Publicerat
Kategori: Novell

Vår egna värld.

(Herre gud! Han är så snygg. Han är bara så het. Jag måste bjuda ut honom, ska jag det? Kanske, vad ska jag säga då? Nej, jag är galen som tror att jag har en chans överhuvudtaget. Det finns ju gott om pesoner som jag skulle kunna tänka mig med honom, de skulle ju se bra ut tillsammans, men jag och han.. Nej, det skulle aldrig gå, han skulle väl kräkas på mig om jag bjöd ut honom..)





Jag står vid mitt skåp, ska precis låsa upp det när han går förbi.. Jag ser honom inte, men jag kan känna lukten, hans speciella lukt, den där lukten av nytvättat och rent. Inte svett som de flesta andra killar i min klass. Men, egentligen är hela han speciell. Han liknar ingen annan i min skola. Och han är den ända som inte kastar glåpord efter mig, eller, han pratar inte med mig överhuvudtaget.. Jo, förresten, när jag satt i biblan så hälsade han på mig, och log sitt sexiga leende, precis som om han förstod hur jag kännde, som om han kännde lika dant!
Nej, önsketänkning, hur ofta har jag inte vart där? Det gör bara ont när det inte blir som man vill.
Jag ser diskret åt sidan på han, han står vid sitt skåp och grejar, plockar fram matteboken, miniräknaren. Sedan stänger han skåpet, låser och kollar åt mitt håll. Jag kollar snabbt in i mitt skåp, men kan i ögonvrån se leendet som sprider sig på hans läppar. Han såg mig. Gud, vad pinsamt, nu tycker väl han att jag är patetisk, eller det gjorde han väl redan. Jag tar min matte bok, går mot salen. Halva min klass står redan där. De som inte kommit än kommer förmodligen inte komma överhuvudtaget, eftersom vi började för ungefär 2 minuter sen. Lärarna kommer oftast försent, lika ofta som folk skolkar.
Och där står han, lutar sig mot väggen, ler lite hemlighetsfullt, liksom för sig själv. Det sköna med honom är att han inte alltid är omringad av vänner, sanningen att säga har jag aldrig sett honom med kompisar. Jag undrar om han har några.. Jo, det borde han ju ha, han är ju inte mobbad. Hur skulle han kunna vara det, så sexig och snygg han är.
Läraren kommer, låser upp och ler lite ursäktande, men inte tillräckligt för att vi ska gå på det. Nåja, han försökte i alla fall. Jag sätter mig som vanligt längst bak i salen, och till min glädjeblandade förskräckning sätter sig han framför mig. Jag ska få känna hans lukt hela lektionen, men jag kommer inte få någonting gjort. Men det gör inget. Det räcker med hans doft, den kan jag drömma mig bort i. Jag blundar och andas djupa, långsamma andetag, tänker att denna lukten ska finnas kvar hela mitt liv. Jag kan se han läppar, hans krage framför, jag kan nästan känna hans kyss, hur han stryker mig varsamt över kinden, viskar vackra, förbjudna ord i mitt öra. Viskar att han aldrig varit så lycklig, som nu, tillsammans med mig. Jag kan se framför mig hur vi ligger på min säng, i bakgrunden en välbekant melodi av Beatles. Eller är det kanske small faces? Det spelar ingen roll, bara han är där, med mig, viskande.
Känner en hand på min axel, öppnar ögonen och ser han framför mig, han ler, och vi behöver inte säga någonting, vi fårstår varandra utan ord. Han ser in i mina ögon, och jag ser in i hans kastanjebruna ögon..... Vaddå kastanjebruna? Han har ju gröna ögon! Vafan.. Bakgrunden blir djupröd, vita och gröna ränder skjuter upp från hans huvud, hans läppar blir blå. Näsan är helt förvriden, den är dubbelt så stor och orange. Detta är inte han, den här personen han kastanjebruna ögon! Paniken väller över mig och jag blundar i tre sekunder. När jag öppnar ögonen igen är det suddigt först, och hans ögon rinner ner för kinderna, som två svarta sklbaggar, och kryper in i hans mun. Jag drar mig häftigt bakåt och skiker högt!
Vaknar med ett ryck, märker att jag ligger på golvet i klassrummet, och ser hans annsikte komma närmare mitt, denna gången med gröna ögon. Jag andas ut, och reser mig upp, finner att läraren står och glor ilsket och säger att han helst ser att hans elever inte sover på hans lektioner, och om de sover, så behöver de väl i alla fall inte hoppa ner på golvet när man ber dem vakna. Han säger det med isande ironi i rösten, och han ursäktande leende är som bortsuddat, raderat, finns inte längre.
Mumlar ett förlåt och sätter mig ner, stirrar på matteboken framför mig, känner hur jag blir röd. Hör hur stolen framför mig dras ut och hur den skrapar när han drar sig närmare bänken. Han hade rest sig.. För att hjälpa mig, för att fråga hur det gick. Vilka odds på det, att han inte bara satt kvar och skrattade som alla de andra.
Resten av lektionen försöker jag i alla fall räkna lite, det går sådär. Tänket hela tiden på hans annsikte från drömmen, hur hans ögon hade försvunnit in i hans mun. Undrar vad det kan betyda. Jag måste sluta tänka på honom, jag vet ju att det aldrig kommer att bli oss, varför kan jag inte bara sluta tänka på hans vackra ögon, hans adamsäpple som guppar när han sväljer. Varför kan jag inte bli av med bilden av hans hår som är rufsigt, och den inbillade känslan av att dra mina fingrar genom det. Jag lyfter på huvudet för att se honom i nacken, även om jag mycket väl förstår att detta inte kommer hjälpa mig att glömma honom. Jag sitter så tills lektionen är slut, och av någon anledning känns det som om han vet att jag har stirrat honom i nacken hela lektionen. Jag känner mig skyldig, som om jag gjort något olagligt, något som inte kommer för sig. Känslan växer när han möter min blick i korridoren och ler. Han vet. Han är ju helt omänsklig. jag kan förstå att han såg mig vid skåpen, men hur skulle han någonsin kunnat se mig när jag sitter och stirrar in honom i nacken. Det är ju det jag säger. Han är inte av denna värld. Trumpeten väntar på mig vid trappan utanför skolan. Skrattar och skämtar om incidenten i klassrummet. Jag skrattar mekaniskt med, bara för att jag inte vet vad annars jag skulle göra. Trumpeten frågar om jag vill göra något, men det vill jag inte, jag vill vara ensam, jag vill vandra gatorna, så som jag gjort så många gånger förut, utan sällskap. Jag ser att trumpeten blir lite sårad, men bryr mig inte så mycket. Det är maj, det är ljummet, det är snart sommarlov. Vår. Det är något speciellt med vår. I alla fall i Sverige. Vår för mig är ett tillstånd, det är antingen glädje eller sorg. Aldrig likgiltighet. Aldrig. Och, det är för att vara ärlig inte sorg ofta heller. Jag brukar vara glad på våren. Men nu. Det går bara inte, jag kan inte sluta på hur mycket bättre det skulle vara med honom. Hur mycket roligare våren skulle vart. Aargh! Jag blir galen. Detta är inte mig, jag är ingen pessimist, det är han som skapat denna människan, detta i mig som jag aldrig upptäckt förut. Längtan och rastlösheten, men framförallt hjälplösheten. Känslan av att inget kommer hjälpa, hur mycket jag än anstränger mig. Jag går omkring på gatorna och spånar dessa tankar, jag har försökt skriva dikter ett par gånger, men det blir bara en osammanhängande sörja med dåliga rim. Jag tror det är han som gör det. Jag kan inte fånga honom, inte ens i mina tankar, aldrig med ord. Eller så är det bara jag som är galen, börjar förlora förståndet.
Ett milt vårregn börjar falla, och jag sätter mig på en bänk inne i stan. Blundar och lutar huvudet bakåt, och tänker på honom. Det kan inte hjälpas, han dyker bara upp, till exempel om jag bestämmer mig för att tänka på glass ser jag honom framför mig, ätandes på en glass. Det är en inbillad bild, eftersom jag aldrig sett honom äta glass, jag menar, när skulle jag ha gjort det? I skolan får man ju inte äta 'godis', och det är inte som jag umgås med honom på fritiden heller. Regnet sköljer allt dåligt bort från mig, jag börjar känna lite hopp. Leendet. Vad säger att det är dåligt? Leenden brukar inte vara dåliga, de brukar vara bra, ett tecken på gillande, en slags signal. Han kanske försökte säga något, som jag inte förstod? Han kanske signalerade, kanske använde sig av telepati för att säga till mig att han gillar mig. Frustar till när jag förstår hur roligt och konstigt det lover ens i mitt eget huvud. Fast det är ju klart, jag har ju redan kommit fram till att han inte kan komma från denna planeten. nej, nu får jag sluta, jag är ju helt knäpp, jag ska vara glad över att det bara är jag som kan 'höra' vad jag tänker, att inte alla som går förbi mig hör det. Då skulle jag antagligen inte vart kvar här bland riktiga, friska människor längre. Psyket nästa.
Funderar på om jag ska våga bjuda ut honom. Varför inte? Inget värre än att han avböjer skulle ju kunna hända, fast, det är klart, han kanske är sådan att han skulle få för sig att slå ner mig om jag frågade honom.. Han är ju Mycket starkare än mig! Hmm, nej, det låter inte som något han skulle göra. Men om jag skrev över internet, frågar om han skulle ha lust att ta en fika någon gång, dom har as gott te på T-house. Nej, det skulle bli löjligt, han gillar säkert inte ens te. I skolan, gå fram och bara fråga rakt av? Nej, det skulle jag aldrig våga. Ringa? Nej, varför låter allt så löjligt? Men, förresten, varför får det inte vara löjligt, varför är man så pinsam om man är lite löjlig då och då. Nej, jag får sova på saken, undrar hur mycket klockan är egentligen.


