VÄNTRUMMET

Jag sitter där helt ensam. Kvinnan som satt mitt emot mig gick just in. Jag suckar, sätter benen i kors - först åt vänster, sedan åt höger.
Klockan tickar, någonstans i huset hörs klapprande klackar mot det hårda golvet, surrande ljud och dova röster.
Jag tittar på tidningshöge bredvid mig, har ingen lust att läsa. Ett hasande ljud närmar sig. Jag tittar upp.
En äldre man, iklädd tofflor och sjukhuskläder kommer stapplande i sakta mak. Halsen är framskjuten, ryggen krökt, händerna håller krampaktigt fast i rollatorns handtag.
Jag småler lite, mannen ger mig en snabb blick innan han pustande sjunker ner på soffan mitt mot mig.
Jag kollar på klockan. Läkaren är försenad. Typiskt! Jag fiskar upp en ask halstabletter ur jackfickan. Den friska, starka smaken får nästan mina ögon att tåras. Men det känns tillfälligt bättre i halsen.
Mannen harklar sig. Ljudet av rosslande slem får mig att kväljas. Försöker att inte ta någon notis om det. Tuggar halstabletten. Kras, kras.
Kanske man skulle läsa en tidning ändå? Som mannen.
Han sitter tillbakalutad med stora glasögon på näsan. De stark linserna får hans ögon att se onaturligt stora ut. Det prasslar när han vänder sida.
Suck! Jag tar upp en av tidningarna. ' Björn Borg skiljer sig - igen ' står tryckt i stora bokstäver på första sidan.
Hoppas jag slipper in snart...

Författare:

Publicerat

Dela: