Vänskap - bortom tid och rum

Smärtan, det var den som var den värsta. Smärtan om att Johan inte längre finns där. Jag kan fortfarande höra hans röst, fortfarande se hans leende, fortfarande känna hans närhet. Men på en distans det var som han är här men ändå inte.
Om jag hade följt med honom på vägen, vad hade hänt då? Om han bara hade gått raka vägen hem till mig, hade jag haft kvar honom då? Tårarna rann än en gång nerför kinden, jag kände ångesten, varför? Varför just Johan? Vad var det egentligen som hände? Jag gick upp ur sängen, den tunga sorgen gjorde mina fotsteg allt tyngre, satte på datorn och satte mig i den gamla stolen, den som jag fått utav Johan i födelsedags present. Datorn gick igång med ett surrande ljud, Windows melodin som jag aldrig nästan lagt märke till, gjorde mig nu extra irriterad. När bakgrundsbilden på mig och Johan kom upp så kände jag den tunga klumpen i halsen och mina ögon blev allt mer blötare. Det var en bild från min födelsedag förra året när jag föll fjorton, vi båda höll en glass i handen och satt på en brygga i solnedgången. Jag tryckte snabbt upp Internet och gick in på aftonbladets hemsida. ’’Pojke dödad utav konditori, vilka inte varnade för jordnötter i bulle. Rättegång kommer att hållas i Flemingsbergs tingsrätt på fredag’’.
Min ilska steg, dem varnar inte för att det kan finnas nötter i bullen. Visste dem inte att han var allergisk. Kan man inte stämma dem på massor utav pengar på grund utav detta? Nu var det ilskan och känslorna för Johan som inte fanns längre som styrde mitt oförsiktiga agerande. Pappa, han var ju advokat innan han blev sjukskriven, jag kan ju fråga honom ifall man kan stämma, och om man kan stämma dem hur gör man detta?
– PAPPA, skrek jag med min mörka tonårsröst, som nu inte alls lät manlig utan liten, svag och ledsen.
– vad är det? Hörde jag nerifrån köket
– kom ett tag pappa, jag har en fråga svarade jag
Jag hörde pappas fotsteg gå uppför trappan, sedan såg jag hur han tryckte ner dörrhandaget och steg in
– Du vet att jag inte gillar att bli störd när jag lagar mat, hoppas att det är något väldigt viktig och inte som den gången när… man såg att han fått en glimt på datorn, och han tystnade lätt. Ä-ä-är det där Johan stammade han fram? Vad har hänt?
– Dem varnade inte för en jordnöt i en bulle som han köpt på Lundströms konditori
– Du vet att vi kan stämma dem för det där, sa pappa snabbt, men att dem inte varnade.. pappa tystnade än en gång lätt, och jag såg hur en tår rann ner för hans kind, och gråten smittar verkligen av sig, för jag kände hur en tår rann ner över min finniga hy, och saltet brände mot finnarna. Tårarna, dem som skulle få mig att glömma, tårarna, dem som skulle få min smärta att dämpas, tårarna, dem som inte alls gjorde någon nytta nu. Dem bara fanns där, hjälpte inget.
– Jag går ner och ringer till en advokat, sa pappa och gick ostört ner för trappan.
Jag minimerade Internet fönstret och det kändes som ett knivhugg i magen som skärts upp igen när jag såg bilden på Johan. Vem var det som jag försökte lura? Att stämma ett konditori kunde inte göra att jag får Johan tillbaka. Att stämma ett konditori kunde inte få mitt knivhugg i magen att läka. Det finns inga läkemedel, inga mediciner i hela världen som kan bota sorgen, sorgen är som en tung mantel som man bär med sig hela livet, och den enda saken som kan bota sorgen det är vänskap och glädje. Jag kan inte känna någon glädje utan Johan, sorgen kommer att tynga ner vågskålen än en gång. Allt det som man trott varit omöjligt kändes så nära, allt som annars känts så nära kändes så orimligt.
Det finns bara en rätt sak, en sak som kan få mig att dämpa min sorg, en sak, inte att stämma, inte att gråta. Utan att leva livet utan Johan, att acceptera att han är borta, han kan inte komma tillbaka. Och varför ska jag bli deprimerad för det, det kostar ju mig mer än vad det ger mig.
Bilden på datorn, att jag inte kunde spola tillbaka allting tills då allt var så fridfullt, tills då allt var så bra. Då dem största problemen i mitt liv var att jag kommit för sent till skolan. Då jag hade Johan hos mig. Han som aldrig gjort mig illa, även fast jag inte behandlade honom rättvist.
Tårarna rann ner för kinden och snyftningarna fick mig att tänka på Johan på ett sorgligt sätt. Hur hade Johan gjort om jag hade försvunnit? Hur ville Johan att jag skulle göra nu? Han ville nog att jag ska leva livet för både mig och honom.
Det tar en tid för en att förstå vad man har förlorat, och vad man alltid tidigare haft. Jag och Johan skulle ju alltid vara vänner, och det kommer vi alltid att vara. Sorg måste inte alltid vara negativt. Sorgens mantel kan också vara en skyddande mantel, en mantel som man aldrig tar av sig, skyddet av att veta att man alltid har en god vän, även om jag aldrig mer kommer att gå i samma klass som Johan, aldrig mer kommer att förlora på tv-spel mot honom, aldrig kommer att åka ut och resa med honom gör en mer och mer bekymrad och mer sorgsen. Men att veta att jag alltid kommer ha Johan runt mig som en skyddande ängel kontrar nästan allt det negativa. Jag vet att Johan för alltid kommer att vara min vän, han kommer alltid att vara min bästa vän. Tanken på att vi nu aldrig kommer att gå skilda vägar, tanken på att det bara är en tidsfråga tills vi möts igen gör mig mindre och mindre sorgsen. Detta var ingenting som jag önskat, men nu kommer jag att se på livet från ett helt annat perspektiv, nu kommer jag inte att dricka, knarka eller begå självmord. Utan nu kommer jag att leva det liv som Johan alltid haft så stor chans till att göra.
Efter att ha insett allt detta tar jag initiativet att böja mig ner, och stänga av datorn. Samtidigt som jag ropar. ’’ Pappa, ring inte, det behövs inte ’’ Nu så mycket starkare.


Av:Kalle Milton

Författare:

Publicerat

Dela: