Vänskap och en hatt

Den knarrande vindsluckan hade säkert inte öppnats på evigheter och de unga pojkarna kände sig som äventyrare i färd med att avtäcka en gammal civilisations hemligheter. Gustavs morfar var visserligen långt från uråldrig, men i den tioåriga yngligens ögon var skillnaden knappt märkbar. Under dammet kunde vilka skatter som helst ha samlats, bortglömda av allt och alla. De bara väntade på att någon skulle hitta dem.
Gustav tog ivrigt tag i Kalles hand och tvingade den tvekande pojken upp för de sista trappstegen. När luckan väl var stängd stod de stilla i mörkret tills deras ögon vande sig vid den svarta omgivningen. Gustavs stönade besviket, när Kalle hittade strömbrytaren till glödlampan i taket, men protesterade inte. Även om ljuset tog udden av spänningen kunde de nu mycket lättare hitta skatterna. Gustav gladde sig åt att den ensamma glödlampan i alla fall lämnade tillräckligt med skuggor för att göra Kalles ansikte blekare än vanligt.
De började ivrigt rota bland lådorna, men insåg snart att inga större skatter skulle hittas. Förutom en massa kläder, tidningar och gramofonskivor från 60-talet var allt de hade att visa för sitt mod en hög hatt med breda brätten. Den hade Gustav prompt satt på sig för att sedan besviket sjunka ner i den utrivna klädhögen på golvet. Eftermiddagssolen sneda strålar kastade fläckiga skuggor runt dem genom ett smutsigt fönster. Kalle satte sig brevid honom. Han såg inte lika besviken ut. Gustav hade märkt, att det inte spelade någon roll för Kalle, om han fick något utav leken eller inte. Det störde honom inte så mycket, då det lämnade mer till honom själv.
– Du hittade ju i alla fall en hatt, sa Kalle i ett tappert försök att muntra upp sin vän. Gustav tänkte att det nog var en ganska fin hatt i alla fall. I ett plötsligt infall av osjälvisk givmildhet drog han av sig hatten och tryckte ner den över Kalles rufsiga frisyr. Den var alldeles för stor för honom och sjönk ner över ögonen. Gustav skrattade åt sin väns chockade uttryck och sköt tillbaka hatten så att Kalle kunde se igen. Hans förvånande min tvingade Gustav att förklara att hatten var Kalles alldeles egen nu. Kalles ögon sken av lycka när han strök hattens kanter med sina små beniga fingrar.
– Tack, mumlade han, tydligt väldigt förvånad av sin väns generositet.
– Äh, det var inget, Gustav viftade avfärdande med handen mot något obestämt i fjärran, lite besvärad av den reaktion han fått. – Jag tyckte du kunde ha den. Du ser så ful ut så jag som måste se på dig hela dagarna har inget annat val.
Kalle bara log åt sin väns ord, alldeles för glad för att ta åt sig. Gustav passade på att tackla den andra pojken medan han var oförberedd och de tumlade runt bland kläderna, utbytande lösa slag i brottningen. Till sist vann Gustav, som han alltid gjorde, och satt grensle över den besegrade Kalle. De log mot varandra, fortfarande med adrenalinet bultande i blodet. Gustav log bredast.
– Du är rätt ok. Kalles leende kvävdes av Gustavs häftiga puss som träffade honom rakt på munnen. En stund såg de bara på varandra, den ena i stum förvåning, den andra med ett retsamt leende på läpparna.
En smäll i ytterdörren bröt till sist deras ögonkontakt och de båda pojkarna skyndade ner från vinden. I köket väntade Gustavs morfar med läsk och bullar.

På vindsgolvet ligger en hatt kvar bland de dansande skuggorna.

Skriven av: Rebecka Töyrä