Ännu en vecka i skolan, faktist näst sista före sommarlovet. Förstår varför folk säger att de sista veckorna i nian är så långsamma och utdraget smärtsamma. Nu har jag inte lång tid kvar, sedan är det försent, vi börjar i olika skolor, jag ska ju till och med börja skola i Stockholm, och sedan syns vi aldrig mer. Sedan är det försent. Jag måste göra något snart. Men dock inte idag, jag väntar tills i morgon, sedan gör jag det. På vilket sätt vet jag inte, men jag gör det. Jag ska fan i mig göra det. Spelar egentligen ingen roll, om han dissar mig så behöver jag bara behöva stå ut med skammen i en vecka till ungefär, sedan är det över. om han säger ja då? Fan, det har jag inte ens tänkt på, den möjligheten har liksom inte funnits förän nu. Fan vad underbart det skulle vara, om vi kunde stå hand i hand på skolavslutningen med viskande personer omkring oss, om vi kunde kyssas i parken i sommar, och äta glass och sola och bada och han skulle kunna följa med till stugan och.. och.. Stopp! Vad gör jag? Om jag ger mig själv falska förväntningar så kommer det bli ännu svårare när han kräkande meddelar att han aldrig vill se mig igen.
Går in på toa och stirrar i speglen, in i dessa gråa ögon, denna gråa varelse i speglen. Vad får mig att tro att jag skulle kunna vinna över någon annan, att han skulle föredra mig? Det är bara onödigt, smärtsamt och fullkomligt skitsnack. Nej, jag måste bort från spegelbilden som påminner mig om vad jag är.

Lunch. Jag har kommit på hur jag ska bjuda ut honom.. Skriva ett litet meddelande på hans skåpslucka. Vad ska jag skriva då? Något humoristiskt, oväntat. Vänta, jag tror jag har det. Varför inte? Han kommer fatta vem jag är.
Springer från matsalen, alla sitter ju där nu, ingen som kommer se mitt brott. Jag gör det nu! Idag. Inte alls vänta tills imorgon. Varför ville jag vänta tills imorgon? Varför ville jag fördröja chansen om att få känna hans doft, känna hans hår mellan mina fingrar.
Vad jag skriver med barnsliga bokstäver på hans skåp:
'Trött på störande blickar i nacken? Någon som kollar åt ditt håll men generat ser bort när du kollar tillbaka? Kan bero på sinnesrubbningar, också på fotbränna, men mest trovärdigt är att det beror på illa dold förälskelse.'
Undertecknat skriver jag:
'Din, två skåp bort'
Jag vet, jag brer på ordentligt, men nu kan han inte på något sätt missuppfatta vad jag menar och vem jag är. Nu ska jag skynda mig bort här ifrån så jag inte hinner sudda ut det innan han ser det. Jag går till T-house och dricker te, och får se vad jag gör sedan.
T-house ligger mitt i stan och är ganska litet och mysigt. De har världens största utbud på te. Hmm, jag tvekar, ska jag dricka Melon eller Rabarber & cream? Får bli rabarber. Sätter mig vid ett bord vid fönstret och sipprar på teet. Det är nu jag börjar ångra mig och få panik. Herregud! Vad kan man göra som är dummare än detta? Ingenting, för detta är det dummaste någon kan få för sig att göra. Dumma mig! Fan, hur ska detta gå? Han kommer att vara äcklad av min, han kommer inte vilja veta av mig, han kommer nog aldrig kolla på mig igen. VARFÖR måste jag vara så dum att jag riskerar att på se dessa mjuka ögon, dessa smidiga händer och detta otroligt sexiga leendet. Fan fan fan.
När jag kommer tillbaka till skolan är allt som vanligt, inget har sprängts, det står inte stora klungor av elever och väntar på mig utanför som jag befarade. När jag kommer fram till mitt skåp finner jag till min fövåning, förskräckning, glädje att någon skrivit något i hörnet med små bokstäver. Jag lutar mig fram för att se vad det står.
'Här efter svenskan'
Mitt hjärta är i halsgropen och hela no:n och svenskan sitter jag med magont. Han kommer att skälla ut mig, skrika att han hatar mig och mitt patetiska försök att visa vad jag tycker, att jag är nada, borde förintas! Ändå kan jag inte låta bli att tänka på dessa ögonfransar som ramar in hans ögon.
Svenskan är slut, och jag hänger kvar så länge jag kan i klassrummet. This is it. Nu kommer jag att dö. Var vänligt ha inte för stor begravning! Ingen fara.. Jag öppnar skåpet och trycker in mina grejer. Hör hur steg närmar sig och stannar bakom mig. jag vänder mig om och där står han, leende. Säger inte ett ord, tar mig bara i handen och sedan närmar sig hans ansikte mitt, jag känner hans smak och dessa mjuka underbara läppar mot mina egna, nariga. Han trycker till min hand. Jag vågar inte riktigt njuta, detta händer inte, detta är dröm också. Snart kommer jag känna konturerna av hans ögon i min mun. Han avbryter kyssen, ser mig i ögonen och viskar, precis som om han visste vad jag nyss tänkte, att detta är verkligt, detta är nu och detta är sant.
Sedan kysser han mig igen, och jag kysser tillbaka, med nyfunnet mod.
'FY FAN VAD ÄCKLIGT! BÖGAR I VÅR KLASS!' ropar en kille i min klass, och jag blir rädd, tänker att nu kommer han inte vilja vara med mig, jag smittar. Men han ler bara mot killen som skrek, mot alla de gapande eleverna i korridoren, tar min hand, och tillsammans vandrar vi ut ur skolan, bort, från allt, in i vår egna värld.

Skriven av: Sara S

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren