vill ha kallt vatten, svarade jag. Pappa gick och hämtade lite vatten. Nu var jag och mamma helt ensamma. Jag ringde Nathalie. Hon blev inte så orolig som jag trodde hon skulle bli sa mamma. har ni bråkat? Jag orkar inte prata om henne just nu mamma, svarade jag henne. Min mamma kollade på som om jag vore knäpp men hon sa inget. Pappa kom in och gav mig mitt vatten. Vila nu lite vi går till fiket vid entrén. Efter dom hade gått så försökte jag komma på vad som hade hänt i cafeterian. Just ja jag hade ju suttit i cafeterian med Anders. Och Nathalie hade kommit in och blivit jätte sur. Sen sprang jag efter henne och så blev det helt svart. Men undrar om Anders vet om att jag ligger här på sjukhuset. Det regnade utanför dom små fönsterna. Klockan visade halv sju. Jag måste ringa Nathalie. Sa jag för mig själv och letade efter mobilen i min väska som låg på det ljusblåa golvet. Jag måste ha tappat den.
Vi måste hälsa på henne! Skrek Anders till Nathalie. Varför sa inte du det här tidigare, hon kunde ju ha dött för din skull. Hon sprang ju efter dig som en galning! Kom nu! Vänta! Skrek Nathalie. Vi tar dom här blommorna, Hon tog dom gula tulpanerna som stod på deras köksbord. Förlåt nu mamma, men vi behöver verkligen dom här, sa hon tyst för sig själv. de satt tysta i bilen Anders körde som värsta bil tjuven. När dom väl var framme, sprang dom upp för den lilla backen och in genom dörren. Söker ni någon? Kom en sjuksköterska fram och frågade. Ja vi söker Angelica Johansson och vi vill träffa henne så fort som möjligt. Skrek båda samtidigt. Ja jag kan visa er till hennes rum. Dom tog hissen upp till sjunde våningen och gick igenom massor av dörrar. Väl framme vid Angelicas rum: Men Nathalie och Anders vad gör ni här? Frågade jag dom. Nathalie kom fram och gav mig en jätte stor kram. Förlåt om jag varit taskig mot dig sa hon med tårarna rinnande nerför kinden, jag menade inget illa. Jag förstår, svarade jag, jag ska aldrig mer ljuga för dig. Du menar väl vi, sa Anders. Vi ska aldrig ljuga för dig mer men Angelica och jag gillar varandra, sa Anders och kollade på sin syster. Jag förstår, svarade Nathalie. När får du åka hem föresten? Frågade Nathalie mig. Om en vecka tyvärr, jag har ett brutet ben. Så det blir kryckor för mig! Å stackars dig, sa Nathalie. Vi tog med oss blommor hemifrån men lova att inte säga till vår mamma att vi tog dom från oss, sa Nathalie och fnissade. Nej då, jag lovar att inte säga någonting. Alla tre började skratta. Efter ett tag kom sjuksköterskan in och undrade om allt var bra och vi tre svarade samtidigt: ja vi har aldrig mått bättre. Efter en vecka satt jag i bilen på väg hem från sjukhuset med kryckorna i famnen. Jag, Nathalie och Anders hade bestämt att när jag hade kommit hem från sjukhuset skulle vi fika och äta stora mumsiga bullar och Nathalie skulle dricka sitt kaffe.



Skrivet av Alexandra Tsiouras 6:a vika.

Författare:

Publicerat

Dela: