Väntrummet

En kvinna tittar upp från sin tidning,hon försöker hasa sig upp i stolen och harklar sig tyst och blinkar bort en tår som bränner bakom ögonlocket.
Svetten klibbar i pannan,utejackan har hon fortfarande på sig.

Bredvid henne sitter ett ungt par fullt upptagna med sina telefoner,de pratar lågt med varandra.De bryr sig inte mycket om världen omkring dem.De har varandra och sina telefoner,det räcker.
En dörr öppnas och en haltande kvinna med rött hår kommer och sätter sig mittemot henne.Hon
torkar näsan med handen och drar huvan över huvudet.

Kvinnan på bänken blundar och sväljer, men munnen är torr.

Vad skall hända efter denna dag..kan man nånsin bli tillräckligt förberedd,tar rädslan över, kommer det goda att vinna över det onda..

Bara några prover hade dom sagt..några veckors väntan..paniken..ingen riktig sömn på många dagar.
Känt dig trött på sistone, hade den manlige doktorn undrat..du anar inte tänkte hon..
Efter skilsmässan och kusinens död hade hon egentligen inte orkat med mera,men när kroppen började ge ifrån sig märkliga symtom hade hon ändå lyckats gräva ny energi någonstans ifrån.En människa kan klara mycket när hon måste.

En medelålders man pratar i telefon,en affärsman som inte spiller någon dötid på väntande.
Tonårsparet är borta.Nånstans hostar någon.

Hjärtat dunkar hårdare,kvinnan på bänken känner sig kallsvettig,eller är allt bara inbillning..luften känns tjock och stilla,kvinnan skruvar på sig.Hur tog hon sig hit.

Den haltande kvinnan försvinner in i ett rum,hon ska få hjälp för sin smärta.En sköterska klädd i vitt går med hastiga steg från ett rum till ett annat.Hon ser allvarlig ut.Fast det gör alla på sjukhus.
Väggarna är också vita,förutom den gröna vågräta rand på dörrarna.Undrar vem som planerat inredningen,ska den gröna färgen verka lugnande?
Och varför så stor klocks mitt på väggen,hade inte en mindre räckt?

Händerna känns klibbiga och skakiga och det är svårt att få luft.Att andas gör ont.
Helst vill hon bara blunda och förtränga.Handväskan faller till golvet med en hård duns.
Det låter som att något i väskan går sönder.

Den medelålders mannen blir kallad in i ett rum.Ett rum med vit dörr och grön kant,den lugnande gröna färgen.
Någonstams hörs en hiss stanna,sjukhushissar, stora som små rum och upplysta och ångestfyllda.
I ett ögonblick känns det som att kvinnan på bänken bara vill spy över golvet.Hon försöker känna golvet med båda fötterna.Fokusera.

Tiden står verkligen stilla härinne.
Sköterskan som hade tagit blodproverna hade varit så snäll och förstående,Annat var det med grannen som hade tittat så konstigt på henne när hon hämtat posten i badrock och rödsprängda ögon.
"Ta hand om dig" hade han sagt iallafall..folk blir så osäkra när en människa sörjer.
Ändå bar hon på det värsta inom sig.

En ung man i helsvarta kläder och hörlurar i öronen sitter på andra sidan korridoren,när hade han gått förbi henne? Ingen annan syns till.Den stora klockan igen. Hon borde satt sig med ryggen mot den.
Hon måste bort härifrån.

-Olsen ! Hon hör sitt namn.
-Varsågoda,lite glädjande nyheter,kom in och sätt er.Ingen orsak till oro här inte.
-Nä..ingen orsak till oro upprepade hon tyst..

Kvinnan sitter inte längre på bänken,platsen har ersatts av en äldre dam och på golvet ligger en sönderkramad tidning.
En haltande kvinna med rött hår och bandage på foten är påväg bort till hissarna.






Författare:

Publicerat

Dela: